Cthulhu solo 3 – Alone Against the Book

Alone Against the Frost, Chaosium 2019

Det har tagit lång tid att få tummen ur för att skriva det här inlägget. Det tråkar helt enkelt ut mig. Mitt tredje försök med soloböcker för Call of Cthulhu, Alone Against the Frost, var inte någon höjdare. Det kan vara så att jag inte gav boken en ärlig chans, men jag tror att grundproblemet är att dessa soloböcker inte passar mig. Att det saknas möjlighet att göra berättelsen till sin egen, att man kan inte tillföra någonting från sin egen fantasi gör att jag tappar intresset. Solospel med Mythic engagerar min fantasi och håller mig på tårna, men det här blir något jag bara ska läsa mig igenom. Detta blir därför den tredje och sista recensionen av Alone Against … (även om det finns fler).

Boken är tryckt i samma grådaskiga stil som de övriga, men ett plus är att Alone Against the Frost innehåller mer illustrationer än de föregående böckerna, ett minus är att de är gjorda av olika tecknare. Ibland tecknar de så olika att man måste gå till bildtexten för att förstå att tecknarna avbildar en och samma person.

Den bästa delen av äventyret är då man förföljs av en Wendigo/Wind Walker. Det lite obehagliga mötet kryper sig på en, det finns tid att känna efter och fundera. Jag tycker äventyret borde ha fokuserat enbart på detta möte (och därmed varit max 50% av nuvarande omfattningen). Då hade det blivit mer koncentrerat och utvecklat samma typ av krypande obehag som finns i Alone Against the Flames. Äventyret är inte dåligt skrivet, men det blir mer som att gå i en djurpark än att vandra runt i de kanadensiska vidderna – runt varje hörn väntar en ny övernaturlig varelse. Förhistoriska djur, Mi Gos, nån sorts arga, taniga dvärgar m.m. – alla inställda på att ha ihjäl mig och mina expeditionskamrater. Äventyret är dödligt och två gånger fick jag starta om från början. Jag gav upp efter att en Wendigo på min tredje expedition gjorde av med alla mina studenter – varefter en grupp Bigfoots/Big feet använde mig som fotboll.

Det jag tyckte bäst om var avsluten. Då jag som enda överlevande stapplade tillbaka till civilisationen så innebar det slutet på min karriär. Det påstods att jag inför expeditionen överdrivit min vildmarksvana (Objection! My mama was ”Mulletroll”) och att jag därmed bar ansvaret för att ha lurat mina stackars studenter till sin död därute i de stora skogarna. (Your honor, in Sweden we call it ”kretslopp”) Jag fick lämna min position vid universitetet, och var till slut tvingad att försörja mig som… populärvetenskaplig författare! Då äventyret avslutades befann jag mig i en negativ spiral av skrivkramp och utanförskap. Avsluten är nog det enda jag tar med mig från detta äventyr, det är något jag kan utsätta mina spelare för då vi i slutet av ett äventyr/kampanj ska avgöra hur det går för dem.

Avslutningsvis – bör man köpa dessa äventyr? Att köpa och spela dem som ett sätt att lära sig Call of Cthulhu kan nog vara roligare än att bara plugga regler, men jag har genom att spela dessa tre lärt mig att formatet inte passar mig. Det blir varken en tillräckligt intressant spelupplevelse eller spännande som litteratur. Av de tre äventyren tycker jag det första (Against the Flames) är det mest fokuserade och välskrivna – och därmed det som gjorde bäst intryck på mig. Against the Ice och Against the Frost hämtar inspiration från klassiska CoC-kampanjer men lyckas sämre med att leverera spelupplevelse och berättelse.

Nog med soloböcker, nästa gång blir det något helt annat!

Cthulhu solo – 2

Jag inleder med lite klassiska Skype-mötestrick: Mutar mig och viftar med händerna som om det är fel på datorn, får på ljudet men stänger ner bilden, delar skrivbord utan att blivit tillfrågad och skyller allt på senaste uppdateringen. Efter denna kanonad av yrkestrick hoppas jag att ingen märker att det gått en månad sen jag var här sist.

Som framgick av förra inlägget så var jag ganska nöjd med Alone Against the Flames, så jag inhandlade även uppföljaren: Alone Against the Dark. Jag brukar inte vara alltför dömande i recensionerna här på bloggen, men jag kan säga det rakt ut, utan att linda in det, utan omtanke om författarna eller deras anhöriga och utan att vika för kraftuttryck: Detta äventyr gav mig huvudbry.

Det började redan med omslaget – man ser en äventyrare som letar sig fram genom gångarna i en egyptisk pyramid …men äventyrets underrubrik är Defying the Triumph of the Ice (!)

Mitt huvudbry yttrar sig främst i att jag, då jag skulle skriva ihop denna recension, hela tiden hamnade i ”å ena sidan” och ”å andra…”.

Å ena sidan lockar äventyret mig – upplägget är en klassisk, världsomspännande Call of Cthulhu-kampanj. Det gör en storstilad start i Arkham. Man spelar professor Grunewald, en lite rundlagd, uttråkad, äldre herre anställd vid Miskatonic University som via telegram får ett rop på hjälp från en kollega som hamnat i klistret i Aten. Efter att ha rotat runt lite i Arkham går resan, via New York, till Aten, Kairo, Bremen och slutligen till Antarktis. Vad kan glädja en fullblodsmegaloman mer? (Jag försöker f ö lansera megalomannen som den nya kulturmannen.) …Å andra sidan är nästan alla texter i äventyret ganska tråkigt skrivna, man får aldrig en känsla av att befinna sig i Atens dämpade museimiljöer, i det myllrande Kairo eller av att stäva söderut genom ”the roaring forties” ombord på ett olje- och sjösjukestinkande fartyg.

Å ena sidan är äventyret konstruktionsmässigt betydligt mer avancerat än det första. …Å andra sidan undrar jag hur många som verkligen orkar följa dessa nya regler? Man behöver hålla ordning på hur lång tid olika resor tar och man får en stor kalender för att kunna kryssa i och hålla ordning på dagarna. Många besök avslutas med ”Om det är före [datum] gå till X, annars till Y.

Jag fuskade. Skamlöst och genomgående. Läste typ alla besök på museet i Kairo, fast man inte får.

Äventyret påminner om klassiska kampanjer på så vis att det är högst sannolikt att man förlorar en eller flera karaktärer under spelets gång. En kul idé är att de skickar med fyra karaktärer och när en dör finns det en föreslagen ordning för vilken karaktär man ska välja härnäst. Det är bra idéer – det är bara det att när man spelat i timmar orkar man inte låta sin karaktär dö och börja om, man tar några steg tillbaka i äventyret och tar en ny väg.

Å ena sidan innehåller äventyret flera små praktiska förbättringar jämfört med föregångaren, t.ex. innehåller varje paragraf en hänvisning tillbaka till den paragraf jag just kom ifrån – man behöver alltså inte sitta med alla fingrar instoppade i boken för att kunna följa sina steg tillbaka till där allt började gå snett. …Å andra sidan innehöll mitt äventyr även små praktiska försämringar. Limmet i min bok kommer inte vinna några priser på industrimässor, efter att ha spelat en gång har jag nu mer av ett lösbladssystem med två pärmar än en bok.

Nostalgifaktor? Samma gråskala som när man tjuvkopierade äventyr på usla kopiatorer på 80-talet.

Å ena sidan finns det, till skillnad från Alone Against the Flames, en del foton och illustrationer i äventyret. …Å andra sidan är allt tryck i samma smutsiga gråa kopiator-stil som i förra äventyret.

Å ena sidan gillar jag ambitionen – man får möjligheten att solospela och lära sig reglerna i vad som liknar en typisk spelupplevelse genom att spelaren besöker olika kontor, muséer, skeppshytter m.m. för att samla ledtrådar. …Å andra sidan lyfter det aldrig riktigt. Där Against the Flames lyckades ge mig en stigande obehagskänsla av att vara ensam i en fientlig omgivning, lyckades detta äventyr inte ge mig några känslor alls. (Det är OK, megalomannen får ersätta tre känslor med ett storhetsvansinne.) Spelet skrevs av Matthew Costello som enligt förordet senare blev en professionell författare. Det var ett verk tidigt i hans karriär och det har en ingenjörsmässighet över sig, allt är korrekt men där finns mycket lite av stämning. Det finns ingen personlig röst i texten, inga karaktärer man minns osv. Dessutom förekommer på ett par ställen den abrupta död som påminner om 80-talets soloböcker. Man har spelat i timmar och sen blir upplösningen något i stil med: ”Mannen förvandlas till [valfritt monster] och anfaller. Ditt äventyr slutar här.” Författaren lyckas tyvärr inte heller få till ett ordentligt slut på äventyret som helhet. Då jag, efter många timmars spelande, lyckades rädda världen från det hot allt handlat om belönades jag med: ”Du lyckades där många andra misslyckats. Grattis!”

Ett solospel för två

Jag tror att detta äventyr egentligen gör sig bättre om man spelar det tillsammans med en annan person än solo. Man kommer troligtvis inte fuska om man gemensamt noterar ner tiden som går, diskuterar om man verkligen hinner besöka den där hamnsyltan i Pireus innan man åker (gör det inte), om man ska prioritera Kairos museum framför att handla i basaren (gör det). Det som nästan är omöjligt för mig att acceptera då jag spelar solo är situationer som när min karaktär tagit sig hela vägen från Miskatonic till rätt pyramid i Giza, letat upp den dolda ingången för att där mötas av text i stil med: ”Har du tagit med dig en ficklampa? Om inte så kan du åka tillbaka till Kairo och handla en nu.” Nej herr Solobok, jag låtsas att jag köpte en ficklampa.

Rekommenderas?

Jag tycker äventyret är en kul idé men tyvärr blev det alltför långt och lite tråkigt. Jag tvekar om jag ska rekommendera ett köp eller inte. Jag gör som i resten av recensionen: Å ena sidan får du en bra introduktion till CoC (klassisk typ av cthulhu-äventyr, många regler som används, dödligt. …Å andra sidan tyckte jag inte det var bra skrivet – jag hade egentligen inte roligt då jag läste/spelade. Jag tror att detta gör sig bättre om man spelar det tillsammans med någon än solo.