Det har tagit lång tid att få tummen ur för att skriva det här inlägget. Det tråkar helt enkelt ut mig. Mitt tredje försök med soloböcker för Call of Cthulhu, Alone Against the Frost, var inte någon höjdare. Det kan vara så att jag inte gav boken en ärlig chans, men jag tror att grundproblemet är att dessa soloböcker inte passar mig. Att det saknas möjlighet att göra berättelsen till sin egen, att man kan inte tillföra någonting från sin egen fantasi gör att jag tappar intresset. Solospel med Mythic engagerar min fantasi och håller mig på tårna, men det här blir något jag bara ska läsa mig igenom. Detta blir därför den tredje och sista recensionen av Alone Against … (även om det finns fler).
Boken är tryckt i samma grådaskiga stil som de övriga, men ett plus är att Alone Against the Frost innehåller mer illustrationer än de föregående böckerna, ett minus är att de är gjorda av olika tecknare. Ibland tecknar de så olika att man måste gå till bildtexten för att förstå att tecknarna avbildar en och samma person.
Den bästa delen av äventyret är då man förföljs av en Wendigo/Wind Walker. Det lite obehagliga mötet kryper sig på en, det finns tid att känna efter och fundera. Jag tycker äventyret borde ha fokuserat enbart på detta möte (och därmed varit max 50% av nuvarande omfattningen). Då hade det blivit mer koncentrerat och utvecklat samma typ av krypande obehag som finns i Alone Against the Flames. Äventyret är inte dåligt skrivet, men det blir mer som att gå i en djurpark än att vandra runt i de kanadensiska vidderna – runt varje hörn väntar en ny övernaturlig varelse. Förhistoriska djur, Mi Gos, nån sorts arga, taniga dvärgar m.m. – alla inställda på att ha ihjäl mig och mina expeditionskamrater. Äventyret är dödligt och två gånger fick jag starta om från början. Jag gav upp efter att en Wendigo på min tredje expedition gjorde av med alla mina studenter – varefter en grupp Bigfoots/Big feet använde mig som fotboll.
Det jag tyckte bäst om var avsluten. Då jag som enda överlevande stapplade tillbaka till civilisationen så innebar det slutet på min karriär. Det påstods att jag inför expeditionen överdrivit min vildmarksvana (Objection! My mama was ”Mulletroll”) och att jag därmed bar ansvaret för att ha lurat mina stackars studenter till sin död därute i de stora skogarna. (Your honor, in Sweden we call it ”kretslopp”) Jag fick lämna min position vid universitetet, och var till slut tvingad att försörja mig som… populärvetenskaplig författare! Då äventyret avslutades befann jag mig i en negativ spiral av skrivkramp och utanförskap. Avsluten är nog det enda jag tar med mig från detta äventyr, det är något jag kan utsätta mina spelare för då vi i slutet av ett äventyr/kampanj ska avgöra hur det går för dem.
Avslutningsvis – bör man köpa dessa äventyr? Att köpa och spela dem som ett sätt att lära sig Call of Cthulhu kan nog vara roligare än att bara plugga regler, men jag har genom att spela dessa tre lärt mig att formatet inte passar mig. Det blir varken en tillräckligt intressant spelupplevelse eller spännande som litteratur. Av de tre äventyren tycker jag det första (Against the Flames) är det mest fokuserade och välskrivna – och därmed det som gjorde bäst intryck på mig. Against the Ice och Against the Frost hämtar inspiration från klassiska CoC-kampanjer men lyckas sämre med att leverera spelupplevelse och berättelse.
Nog med soloböcker, nästa gång blir det något helt annat!
Swords & Kåseri 