Tvillingbergen – Post scriptum

Vi här på SoK nådde den framstående solospelaren och uppmärksammade influencern Martin och fick en möjlighet att ställa några frågor till honom trots att han är en mycket, mycket upptagen man.

Ni är stilig idag herr Martin

Äsch, din smickrare.

Nej jag menar det verkligen. Mycket stilig.

Äh, sluta. Men det är lite lustigt, det är faktiskt många som brukar säga just det.

Nå – får vi se Tvillingbergen fler gånger här på SoK?

Nej. Trollkarlarna Swarzards och Kobblers gravkomplex får nu anses vara tillräckligt genomsökt för att jag med gott samvete ska kunna lämna det åt dess förfall. Nu har jag spelat mig igenom äventyret tre gånger och det är dags att pröva nya (gamla) äventyr.

Hur blev det med nostalgikicken?

Mycket bra fråga! Fick jag en kraftfull kick i nostal plexus? Där får svaret bli ett ”njae”. Jag kände som mest nostalgi precis innan jag började spela. Då filten var utrullad över skrivbordet, tärningarna och äventyret var framlagda och jag precis skulle börja, då kunde jag få tillbaka minnen och lite av känslan från den tiden. I övrigt hade jag kul, men det var en ”ny” spelupplevelse, jag var fullt engagerad i det jag gjorde just när jag spelade, jag var inte inne i en nostalgitripp. Det kanske inte ens går att uppleva nostalgi och samtidigt vara engagerad? Engagemang och nostalgi kanske är konkurrerande känslor?

-”Överste Martin – nu hänger allt på dig och dina kyrassiärer. Engagera fienden på din vänstra flank!” -”Suck, jag önskar jag kunde, mon general, men jag är så fruktansvärt nostalgisk just nu.”

En reflektion över tidens flykt: Utifrån uppgifterna i äventyret verkar det som att det gick ca tjugo år från det att trollkarlarnas gravkomplex byggdes tills äventyrarna begav sig dit. När jag första gången solorollspelade igenom detta äventyr hade det gått trettioett (!) år sedan jag fick det i födelsedagspresent i maj 1984.

Hur funkade reglerna?

Tack för att du frågar! Mythic-systemet fungerar mycket bra för mig, men det är ett verktyg för att sätta igång den egna fantasin, det levererar inte färdiga svar. Om du inte gillar att sitta med anteckningsbok och notera händelsefokus, nyckelord och trådar för att fundera ut vad det egentligen är som har hänt, utan kanske hellre vill få ett mer färdigt resultat från solosystemet, så är Mythic nog inte rätt system för dig. För mig gör dock själva tankeprocessen då jag klurar ut vad nyckelorden innebär att berättelsen blir min egen, det är det som gör att det inte bara är slumpresultat från en tabell någon annan skrivit.

Trådarna fungerar dock inte så bra som jag önskar. Jag kom bara något enstaka steg mot en gåtas lösning under två genomspelningar. Här finns definitivt saker jag behöver se över! Jag ska fundera på om jag inte borde förändra fördelningen på händelsefokustabellen så att ”Mot en gåtas lösning” oftare blir utfallet. En annan förändring som jag nog borde överväga är att ha lite färre trådar, så att resultaten mot, och bort från, en gåtas lösning inte sprids ut mellan alltför många trådar. En ytterligare förändring att fundera på är om det bör föras in fler T100-slag, de är ju grunden för hela solosystemet.

Dessutom känns mitt stridssystem lite tamt. Jag behöver lägga in mer variation mellan olika karaktärer och mellan olika vapens effekt. De här två solospelningarna har även visat mig att det är betydligt roligare med en strid på en spelplan som är anpassad för det specifika stridssystemet, inte bara en avritning av rummet så som det ser ut i äventyret. Jag tror också att det är viktigt att striderna görs till situationer där man blir pressad att fatta beslut. Om det t.ex. inte finns något som sätter tidspress (tvingar mig att besegra/undkomma fienden på ett visst antal rundor) så kan striderna lätt dra ut på tiden och bli rätt ointressanta. Jag tror detta är viktigare när jag spelar solo än då man spelar i grupp. Eftersom jag vet allt vad båda sidor kan göra i striden så blir den lätt ett repetitivt huggande och parerande tills ena sidan är besegrad. Om det däremot finns valsituationer med så blir det mer intressant.

Nu blev det ett mycket långt post scriptum – men, som kastrerade herrar i alla tider har sagt; Hellre ett långt post scriptum än ett långt post scrotum.

Tack Martin för dessa ord på vägen.

Tvillingbergen 3 – Tvillingbergen en masse

Efter att ha spelat Tvillingbergen solo två gånger hade jag upplägget klart för mig i huvudet, trådar var framtagna och spelplanerna var ritade. Jag tänkte: Varför inte använda detta försprång för att vinna vänner och framgång? Sagt och gjort, jag kontaktade två kusiner och övertalade dem att spela med mig. En ovanligt varm och solig Kristihimmelfärdsafton spelade vi så Tvillingbergen, sittande på altanen till släktens sommarstuga på Västkusten. Jag vet vad ni tänker; ”Inte bra Martin, inte bra alls. Återge rollspel med riktiga människor – på en soloblogg?” Och kanske ännu mer: ”Tvillingbergen? Igen?!?” Bröder och systrar, jag hör er. Jag ska hålla mig så kortfattad som möjligt. Om det är någon tröst så var inte heller kusinerna heltända på att spela det lilla grön-vita häftet.

Men de, liksom ni, har inget val.

1 Ett sammanstrålande på Säckpipan, eller huru tvenne dysfunktionella duos blevo en kvasifunktionell kvartett

I den regnpiskade lilla byn Vindpina, närmare bestämt på ortens värdshus – ”Säckpipan” – har fyra personer från olika samhällsskikt och med varierande bakgrund sammanstrålat. De har pratat med ett lokalt original vid namn Kie och av honom fått höra om det gravkummel under vilket trollkarlarna Swarzard och Kobbler ligger begravda. Begravda av sina söner, av sina mördare, ty ett dubblerat fadersmord ägde rum här i trakten för ca tjugo år sedan. Strong stuff! Stärkta av öl och tristess beslutar äventyrarna sig att se vilka skatter de båda trollkarlarna fick med sig i graven.

Hur kom det sig då att de fyra äventyrarna befann sig på värdshuset Säckpipan, långt ute i obygden, just denna oväderskväll? Jag ger er samma svar som jag brukar ge mina kollegor om de frågar något:

–”Jag vet inte. Jag vet faktiskt inte.”

I övrigt får jag hänvisa till den anteckningsbok som ligger framför mig på skrivbordet. I den är detta äventyr bristfälligt nedtecknat, och det är uppgifterna i denna lilla bok som jag bygger hela min berättelse på. Men jag vet att en viss läkare i Göteborgstrakten kan berätta en alternativ historia, och i en förort till Halmstad lär det finnas en man som förnekar att händelserna jag nu ska beskriva överhuvudtaget har ägt rum.

2 Äventyret

För att göra en lång historia kort: De begav sig iväg, de överraskades av lyktgubbar, de kom fram till – och nedsteg i – trollkarlarnas grav. De stred mot skelett, spöken och reptilmän. Efter många mödor stod de nere i själva gravkammaren. I äventyret beskrivs den som: ”Ett stort fyrkantigt rum, med dörren placerad en bit ut i korridoren. Mitt i rummet står en stor träkista, på motsatta väggen en stor hallspegel.” De fyra äventyrarna hade slagit och hackat sig igenom skelett, spöken, mumier och reptilmän utan ett ögonblicks tvekan, men denna spegel oroade dem mycket. Vad gjorde en stor hallspegel långt nere under jord, i detta i övrigt nästan tomma rum? Den hänger på väggen motsatt kistan – det måste finnas ett samband mellan kista och spegel. Var det en port in till den verkliga skatten? Eller kanske en port ur vilken skattens väktare skulle komma stormande om man försökte öppna kistan? Äventyrarna undersökte spegeln försiktigt men noggrant. De kröp runt och kikade in under och bakom den, de nagelfor den utsirade ramen efter magiska symboler, de letade efter dolda utlösningsmekanismer men fann inga tecken på varken fällor eller magi. Detta gjorde bara saken värre. Att det, trots den noggranna genomsökningen, inte stod några spår av fällor eller magi att finna måste betyda att den som riggat fällan varit extra noggrann med att dölja spåren. Denna infernaliska installation; ”Kista med spegel, av Okänd”, måste ha satts upp av en synnerligen skicklig och särskilt djävulsk yrkesman. Vem vid sina sinnens fulla bruk skulle genom trånga gångar släpa en stor utsirad spegel tre våningar ner under marken? Här måste finnas en fälla av något slag! Efter att många planer gjorts upp och förkastats enas man till slut om att dvärgen Kvitzak Doom med sin dubbelyxa ska slå sönder spegeln, medan alvmagikern Zilvander står redo med eldklot och antimagi. Stigmannen Bolfert Stomp står redo med en pil på bågen medan halvlängdsmannatjuven Svarte Folke hukar bakom kistan. Med en rysning rullas tärningarna, slaget faller och spegeln går i tusen bitar. Blundande och hukande frågar en av spelarna: -”Händer det något?” –”Sju års olycka.” Svarar spelledaren. Suckar av lättnad från spelarna. Därefter lyfter de kistan – och utlöser fällan. Ett stenblock faller ner och blockerar utgången, vatten forsar in och fyller kammaren. I det snabbt stigande vattnet kämpar de med stenblocket tills de med sista tärningsslaget innan de dränks lyckas få loss blocket och utrymma skattkammaren.

Vattenfällans fem faser:
1. Den kinetiska fasen

*Vattenfällans fem faser:*
2. Fast och förvånad-fasen

*Vattenfällans fem faser:*
3. Påfyllnadsfasen

*Vattenfällans fem faser:*
4. Luftficke-fasen

*Vattenfällans fem faser:*
5. Förlorad eller fri-fasen

Ett alternativ till att knuffa undan stenblocket är alltså att vänta tills skattkammaren är vattenfylld och sedan simma upp till den underjordiska floden då man inte längre måste kämpa mot strömmen. (Ber om ursäkt för den undermåliga skanningen, får ta en kurs i det en vacker dag.)

3 Efterräkningen

Alvmagikern Zilvander dog på vägen ut för en reptilmans treudd. Likt en trofast skeppsgosse vid ett sjunkande skepps roder höll Zilvander fast i gravkammarens vinsch, trots reptilmännens vilda angrepp, och möjliggjorde på så vis kamraternas flykt. I övrigt klarade sig gruppens medlemmar relativt oskadda igenom äventyret, men eftersom de drabbades av sju års olycka kommer vi inte använda dessa karaktärer igen förrän tidigast 2026.

Varken solo eller i grupp lyckas jag, eller min släkt, komma åt skatten. Med detta tredje misslyckande anser jag att jag kan bocka av Tvillingbergen. Om jag ska hinna spela igenom alla Äventyrsspels äventyr så är det hög tid att gå vidare!

* * *

31. Under den höga hösthimlen

Ovanpå stenröset som markerar ingången till trollkarlarnas grav sätter de sig ner och pustar ut. Det är en fin höstkväll, luften är klar och hög och månen skiner över Tvillingbergen. Himlens oändliga höjd är en befrielse efter timmarna i kumlet. –”Allt detta arbete och inte ett öre för besväret.” Muttrar Grombur. Vodomar, våt och huttrande, hoppar ner från röset och springer bort till skogsbrynet och börjar samla in torra grenar. –”Vänta! Jag hjälper till!” Säger Eliana och springer efter. Botulw och Theosophus vandrar bort och letar svamp. Grombur muttrar men följer efter.

En stund senare sprakar en ordentlig brasa ovanpå stenröset. Vodomars kläder har torkat och hela sällskapet är på bättre humör. Mörkret faller och brasans gnistor stiger högt medan de håller ett knytkalas bestående av smårester ur var och ens packning samt flera utmärkta svampar och ett par nävar kastanjer som de hittade i skogsbrynet. Och där lämnar vi dem, pratandes och skojandes under den höga natthimlen.

Eller?

Det är alltid någon som ska förstöra en god stämning, och denna kväll är det (givetvis) Theosophus. Han utbringar en skål: -”Man må tycka att vi gick lottlösa ur detta äventyr, men frågan är om inte den vänskap vi vann trots allt är den största av alla skatter!”

Under höstnattens stjärnbilder; Hatten och Orions Y-front, firar äventyrarna att de har överlevt farorna i Swarzards och Kobblers grav

SLUT

30. Skatten

De bär sina saker hela vägen upp och lägger dem i trappan vid ingången till gravkumlet. Sen placerar de ut sig så att alla utom Vodomar håller upp en dörr var längs flyktvägen, bort från de vattenmassor gåtan förespeglar. Vodomar ska öppna kistan, Eliana håller dörren till skattkammaren, Theosophus håller dörren ut ur pelaren, Grombur står vid vinschen och håller upp gallret och Botulw bevakar så att vägen är fri upp ur sarkofagen med den falska bottnen. Alla är redo och spända. Klartecken ges viskande upp och ned längs hela kedjan. Så torkar Vodomar svetten ur pannan, drar ett djupt andetag och gör ett kraftigt lyft. Med ett brak faller ett massivt stenblock ned från taket och blockerar dörren bakom honom. Eliana undgår med en hårsmån att krossas, men hon är fast på utsidan av rummet, Vodomar är ensam kvar där inne. Iskallt vatten störtar ner genom hålet stenblocket lämnat i taket. Vodomar vadar bort till stenen. Han och Eliana kan se varandra genom en glipa. Det forsande vattnet gör det omöjligt att höra varandra men med teckenspråk lyckas de komma överens om att de ska försöka välta stenblocket åt vänster. Vodomar klättrar upp med ryggen mot blocket och spjärnar mot väggen med benen. Samtidigt trycker Eliana allt hon kan från sin sida. Till slut lyckas de få upp en glipa stor nog för att Vodomar, utmattad och nedkyld, ska kunna halvt pressa sig igenom, halvt dras ut av Eliana. Hon hjälper den sönderskrapade Vodomar uppför trapporna medan vattnet snabbt stiger bakom dem. Medan de springer pressar det inforsande vattnet luften framför sig och virvlar upp två decenniers damm runt dem. Då de når tillbaka till gravkammaren märker de att vattnet inte längre stiger bakom dem, vattennivån har stannat något lägre än gravkammarens golv. I lugnare tempo tar de sig ut i det fria igen. De har inte en enda värdesak med sig som lön för all möda, men de är vid liv!

Den perfekta planen. Medurs nedifrån:
Vodomar redo att öppna kistan. Eliana håller upp dörren till skattkammaren. Theosophus håller dörren till pelaren. Grombur ser till att fällgallret inte faller ner och Botulw säkrar sarkofagen med falsk botten.

30. Skatten – avigsidan

Kaos 2 (1T10=4, inget avvikande resultat)

Händelseslag: (1T100=69, ingen händelse)

För att få reda på hur ivriga äventyrarna är att försöka ta skatten slog jag 1T6 för varje karaktär: 1-2 = ”Vi drar oss hem med det vi hittat så här långt”, 3-4 = Tvekar, 5-6 = ”Vi kan inte ha genomlidit allt vi gjort bara för att strunta i skatten”. Eftersom resultatet blev helt jämnt lät jag diskussionen fortsätta (slog en gång till) varvid de som ville få med sig skatten fick övervikt. Dvärgen Grombur hade +2 på varje slag i egenskap av dvärgars törst efter värdefulla ting.

Nu är vi äntligen framme vid gravens väl gömda skatt. I det här rummet har gravens arkitekt skyddat skattkistan med en vattenfälla. Om man försöker lyfta skattkistan (den mindre metallkistan placerad inuti den större träkistan) så faller ett stenblock ner och blockerar dörren samtidigt som rummet snabbt vattenfylls. Jag bestämde att efter att fällan utlöstes skulle Vodomar få tre försök på sig att ta sig ut medan rummet vattenfylldes (tre försök att slå ett lyckat smidighetsslag). Jag lyckades på det tredje, annars hade han drunknat. Eliana, som stod och höll upp dörren, fick också slå ett SMI-slag för att undvika att mosas av stenblocket som föll ner – hon lyckades.

28-29. Skattkammaren

De går ned för trappan som leder genom pelaren.

Oroliga för fler spöken eller fällor petar de upp dörren med hjälp av sina vapen, men dörren går upp utan att något inträffar. De går försiktigt ned för den lilla runda trappa som leder ned genom pelaren. Trappan mynnar i en smal korridor. –”Se! Golvet är täckt av damm och murbruk från taket, och det finns inga fotspår – vi är först!” Viskar Botulw upphetsat. Till och med Gromburs mungipor pekar uppåt då de fortsätter nedför korridoren och fram till dörren i andra änden.

-”Stopp!” Säger Botulw. –”Att vi är de första som nått så här långt ned i graven innebär att det är vi som hittar skatten, men det innebär också att ingen annan har gått före oss och utlöst fällorna. Detta kräver den största försiktighet!” Botulw petar försiktigt upp dörren med sin stav. Grombur kliver in med yxan redo. Det är ett ett litet fyrkantigt rum han kommer in i. Det är tomt och kalt så när som på en stor hallspegel med utsirad ram som står mittemot dörren. På golvet mitt i rummet står en stor träkista. Väl erfarna från tidigare kistor och sarkofager intar de noga uttänkta positioner. De hukar sig och har vapnen redo. Så petar Eliana försiktigt upp kistlocket med sitt svärd, det slamrar till golvet utan att någonting händer. Efter några sekunders spänd väntan på att se ett spöke stiga upp eller höra en fälla klicka igång så vågar de sig fram och kikar ner i kistan. Inuti träkistan finns ytterligare en kista, helt i järn. Den passar precis i den större kistan på bredden men den är fyrtio centimeter kortare. Då de lyser med facklorna ser de att det finns handtag som man skulle kunna lyfta järnkistan med. På kistans lock finns en liten silverbricka med ingraverad text, och vid brickan är en liten nyckel fäst med silvertråd. Botulw och Theosophus är båda så ivriga att läsa vad där står att de knockar ihop sina huvuden så att hattarna faller av. Botulw, rädd om sin dyra hatt, muttrar då han efter att ha plockat upp och dammat av den ser den hattlöse Theosophus rödhåriga krull sticka upp ur kistan. –”Hör här, så här står det!”:

För fosterland och kung

fastän kistan är tung

om du försöker lyfta skatten

du dig över huvudet tager vatten

En diskussion inleds. På ena sidan; Botulw och Theosophus som vill öppna kistan. På andra sidan; Vodomar och Eliana som anar en vådlig fälla. Grombur står mellan de båda lägren. Han slits mellan sin dvärgalystnad efter guld och vackra stenar och å andra sidan en stark övertygelse om att detta är en fälla. Till slut drar de lott om vad de ska göra, och Nej-sidan vinner. –”Men, tog vi oss då hela vägen hit utan att få med oss någonting av värde hem? Var allt förgäves” Frågar Botulw. –”Grombur, du av alla borde väl inte vilja lämna tomhänt?” Nej, det krävs en alternativ plan, det enas de om.

26-27. Den äkta gravkammaren

–”Grombur – stanna vid vinschen för säkerhets skull!” Säger Vodomar. De övriga går in i ett stort rum vars tak bärs upp av fyra stora, runda stenpelare. Botulw går inte att stoppa, han rusar in och börjar undersöka sarkofagerna, Theosophus skuttar efter. –”Schwarzard i denna!” Ropar Theosophus. –”Och Kobbler i den här.” Säger Botulw, besviken över att tonåringen Theosophus hann före i tolkningen av kistlockets skrift. De samlas runt Schwarzards sarkofag, redo för det värsta. Så nickar de alla åt Grombur och Eliana som med gemensamma krafter lyckas pressa locket av sarkofagen. Båda två ryggar tillbaka – något rör sig i sarkofagens mörker, en människoliknande form sätter sig upp. –”Döda det! DÖDA DET!” Vrålar Botulw panikslaget. –”En mumie.” Konstaterar Theosophus för sig själv, läser en trollformel och lobbar en eldboll ned i kistan. Mumien, vars torra lindor en gång i tiden smorts med helig kåda och dyrbara oljor, fattar genast eld. Den försöker brinnande resa sig ur sarkofagen men Eliana kliver fram och klyver den med sitt svärd. Då elden falnat lyfter de ur de torra, sotiga resterna av mumien och genomsöker sarkofagen. –”Fördömelse! Ingenting!” Morrar Grombur, som anslöt då han såg mumien.

Med gemensamma krafter föser de av locket på den andra sarkofagen. Locket går i golvet och spricker. De hoppar undan för att inte få fötterna i kläm, och det är lika bra för ur kistan reser sig ytterligare en mumie. Theosophus läser sin sista trollformel, men missar med eldklotet. Eliana hugger mumien i ryggen så att den stapplar mot Grombur. Med förtorkade händer fingrande efter Gromburs hals stapplar den ytterligare några steg, en väsning stiger från den förtorkade halsen. Grombur kliver åt sidan och begraver yxan i mumiens överkropp med ett ljud som då man slår sönder ett getingbo med en pinne. Ett dammoln far ut genom mumiens mun och hela kroppen skakar och följer med då Grombur med kraftiga ryck försöker få loss yxan. Vodomar avslutar det hela genom att med ett välriktat hugg skilja mumiens lindade skalle från kroppen. Med ett tomt ”tock!” slår huvudet i marken och rullar iväg. –”Ingen skatt här heller.” Muttrar Grombur.

Theosophus funderar ett tag: -”Om det inte finns en skatt här så måste det finnas en skattkammare någon annanstans!” –”Eller så har någon annan hunnit före oss.” Morrar Grombur. –”Nej Theo har rätt!” Säger Botulw: -”Om någon skulle ha varit här före oss så skulle det inte ha funnits så många outlösta ormfällor eller vaktskelett kvar. Nej, tro mig, denna grav är fortfarande oplundrad. Sprid ut er! Om skatten inte finns i sarkofagerna bör den finnas någon annanstans i närheten. Leta!” De börjar genomsöka gravkammaren noggrant och efter ett tag har Grombur fastnat vid en av de kraftiga pelarna som bär upp taket. Han knackar försiktigt men systematiskt på olika delar av pelaren och lyssnar noga: -”Här! Det finns en dold dörr i den här pelaren.”

Mumien försöker brinnande resa sig ur sarkofagen men Eliana kliver fram och klyver den med sitt svärd.

26-27. Den äkta gravkammaren? – avigsidan

26 Den äkta gravkammaren

Kaos 1 (1T10=3, inget avvikande resultat)

Händelseslag: (1T100=86, ingen händelse)

Enligt äventyret finns det en dold dörr i gravkammaren. Jag slog därför för att se om den upptäcktes:

Ser de den dolda dörren? (33%) Nej

OK, de hittade inte den dolda dörren – vad hittar de då på här nere i gravkammaren?

Öppnar de Schwarzards sarkofag? (50%) Nej
Öppnar de Kobblers sarkofag? (95%) Ja

(Jag lät det finnas en liten chans att de gjorde något annat än undersökte sarkofagerna).

Striden mot mumien kan beskrivas i tre ord: ”O – ver- kill”. Alla träffade med sina vapen och alla slog nästan maximal skada, mycket lite blev kvar av mumien.

27 Den andra sarkofagen

Kaos 2 (1T10=9, inget avvikande resultat)

Händelseslag: (1T100=20, ingen händelse)

Öppnar de nu Schwarzards sarkofag? (75%) Ja

Dessa båda mumier borde vara trollkarlarnas mumier, så då är det osannolikt att spöket på våningen ovanför (den s k ”Herr Dallerding”) var en av trollkarlarnas osalige ande. Mysteriet med spöket i kistan kvarstår alltså.

24-25. Den underjordiska floden

Då facklorna lyser upp grottan ser de att den inte är så stor som de först trodde. Det är en långsmal grotta, längs vars ena sida en kall, svart underjordisk bäck löper. –”Jag håller med dig Theo, det måste vara denna väg reptilmännen kom.” Säger Vodomar. –”Men det finns inga fler här som kan falla oss i ryggen. Låt oss gå tillbaka till vinschen och se om vi inte kan komma in i gravkammaren. Jag vill inte stanna här nere längre än jag behöver!”

Det måste varit denna väg reptilmännen kom

Då de är tillbaka vid vinschen enas de om att ändra läge på det lilla vridhandtaget under vinschen, kanske det innebär att de höjer fällgallret istället för att öppna lönndörrar. Grombur vrider på vridhandtaget, det klickar till och sen tar han i och försöker veva. Inget händer. Eliana och Vodomar springer fram till gallret och börjar sparka på det. –”Det har rostat fast vid golvet – hjälp till!” Botulw och Theosophus sparkar försiktigt med sina mjuka böjda snabelskor – inget resultat. Vodomar och Eliana däremot, arbetar sig systematiskt från var sitt håll och sparkar på de fastrostade järnstängerna så att rostflagor far. Grombur tar grymtande i med all kraft. Med ett plågsamt, skärande gnisslande börjar gallret sakta hissas uppåt…

24-25. Den underjordiska floden – avigsidan

24 Den underjordiska floden

Kaos 2 (1T10=3, inget avvikande resultat) Jag sänkte kaosvärdet eftersom det var lugnt förra scenen.

Händelseslag: (1T100=05, ingen händelse)

Som jag nämnt tidigare så vill jag att de ska genomsöka gravkomplexet, det är liksom själva idén med äventyret. Deras törst efter guld bör dessutom göra dem envisa och nyfikna. Jag ger det därför 90% att de går tillbaka till vinschen:

Går de tillbaka till vinschen? (90%) Ja

25 Nytt försök vid vinschen

Jag slog för en ny scen både då de passerade tillbaka genom rummet med alla gamla ben och då de kom tillbaka till detta rum, men jag slog varken under kaos (som nu är tillbaka på 1) eller några dubbletter på händelseslaget.

Så vad skulle de göra när de nu åter var ute vid vinschen? Det finns inte något annat att göra i rummet så jag satte en hög sannolikhet på att de skulle testa vinschen.

Vrider de på vridhandtaget? (80%) Ja