23-25 Karlsklostret

Efter att i dagar ha vandrat i de täta, fuktiga granskogarna så märks under den sjunde dagen en förändring. Bergssidorna ligger inte lika tätt inpå vägen och framåt kvällen öppnar sig en dal framför dem. De kliver ut på en avsats och nedanför sig ser de i kvällssolen en barrskogstäckt dal i vilken sjön Anja ligger, svart, tyst och stilla. Franz lämnar kärran och stapplar fram till de andra. Med en röst som darrar av känslor säger han: -”Där! Där är ruinerna av Karlsklostret! ”De tar sig försiktigt ned längs den igenvuxna gamla vägen till klostret. Brigard är praktiskt lagd: –”Det börjar skymma, vi behöver slå läger och få något att äta.” Det lockar inte att övernatta bland ruinerna så de röjer en lägerplats en bit utanför den forna palissaden och reser sina tält där.

Morgonen efter rekognoserar Brigard ruinerna innan han ger de andra klartecken att följa honom.  Franz lever upp och hinner knappt komma in bland ruinerna innan han exalterad pekar ut en raserad murstock och ropar: -”Ooh Korrektoriet!” Tjugo sekunder senare pekar han åt ett annat håll och ropar: -”Titta-titta! Portiken till Vokaliet står kvar! Det var Gildetand som högg den.” Han är tyst i tio sekunder medan han med händerna i sidorna överblickar ruinerna. Han suger på tänderna, nickar gillande och säger: -”Jodå, fragolinerstil. Fint, men dyrt som satan”. De kommer ner där ruinerna öppnar sig och man ser ut över sjön Anja: -”Sjöns yta låg högre innan priorn lät översvämma klostrets valv, det är därför klostret inte längre ligger vid stranden.” Nu när Franz säger det så… Runt sjön sträcker sig ett område av löv- och barrträd som ger ett intryck av att vara yngre än den skog som växer längre inåt land. Det verkar inte finnas något att hämta i klostrets ruiner. Det som finns kvar är raserat, nedbrunnet eller ruttnat. Allt av värde fördes bort av svartfolken. –”Nej, tro mig! Det är till Anjas öga vi bör bege oss!” Säger broder Franz.

9-20. Färden

Tystnaden bryts först efter en halvtimme. Det är väpnare John som upphäver en djup, snyftande suck: -”Det är jag som är fröet till denna tvist. Jag är baronens bastard, den olyckliga frukten av föreningen mellan baronen och en enkel tvätterska för fjoderton år sedan. Kettil använder mig för att vända baronen och hans hustru mot varandra.” -”Fjoderton. Gossen har ett gott ordförråd.” Säger Monodur och tuggar på en korv han stoppade på sig i köket. -”Och ett välutvecklat sinne för drama.” Konstaterar Polymoll medan han tänder sin pipa.

Sällskapet tillbringar tre dagar och fyra nätter ute på de vägar och stigar som leder genom granskogen. Det doftar gran och mossa och ett djupt lugn råder – herrarna på Eskilsborg har under decennier försökt driva bort eller döda alla djur och odjur som kan vara farliga för människor. Först på femte dagen inträffar något värt att berätta.

Broder Franz har vaggats till sömn av kärrans gungande. Plötsligt vaknar den gamle, förvirrad. Övertygad om att de färdats för långt försöker han alltmer stressad och upprörd få gruppen att vända. Polymoll försöker förklara att det är flera dagars vandring kvar, men Brigard har inte samma tålamod: -”Gamla gubbar har inte i vildmarken att göra!” Broder Franz blir röd i ansiktet av ilska: -”Virriga ungdomar är det värsta jag vet. –”Inte den tonen till mig gamle man! Ryter Brigard och tar ett par hotfulla steg mot broder Franz. Monodur får hålla tillbaka Brigard samtidigt som väpnare John i sista sekunden lyckas plocka pilen från den båge som Franz spänt med skakiga händer. Det slutar inte förrän de får Brigard att bege sig ut framför gruppen för att spana medan väpnare John får sitta och tala lugnande ord till broder Franz. Så förlöper ytterligare en dag och två nätter innan de på den sjunde dagens morgon når sjön Anja.

–”Inte den tonen till mig gamle man! Ryter Brigard

8. Morgonen efter – avfärd

Morgonen är grå, rå och alla har huvudvärk. Det börjar stänka lite då de båda studenterna, väpnare John och Brigard sitter upp på hästar lånade av baronen. Broder Franz sitter i en kärra dragen av en gammal arbetshäst.  De vinkar farväl till baronen och riddarna som samlats på trappan till borgens huvudbyggnad. Komna halvvägs över borggården hör de ett gräl bryta ut mellan baronen och riddar Kettil. Äventyrarna vänder sig om i sadlarna och ser hur grälet snabbt utvecklas till att baronen skäller ut Kettil inför hela riddarskaran. De kringstående riddarna och väpnarna drar sig förskräckta undan. Kettil ser på baronen med hat i blicken, sen tar han en handske ur bältet och slänger den för baronens fötter. Det ska alltså bli envig! Osäkra på vad som är god ton i situationen låter äventyrarna sina hästar vandra vidare och snart är de genom porten och på väg nedför borgkullen. Grälet och den stundande duellen har lämnat en dålig eftersmak och de rider tysta ut ur Eskilsby.

Det ska alltså bli envig!

8. Avfärden – avigsida

Här kommer ett inlägg till som visar hur vi gick till väga för att spela scen 8. Jag kommer inte att lägga upp en avigsida för varje scen, men jag tycker att denna är ganska instruktiv för den som är intresserad av solospel:

Kaos  1(1T10=5, inget avvikande resultat).

Händelseslag: (1T100, 99 = händelse) Positivt för biroll (vi rullar på birollstabellen och det blir Eriksborg). Vi slår nyckelorden ”Malice”+”Leadership”. Vad kan ha hänt här? Vi bestämmer oss för att den enskilda faktor som skulle vara bäst för stämningen på Eriksborg är att bli av med riddar Kettil. Han försitter aldrig ett tillfälle att baktala baronen och så split bland riddarna, han bär svart då det är dop och han misstänks smussla undan baronens silverbestick. Det positiva bör därför handla om att Kettil på något vis marginaliseras.

– Skickar baronen bort Kettil? 50% (87 = nej)  

-Förolämpar baronen riddar Kettil? 50% (23 = ja)

Vi bestämmer oss för att det som hänt är att Kettil baktalat och skämtat om baronen (Malice) medan de tar adjö av äventyrarna. Baronen hör det och bestämmer sig för att statuera exempel (Leadership). Hur reagerar då riddar Kettil på att bli utskälld inför alla de andra riddarna?

-Lämnar riddar Kettil borgen? 50% (90 = nej)

-Kräver riddar Kettils ära att han utmanar baronen på duell? 50% (38 = ja)

Här släppte vi sedan helt denna utveckling. När jag ser tillbaka på det önskar jag att vi antingen skulle ha gjort konflikten mellan baronen och riddar Kettil till en tråd (t.ex: ”Vann baronen duellen?”) eller bara direkt slagit för vem som vann. Det skulle ha gett mer liv till världen med en parallell utveckling på Eriksborg. Vad skulle det ha inneburit om Kettil vunnit och satt som herre till Eriksborg när äventyrarna återvände? Om vi hade gjort en tråd av utvecklingen skulle det ha räckt att bara ha ett steg i vardera riktningen, dvs det skulle ha räckt att vi en enda gång fick händelsefokus ”mot en tråds lösning”/ ”bort från tråds lösning” för att avgöra hur det gick i duellen. Nåja, det läggs till erfarenheterna.

6-7. Baronens erbjudande

Festen i riddarsalen går vidare. Monodur och Polymoll rådslår och är eniga om att det vore dumt att inte också blanda in den gästfrie baronen i skattjakten, det är ju trots allt hans förfaders skatt det handlar om. Polymoll reser sig: -”Ärade baron, ditt fädernesarv vilar på bottnen av sjön Anja…” Den stökiga riddarsalen tystnar då Polymoll berättar sin historia. Då han kommer till att klostrets dränkta dyrbarheter med all sannolikhet ligger kvar där nere i de vattenfyllda valven har han hela salens öra och riddarnas iver att delta i ett äventyr är påtaglig. Monodur harklar sig och fyller på: -” Baron Pansarnäve; Vi skulle vilja ha er tillåtelse att försöka bärga det som döljs i valven. Skatten är rätteligen er men eftersom den utan vår upptäckt skulle ha blivit liggande där nere i sjöns svarta vatten så föreslår vi en hittelön till vårt sällskap på… ska vi säga en tiondel?” –”Taget.” Säger baronen utan att ändra en min. –”Ska vi kunna ta oss dit och tillbaka med både broder Franz och skatten skulle vi även behöva låna en häst och en vagn…” –”Givet!” Säger Pansarnäve med oförändrat ansiktsuttryck. Baronen tänker en stund så säger han: -”Min bäste junker äventyrare, det är inte gratis att upprätthålla ett fäste i obygden. Murar ska underhållas och krigare avlönas. Böndernas gårdar ska värnas från troll och från vätte. Därtill är jag en man som är mån om min familj och dess ägodelar. Jag vill ha tillbaka min skatt. Ni ska få den häst och den vagn ni efterfrågar, och därtill ska ni få med er väpnare John som förstärkning.  Med en stor hand föser han fram en tunn finnig tonåring som stått i skuggan bredvid högsätet. Han har hosor som smiter åt längs de tunna benen och snabelskor som verkar vara för stora.  Han hälsar:  –”Goafton.” Med bristande målbrottsröst.

Baron! Hur kan du skicka en pojkvasker
att göra en riddares jobb?

En av baronens djärvaste män är riddar Kettil av den röda bonaden. Han är lång och senig, med korpsvart hår. Han är snar till vrede och glömmer aldrig en oförrätt. Riddar Kettil far nu upp och slår näven i bordet: -”Baron! Hur kan du skicka en pojkvasker att göra en riddares jobb?” Baronen ser noga på Kettil: -”En riddare gör sig bäst i rustning, men här handlar det om att dyka och då är rustningen inte en fördel. Åtminstone inte på vägen upp.” Hela salen skrattar, och Kettil sätter sig ner. Ansiktet lika rött som hans mantel.

6-7. Avigsidan

Scen 6 hände det inte så mycket (jag slog för att se om äventyrarna blandade in baronen) men scen 7 blev desto händelserikare. För att förklara hur jag gör när jag spelar solo och hur det kan se ut när det händer mycket i en scen så lägger jag här ut hur scen 7 såg ut ”bakom kulisserna”:

Scen 7 De erbjuder baronen en del av skatten mot hans beskydd och hjälp

Kaos  1(1T10=7, inget avvikande resultat).

Händelseslag: (1T100=82, ingen händelse)

Vi bestämmer oss för att de båda magikerstudenterna är relativt blygsamma i sina anspråk (det är ju deras första äventyr och de har inga vänner i Eriksborg).

Accepterar baronen att äventyrarna tar 10% i hittelön av krigsbytet och klosterskatten? (Detta är ju ett väldigt bra erbjudande med tanke på att baronen inte behöver riskera något själv så jag sätter att det är 80% att han accepterar) Jag slår 22 = han accepterar. 22 är en dubblett, vilket innebär att det blir en händelse: Ett slag på händelsefokustabellen samt birollstabellen visar att det är Biroll (Eriksborg) som handlar. Jag bestämmer att det är en av baronens riddare som handlar, en riddare vid namn Kettil. Nyckelorden blev: ”Oppress” + ”Friendship”

Blir Kettil avundsjuk på väpnare John? (80% – 35 = ja)

Protesterar Kettil vid bordet? (70% – 39 = ja)

Här kände vi att vi behövde lite hjälp med att få reda på bakgrunden till motsättningen mellan baronen och Kjettil så vi slog två nyckelord; Praise+Success. Det slog oss nu att väpnaren kanske är baronens oäkta son och att baronen vill ge honom en chans att pröva sina vingar? Det gick kanske inte riktigt att utläsa ur nyckelorden, men strunt samma:

Är John baronens oäkta son som han nu vill hjälpa på vägen? (50% – 27 = ja)

Vi bestämmer för spänningens skull att baronen håller sitt faderskap hemligt för borgfolket. Det framstår därför obegripligt för dem varför han låter en finnig väpnare få en riddares uppdrag. Då Kettil protesterar kan baronen inte säga hur det förhåller sig inför hela riddarsalen utan försöker avstyra Kettil med spefulla ord om rustningars negativa inverkan på flytförmåga. Vi bestämmer att Kettil vet att John är baronens oäkta son och att han försöker utnyttja detta mot baronen, det får bli en ny tråd.

Som ni ser så finns det ingen riktig logik för när jag låter tärningarna avgöra vad som sker och när jag bestämmer själv. Om jag får en idé jag vill använda så gör jag det, om jag inte kommer på något så låter jag tärningarna avgöra.

Nu har det hunnit introduceras en del nya figurer och trådar i vårt spel. Dags att uppdatera listorna. Jag lägger till en tråd för riddar Kjettils intriger mot baron Pansarnäve. Jag delar upp listan över biroller i två så att det är större sannolikhet att händelser berör de som befinner sig nära huvudpersonerna. Detta är en läxa jag lärt mig under tidigare äventyr, det blir väldigt spretigt att i berättelsen kastas fram och tillbaka mellan avlägset liggande platser, och det för inte berättelsen framåt i den takt jag önskar.

Listor v2

Trådar:
1-2Hittar vi skatten?
3-4Hittar Rascos skuldindrivare oss?
5-6Lyckas Kjettil utpressa baron Pansarnäve?

Biroller:

Då jag ska slå för att se vilken av birollerna det är som berörs så slår jag 1T6:

1-5Biroller i närheten av Monodur och Polymoll
6Övriga biroller
1-5 Biroller i närheten av Monodur och Polymoll  
1Karlsklostret
2Sjön Anja
3Väpnare John
4Broder Franz
6 Övriga biroller  
1Universitetet
2Rektor Abelard
3Kollegiet
4Mäster Rascos indrivare
5Manuskriptet
6Baron Pansarnäve
7Eskilsby
8Eriksborg
9Krigarna på Eriksborg
10Riddar Kettil

Huvudroller:

  1. Monodur                    Misslyckad magistudent 1
  2. Polymoll                     Misslyckad magistudent 2
  3. Brigard                       Alkoholiserad f d äventyrare och krigare

5. Samtalet med broder Franz

Monodur flyttar sig närmare den gamle och inleder en artig konversation om trakten, resan till Eskilsby och den flora och fauna de fann längs vägen. Den gamle, som kallas broder Franz, lyssnar intresserat. Det är inte ofta han får höra långväga nyheter eller konversera med bildat folk. Monodur förstår efterhand att den milde broder Franz inte bara vet var klostret låg utan faktiskt var där då klostret stormades för mer än sextio år sedan. Monodur inser genast att Franz är nyckeln till att finna skatten!

Franz berättar att han, några få bröder till, samt prior Edvard var de enda som överlevde stormningen och att de blev svartfolkens fångar. Priorn erbjöd sig att visa orcherhövdingen var skatten fanns, men när de gått ned i klostrets källare uttalade prior Edvard ett magiskt ord varvid templet vattenfylldes, både priorn och stor-orchen dränktes. Priorn offrade sitt liv för att förneka svartfolken klostrets skatter samt dränka deras ledare.

I kaoset som följde undkom Franz. Några år senare följde han med kungens här då de kvardröjande banden av orcher rensades undan. Trakten byggdes därefter upp och fälten lades åter under plogen. Men klostret vid sjön Anja byggdes aldrig upp igen, och dess skatt förblev liggande orörd under sjöns stilla yta. Monodur ursäktar sig, hämtar Polymoll och får broder Franz att upprepa sin berättelse. Monodur lägger handen på den gamles knotiga axel:  –”Broder Franz, vi skulle vilja ta oss till klostret? Skulle ni…” -”Unge man, ni har övertalat mig. Lockelsen att se mitt ungdomshem en gång till innan jag kallas till Eirons himmelska lundar är för stark för att motstå.”

Ja så lätt kunde det gå på den tiden, att bilda ett band av äventyrare var inte någon utdragen process.

Priorn offrade sitt liv för att förneka svartfolken klostrets skatter samt dränka deras ledare.

4. Festen i riddarsalen

Den aftonen är det fest i Eriksborgs riddarsal. En högljudd och uppsluppen skara sitter runt långbordet. Det är en vacker syn. Den flammande stockvedsbrasan som återspeglas på de höga pelarna, uppassarna som ilar fram och tillbaka med dignande fat, de gammeldags brokiga och praktfulla kläderna som riddarna och deras damer bär. Vid högsätet sitter en svarthårig, kraftigt byggd man i 50-årsåldern. Håret är klippt i en page som var modern för trettio år sedan och han har ett tovigt svart skägg. De pösiga kinderna och påsarna under ögonen vittnar om att det är en man som varken förnekar sig mat eller dryck. Han bär ätten Pansarnäves färger, en ljusblå klädnad med en gul sköld på bröstet. I skölden är en bepansrad riddarhandske broderad i rött och svart. Ingen tvekan – detta måste vara baronen själv. Bredvid honom sitter en stilig kvinna i fyrtioårsåldern. Hon har en lång vinröd klänning med samma vapensköld broderad över hjärtat. Hennes ansikte är stramt och glädjelöst. Hon ser med illa dold avsmak på baronen som skrattar högt åt det mesta som sägs och äter och dricker som om det vore en tävling. Hon vänder demonstrativt bort huvudet då han gapskrattande åt någon historia kastar ett halvätet köttstycke åt sina stora hundar.

Baronen slickar av sina flottiga fingrar och höjer handen till svar

Monodur stiger fram och hälsar: -”Eirons frid och sanning över eder!” (Detta är den traditionella hälsningen i trakten enligt Morrhauers ”Skogslänens invånare och utbygd”). Baronen slickar av sina flottiga fingrar och höjer handen till svar: -”I sanning Eirons frid över eder”.

Klirret från en bägare som går i golvet hörs då en åldring reser sig och med svag gammelmansröst hälsar: -”Sanning och frid!” Han tar sin bordsgrannes bägare och höjer den darrigt till en skvalpande välkomstskål.

Brigard finner sig tillrätta bland baronens krigare som berusade skämtar, sjunger och halvsover vid bordet. Polymoll ger Monodur en menande blick. –”Prata med den gamle mannen, han är så gammal att han kanske minns var klostret låg?”

1. Färden till Eskilsby

En tidig försommarmorgon innan staden vaknar ger de sig av. Det är en klar och kylig morgon, solen står fortfarande lågt och de tomma gatorna ligger nästan helt i skugga av de höga handelsmannahusen. De svänger sömniga av från Silvergatan, korsar ett tomt litet torg och passerar en porlande fontän där några småfåglar förtjust kvittrande tar sig ett morgonbad. De kommer fram till arsenalsplatsen, vandrar under stadsportens mörka valv och ut i den bländande försommarsolen. Endast en sömnig vaktpost och några bönder på väg till marknaden ser dem försvinna.

Då man lämnar Anhem och följer gamla landsvägen mot norr så vandrar man den första dagen genom ett vackert kuperat odlingslandskap. Fruktodlingar i blom och vårgröna hagar fyller luften med en behaglig doft. Under andra dagens vandring blir det successivt glesare mellan byarna och under tredje dagen stöter man endast på enstaka ensamliggande gårdar. Terrängen har också förändrats, Pansarnäves domän är ett av gränslänen mot den ändlösa skogen Skarveden. Detta är ett vilt land. Vägen ringlar sig fram djupt nere i den kyliga skuggan mellan bergssidorna. Den lilla bebyggelse man ser består av enstaka gårdar med små uppodlade plättar. Inga människor syns till vid dessa gårdar, invånarna vet att det är säkrast att hålla sig undan då det dyker upp främlingar. Men någonstans därute trycker de, bland höga granar och fuktiga mossklädda stenblock.

0.3 Bakgrund – Manuskriptet

Manuskriptet berättade historien om Karlsklostrets grundande och fall. Om hur klostret byggdes för 77 år sedan vid sjön Anja, på ätten Pansarnäves domäner, och hur det bara 17 år senare intogs och brändes av en inträngande svartfolksarmé. Veckorna före klostrets fall utkämpade baron Eskil Eskilsson Pansarnäve och hans styrkor omfattande försvarsstrider i trakten av klostret. De lyckades överraska och krossa en av orchstammarna i svartfolkshären. Stammens samlade krigsbyte föll i baronens händer och han lät föra bytet till klostret där han trodde det skulle vara i säkert förvar. Men klostret intogs, varvid priorn lät vattenfylla källarvalven för att förhindra att klostrets skatter och reliker föll i svartfolkens händer. Kungens styrkor återtog senare området men klostret återuppbyggdes aldrig. Alla dessa uppgifter är nog så intressanta för den historiskt lagde, men ännu mer intressant för de bägge pekuniärt pressade studenterna var att dokumentet talade om ett rikt krigsbyte som baronen tog – svartfolkens samlade plundringsskatt. På det årets 137:e dag bars denna skatt ned i templet för att skyddas från de andra svartfolkshärarna i trakten. Manuskriptet nämner, varken före eller efter dag 148 samma år, då templet lades under vatten, någonting om att skatten åter fördes ut ur templets valv.

De rös till. Jag såg att de rös till! Det borde varit en rysning av välbehag då de insåg att de var en skatt på spåren, en skatt som legat orörd sedan klostrets valv gömdes under vattenytan sextio år tidigare. Men det kan ha varit en rysning av obehag, en föraning om våld och ond bråd död. Vad vet jag.

Det är bara några få dagar kvar på vårterminen och Monodur och Polymoll vet att de inte kommer att få sin examen. Det är påfrestande att möta de andra studenterna och bli påminda om misslyckandet, men det vore direkt fysiskt plågsamt att möta mäster Rasco och hans indrivare. De behöver en ny start, de behöver finna en skatt och rentvå sina namn. För sina sista silvermynt hyr de in en bekant från krogarna, krigaren Brigard, för att tillföra sitt sällskap lite våldspotential. Därefter packar de sina få tillhörigheter.