Två avancemang bakåt

Här på SoK erkänner vi aldrig några misstag och vi retirerar aldrig. Jag kan däremot meddela att jag nu kommer avancera kraftfullt bakåt på två punkter:

  1. Under min sommarsemester spelade jag och en av kusinerna klart ”Den stora ballongstölden” (till Fantasy!). Jag hann dessutom med att rita lite bilder till det. Jag har därför lyft bort de poster som låg här på bloggen som stöd för vårt sommarspelande och börjar fr o m idag lägga ut de illustrerade posterna som en krönika.
  2. Jag gillade inte upplägget med att lägga alla avigsidor i en enda lång post på slutet av krönikan, jag återgår därför till att lägga in en avigsida för de scener som jag tycker kan förklara hur jag gör då jag solospelar.

Jag kan konstatera att då vi spelade och då jag illustrerade så landade jag, avseende luftskeppen, i något som mer liknar Linda och Valentins luftskepp än Peter Bergtings (se diskussion avseende äventyrskonstruktörens eventuella inspirationskälla till äventyret här: Folket vs Fager). Jag snodde dock Peter Bergtings coola uniformer för luftskeppsbesättningen.

Ett sista ord om illustrationerna: Jag är medveten om den diskussion som pågår avseende orientalism, kolonialism m.m. i rollspel. Att jag som svensk tecknar en miljö på ett sätt som liknar det på vilket europeer tecknat orienten under flera hundra år, och att jag dessutom gör det i lite karikatyr-stil, kan säkert irritera någon. Det är inte syftet. Jag illustrerar alla mina äventyrskrönikor i en lite fånig genrestil, oavsett om de utspelar sig i en nordisk fantasyvärld eller, som i detta fallet, en fantasyvärld som lånat drag från Mellanöstern.

Nog om detta – nu kör vi!

Gamla sommarsynder

Om en av dina jäävla roundkickar bara så mycket som nuddar oss Hannes, så är du död

Jag stod inte ut med att det första intrycket en slösurfande solorollspelare skulle få av SoK var en jättelång, tråkig avigsida, så här kommer en mer färggrann ”förstasida” som får ligga och fronta över semestern.

Min impulskontroll när det gäller att starta spelprojekt är svag i mina bästa stunder, men på sommaren tycks den närmast försvinna helt. Befriad från vardagens ansvar och bördor får jag på semestern ofta vad jag, just då, tycker är väldigt bra idéer. En förvärrande faktor är att till skillnad mot resten av året så har jag under semestern en massa tid att lägga på ett ogenomtänkt projekt som sedan (givetvis) visar sig vara bortkastat. Ni ska nu få se ett exempel på ett sådant.

Sommaren 2000 (2001?) fick jag den ljusa idén att göra spelpjäser till ett rollspel jag och kusinerna brukar spela. Pjäserna skulle ersätta de mynt, suddgummibitar och småstenar som vi brukade använda för att markera var personerna stod någonstans. Som kanske kan utläsas av pjäserna utspelar sig spelet i Norden vid 1800-talets slut, är cthulhuinfluerat men mer skämtsamt. Först gjorde jag pjäserna till det äventyr jag skulle spelleda: Överst ser ni Champagnemiljardären duTronc och hans vackra hustru som på sin bröllopsresa i Sverige kidnappas av de fruktade anarkistbröderna Kåre (”De kalla Kårarna”). Underst syns de ”hjältar” kusinerna kunde välja mellan.”Herr Enigma”/frågeteckenmannen hade ingen roll i äventyret, men det är nog han som egentligen var skurken i hela den här historien. Det var han som sådde ett första tankefrö om att såna här spelpjäser skulle kunna användas för mer än bara precis det äventyr som jag satt och förberedde…

Spelpjäser anno 2000: De nygifta, nu kidnappade, DuTroncs. Anarkistbröderna Kåre, fem rättskaffens medborgare som tycker kidnappning är att gå över gränsen, samt den mystiske herr Enigma…

Sen slog den till, sommar-hybrisen. Utan att ha prövat om dessa pjäser egentligen var en bra idé för spelet så passade jag på, då inspirationen var framme och ångan på topp, att göra ett antal mer generiska pjäser. Detta var ju en så uppenbart bra idé att det var lika bra att göra pjäser även för äventyr som ännu inte var skrivna. Det skulle bli användbart för oss alla. Ja, en vacker dag skulle kusinerna komma att tacka mig för denna insats! Det blev många tiotals pjäser med beväpnad allmoge (överst i denna post) men också ett marint tema med medföljande Nordpolsfarare (några syns nedan). En sak som slår mig idag är att med undantag för allmogepjäserna (som var ca 50/50) så tecknade jag nästan bara män. Säger nog något om hur vi spelade och vilka vi under uppväxten stött på som spelade.

Spelpjäser för äventyr till havs i ett alternativt Norden ca 1890

Alla som äventyrat här uppe i Norden vid sekelskiftet 1900 vet att det finns stor risk att man kommer att stöta på tsarryska agenter, soldater och kosacker, och är det en sak man kan vara säker på så är det att om Tsarryssland genomför en operation på svensk mark så kommer Kejsartyskland inte vara långt borta. Det var bara att teckna två uppsättningar pjäser till.

Standardfiende 1a: Ryssar…
Standardfiende 1b: Tyskar

Sen började jag tappa greppet. Jag tecknade många många fler pjäser än de jag visar här. De flesta var rimliga, andra var mindre rimliga – som jätterallarna. De hade funnits i en tidig version av vårt spel men plockats bort eftersom det blev för tramsigt, men med långa sommarnätter och inga tider att passa så tecknades ändå flera jätterallare.

Attenborough: ”När jätterallaren värnar sin fikaplats, eller vill imponera på en hona, rycker han upp en ungbjörk och slungar den mot fienden/honan, Isn’t it maaarvelous?”

Slutligen, efter att knappt ha gjort annat än att teckna 2 cm höga spelpjäser i en vecka, så tecknade jag pjäserna nedan, helt utan en tanke på i vilket äventyr jag skulle få användning för dem:

Bläckfisken minns jag var inspirerad av ett gammalt Prins Valiantalbum samt Tardis ”Monstret i Saint-Martin kanalen”

Kanske ansåg jag att jag inte kunde toppa dessa eller så hade det kanske här börjat krypa in en misstanke om att dessa pjäser inte var den succé jag sett framför mig? Kanske tyckte jag bara det var tid att testa hur det skulle funka att spela med mina nu ca 400 pjäser? Jag minns inte exakt varför men här slutade projektet.

Needless to say har ingen av dessa hundratals pjäser någonsin använts.

Folket vs Fager

eller

Linda och Valentin och den stora ballongstölden

Under de senaste fem åren är det få frågor som väckt så mycket intresse hos svenska folket som debatten kring huruvida inspirationen bakom äventyret Den stora ballongstölden hämtades från Linda och Valentin eller om den kan ses som ett bevis på gudomlig inspiration, ett gudsbevis.

Den stora ballongstölden gavs ut till Tomas Arferts Fantasy! 2014. Upphovsmännen till äventyret är David Jansén (som jag inte vet något om) och författaren Anders Fager, född 1964.

Min äldste kusin är född 1965 och sålunda befann han sig i (mer eller mindre) samma populärkulturella miljö som Anders Fager. Sjuttiotalet var en guldålder för alla som gillade serier, det har aldrig före eller efter det decenniet givits ut så många olika serietidningar i Sverige, och även utgivningen av seriealbum var väldigt omfattande. En uppsättning seriealbum som min 1965-kusin introducerade mig till, och som sedan satte sin prägel på hela min uppväxt, var Jean-Claude Mézières och Pierre Christins Linda och Valentins äventyr. Det första albumet som kom ut på svenska var Stjärnlös värld. (Carlsen if, 1975). Jag introducerades till det några år senare när jag var kanske 8-9 år, och jag hade aldrig sett något liknande:

Detta är utgåvan från 1975. För några år sedan gjorde Cobolt förlag en kulturgärning och gav ut samtliga album i nyöversättning – köp dem!

– Som alltid ett nöje att höra er stämma herr Martin, men får jag be er komma till saken, försvarsadvokaten håller på att somna.

– Självklart, ers nåd. Jag ber rätten att betrakta omslaget ovan, vad jag här valt att kalla…

Exhibit A

Då jag läser äventyret Den stora ballongstölden kan jag inte låta bli att undra om även Anders Fager har varma minnen av Stjärnlös värld? Äventyret utspelar sig i karavanstaden Cerand, i kanten av den stoora Tooraöknen. Färdmedlet i denna öken är ”ökenlurven”, en sorts jättelik, långhårig varelse som öknens klaner tämjt. Den är ”ett enormt mellanting mellan en mullvad och en säl som sakta bökar sig fram över sand och sten”. På ryggen till de största exemplaren kan hela familjer bo i sina hus. Se nu på omslaget ovan. Djuret på omslaget är visserligen inte hårigt, men kanske var det ändå här, hos ett krypande jättedjur med hus på ryggen, som Anders Fager hämtade inspiration till ökenklanernas färdmedel?

Objection!

Overruled!

Exhibit B

Äventyret handlar om att man ska försöka ta kontroll över, och stjäla, ett luftskepp tillhörande staden Detwach. Skeppet (”Hertig Slagfalk”) har av okänd anledning ”ankrat” ovanför Cerand och ser ut så här:

Peter Bergtings illustration av ”Hertig Slagfalk”, (Saga Games 2014)

Seriealbumet Stjärnlös värld handlar om en världsförstörande konflikt mellan en stad styrd av män (där kvinnorna är soldater) och en stad styrd av kvinnor (där männen är soldater). Vi lämnar raskt det identitetspolitiska minfältet för att istället fokusera på några andra vapensystem. Vi finner då att kriget mellan städerna utkämpas i form av stora ”luftslag” mellan städernas flottor av luftskepp:

Mézières illustration av luftskepp är något mer barockinfluerad än Bergtings

Objection!

Overruled!

Nå enorma krälande djur med bostadshus på ryggen och luftskepp i all ära, jag har ett tredje indicium på att Fager inspirerats av Stjärnlös värld. I Den stora ballongstölden kommer man (SPOILERVARNING) ombord på Hertig Slagfalk upptäcka att Detwachs flotta angriper sina fiender med biologiska vapen …med ormar! Jag ber er rikta blickarna mot…

Exhibit C

Stjärnlös värld, Cobolt förlags nyöversättning (2014)

”Applicerandet” av ormarna skiljer sig åt mellan äventyret och seriealbumet. Där staden Detwach låter sina luftskepp terrorbomba intet ont anande samhällen med krukor och glaskärl fulla med ormar, tycks Valsennars kvinnliga krigare använda ormarna som en sorts närstridsvapen. Jag ber er ur denna synvinkel särskilt iaktta kvinnan i högra halvan av bilden, hon som tömmer en orm ur någon sorts stridsklarinett.

För att summera: Vi finner i Den stora ballongstölden stridsluftskepp och krypande jättevarelser på vars ryggar klanerna bygger sina hus. Vi finner dessutom ormar använda som vapen. Dessa tre idéer återfinns även i albumet Stjärnlös värld. Jag anser det därmed stå över allt tvivel att Anders Fager i sin ungdom inspirerats av detta seriealbum, en inspiration som kom i dagen då han och David Jansén skrev Den stora ballongstölden. Peter Bergting tycks dock ej ha inspirerats av denna källa, hans illustrationer till äventyret har en annan look. Jag yrkar därför på att Fager och Jansén döms till att producera ytterligare äventyr till rollspel, medan Bergting går fri och kan fortsätta i seriebranschen.

– Ah, herr Martin. En mästerlig framställan. Som domare kan jag bara konstatera att det blir 3-0 till dig.

Objection!

Out of time! Och låt mig även å rättens vägnar säga att ni är mycket stilig idag herr Martin.

Tack, men poängen med detta inlägg har inte varit att förringa fantasin och idéerna bakom Den stora ballongstölden. Man lär inte få samma upplevelse om man läser Stjärnlös värld först som vuxen, men de tankar som väcktes hos mig då jag som 8-9-åring läste albumet sitter fortfarande kvar – och jag har inget alls emot att se idéer från albumet omsättas till något jag kan spela.

– Herr Martin. Så talar bara en stor människa! Vi ser alla fram emot att läsa krönikan – och avigsidan! – från när ni spelade er genom Den stora ballongstölden.

***

Två premiärer

Allright mesdames et messieurs, håll i hattar och tupéer för nu blir det något nytt här på Swords & Kåseri!

Premiär numero 1

För första gången kommer bloggen att användas som stöd i ett pågående spel! Jag ska snart åka söderut för årets sommarsemester och för att vara förberedd på eventuella regniga dagar i en halländsk sommarstuga så kommer jag ta med ett äventyr som jag och en av mina kusiner spelat med hjälp av Mythic Games Master Emulator. Vi påbörjade det redan sommaren 2017, fortsatte sommaren 2018 och förhoppningsvis kan vi avsluta det denna sommar. Det är inte så att det är något omfattande äventyr, det är bara det att vi alltid plockat fram det då det endast varit någon timme kvar innan det är dags att lämna stugan.

Som alla ni som följer mig på Lunarstorm redan vet så handlar det om äventyret Den stora ballongstölden, också kallat Ormar i en ballong!, till Saga Games Fantasy!. Detta är ett kort äventyr som följer med som ”bonusäventyr” i 2014 års nyutgåva av Spindelkonungens pyramid. Jag kommer att återkomma till denna nyutgåva lite längre fram, men nu handlar det bara om att förklara för bloggens läsare (singular) att det som nu läggs ut är så långt som vi kommit i äventyret och att det läggs ut för att vi ska ha historien och avigsidan lättillgänglig då vi spelar i sommar. Detta för mig till…

Premiär numero 2

Jag har fått feedback från en av kusinerna om att det är hackigt att läsa varannan post om vad som hänt i äventyret/krönika och varannan om reglerna (”avigsidan”). Kusinen är 100% för att spara avigsidan till sist och själv är jag 50/50, så med hjälp av Statens statistiska institut har jag räknat fram att det är 150% att vi provar ett nytt sätt här på SoK – vem är jag att ifrågasätta sådana siffror?

Hur ska jag navigera på denna blogg?

För den av läsarna (jag digital-stirrar nu på nämnde kusin) som hade svårt att läsa varannan post krönika och varannan post avigsida vill jag påminna om att det går bra att använda de ”kategorier” som finns efter den lilla mapp-symbolen vid varje inlägg för att sortera innehållet. (De ligger före inlägget då jag tittar på datorn och efter inläggen på min mobil). Genom att klicka på t. ex.”Tvillingbergen – krönika” så visas enbart de inlägg som innehåller krönikan om Tvillingbergen, man slipper alla avigsidor och annat. Imorgon kommer lite allmänna funderingar om äventyret, sen lägger jag ut krönikan, så långt vi kommit, och går på semester!

Rollspelsmat

Det kommer ett tillfälle i varje framgångsrik influencers liv då hen måste ställa sig frågan: ”Är jag en influencer eller är jag en profet?” För min del kom det tillfället förra veckan, och svaret blev – ”Profet”.

När jag går på huvudstadens gator blir jag ofta stoppad av rollspelare som kommer fram till mig och oroligt frågar: ”Martin, jag är en ung rollspelare på 16 vårar – hur ska jag klä mig för att spelmötet ska bli korrekt?” (Svar: Modebloggaren) Även många av de mejl jag får är av liknande slag: ”Kära Martin, vi är en grupp rollspelare på 55+ som undrar vilka frisyrer vi bör ha för att få ut det mesta av spelet?” (Svar: Rollspelsfrisyrer). Men kläder och hår i all ära, vårt yttre är inte allt. Vi måste även tänka på vårt inre. Jag tänker här på våra matsmältningsorgan.

Nu är alltså tiden kommen till kosthållningsregler, och det är här jag insåg att jag har blivit en profet. Ingen profet med självaktning kan låta bli att förbjuda olika matvanor. Det känns faktiskt som att man inte är profet på riktigt förrän man dragit några spridda förbud ur hatten, så här kommer mina.

Byggande på ett noggrant studium av 26 olika regelböcker från perioden 1982-2018 är mina rekommendationer till en hungrig och törstig rollspelpublik som följer:

  1. Du skola äta dig mätt på pizza eller kinamat.
  2. Detta mättande mål får dock aldrig intas vid spelbordet utan endast vid ett i förväg planerat avbrott i spelet.
  3. Huruvida det ska bli pizza eller kinesiskt ska bestämmas i god tid före spelmötet.
  4. Chips och jordnötter äro orena tilltugg och ej tillåtna vid spelbordet.
  5. Du skola istället äta kakor
  6. Wasabinötter, och ”trailmix” äro oväntade men ej förbjudna tilltugg, den som viljen äta i skaparnas anda äten dock kakor
  7. Din dryck skola vara kaffe eller té
  8. När det gäller läsk är tecknen motstridiga men övervägande negativa, drick på egen risk

”Åh Martin, du vet så mycket. Hur kan du veta allt så exakt?”. Frågar ni. Jo det ska jag berätta…

Det hela började med att Wineborgsbolagen vid årsmötet fattade ett beslut att öppna ett nytt affärsområde (Games) för att slå mynt av den explosion av rollspelsintresse som finns i landet. Men redan efter några få lama utkast (”Skalbaggshertigens pyramid”, ”Trillingbergen”, ”I däggdjurens klor”) insåg ledningen att bolagsgruppen saknar den fantasi som krävs för att konkurrera på spelsidan. Istället har man beslutat sig för att satsa på att tillverka tilltugg till rollspelssessionerna. Eftersom ingen annan i bolagsfärens researchgrupp någonsin varit nära ett rollspel föll det på min lott att undersöka vad rollspelare äter. Som den grundliga person jag är gick jag till källorna – vilka maträtter och drycker nämns i våra rollspel, och vilka regler sätter spelens konstruktörer upp för mat och dryck vid spelbordet?

I Wineborgsbolagens arkiv finns 26 rollspel uppdelade i två grupper, en grupp från perioden 1982-1989 och en annan grupp från åren 2001-2018. Av dessa nämner sex stycken den mat och dryck som intas i anslutning till spelbordet, övriga tjugo lämnar oss utan vägledning.

Den första fyrfältaren visar fantasy- och historiska rollspel:

Den andra fyrfältaren visar övriga genrer (SF-, postapokalyptiska-, skräck- och ”tjuv”-rollspel).

Det var ett helvete att rita upp de här fyrfältarna, och ni kan se att jag skrynklade nedre högra hörnen när jag suddade rent. Någon borde uppfinna ett datorprogram där man med KRAFT kunde PEKA ut vad man vill få fram

Hur kan då kosthållningsreglerna se ut? Första utgåvan av Drakar och Demoner (1982) tar inte upp mat och tilltugg. Det borde den nog ha gjort, för under dessa första mörka år av Drakar och demoners historia verkar det inträffat en lång rad otrevliga snacks- och spill-incidenter. Vi har tyvärr inga källor som förtäljer vad som hände, men av nästa utgåva (1984) kan vi utläsa att perioden 1982-1984 måste varit kaotisk. Texten i Drakar och Demoner 1984 är nämligen tydlig: ”Chips, jordnötter läsk och dylikt bör hållas borta från spelbordet.” De specificerar inte vad man får äta utan vad man inte får äta. Det gillar vi profeter, att förbjuda saker.

Drakar och Demoner 1984 och Mutant nämner även att matpauser ska planeras i god tid. Diskussioner huruvida man ska köpa pizza eller kinesmat ska ej ta tid vid spelbordet. Denna uppmaning ligger för övrigt kvar fortfarande fem år senare i Mutant2089, så vi kan utgå ifrån att 1980-talets svenska rollspelare inte bättrade sig utan om och om igen avbröt spelet för att diskutera hämtmat. Jag minns att mitt trettonåriga jag 1984 fascinerades över att andra trettonåringar hade fickpengar nog att köpa hämtmat till speltillfällena, hemma hos oss var pizza något familjen lyxade till med på lördagen framför Razzel. Antingen hade storstadsungarna mer pengar än vad vi lantisar hade eller så skrevs det kapitlet av en vuxen som skulle uppfostra yngre spelare men inte tänkte på att de troligtvis saknade de ekonomiska resurserna att köpa hämtmat. (Just valet mellan pizza och kinamat placerar f ö spelen tydligt i 80-talet, sushi och thaimat fanns inte med i diskussionen.)

Som en ytterligare påminnelse om den oreda som verkar rått vid landets spelbord i början av 1980-talet så innehåller Mutant (1984) flera råd till spelledaren hur hen kan undvika ”kaos” vid spelbordet. Det mest iögonfallande är att föreslå att endast en av spelarna får kommunicera med SL. För att undvika att folk pratar i mun skulle spelarna utse en talesperson som samlade ihop det spelarna ville få sagt och framförde det till SL. Jag undrar om detta någonsin efterlevdes? Men som profet är jag helt för det – gruppen tiger i församlingen.

Efter den uppfostrande attityden i grundboxarna är det intressant att notera att varken Mutant 2 eller Drakar och demoner Expert gav oss någon vägledning i matavseende, men det kanske berodde på att dessa båda spel förutsatte att vi redan ägde grundboxarna? Vi kan nog utgå från att tidigare uppmaningar om snacks, läsk och kaos gällde även fram till 1986.

1987 gav Gunilla Jonsson och Michael Petersén ut ”En Garde” på eget förlag. Fria från Äventyrsspels uppfostringsambitioner presenteras här helt nya förhållningssätt till mat och dryck. En Garde är det enda av de svenska spelen i samlingen som innehåller positiva kosthållningsregler – för evig tid slår Jonsson-Petersén fast att: ”Kakor, té och läsk är alltid gott”. (Läsk? Kaosdrycken som är bannlyst från alla Äventyrsspels bord??Är den nu kosher?!?) Dessutom innehåller spelet två illustrationer av en spelgrupp ”in action”; på den ena bilden ser vi en person stå med tékanna i handen och på den andra med en kaffekanna. Budskapet att té och kaffe är godkända drycker går alltså fram även till illiterata regelkonsumenter.

Det är inte ett rollspel, men som en katt bland hermelinerna har jag även smugit in figurspelet ”Svarta korpen” (vikingatida skärmytslingar) i fyrfältaren. Här ser vi nämligen prov på både kosthållningsföreskrifter för spelbordet och den kanske smalaste av alla humorgenrer – erratahumorn. I regelboken (1987) listas, bland de 9 saker som behövs för att spela, ”kaffe och smörgåsar”. I tilläggssetet ”I västerled” (1988) medföljde errata för regelboken där bl.a. matföreskrifterna korrigeras: ”Istället för kaffe kan du få dricka té. (Dock ej Earl Grey eller Darjeeling).” Ho ho. Kanske insåg 1980-talets svenska spelkonstruktörer att de aldrig skulle kunna toppa erratahumorn i Svarta korpen, kanske man hade börjat få styr på matvanorna runt Sveriges spelbord, men efter utgåvan av ”Cyberpunk-Mutant” (1989), som innehöll i princip samma mathållnings- och förebygga-kaos-riktlinjer som tidigare utgåva, så slutar de svenska rollspelskonstruktörerna oroa sig för kosthållningen. En samlad rollspelsarkeologisk kår tolkar detta som att Sverige lämnade ett barbariskt stadium och tog nästa steg på civilisationens trappa. Ungefär här slutade jag även spela rollspel och det skulle gå ett dussin år innan jag åter föll tillbaka in i spelande.

2001 flyttade jag till Stockholm. Utan vänner i en främmande stad trillade jag tillbaka in i rollspelande. Men det var en förvirrad rollspelare som bläddrade i de nya regelböckerna. Borta var de trygga kosthållningsreglerna och jag fick handla mat till speltillfällena på chans (Chili con carne som ”finger food” under spelpasset, någon borde varnat mig). Efter några år hittade jag ett första modernt spel som gav lite riktning och struktur i matfrågan. Burning Empires (2006) föreslår att man möts, äter och pratar innan man börjar spela, allt för att undvika att spelets mekanik, där SL och spelare ställs mot varandra, inte ska spåra ur: ”Snacks and drinks are useful, we prefer: tea, coffee, wasabi-peas, trailmix and bite-sized brownies”. (”Trailmix”? Vad fasen är det för något? Jag skulle kunna googla det men jag kan redan så oändligt mycket, jag låter just detta förbli ett mysterium.)

Det senaste spelet som ger oss inriktning avseende mat och dryck är Blades in the Dark (2017). Det är dock en inriktning som inte faller en rollspelsprofet i smaken, den är varken förbjudande eller specifik: ”Beverages and snacks are nice. It´s a social event after all.” Mjäkigt.

OK – vad kan man då utläsa ur denna den största genomlysning som någonsin gjorts av mattips i rollspel? För det första kan man konstatera att det i det undersökta materialet har varit vanligare att svenska rollspel tar upp frågan om tilltugg vid spelbordet än att anglosaxiska gör det (fyra svenska mot två anglosaxiska).

Man kan också notera att de svenska spel som getts ut efter 2001 inte tar upp kosthållning, medan det är först i denna senare period som de anglosaxiska tar upp frågan. Man skulle kunna se detta som ett uttryck för att de svenska spelen från 1980-talet skrevs för en yngre publik och därför försökte ge tips om allt som rörde spelbordet. Kanske finns där även ett svenskt folkhemsarv (”Socialstyrelsen rekommenderar”)? Men hur kommer det sig då att det är först efter 2001 som anglosaxiska spel börjar ta upp denna typ av rekommendationer? Ja det är här min forskning har satt fingret på något omvälvande. Håll i hättorna och kom ihåg var ni läste det först. Jag vågar efter denna genomgång, med 100% säkerhet, säga att USA infantiliserats och Sverige har mognat. Jag har här inte tid att  i detalj redovisa hur jag kom fram till detta. Ni får bara tro mig, jag är profet.

Slutligen: Man kan säga mycket gott om Fria Ligans ”Svärdets sång”, de förnyade men anknöt till klassisk fantasyrollspelstradition i design och innehåll, men en sak kan inte sopas under mattan – de missade chansen att återta Sveriges tätposition när det gäller kosthållningsregler för rollspel. Inte ett ord. Jag slår vad om att just i denna stund avbryts det en avgörande slutstrid någonstans i Sverige av ”-Pizza eller kinamat?” tack vare Fria ligans miss. Jag hoppas på korrigering i en andra utgåva. Kanske i kombination med lite erratahumor.

Den 1 maj

White Dwarf nr 25, 1981

I Dungeons & Dragons kallar man äventyrarens yrke för ”class”, ett sedan sent 70-tal etablerat rollspelsbegrepp. Jag kan dock aldrig se texter som den inringade utan att mina tankar går till Marx. Eftersom 1 maj är arbetarklassens dag är det väl lämpligt att ägna sig åt lite ogenomtänkt ordbajseri om arbete, klass och äventyrarnas förhållande till produktionsmedlen just denna dag.

Om vänsterradikala studenter (i en paus i manifestförfattandet) under kårhusockupationen 1968 hade satt sig och spelat rollspel skulle de sannolikt ställt frågor som: -”Kamrat von Platen! Vilket är egentligen äventyrarnas förhållande till produktionsmedlen? Skapar deras äventyrande ett mervärde för uppdragsgivaren som är större än äventyrarens lön? I så fall bidrar äventyrarna till att upprätthålla det utsugande system som gynnar fantasy-bourgeoisin!”

Våra äventyrare får väl sägas vara en sorts äventyrandets proletariat. De säljer sin egen arbetskraft, de livnär sig inte genom att köpa in andra äventyrare att göra jobbet åt dem. Delvis kanske de kan sägas vara lite småborgerliga, de anställer kanske lite medhjälpare och henchmen men de fortsätter ändå att själva äventyra. Är det då de gamla gubbarna som delar ut uppdrag på värdshusen som utgör fantasy-bourgeoisin, staten och kapitalet? De köper ju onekligen våra äventyrares arbetskraft och får oss att offra liv och lem för att föra tillbaka de småsaker som de efterfrågar. (Antalet dödsolyckor och skador på äventyrares arbetsplatser är faktiskt förfärande höga, och fortsätter att öka i takt med att allt fler personer spelar rollspel.) Även om systemet med uppdragsgivare och äventyrare är utsugande, och även om det leder till att tusentals karaktärer varje år dör en våldsam död på sin arbetsplats, så får vi inte glömma att det finns saker vi kan göra åt det. Som en första åtgärd ska varje äventyrarsällskap, med start den 1 augusti 2019, ha utsett ett skyddsombud i sin grupp. När det gäller mer fundamentala förändringar av systemet så verkar det ju vara ett ganska enkelt system att kullkasta. Det är ju inte direkt en decennielång bombkastar-lönnmördar-bli-torterad-av-tsarens-hemliga-polis-kampanj vi ser framför oss här. Nej, jag ser framför mig hur den överenskomna natten infaller och planen för revolutionen cirkuleras mellan revolutionära äventyrarceller på olika värdshus. Den kommer på en liten svettig, skrynklig lapp och ser ut ungefär så här:

Men efter revolutionen då? Hur ser då det klasslösa samhället ut i D&D? Innebär det att ingen längre vet vem som är magiker, krigare eller tjuv? När jag gick på gymnasiet hade vi besök av en chilensk gubbe som talade sig varm för en liknande idé i syfte att utrota ojämlikheter och avundsjuka i världen. -”Idag är det jag som klipper gräset och du som är kirurg, imorgon byter vi – alla jobbar för samma lön och alla har samma status.” Halmstads gymnasister var väl mer praktiskt än teoretiskt lagda och det var en kille som påpekade att han, om han fick välja, helst blev opererad av någon som hade arbetat som läkare mer än någon dag tidigare. En mindre egalitär men ganska rimlig synpunkt.

-”Allt det här var ju vansinnigt intressant Martin, men den 1 maj är ju arbetarnas dag. Kan du inte säga lite mer om just arbetarnas roll i rollspel?” Jo, men inte mycket. Efter att ha ögnat igenom min rollspelssamling kan jag konstatera är att just ”arbetare” inte är ett vanligt yrke i rollspelens värld. I de flesta spel finns det inte med som yrke eller tidigare sysselsättning, men det finns några undantag. Man kan t.ex. vara ”Laborer”, Itinerant Worker” och ”Mechanic” i Pulp Cthulhu men de yrkena blir väldigt slätstrukna, de beskrivs bara i siffror, inte i text. Dömande av min rollspelssamling så dyker yrket arbetare oftare upp i svensk rollspelstradition än i anglosaxisk. Redan ursprungsversionen av Mutant (1984) hade med arbetare som en av de sysselsättningar man kan ha haft innan man valde att bli äventyrare. Arbetare beskrivs där på ett sätt som kan passa in i dagens 1 maj-tema: ”Många trista jobb ger dåligt betalt och de som sköter sådana jobb kallas allmänt för arbetare.” Den beskrivningen sätter dock inte igång min fantasi och gör mig inte sugen att spela en fd arbetare. Den bästa beskrivningen av rollspelsyrket arbetare finns nog i Mutant: Undergångens arvtagare där den tidigare sysslan som arbetare beskrivs så här:

Denna text förvandlar den tidigare sysselsättningen ”arbetare” från att ha varit slätstruken och intetsägande till att handla om individer som har tankar och vilja. De protesterar mot orimliga förhållanden, de sätter sig på tvären, organiserar strejker och upplopp och flyr ut i den stora okända världen. Men den lite mer heroiska arbetaren i texten får en annan vinkling när man ser på färdigheterna. Hur kommer det sig t.ex. att de arbetare som sökt sig bort från sitt arbete till äventyrarbanan är bra på att undvika? Är det en färdighet de sakta förbättrat alla de gånger de gömt sig på lagret för att undvika att förmannen ska hitta dem och ge dem nya arbetsuppgifter? Och, mer oroande, varför är de bra på låsdyrkning? Beror det på alla de gånger de har dyrkat sig in på kontoret för att se om de kan komma åt lönekassan eller om det finns alkohol eller något de kan sälja? I en kort liten presentation fick Järnringen den tidigare sysselsättningen arbetare att spänna från heroiska idealister till latmaskar som duckar arbetsuppgifter och försöker stjäla från kontoret. Från att på ytan ha varit en av de tråkigaste tidigare sysselsättningarna så lyckades Järnringen göra arbetaren till en karaktär intressant att spela, både spännande och tvivelaktig.

Ett väl utfört arbete.

Gothcon – speeddating och speeddodging

Vi närmar oss rollspelssveriges största och viktigaste konvent – Gothcon. Jag har blivit oombedd att säga några ord om detta ur ett soloperspektiv.

Det har funnits solorollspelare lika länge som det funnits rollspel, kanske längre – ingen vet eftersom solorollspelare genom historien varit mycket restriktiva i att berätta vad de gör. Likt enstöriga blåvalar glider de ensamma fram under ytan i det väldiga människohavet. De glider förbi oss utan att vi märker dem, och de försvinner igen. Det enda spår dessa ståtliga bestar lämnar är en borttonande sorgesam sång. Men vi ska inte låta oss bländas av skönheten i dessa stora kroppar. En färsk Psipo-undersökning visar att 73% av solorollspelarna lever i vad som kan klassas som någon form av utanförskap. Detta är en marginaliserad grupp och vi har ett ansvar gentemot dem. Som inflytelserik influencer har jag länge försökt dra mitt strå till stacken för att höja medvetenheten.

Det har inte alltid varit så som det är idag. Det har funnits perioder i historien då försök, seriösa försök, har gjorts för att lyfta denna marginaliserade grupp ur deras självvalda utanförskap. Jag har själv deltagit vid två försök. Det första var på Gothcon 1989 då vi bjöd in till ett seminarium på temat solorollspel – ingen kom. Vi var osäkra på hur vi skulle tolka detta. En äkta solorollspelare undviker kontakt med andra spelare så på ett sätt var frånvaron ett tecken på att vi lyckats, om vi nått samtliga genuina solorollspelare i Sverige så var det så här det skulle se ut. Ingen av dem skulle ha kommit. Faaaast… det kan ju också vara så att ingen solorollspelare någonsin hörde talas om arrangemanget. En av nackdelarna med att vara solorollspelare är ju att ingen berättar för en vad som händer. Arrangemanget blev alltså en sorts ”Schrödingers solospelare”, antingen var det en stor framgång eller ett totalt misslyckande. Vilket kommer vi aldrig att få veta, denna låda går inte att öppna.  

Det andra försöket var på Gothcon för bara några år sedan. Vi hade bildat en undergrupp till SVEROK. (Eller, undergrupp och undergrupp, de visste väl egentligen inte att vi fanns. Vi hade inte sagt ett pip. Var lite osäkra på rättsläget i vad vi avsåg göra). I vilket fall, vi hade bildat ”Den välmenande föreningen för solorollspelarnas återbördande till samhällsgemenskapen.” Vårt mål var att få solorollspelare att mötas, och vi hade en plan. Vår plan var att gillra en solorollspelarfälla. I den stökiga folkrika miljö som Gothcon utgör satte vi upp lappar med texten ”Sal 324 är ett tyst rum. Den som kommer dit först får en timme tystnad och ensamtid.” Vi behövde inte vänta länge, snart störtade ett antal solorollspelare in i salen. De hade stirrande, jagade blickar, flera hade stoppat tärningar i öronen i fåfänga försök att stänga ute ljuden från hundratals människor och de var alla i allvarlig andnöd efter att ha stressat uppför en trappa. Då åtta personer kommit in i salen smällde vi igen dörrarna bakom dem. –”Fångad! Fångad som ett djur!” Väste en solorollspelare mellan sammanbitna tänder och svepte med blicken efter en nödutgång som någon vaktmästare glömt låsa. –”Fångad som ett djur i en bur!” Väste en annan medan hon mätte avståndet från fönstret ned till marken och kalkylerade överlevnadschansen vid ett språng. Vi visste att vi inte hade mycket tid och vi var förberedda. Vi hade med oss ett proffs från näringslivet som var van vid att ordna ”speeddating” där olika entreprenörer träffade varandra och upptäckte om de kunde hjälpa varandra. Men inte ens hennes professionalitet räckte till. Speeddatingen utvecklades till speeddodging, en sorts omvänd ”Hela havet stormar” där, hur vi än ryckte bort stolar, antalet solorollspelare hela tiden minskade och alltid var mindre än antalet stolar. Vart dom tog vägen vet jag faktiskt inte, men om ni som under påskhelgen deltar på Gothcon hör något som rör sig i mellanväggar och undertak på Hvitfeldtska gymnasiet, så tänk på att det kan det vara en överlevare från vårt försök att föra solorollspelare samman. Häll lite cola och lägg några chips på ett fat och ställ det i ett hörn av din sovsal, det kan rädda ett liv.

Och döm oss inte för hårt, vi menade väl.