20. Slutet

Cerands stora domtält står några dyner bort från den egentliga staden. Medan man klängt och klättrat, bråkat och blivit ormstungna uppe på Hertig Slagfalk, har rättegången fortsatt nere i Cerand – inte ens stadsbranden har avbrutit den. När vi sist tittade in i domtältet hade kapten Kasr just krävt att rättegången skulle avbrytas eftersom domaren Esther, i egenskap av klanlös, inte hade rätt att döma en Detwachisk luftofficer. Tumultet tilltog då man förde in den ende överlevande från den hemska ökenlurvolycka som drabbat stadens profeter. När vi nu åter gläntar på tältfliken till domtältet ser vi att profeten ligger och sover bland kuddar och filtar, med en tom flaska fikonvin bredvid sig. Den stolte Kapten Kasr vänder sig åter mot domaren med ett överlägset leende då han plötsligt stelnar till. Han ser sig panikslaget om och ett väsande kommer över hans läppar, växer till ett panikslaget vrål och sen rusar han ut ur domtältet och ut i öknen. Vakterna kom sig inte för att stoppa honom. Så vitt vi vet springer han än idag.

Medan besättning och
domare sluter avtal
driver Hertig Slagfalk bort

Den kvarvarande besättningen ser på varandra, konfererar en kort stund och sen tar styrman till orda: -”Fru domare, vår kaptens stränga syn på klanbörd delas inte av oss andra. Skulle vi kunna nå en förlikning om vi och vårt skepp går i staden Cerands tjänst?” Domare Esther Klanlös väger pro et contra. Pro: Cerand skulle bli en militär maktfaktor med luftskeppet. Contra: Risken att bli bombade av den gwarchiska flottan. Esther ser ut över de falnande resterna av tältstaden och inser att det inte finns mycket för Gwarch att bomba. –”Härmed grundas Cerands luftflotta!” Hon smäller domarklubban i bänken och gratulerar besättningen till deras ny jobb.

Vad var det då som fick kapten Kasr, mannen som ensam dödade femton motståndare i luftbataljen ovan Mand El-Massa att fly? Jo, en spökröst viskade plötsligt i hans öra, en lite torr och tråkig och försagd röst, som ingen annan hörde. Den viskade om domare Esther Klanlös själviska planer för luftskeppet, och den antydde att mycket mer kunde avslöjas om bara Kasr var villig att erbjuda ersättning i form av dörrar som slår igen av sig själva, självgungande gungstolar och en rad andra ting som spöken värdesätter högt. Rösten tillhörde självdöde Sut.

Självdöde Sut levde för länge länge sedan ett försiktigt och tillbakadraget liv i en pyramidbyggarkultur. Så en dag gick han bara och dog i sömnen. Stackars Sut hade aldrig gjort något väsen av sig i livet och Döden glömde helt enkelt bort att hämta honom. I 5000 år har han tassat omkring som blyg och försiktig odöd, de senaste trehundra i de laglydiga domarna av Cerands tjänst utan att få den uppskattning han tycker han är värd. Han har knutit sina små spökhänder i fickorna till sina praktiska men omoderna spökbyxor. Nu är han trött på detta, de kommande 5000 åren ska bli annorlunda! Genom att tipsa Gwarch om domarens planer hoppas han få bättre lön för mödan.

Men denna, liksom alla andra planer Självdöde Sut stöpt, gick om intet.

SLUT

19. Avfärd

–”Jag och Fantasma tar mattan och sticker, någon av er andra som vill följa med?” Frågar Kazzar. Hols ser sig om på ”sitt” skepp, över relingen börjar de första ormarna dunsa ned på däck Han sväljer ljudligt. –”Jag följer er. Min stad brinner. Min första plikt är mot Cerand.” Kazzar må vara kontroversiell, men det finns en god människa där inne: –”Kaempa? Vill inte du följa med? Vad hjälper det dig eller dina anhöriga om du följer med skeppet då det driver ut över världshavet?” –”Min plikt äro inte mot mig själv eller min familj. Min plikt äro mot det gwarchiska folket. Jag stannar!” Kazzar rycker på axlarna. –”Som du vill.” Mattan lyfter och de lämnar det reptilstinna skeppet. Det sista de ser av Kaempa är att hon står ensam i fören på det sakta bortdrivande ormboet.

Efter att ha satt av Hols i hans brinnande stad far Kazzar och Fantasma till väders igen, men vart ska de fara? Cerand brinner, stadsstaten Gwarch är …irriterad… över förlusten av ett luftskepp och i Detwach skulle ingen av dem sätta sin fot, de har sina principer. När man ser på det på detta vis är valet enkelt. På andra sidan öknen ligger slottet med de hundra guldkupolerna, slottet där väggarna dekoreras med diamanter, slottet där det säkert finns motgift mot Fantasmas oturliga förlamning, och där ingen skulle sakna lite småsaker från någon av de 365 skattkamrarna. Kash-In är på väg att få kontroversiellt besök.

Det sista de ser av Kaempa är att hon står ensam i fören på det sakta bortdrivande ormboet

18. Tid för reträtt

Några minuter senare kommer Hols upp på övre däck med Fantasma på ryggen. Fantasma kan inte gå längre, ormgiftets förlamning har spridit sig till hela vänstra kroppshalvan. Hols tippar av Fantasma på mattan, som Kazzar redan fått att sväva några decimeter över däck. Han ryter åt besättningskvinnan de tog tillfånga: -”Ge honom motgift! Låtsas inte som att du inte förstår. Jag har sett hur du lyssnar och reagerar på allt vad vi säger!” Besättningskvinnan tvekar ett ögonblick sen säger hon på ganska god ökendialekt: -”Mitt namn är Kaempa, vi är inte du med varandra. Jag är ledsen, jag kan inte hjälpa din vän. Jag är inte serpentinspecialist och jag tror inte vi har motgift ombord. Vi gav oss av från Detwach under …speciella omständigheter. Vi befriade detta skepp i folkets namn. Vi tillhör Centrala omfördelningsfronten, grupp Gwarch, och kommer att ge de fattiga i Gwarch tillgång till detta skepp så fort vi…” –”Sällan syster.” Säger Hols. –”Den här skutan tillhör Cerand nu.” Cerand, ja vad händer där? Trots att staden fortfarande brinner har de skvallriga Cerandickerna redan satt upp cafétält på dynerna och förtjust börjat tissla och tassla om omfattningen av tjuvgillets kupp, den fräckaste kuppen i historien.

17. Stungen av en giftorm

Fantasma får svårt att andas då han, liggande på mage i nätet med ansiktet ner mot jorden, ser Cerand bada i månljus långt, långt därnere. Så börjar han klättra och klänga, först ut under skeppets botten och sen upp längs med ena sidan. Där ser han i skenet från det brinnande Cerand varse en människa som hänger och sprattlar i nätet bara några meter bort. Personen verkar ha fastnat med foten i nätet och hänger med huvudet nedåt och famlar med armarna efter att få tag i nätet för att komma på rätt köl igen. Plötsligt blir Fantasma varse ett sting i hälen och sen hur en värme sprider sig upp i benet och hur det domnar bort. Reflexmässigt skakar han benet och anar hur en lång, tunn ormkropp lossnar och faller ner mot marken. –”Nu Fantasma – nu gäller det att du tar dig ombord innan giftet förlamar dig, då är det slut med nattens skuggskorpion.” Desperat klänger han sig förbi mannen som fortfarande famlar efter grepp, och bara några meter senare hittar han en öppen lucka genom vilken han kan krypa in.

I skenet från det brinnande Cerand blir Fantasma varse en person som fastnat med foten i nätet och famlar för att komma på rätt köl igen

15-16. Bombfällningskammaren

Det brinnande Cerand lyser upp skeppets inre genom bombbrunnens öppning

Rummet Fantasma klättrar in i är packat med rad efter rad av krukor och glasbehållare fulla med ormar. I golvet finns en bombbrunn, en stor rund öppning, det är genom denna gwarcherna släpper sina reptilbomber mot de bosättningar och fästen som väckt stadens irritation. Efter att ha gjort en snabb genomsökning av rummet vänder Fantasma tillbaka mot Kazzar. Det är då han ser det – återvägen är stängd! Giftormar har tagit sig upp på flera av de platser han behöver sätta sina fötter för att inte sätta dem bland ormarna på golvet, och ännu fler ormar är på väg in i bombfällningsrummet. Fantasma inser att enda vägen ut är via bombbrunnen, och sedan, via det nät som är spänt runt skeppets skrov för att underlätta reparationer, klättra upp längs utsidan av skeppet. -”Kazzar! Stäng luckan och ta dig upp på däck. Jag tar en annan väg! Vi ses däruppe, vi tar mattan och lämnar det här ormboet!”

Men Kazzar är som bekant kontroversiell. Han tror sig kunna kontrollera situationen och ormarna. Han försöker först med en mystisk mimik, sedan med en hypnotisk blick och, då inte någon av dessa metoder fungerat, med en kontroversiell gest. Allt utan effekt. –”Hmm, fortfarande inte kontroversiell nog.” Mumlar Kazzar och stänger luckan.

-”Timmerman! Tag med dig fången upp på däck! Vi har ett skadedjursproblem på den här skorven och gör bäst i att lämna skeppet så snart som möjligt!” Ropar Kazzar.

-”Kommer icke att ske. Har vi kapat ett gwarchiskt skepp för Cerands räkning ska vi inte låta det gå oss ur händerna för några snokars skull. Denna pris är Cerands stolthet och min framtid!”

12-14. Till bombdäck

Den Cerand-patriotiske timmermannen har förklarat att han anlitats av det gwarchiska skeppets kapten för att utföra vissa reparationsarbeten ombord – ett trasigt trappsteg, ett kajutafönster som envisas med att gå upp av sig själv och lite andra småskavanker. -”Finns det fler kvar ombord?” Frågar Fantasma.

-”Vet ej.”

-”OK. Vakta henne här medan vi fortsätter genomsöka skeppet, vi vill inte att någon smyger sig på oss i mörkret.” De genomsöker resten av däcket, utan resultat, innan de beger sig ner till nästa däck. Där nere möts de av en syn som får dem att stelna till. I det svaga ljuset från Fantasmas stearinljus ser det ut som att hela däcket ringlar och rör på sig. Kazzar kommer med sin lykta och nu är det inte längre någon tvekan. Hela golvet ringlar och slingrar – det är täckt av ormar av alla de storlekar och färger! Enda sättet att ta sig vidare är via bjälkar eller via olika hyllor och tunnor. Nu råkar just sådant vara Fantasmas specialitet så han ger sig av och tar sig fram till bombfällningsrummet medan Kazzar vaktar trappan.

Hela golvet ringlar och slingrar – det är täckt av ormar av alla de storlekar och färger. Al Fantasma svingar sig mot bombfällningsrummet.

10-11.3 Operation Kash-In

Tjuvgillets stora plan, ”operation Kash-In”, bestod av tre moment.

Det första steget i planen var spridandet av ett rykte om den fabulöst rika kejsarinnan Kash-Ins kommande besök i Cerand.
Moment två var att hyra in ett hundratal tiggare från Detwach som på utsatt tidpunkt tänder stora bål vid horisonten för att ge intryck av ett enormt fackeltåg.
Det tredje och sista momentet, det som på tjuvarnas språk kallas ”Houmf nadjall” (ungefär ”Själva stöten”) var att, medan hela Cerand av olika giriga skäl begav sig till stora infarten för att möta Kash-Ins vandrande hov, inleder tjuvarnas gille den största serien inbrott i Cerands historia. Medan alla är vid stora infarten länsar tjuvgillets medlemmar systematiskt alla de rika köpmannasläkternas tält, ett efter ett.

Men Tjuvgillet hade missat en faktor i sin plan. De hade inte räknat med att en karavan som skulle kommit in igår försenades och kom in först idag. Den passerar de bål och fackeltåg som tiggarna levererar ute i öknen. Av naturen enstöriga och folkilskna stannar bröderna Shomuras karavan inte till vid tiggarna utan fortsätter mot Cerand. De blir förvånade av att möta hela staden då de kommer till stora infarten. Efter irriterad ordväxling om att de ska flytta sig så att de inte är i vägen för Kash-In så kryper så småningom berättelsen om vad karavanen sett ute i öknen fram. Den sprider sig snart varefter folket börjar ana oråd. De skyndar till sina hem bara för att finna dem plundrade. En uppretad folkmassa i handelsmannakvartilen anklagar den intilliggande (fattigare) hantverkarkvartilen för brotten – och slagsmål utbryter. Ingen vet säkert hur det började, kanske var det en olycka kopplad till slagsmålen, kanske var det mordbrand, men någonstans i den förmögna kvartilen av staden fattar ett rikt dekorerat stormannatält eld. Elden sprider sig snabbt och snart hoppar den från tält till tält.

Under tjuvgillets pågående plundring i Cerand avviker ”Storvuxne Hassam”, även (av oklara skäl) ”Hassam bagaren” kallad, från övriga medlemmar i tjuvgillet. Han har tänkt ut en egen plan. I flera år har Fantasma härjat bland Cerands rikaste familjer. Om Hassam kunde hitta Fantasmas gömställe borde där finnas flera års värdefulla byten, byten som dessutom borde vara lätt att bära om Fantasma själv kunnat komma undan med dem en gång i tiden. Han har i veckor funderat på var gömstället borde ligga och det visar sig nu att hans slutledningar lett honom rätt – han finner Fantasmas gömställe och gråter av lycka när han vältrar sig bland allt guld Fantasma gömt undan. Men Hassam får inte njuta av sin framgång. Varningsropen, dånet och hettan från lågorna får honom att fly, men nedtyngd av allt guld han stoppat i sina fickor, i sin turban och sin stora väska hinner lågorna ifatt honom och han blir ett av de många oidentifierbara lik som dagen efter, utan några större ceremonier, grävs ned i öknen.

10-11.2 Stora domtältet i Cerand

Esther Klanlös, två gånger vald till domare i Cerand, låter tankarna vandra, och ler. Hon föreställer sig hur hon står i rådssalen i sin forna hemstad Gwarch och ser ansiktsuttrycken på stadens sju ledare, de sju matematikerna, då de får höra att besättningen ”tappat bort” sitt skepp medan de provianterade i Cerand. -”Det här hade ni inte räknat med va?” Skulle hon ha sagt, om hon var där. Fruktansvärd historia den där med profeterna förresten. Alla döda, på en enda natt. Märkligt också att alla människor hon såg på vägen till domtältet var på väg till stora infarten till Cerand, och det vid en tid då hederligt folk borde inta sitt aftonmål och njuta av ökennattens svalka. Hon skakar bort tankarna och återvänder till ärendet:

–”Försvaret ogillas, bar och basar är förvisso två liknande ord, men ni borde veta bättre. För fylla och förstörelse i stora basaren döms ni till tio dagars häkte.” Hela processen är en fars för att köpa tid åt de där båda existenserna som ska stjäla det gwarchiska luftskeppet, stölden av skeppet lite salt i såren på den stad som en gång kastade ut henne från klangemenskapen.

Kapten Kasr, befälhavare för Hertig Slagfalk och dess åtalade besättning ser på Esthers ansikte, lite för noga. –”Han ser väl inte… Jag hann väl sminka över…” I samma ögonblick som Esther kommer ihåg att den hastiga kallelsen till domstolen för att döma dessa luftofficerare inte lämnade någon tid till att sminka ansiktet, ser hon ett elakt leende sprida sig över Kasrs ansikte: -”De där ansiktstatueringarna, du är en gwarchiska! Här i Cerand! Du är alltså en utstött, en klanlös! Ha ha! Ge oss våra vapen – ingen klanlös kan sätta sig till doms över en gwarcher!”

Esther ska just höja straffsatsen då skrik och rop hörs utifrån. Två vakter kommer in i domtältet. Mellan sig släpar de en mager och smutsig stackare – en profet! De har grävt fram en levande profet ur sanden – ett mirakel! –”Vin! Ge mig vin! Endast vin hjälper den som varit levande begravd!” Ropar han.

Esther Klanlös, två gånger vald till domare i Cerand, låter tankarna vandra

10-11.1. Kapten Kasrs utsirade kajuta

De sliter upp dörren till kaptenens kajuta och ett svalt nattligt korsdrag uppstår genom ett blyinfattat fönster som stått öppet i hytten. Ut genom detta fönster far de papper som låg på kaptenens skrivbord, inklusive det snirkligt skrivna heraldiska manuskript som låg där. Manuskriptets ark skingras och bärs långt ut i öknen av vinden, där de så småningom begravs under de ständigt skiftande dynerna. Sådan är Siporettons, ökenvindens, lag. Med detta heraldiska manuskript försvann för alltid våra möjligheter att få veta budskapet på den sirliga kalligrafisk-kryptografiska fana som hänger under skeppet.

*Ett korsdrag för de papper som låg på kaptenens skrivbord ut genom fönstret och ut i öknen*

Då Kazzar och Fantasma ser efter manuskriptet som försvinner ut genom fönstret försöker en skepnad smita ut genom kajutadörren bakom dem, men Kazzar får fatt i personen som skriker, slåss och bits. Fantasma stänger kajutafönstret, tänder ett ljus och ser in i en medelålders kvinnlig besättningmedlems ansikte.

Då de binder och munkavlar henne kliver en storvuxen man i cerandisk klädnad fram i ljuset. Hans skäggiga anlete klyvs av ett bländande vitt leende: -”Aii! Då var skeppet vårt boys! Timmerman Abu Hols, stolt cerandick, anmäler sig för tjänst!”

8-9. Ner under däck

Ombord på Hertig Slagfalk smyger Kazzar och Fantasma försiktigt ned för den utsirade trappa som leder till manskapsdäck. Men Kazzar snubblar och drar med sig Fantasma i fallet. Vig som en ökenozelot är Fantasma genast på fötterna och med en kniv i ena handen spanar han ut i mörkret därnere – har någon hört dem? Kazzar tar sig stånkande upp på benen och svär över det saknade trappsteg som fick honom att falla. –”Tyst!” Viskar Fantasma. –”Det är någon här.” Mycket riktigt, även Kazzar kan höra smygande steg som försvinner akterut. Systematiskt trevar de båda tjuvarna sig fram genom skeppet, flera gånger närmar de sig mörka vrår och gömställen bara för att höra tassande steg avlägsna sig. Till slut är de längst bak i aktern, vid kaptenens utsirade kajuta, där personen måste ha gömt sig.