21-23. Nedstigning i trollkarlarnas grav

Botulw är nu riktigt uppe i varv. De har kommit fram, han har fått använda ett magiskt föremål, han är på randen till två trollkarlars oplundrade grav. Han tränger sig fram och klänger ner. De två sista pinnarna på stegen är ruttna och han faller. –”Jag har hittat en trappa som leder vidare nedåt!”

Dagsljuset från öppningen når knappt hit så Botulw tänder en fackla. Trapporna är smala och de måste gå på rad. Efter fyra avsatser kommer de ner till trappans fot. Framför dem ligger graven, svart, kall och fuktig. Det är så tyst att Botulw tycker att det dånar i hans öron. Hans fackla kastar ett vacklande ljus över gråa stenväggar. Tilindil stryker sin alvhuva bakåt så att han kan höra bättre. Alven går först, med en fackla i handen och svärdet draget. Han följs av Block, med svärdet redo. Sen kommer Irmelin som är irriterad över att hon inte kan se förbi Blocks massiva ryggtavla. Sist går Botulw med ytterligare en fackla.

20. Gravkumlet

Gravens ingång utgörs av en rund plattform, tre meter hög och 20 meter i diameter, byggd av fint staplade gråstenar. Irmelin är lättad över att inte finna några spår av dvärgarna Gorin och Drego, vilka i hennes sinne vuxit till det största hotet mot hela denna expedition. Hon springer fram och hoppar upp på toppen av stenformationen. –”Botulw! Här är en stenplatta med märkliga tecken!” Efter att ha misslyckats ett par gånger lyckas Botulw, hjälpt av både Block och Irmelin, till slut ta sig upp på plattformens topp. Han tar fram den tydarsten de fann i lyktgubbarnas lya och böjer sig fram. Med stenen framför ena ögat börjar han läsa högt: -”Här vilar Swarzard och Kobbler, men knappast i frid.” Han reser sig och suckar. –”Gudarna bevare oss för sådana söner. Nå, det tycks som att denna platta döljer nedgången till graven.”

De tar alla i och med förenade krafter lyckas de få upp ena kortsidan av stenplattan tillräckligt högt för att de ska kunna börja fösa den åt sidan. En kall och fuktig, källardoftande vindpust slår emot dem ur det svarta hål som nu blottas. Det är inte någon stor öppning, endast en person åt gången kan gå ned för den stege som leder ned i mörkret.

Här vilar Swarzard och Kobbler,
men knappast i frid…

17. Vila i vildmarken

Så förflyter två händelselösa veckor. Två fina och ovanligt varma höstveckor under vilka Block och Tilindil dag för dag återvinner sina krafter. De första dagarna måste Botulw och Irmelin lägga mycket tid på att ta hand om de sårade kollegorna, men allteftersom de återhämtar sig kan de hjälpa till med enklare uppgifter som att fiska små bäckforeller i Gjalls svarta vatten och att laga mat. Den rastlösa Irmelin tar tacksamt på sig uppgiften att jaga och tillbringar den största delen av tiden borta från lägret. Botulw tillbringar huvudsakligen sin tid med att systematiskt genomsöka lyktgubbarnas lya och bära ut allt vad de plundrat genom åren. Det finns inget av verkligt värde i lyan. Kanske har de bytt bort de värdefulla tingen mot jaktbyten från reptilmännen, kanske har det helt enkelt inte kommit förbi något offer som burit på något värdefullt. Irmelin orkar inte tillbringa mer än en förmiddag med att rota runt nere i lyan. Då hon kommer upp med lite småsaker ser hon besviket på vad hon funnit: -”En hammare, en påse nötter och en genomskinlig sten. Inte en ädelsten ens.” Hon kastar ifrån sig sakerna, men Botulw tjoar till och rusar fram och plockar upp den genomskinliga stenen: -”Oooh! En pasmatisk agat! En tydarsten!” De andra kommer nyfiket bort till Botulw.

-”Om man ser genom denna sten, ner på en text, så förstår man vad det är man läser även om det är ett främmande eller bortglömt språk! Det finns inte många kvar i världen. Det fanns ett par sådana på universitetet, men de var reserverade för professorerna. Detta är i sanning en skatt!”

Irmelin fnyser, rycker på axlarna och går iväg för att jaga.

16. Återhämtning vid bäcken Gjalls svarta vatten

Efter att utan ceremonier ha slängt lyktgubbeliken i ån håller de ett kort rådslag. Det står smärtsamt klart för alla i gruppen att de inte är i skick att fortsätta mot gravkumlet. Block har förlorat mycket blod och vandrar in och ut ur medvetande. Tilindil svävar mellan liv och död och endast Botulws noggranna omvårdnad kan säkra hans liv. De beslutar därför att stanna vid lyktgubbarnas lya. Blir vädret dåligt kan de söka skydd inuti den, annars stannar de helst utanför.

Då en rejäl brasa tänts, och Block och Tilindil bäddats ned under fällar man funnit i lyktgubbarnas lya, gör sig dvärgarna redo att fortsätta sin vandring.

-”Mäster Drego och mäster Gorin. Jag förstår att jag har er att tacka för att jag lever.” Säger Irmelin. ”Hade inte ni visat mina kollegor vägen hit hade jag nu varit huvudingrediensen i någon av lyktgubbarnas snuskiga grytor. Tack och lycka till!”

-”Vill ni inte stanna här ett slag, dela vår mat och sedan följa oss till gravkumlet? Ni är värda en del av bytet för det ni hjälpt oss med.” Säger Botulw.

-”Tack, men nej. Vi har brådskande dvärgaärenden i Järnbergen som inte kan vänta längre.” Efter ett hastigt farväl stegar dvärgarna iväg och försvinner snart bland stammarna.

Den kvällen sitter Botulw och bolmar på sin pipa och stirrar in i elden. Hans tankar är långt, långt borta. –”Gjall!” Säger han plötsligt. –”Detta måste vara bäcken Gjall, i dess tidiga lopp.” Medan elden får skuggorna att dansa över hans ansikte stämmer han fundersamt upp en gammal sång för sig själv:

Lång och svart löper Gjall

Hmm hm hm hm hmm

Någonting… hm hm hm

…till det fjärran havets svall

Natten faller. Block håller vakt, Botulw och Tilindil sover, men Irmelin vrider och vänder sig bland sina filtar. Hon kan inte sluta att oroa sig för att skälet till att dvärgarna fick så bråttom iväg var för att de skulle hinna före äventyrarna till kumlet.

15. Striden i lyktgubbarnas lya

Detta är ej dvärgarna Drego och Gorins strid, och de följer därför inte de tre äventyrarna ned i lyktgubbarnas lya. De dröjer sig dock kvar utanför och får efter efter ett tag höra de dämpade ljuden av strid. Efter vad som känns som väldigt lång tid släpar sig Block ut genom öppningen. Han sjunker stönande ned på knä. Hans muskulösa hand håller ihop ett ymnigt blödande sår i sidan. Efter honom stapplar Botulw ut, han ser inte ut att vara lika allvarligt skadad, men han är fullständigt utmattad. Sist kommer den kraftigt haltande Irmelin som drar ut den nedblodade och medvetslöse Tilindil.

–”Vad hände?” Frågar Drego och ser chockad på äventyrarna.

Block grimaserar: -”Det var kolsvart därnere, de låg i bakhåll och högg sina långa knivar i oss från dolda rum och från utgrävda nischer. Vi fick känna oss fram från rum till rum, överallt låg de i bakhåll, men en efter en fann våra klingor sina mål och nu är lyan rensad.” Han stönar igen och sätter sig ned.

Botulw sitter lutad mot en stam och ser på sitt sällskap. Han grymtar grimaserande: -”Inte framme vid graven än, men redan redo för den. Här!” Han ger Drego och Gorin fyra massamfrön: -”Två för barbaren, två för alven.”

Lyktgubbarna låg i bakhåll med sina långa knivar

14. Till lyktgubbarnas lya

Efter en kvarts vandring genom granskogen ger Drego tecken till de andra att vara tysta. Efter ytterligare någon minut håller han upp handen som tecken på att de ska stanna. Framför dem ligger en liten ås bevuxen med höga gamla granar. Träden står tätt och de första grenarna kommer mycket högt upp på stammarna. Från andra sidan den lilla åsen stiger en svag rökpelare upp. Drego smyger hukande fram till en punkt nära den lilla åsens krön. Där lägger han sig ned, kravlar över åsryggen och försvinner på andra sidan. Allt är tyst, bara någon enstaka insekt surrar irriterande och stör stillheten. Några minuter går, så kommer Drego kravlande tillbaka. Han viskar: –”Hon är där, men hon är skadad. Jag tror de lyckades lura ner henne i en av deras fällor så att hon föll och slog sig, annars skulle de nog inte rått på en krigare som hon. Hon är i deras lya nu, bunden.” Han är tyst en sekund, så säger han: -”De håller på att värma vatten i en kittel. En människostor kittel.

Äventyrarna greppar sina vapen och smyger fram över åsen. Där ser de lyans ingång, en svart öppning mellan några stora mosstäckta stenblock. De smyger sig in.

De håller på att värma vatten i en kittel, en människostor kittel.

13. Vem var det som kasta?

Nu är det bråttom! Tilindil hjälper Botulw på benen medan Block samlar ihop deras packningar och slänger upp alltihop på ryggen. De ska just ge sig av efter Irmelin då två dvärgar försiktigt kommer ut i gläntan. Den ene har yxan höjd, den andre stapplar efter, med ansiktet dolt i händerna. Rök stiger från resterna av hans skägg. -”Var det ni som kastade eldklotet?” Ryter den förste dvärgen och pekar anklagande mot Botulw. –”Vid alla gudar!” Suckar Botulw. –” Är den här gläntan någon form av konvent? Missade vi någon skylt på vägen hit? Först ser vi inte en varelse på flera dagar och sen stormar alla in på just vår lägerplats!”

Dvärgen genomborrar Botulw med en svart blick några ögonblick, sen sänker han yxan. –”Låt oss inte vara fiender, det finns redan gott om fiender i den här skogen. Mitt namn är Drego och detta är min bror, den olycklige Gorin.” Han sträcker fram en kraftig dvärganäve och kramar Botulws hand med smärtsam styrka. Botulw ger Gorin ett massamfrö, vilket hjälper hans svedda hud, men inte hans sårade stolthet, skägget förblir avbränt på ansiktets högra sida. –”Tyvärr min vän, endast tiden och skäggmästaren i Rangmar kan återställa det skägg som en gång blivit avbränt.” De båda dvärgarna får höra om lyktgubbarna och Irmelins försvinnande. De håller ett kort rådslag på en diftongrik dialekt från djupen. -”För tio silverpenningar visar vi er vägen till lyktgubbarnas lya, vi råkade stöta på den igår.”

12. Dimman

Irmelin och Block är ivriga att lämna platsen. Under natten har stanken från de döda trollen tilltagit och när vinden emellanåt ligger på storknar de. –”Sanningen att säga hade jag ingen aning om att det skulle bli så här illa.” Säger Irmelin med en grimas. Block tittar mot de kråkor och korpar som kraxande cirklar över den andra gläntan. -”Dessutom riskerar stanken från de båda kadavren dra till sig värre saker än flugor och kråkor.” De packar ihop sina saker medan Tilindil prövande går runt och mjukar upp sin blåslagna kropp. Botulw sitter kvar med ryggen mot ett träd, han är övertygad om att hans torso går sönder om han rör sig. Botulw är den första att reagera på att det kommer dimma glidande in. –”Konstigt, dimman brukar lätta på förmiddagen, inte öka.” Inom någon minut ligger dimman tät över gläntan. Kall och fuktig stänger den ute solen. I töcknet kan man urskilja ljuspunkter som rör sig. Botulw, väl påläst kring allt man kan tänkas möta i naturen, försöker varna de andra, men de knäckta revbenen gör att han har svårt att fylla lungorna tillräckligt för att ropa. Han säger matt: -”Följ inte efter ljusen! Det kan vara lyktgubbar, de försöker lura ut er – stanna här!” Men ingen av de andra äventyrarna hör honom. Block, Irmelin och Tilindil har alla börjat röra sig mot lyktorna, märkligt fascinerade av vilka det är som vandrar i dimman. Så bryts förtrollningen av att ett eldklot sprakande och brakande far fram över dem och in i skogen på andra sidan gläntan. Med ens släcks lyktorna och dimman drar sig tillbaka in i skogen. Tilindil och Block vänder sig mot Botulw, irriterade över att han stört dem då de just skulle få se vilka det var som bar lyktorna. Botulw sitter lutad mot trädstammen med ett spenderat trollformelark bredvid sig: –”Lyktgubbar. De försöker få er att följa lyktorna och lura ner er i mossar och djupa kärr. Sen kommer de tillbaka och plundrar era dränkta kroppar.”

–”Nära ögat.” Säger Tilindil. –”Var är förresten Irmelin?”

Med ett sprakande far ett eldklot över dem och bryter förtrollningen

11. Uppvaknandet

Då solen redan står högt på himlen vaknar Botulw och försöker sätta sig upp. Med ett stön av smärta sjunker han tillbaka igen, knäckta revben och mosad muskulatur gör sig påminda. Tilindil har varit vaken ett tag, men håller sig märkbart stilla där han sitter lutad mot en stam. –”Irmelin, ge mig den lilla bleckdosan i min packning!” Stönar Botulw. Ur den sirligt hamrade dosan tar han upp två frön. –”Massamfrön. De har helande egenskaper och är mycket sällsynta, de sägs växa på andra sidan haven.” Han tuggar i sig ett och ser genast piggare ut. Han ger Irmelin det andra för Tilindils räkning. Även alven verkar piggna till avsevärt av fröet.

10. Efter striden

Block ska just hugga huvudet av Valken då Irmelin istället får honom att hjälpa till att förbinda Botulw och Tilindil. Men så fort de gjort detta återvänder Block till trollen och efter en del hackande kan han med foten rulla bort de blodiga huvudena. Det visar sig vara inte bara barbariskt utan även dumt. Trollblodet som rinner ut stinker fränt och genomträngande. Det, tillsammans med stanken från två stora otvättade trollkroppar, gör det svårt att andas. De hjälps åt att bära Botulw och Tilindil till en annan näraliggande glänta och gör upp en ny lägereld där. Block och Irmelin berättar stridshistorier för varandra medan de väntar på att de andra två ska vakna till liv igen.