Anger management i Svärdets sång

Jag och kusinerna spelar oss (långsamt, långsamt – inne på tredje året) genom Korpens klagan till Svärdets sång.

Svärdets sång är ett mycket hjälpsamt spel för spelare och spelledare som snabbt vill komma igång och spela, eller vars inspiration tagit slut. Det finns slumptabeller för det mesta – för att slå fram karaktärernas levnadshistoria, hur de lärde känna varandra, vilken typ av attack ett visst monster väljer att använda, för de olika missöden som brukar inträffa när man är ute och campar m.m.

Spelet har, i alla fall jämfört med arken i Mutant, ganska utförliga regler för hur man bygger, upprätthåller och försvarar ett fäste. Det finns slumptabeller även här: Vilka skadedjur finns i ditt fäste? Vad händer om du lämnar fästet obevakat eller inte sköter underhållet ordentligt? Det finns även slumptabeller för vad som händer om ditt fäste belägras. Jag har aldrig testat dessa regler men det hindrar mig inte från att bidra med en tabell som jag tycker lyser med sin frånvaro i regelboken: Vad händer när du förhandlar med den som belägrar ditt fäste?

	Händelser under fredsförhandlingarna
T10	Händelse
1	Angriparnas befäl får ett raseriutbrott och kastar anklagelser och förolämpningar mot rollpersonen
2	Angriparnas befäl beordrar sina soldater att halshugga rollpersonens vakter och stapla deras huvuden framför tältet
3	Angriparnas befäl beordrar sina soldater att skära av rollpersonens näsa och öron
4	Rollpersonen binds och släpas efter hästar runt sitt fäste.
5	Rollpersonen hissas upp i masten på ett av belägrarnas skepp och förs, under besättningens hån, till närmaste stad
6	Rollpersonen binds vid en påle i närmaste stad och flås levande. Huden stoppas upp med halm till något som vagt påminner om rollpersonen varefter skapelsen sätts på en ko och under mycken gamman paraderas genom staden
7	Rollpersonen halshuggs
8	Rollpersonens kropp styckas i fyra delar, vilka sprids som troféer
9	Rollpersonens uppstoppade hud förs till belägrarnas huvudstad som trofé
10	Alla ovan

Tabellen bygger på vad som borde vara ett av den europeiska historiens minst framgångsrika försök till Anger management – den osmanske generalen Lala Mustafas utbrott under fredsförhandlingarna efter belägringen av Famagusta på Cypern 1570-71. Det olyckliga objektet för den här tabellen, ”rollpersonen”, var Famagustas befälhavare Marcantonio Bragadin. Han råkade tyvärr slå en tia på tabellen och fick, i hyfsat kronologisk ordning, genomgå allt vad den har att erbjuda. Källorna till tabellen är givetvis färgade av dåtidens religionskrig, men även om bara delar är sanna så får jag nog ändå säga att jag inte skulle kunnat hitta på det här om jag suttit och tänkt ut tabellen själv.

Så vad lär vi oss av det här? Håll ilskan nere, blodsockernivån uppe och tänk glada tankar tills nästa inlägg – då vi här på SoK kommer återvända till Mutant!

Julspel 2022

Som jag skrivit om tidigare så spelade jag under påskhelgen 2022 ”Bland alfer och troll”, grundäventyret till Drakar och demoner (1982), med en av mina syskonsöner. Under julhelgen gjorde jag om denna bravad med den andre syskonsonen. Där karaktärerna i påskas döptes utifrån efter en fantasybok han just höll på att läsa, döptes karaktärerna vid julspelandet till alvjägaren ”Reaper” och människokrigaren ”Raptor”. Namnvalet var en signal om vad som komma skulle.

De båda äventyrargrupperna tog nästan exakt samma rutt genom äventyret men syskonsönernas olika temperament gjorde att spelsessionerna fick olika ton. I påskas smögs det, lyssnades noga vid varje dörr och alla kontakter med kultister och svartalfer föregicks av försök att artigt förklara karaktärernas närvaro och avsikt. I julas var approachen mer direkt. Ett illustrativt exempel är när Reaper och Raptor ska undersöka om de kan hoppa ner i ett mörkt hål i golvet. De har just samtalat med ett spöke och högtidligt lovat att begrava dess jordiska kvarlevor mot att de fick en gåva av något slag. Syskonsonen resonerade högt för sig själv och kom fram till att ”kremering är faktiskt helt okej”, varefter han lät tutta fyr på den gamla döingens kläder, knuffa ner kadavret i hålet och i ljuset från denna ”begravning” studerade Reaper och Raptor hur det såg ut där nere. Jag får erkänna att det finns något i agerandet som direkt för tankarna till min egen första spelgrupp i samma ålder.

Efter 2-3 timmars spelande var vi färdiga och skulle bara förbättra färdigheterna innan vi avslutade. Syskonsonen reste sig emellertid snabbt och sa -”Nu kan vi pausa lite”. Jag tog det som en fin signal om att han kanske framför allt varit snäll och förnöjt sin gamle morbror, men när hela familjen senare fikade så fick alla generationer nöjet att, i detalj, höra om hans äventyr. Min lillasyster, hans mor, gav mig ett skarpt ögonkast då han kom till den där episoden med griftefridsbrottet men annars togs det ganska väl emot. Eller, ja, de äldre fick väl något glasartat i blicken då (den långa) slutstriden återberättades slag för slag, men eftersom det hela illustrerades med ivriga huggrörelser så kunde de, åtminstone av omtanke om porslinet, inte helt drömma sig bort.

Jag tycker nog att det blivit två lyckade introduktioner till rollspel. Nu ska vi bara se om jag i påsk eller sommar kan övertala syskonsönerna att kombinera sina talanger och gemensamt ta sig an Spindelkonungens pyramid!

Rösten från forntiden

Första gången jag prövade solorollspel tog jag mig genom Tvillingbergen. När jag gjort det, och sett att det gick (och var kul) att spela igenom gamla äventyr solo, tog jag mig en funderare på vad jag skulle spela därnäst. Målet jag hade satt upp för mitt soloprojekt var att spela mig genom de gamla äventyr som jag varit sugen på men av olika skäl inte spelade på 80-talet. Ett antal av Äventyrsspels produkter fanns på listan, liksom äventyr från gamla nummer av White Dwarf och, givet min megalomana sida, så kunde jag inte heller låta bli att snegla lite på ”The Traveller Adventure” – den stora kampanjen till SF-rollspelet Traveller. Men jag sansade mig och till slut landade jag i att nästa solospel skulle vara Äventyrsspels ”Rösten från forntiden” från 1986, mest för att jag råkat skriva ut det från Riotminds hemsida.

Den stora mängden bubblor under bröstmusklerna är en intressant anatomisk innovation
*(Äventyrsspel 1986)*

Vad kan man säga om äventyret? Det är grått och rött och har en synnerligen generisk skrik-barbar på omslaget (givetvis helt utan koppling till äventyrets innehåll). Barbarens överkropp ser ut som om den är byggd av brännblåsor (vilket skulle förklara hans skrikande). Äventyret är konstruerat av Torsten Alm och Lars Hellström och är ett av/det första äventyret till Drakar och demoner Expert. Äventyrarnas uppdrag är att samla ihop delarna av en magisk stav som är gömda på tre geografiskt spridda platser. Man kan besöka platserna i den ordning man vill, vilket bäddar för ett spelarstyrt äventyr och jag kan tänka mig att det utvecklades till minikampanjer för flera spelgrupper på 80-talet.

Vi spelade aldrig detta äventyr då det begav sig, och jag har faktiskt inte ens något minne av att jag någonsin såg eller hörde talas om det. Min nostalgifaktor var alltså nära noll när jag plockade upp det för solospel. Bara andra äventyret i soloprojektet och jag hade redan övergett projektets mål – flexibilitet är ett honnörsord här på SoK!

Jag solospelade mig igenom äventyret med hjälp av Mythic Game Master Emulator, som jag berättat om bl.a. här. Jag spelade med karaktärerna från Tvillingbergen, och det blev på så vis det andra äventyret i krönikan om den lärde mannen Botulws äventyr – Botulviaden.

Det är kvällen den 4 juni 2013 och jag är redo att anträda resan till Faltrax.

Påskspel 2022

De två senaste åren har vi spelat Mutant online under påskhelgen. Den här påsken sågs vi IRL och spelade den gamla klassikern ”Nekropolis”, men det är en historia för ett framtida inlägg. Det jag tänkte skriva om idag är en annan spelsession jag hann med under påskhelgen – den där jag introducerade en av syskonsönerna till rollspel!

Planen var att båda mina systrar skulle ha med sina jämnåriga söner till påskfirandet, men pga sjukdom fanns det bara en (besviken och understimulerad) kille på plats. Jag frågade om han hade lust att prova rollspel och han nappade. Vi spelade ”Bland alfer och troll” – introduktionsäventyret i Drakar och demoner 1982, det äventyr som en gång var min egen inkörsport. Jag spelade första gången rollspel under vårterminen i sexan, någon gång runt mars-april 1984. Nu satte jag mig 38 år senare med syskonsonen – som går vårterminen i sexan, historiens vingslag etc. Jag var inte alls säker på hur det skulle gå, det är trots allt en del adderande och multiplikationstabell involverat, men det blev succé!

Fantasi

Det är verkligen roligt att se hur enkelt rollspel är för barn. Han kom in i berättelsen på nolltid, fyllde själv på med saker hans karaktär såg ute i skogen och visade med hela kroppen vad som hände i striderna.

För att han skulle ha en chans att överleva äventyret slog vi fram två karaktärer, en 14-årig jägare (människa) och en dvärgkrigare. Det var den unge och försiktige jägaren han identifierade sig med, men utan att jag behövde förklara rollspelande för honom försatte han sig ett par gånger i knipor av typen ”vi går in i rummet med fiender eftersom dvärgen tror det finns guld där”.

Artighet kommer man långt med

Genomgående var hans karaktärer väldigt artiga. I äventyret har en gammal kult återuppstått och börjat röva bort folk från byarna för att offra dem. Man anlitas av en gammal man på ett värdshus för att samla information om/stoppa kulten. Syskonsonens karaktärer vandrade iväg och fann ett nyligen restaurerat tempel ute i skogen. De knackar då artigt på dörren, och det är först när de (”riktigt hårt”) bankat utan att någon öppnar som de går in. De angrips av landmaneter men lyckas besegra dem. I ett senare skede träffar de på en av kultens onda präster varvid de ber om ursäkt och artigt förklarar att de inte ville döda landmaneterna men att de inte haft något val.

Guden Nyox tempel. Äventyrsspel, 1982. Klassisk mark för min generations äventyrare – och nu för en ny generation.
Alla A, B och C som jag pluttat in på kartan var när jag 1984 planerade att bygga hela templet med hjälp av Prince Augusts gipsformar.

Försiktighet och list kommer man kanske ännu längre med?

Allteftersom vi spelade ritade jag upp kartan. Han kom då på att han kunde blockera passager med stenblock för att ha ryggen fri – smart!

När hans karaktärer senare smög runt nere i svartalfernas grottor så skulle hans försiktighet och list gjort Bilbo stolt. Vid varje krök och rum stannade hans äventyrare och lyssnade och försökte upptäcka fara. Då de vid något tillfälle blev upptäckta och jagade kom syskonsonen ihåg att de tidigare hittat ett matförråd och han tog sina karaktärer dit varvid de lyckades gömma sig i tunnor och säckar. Hans karaktärer var inte några mördarmaskiner men jag tror att det främsta skälet till försiktigheten var att han levde sig in i hur han själv skulle agerat – säkrast att undvika upptäckt. Att smyga, lyssna, upptäcka fara och gömma sig var de flitigast använda färdigheterna gjorde definitivt äventyret mer intressant för mig som SL.

Belöningskänsla för både syskonson och morbror

Vid äventyrets slut fick karaktärerna en belöning i klingande silver och han köpte läderrustningar åt dem: -”Om vi spelar ett äventyr till blir de oslagbara!” (De gick från att deras tjocka tyg absorberade 1, till att läderrustningen absorberade 2.)

Jag hade ställt in mig på att spelsessionen skulle handla om att jag lärde upp nästa generation, men det slutade med att vi båda hade lika roligt. Han var fokuserad och entusiastisk som spelare, och uppfinningsrik och listig (och artig) som äventyrare. Vi hade tre mycket roliga timmar och det som skulle handlat om att jag öppnade hans ögon för hobbyn slutade med att mina ögon öppnades för det roliga med att spela över generationsgränserna!

Det var så här det började…

När jag var hos mina föräldrar i julas hittade jag det här lilla häftet som faktiskt ligger bakom att mitt hobbyliv centrerades runt roll- och figurspel.

När jag var sådär 8-12 år gammal göt jag ibland Prince Augusts tennsoldater, jag plockade därför på mig det här lilla gratishäftet när jag någon gång i januari 1984 var på Lekcenter i Halmstad. Allt gick bra till uppslaget på sidan 8 och 9, där jag sögs in i en nördisk malström som jag aldrig kommit ur…

Jag får tillbaka tolvårsentusiasmen och *38 år gamla tankar* när jag ser den här bilden. – Vilken väg ska de ta för att undvika orcherna? Hinner de tyst smita över korridoren i sydväst innan någon ser dem?

Jag hade aldrig sett något liknande och tyckte det här såg ut som svaret på alla mina drömmar (detta var pre-pubertet). Det var inte fantasyvärlden som lockade, jag var mer historiskt intresserad, men jag tyckte alltid att de avsnitt i böcker, serier och filmer som utspelade sig i tunnlar och gamla valv var de mest spännande. Tanken på att jag själv skulle kunna bygga upp och leka i den sorts medeltida gångar som visas på bilderna fick huvudet att snurra. Som jag tolkade det så skulle dessutom det här ”äventyrsspelet” blåsa ett eget liv i leken, som om jag lekte med en sorts AI.

Den skäggige spelledaren på bilden liknade min pappa så jag tänkte att ”äventyrsspel” var något man spelade i familjen. Senare skulle jag lära mig att det var något man spelade med målbrottsröster i fotsvettsdoftande pojkrum.

Drakar och demoner kostade 89 kronor har jag för mig. Min tolvårshjärna räknade nu ut att det skulle ta någon månad innan jag hade råd att köpa spelet, men jag kunde ju förbereda grejer, eller hur? Så att jag hade ännu mer saker att spela med när jag väl köpt det? Jag försökte därför tolka hur spelet skulle spelas utifrån texten på sidan 9. Den är skriven som en skönlitterär text så jag trodde det var mer av sådan sagotext man behövde då man spelade ”äventyrsspel”. Jag satte mig därför och skrev en liten förvirrad saga om en adelsman som hade fått en förbannelse lagd över sig och dog ute i ett träsk. Helt oanvändbart.

Det står högst upp på sidan 8 att man inte använder någon spelplan, men det behövs ju uppenbarligen Prince August-figurer så varför inte passa på och förbereda lite extra figurer? Då kan jag ju spela hur mycket som helst när jag väl köpt spelet! Min erfarenhet av figurer till spel var begränsad till pappfigurerna i min storasysters Tjuv och Polis, så jag satte mig och började rita nya pappfigurer som skulle kunna stå i plastbaserna jag tänkte låna från henne. Jag hade inte läst Tolkien eller någon annan fantasy så inspirationen hämtades från olika 70-tals serietidningar som jag tyckte hade ett fantasytema (snarare ett grottmannatema): ”Kong – grottpojken”, ”Valcan Drakhanden” och Joe Kuberts stenåldersserie ”Tor – för en miljon år sedan!” Alla tre precis så ostiga som de låter. Jag ska uppdatera posten med bilder på dessa inspirationskällor när jag nästa gång vittjat lådor i mina föräldrars källare. (Uppdatering 220530: Vittjning framgångsrik. Nedan har jag lagt in den reklambild som tjänade som förlaga för mina första pappfigurer. Reklam från ”Shazam!” nr 6 1975, Williams förlag AB)

Jag kan inte bestämma mig för om bilden mest liknar en obs-klass som gjort vapen på slöjden eller om det ska vara ett spännigt heavy metal-pojkband. Om mitt minne inte sviker så visar denna bild, från vänster till höger: Valcan Drakhanden, Joe Kuberts stenålders-Tor, okänd obs-klassare, en till okänd obs-klassare, en tredje okänd samt Kong grottpojken. Tillsammans bildar de… HISTORIENS HJÄLTAR!
*(Konstigt pojkbandsnamn = en beväpnad obsklass trots allt.)*

Allt detta var givetvis helt bortkastat, och väldigt typiskt mig – här är ett senare exempel. Men det höll mig i alla fall sysselsatt tills jag någon gång i februari 1984 köpte Drakar och demoner och en gjutform med tre grottmän. (Återigen dessa grottmänniskor?) Jag minns att jag läste reglerna, äventyret och kapitlet om varelser till Drakar och demoner och undrade när grottmännen egentligen skulle komma in i bilden så att jag fick användning för min gjutform. Ett av mitt livs många besvikelser.

Gipsformen för kryptkonstruktion rymdes inte i min budget så föräldrarna fick några månaders respit innan allt i tvättstugan täcktes av gipsdamm och spill.

Mutantkampanjen

Spelarnas information: Ni befinner er i Halmstad, augusti 2014. Solen steker och det är svettigt här inne på de små gatorna i den gamla stadskärnan. Trots turistsäsongen är det nära på folktomt, alla människor är vid stranden. Alla? Då ni svänger in på Storgatan ser ni två medelålders män gestikulera och prata ivrigt. Deras hår är borta men de snärtiga gesterna tyder på att de ännu kan svinga en tärning. Kan det här vara två av de tre rollspelande kusiner ni hört så mycket om? De går in i en bokhandel. Vad gör ni?

Spelledarens information: Om spelarna följer efter och lyckas med ett iaktta-slag så berätta följande: De båda medelålders männen är mycket riktigt jag och en av mina kusiner. Vi hade nyligen köpt Fria ligans Mutant år 0 och hade drabbats av frenetisk nostalgi (i mitt fall en kronisk åkomma). Mutant var vårt favoritspel under Äventyrsspelseran och som tonåringar spelade vi allt som kom ut. Det vi gillade med Mutant försvann dock då spelet i slutet av 80-talet gjordes om till det cyberpunkiga Mutant 2089, och där slutade vår första fas av Mutantspelande.

Vi vrider klockan ett drygt decennium framåt och Järnringen publicerar Mutant – undergångens arvtagare. Här hade även klockan i spelvärlden vridits framåt. Samhället var mer avancerat än det hade varit i Äventyrsspels Mutant och det var tydligt på väg tillbaka efter katastrofen. Två nu drygt trettioåriga kusiner köpte spelet 2003 och gillade det, men den stora trilogi-kampanjen hade så många trådar och ett sådant väldigt persongalleri att det var omöjligt att hänga med för oss som bara kunde spela 2-3 gånger per år. Kampanjen gick i stå någon gång runt 2006-2007 och vår andra fas av Mutantspelande var avslutad.

Vi vrider klockan ytterligare framåt, till högsommaren 2014, och ser alltså två drygt fyrtioåriga kusiner gå in på en bokhandel i Halmstad. Vi skulle köpa en karta över Halmstad för att utifrån den bygga vår zon. (Vi köpte kartan för en hundring eller så, bara för att strax efter passera turistbyrån och upptäcka att vi kunde fått den gratis där.) Vi skapade vår ark, spelade några gånger och började rita upp vår zon, men det är svårt att lära gamla hundar sitta. Vi saknade de gamla äventyren med förberedda historier och komplex. Det finns en utmärkt kampanj med plott och komplex i Mutant år 0, men vi ville bygga upp Arken och karaktärerna lite innan vi gav oss på den. Det skulle vi inte gjort. Efter att ha spelat några episoder med de äventyrsgeneratorer som finns i spelet så tappade vi intresset och vår tredje fas av Mutantspelande självdog.

Slutligen: Det är coronaåret 2020 och två kusiner runt femtiostrecket sitter isolerade på olika håll i landet. Vi upptäcker att det går utmärkt att ses online för att spela och på påskaftonen inleder vi vår fjärde fas av mutantspelande med ett test (Oraklet i silverägget). Under midsommarhelgen inleds en längre kampanj. Mer om denna i nästa post!

Skönheten och odjuren

Spelarnas information: Det är en fin och kall lördag vårvintern 1987. Ni står på en parkeringsplats i Borås. Runt er ser ni mängder av människor med kassar fulla av nyköpta kläder. Till höger ser ni en familj som stiger ut ur en liten smutsig silverfärgad Mazda. Ni lägger särskilt märke till sonen i familjen, en kort tonårskille vars kroppsspråk tydligt uttrycker missnöje. Vad gör ni?

Spelledarens information: Någon gång under vintern 1987 (1986?) ((Spelar det någon roll?)) (((Släpp det!))) skulle min familj till Borås för att handla på de stora postorderföretagens butiker. Det var en heldagsresa, 15 mil dit, följt av timmar i affärer och sen hemfärd – och jag var tvungen att följa med. Efter protester och förhandlingar var upplägget att jag följde med men att då vi kom fram skulle min pappa släppa av min mamma och mina systrar i klädaffären och sen köra mig till en spelbutik som jag hittat adressen till i Sinkadus. Tyvärr visade det sig då vi kom fram att spelbutiken var stängd och resten av dagen var jag ett buttert muttrande tonårs-medhäng i klädaffärerna. Innan vi åkte hem skulle vi handla mat inför kvällen på något varuhus. Detta var 80-talet och man kunde hitta Äventyrsspels produkter lite överallt. I detta fall hittade jag Äventyrspaket 1, innehållande de korta äventyren ”Svart duell” och ”Skönheten och odjuren” liggande i en hög med ett par exemplar av något annat äventyr som jag redan hade (Döda skogen, tror jag). Jag tror även att det var halva priset.

Äventyrspaket 1: Kanske det märkligaste omslaget från Äventyrsspels 80-tal

Jag hade vid den tidpunkten egentligen slutat spela Drakar och demoner, jag spelade nästan bara Mutant och framför allt Traveller, men något rollspelsrelaterat ville jag ha med mig hem. Jag hade ju missat möjligheten att handla i spelbutiken så som en desperat handling köpte jag istället detta äventyrspaket. Jag köpte även ett jättestort suddgummi som inom ett år genomgick en kemisk process som gjorde det oanvändbart. Någonstans i mina lådor finns det ett Mutant-karaktärsblad som fullständigt förstördes då detta jättesuddgummi smetade ut blyertsanteckningarna och på något sätt fäste utsmetningen i pappret så att det inte gick att sudda ut det utsmetade. Frustrerande, men intressant.

Jag spelade aldrig något av äventyren i häftet, men jag läste dem båda och jag minns att det var ”Skönheten och odjuren” som lockade mig mest. Stefan Kayats illustrationer till båda äventyren tycker jag mycket om. Jag och en av kusinerna spelade en sen sommarkväll/natt ”Skönheten och odjuren” med hjälp av soloreglerna Mythic GME, och här följer nedteckningen.

Gnollbältet

Jag har varit dålig på att lägga upp nya inlägg och det visar sig i besöksstatistiken. Ledningen har varit på mig om detta; blanka fax från den dolda ägarfamiljen, svårtolkade automatgenererade mail från de komplicerade bolagsstrukturerna på Caymanöarna, en begravningskrans från SoK Head of Security legokapten Piet Krugersdorf. För att rätta till detta tar jag i från tårna: Det blir ett skandalöst avslöjande (1), följt av (2) lite clickbait …ååå sen tappade jag tråden och skrev ner något som bara kan klassas som motsatsen till klickbete, Antiklick himself. (3)

Skandalöst avslöjande: Jag har i de två senaste inläggen förespeglat återgivandet av hur jag solospelade mig igenom en äventyrszon till Mutant år 0. Det kommer, men inte i närtid, jag har lite illustrationsproblem.

2. Clickbait:

”Här ljuger bloggaren svenska folket rakt i ansiktet!”

”Han trodde bloggen var avstängd – då hände detta!”

3. Antiklick / En dag i Martin Denisovitjs liv

En dag på jobbet satt jag med en deadline då det dök upp en rollspelsordvits i huvudet: Gnollbältet. Jag insåg genast att jag satt på Pure Gold och lekte med tanken att trademarka, köpa upp domännamn, trycka T-shirts etc. Sen kom chefen förbi och… Och sen tänkte jag lite på hur det skulle vara att sitta hos Skavlan och berätta om hur jag utvecklat varumärket Gnollbaltet (TM) till en mångmiljonindustri: -”Ha ha, Well you know Skavvlan, I never dreamt of being a millionaire…” (BOOM! I bakgrunden fattar en lögndetektor eld.)

Sen kom det in någon och störde mig, men några minuter efter det så satt jag och såg ut genom fönstret och drog mig till minnes att White Dwarf på 80-talet hade rätt roliga annonser för spel och spelbutiker – ofta innehållande ordvitsar. Vad sägs om den här helsidesannonsen?

En butik som utmärkte sig både för att de nästan varje nummer hade nya illustrationer i sin annons OCH sin talang för ordvitsande var ”The Gameskeeper” i Oxford:

De hade många annonser som bara var en lite lustig bild, men när det kom till ordvitsande annonser så var de särskilt förtjusta i allt som rörde kentaurer:

Och den gången de inte lyckades få ihop en annons blev det ännu bättre:

Det är något i annonsen ovan som jag verkligen gillar, en kombination av humor och att lita på läsaren. Rent allmänt är några av annonserna i dessa gamla WD intressanta bara för att de är framtagna helt utan någon marknadsföringserfarenhet. De kanske märkligaste är den serie annonser som jag i alla år trott var två olika annonser men nyligen upptäckte är helsidesannonser för någon form av dataspelsföretag.

Vad är då detta för någon märklig typ av reklam? Jo…

Kul idé, men jag har inte sett den upprepas av något annat företag så jag tror tyvärr inte den var så framgångsrik …och jag har själv aldrig orkat läsa en enda av dessa texter trots att jag ägt några av tidningarna i 35 år.

Förutom The Gameskeeper i Oxford så utmärkte sig Black Donald’s i Aberdeen också för sina hemtecknade annonser – i deras fall alltid med en fyrbent Haggis ute på nya tokiga äventyr.

Sen finns det de butiksannonser som mest bara gör mig nyfiken. Som denna butik som erbjöd någon form av särskild service för gruppresor. Hur funkade det?

Slutligen: Den sista annonsen jag har för The Gameskeeper är från 1987. Men annonsen är tyvärr den svagaste av alla. Det är lite som när man ska ha en återförening med gamla klasskamrater och ser fram emot att träffa X, som alltid var roligast i klassen, och så visar det sig att han gett upp, gått och blivit tråkig. Kanske har han även mött Jesus? Jag vet inte, det var bara ett exempel.

Här skulle historien kunnat sluta, i moll. MEN! Historien slutar inte där! SoK kan avslöja att The Gameskeeper lever än idag, även om den John Benney som verkar legat bakom annonserna tyvärr har gått bort.

We were inspired 40 years ago by a love of all those classic and well-loved games to open our store and have been up and running ever since. Sadly, we lost one of the founders of our company, John Benney a few years ago but we wanted to keep the store alive, in homage to his love of games. Since his passing, we have tried to keep the same classic feel that John always loved but have attempted to renovate and modernise our store for a 21st-century feel

***

Och här är det dags att knyta ihop säcken. Jag ser på mobilen att klockan hunnit bli 16.28 och stänger ner datorn.

Så har ännu en dag gått i mitt yrkesliv.

Iakttagelser om den svenske rollspelarens arbetsmoral

Det är ju modernt att göra sina egna expertutlåtanden rörande smittspridning och begränsningsåtgärder. Vi på SoK – alltid trendkänsliga, alltid i täten – är givetvis en del i detta. Vi drog ut Folkhälsomyndighetens sladd till den stora AI-datorn på Chalmers och kopplade in vår egen sladd och körde lite beräkningar. Efter att stått och tuggat ett par dygn kom resultatet – det var som vi anat. Antalet besök på SoK har minskat under de senaste veckorna. Hmm. Så under den tid då svenskar uppmanats att arbeta hemifrån, den period då de verkligen haft tid och möjlighet att surfa runt i hobbyspåret, då har alltså besöken på SoK minskat noterbart. ”Detta är ytterst upphetsande!” skrev nyligen Göran63 (i en kommentar som jag var tvungen att ta bort på grund av att utropet följdes av franska bilder). Hur kan det komma sig att besöken går ner samtidigt som folk får mer tid att surfa?

SoK utnämndes förra året till den svenska näringslivselitens ”go to-blogg” när det gäller solorollspel. Med hjälp av pengar från Knut och Brallis Wallenbergs stiftelse lät vi tankesmedjan Bilbro angripa ämnet. Bilbros rapport landar i att pandemin kan få rollspelssurfandet på arbetstid att sjunka med -275% andra kvartalet 2020, för att sedan stabiliseras runt -165% för året som helhet. De anmärkningsvärda siffrorna uppges främst bero på bristande utrymme för matematik i svenska skolan.

För att få en kompletterande förklaring vände vi oss även till Saruman Scocco, chefsekonom på den vänsteranknutna tankesmedjan Diarr Idé. Här får vi en helt annan förklaring: De svenska arbetar-rollspelarna har HÖG moral. -”Herr statsminister. Du ber oss stanna hemma, du ber oss arbeta hemifrån för folkets bästa. Var lugn. De rollspelande massorna got your back! Vi ligger ett steg före dig. Vi har varit hemma i veckor, och vi ska strax börja arbeta.” Och när de börjar arbeta hemifrån – som de arbetar! De hinner inte ens rollspelssurfa längre!

Utifrån dessa undersökningar har vi tagit fram en ny slogan: Swords & Kåseri – roligare än jobb, tråkigare än fritid. Vi tror vi hittat vår nisch.

Dags att runda av. Så här i coronatider säger jag som alla andra unga influencers: Dela oss i dina sociala sammanhang, sprid oss till dina vänner, hjälp SoK-19 att växa!

Två avancemang bakåt

Här på SoK erkänner vi aldrig några misstag och vi retirerar aldrig. Jag kan däremot meddela att jag nu kommer avancera kraftfullt bakåt på två punkter:

Under min sommarsemester spelade jag och en av kusinerna klart ”Den stora ballongstölden” (till Fantasy!). Jag hann dessutom med att rita lite bilder till det. Jag har därför lyft bort de poster som låg här på bloggen som stöd för vårt sommarspelande och börjar fr o m idag lägga ut de illustrerade posterna som en krönika.
Jag gillade inte upplägget med att lägga alla avigsidor i en enda lång post på slutet av krönikan, jag återgår därför till att lägga in en avigsida för de scener som jag tycker kan förklara hur jag gör då jag solospelar.

Jag kan konstatera att då vi spelade och då jag illustrerade så landade jag, avseende luftskeppen, i något som mer liknar Linda och Valentins luftskepp än Peter Bergtings (se diskussion avseende äventyrskonstruktörens eventuella inspirationskälla till äventyret här: Folket vs Fager). Jag snodde dock Peter Bergtings coola uniformer för luftskeppsbesättningen.

Ett sista ord om illustrationerna: Jag är medveten om den diskussion som pågår avseende orientalism, kolonialism m.m. i rollspel. Att jag som svensk tecknar en miljö på ett sätt som liknar det på vilket europeer tecknat orienten under flera hundra år, och att jag dessutom gör det i lite karikatyr-stil, kan säkert irritera någon. Det är inte syftet. Jag illustrerar alla mina äventyrskrönikor i en lite fånig genrestil, oavsett om de utspelar sig i en nordisk fantasyvärld eller, som i detta fallet, en fantasyvärld som lånat drag från Mellanöstern.

Nog om detta – nu kör vi!