5. Samtalet med broder Franz

Monodur flyttar sig närmare den gamle och inleder en artig konversation om trakten, resan till Eskilsby och den flora och fauna de fann längs vägen. Den gamle, som kallas broder Franz, lyssnar intresserat. Det är inte ofta han får höra långväga nyheter eller konversera med bildat folk. Monodur förstår efterhand att den milde broder Franz inte bara vet var klostret låg utan faktiskt var där då klostret stormades för mer än sextio år sedan. Monodur inser genast att Franz är nyckeln till att finna skatten!

Franz berättar att han, några få bröder till, samt prior Edvard var de enda som överlevde stormningen och att de blev svartfolkens fångar. Priorn erbjöd sig att visa orcherhövdingen var skatten fanns, men när de gått ned i klostrets källare uttalade prior Edvard ett magiskt ord varvid templet vattenfylldes, både priorn och stor-orchen dränktes. Priorn offrade sitt liv för att förneka svartfolken klostrets skatter samt dränka deras ledare.

I kaoset som följde undkom Franz. Några år senare följde han med kungens här då de kvardröjande banden av orcher rensades undan. Trakten byggdes därefter upp och fälten lades åter under plogen. Men klostret vid sjön Anja byggdes aldrig upp igen, och dess skatt förblev liggande orörd under sjöns stilla yta. Monodur ursäktar sig, hämtar Polymoll och får broder Franz att upprepa sin berättelse. Monodur lägger handen på den gamles knotiga axel:  –”Broder Franz, vi skulle vilja ta oss till klostret? Skulle ni…” -”Unge man, ni har övertalat mig. Lockelsen att se mitt ungdomshem en gång till innan jag kallas till Eirons himmelska lundar är för stark för att motstå.”

Ja så lätt kunde det gå på den tiden, att bilda ett band av äventyrare var inte någon utdragen process.

Priorn offrade sitt liv för att förneka svartfolken klostrets skatter samt dränka deras ledare.

4. Festen i riddarsalen

Den aftonen är det fest i Eriksborgs riddarsal. En högljudd och uppsluppen skara sitter runt långbordet. Det är en vacker syn. Den flammande stockvedsbrasan som återspeglas på de höga pelarna, uppassarna som ilar fram och tillbaka med dignande fat, de gammeldags brokiga och praktfulla kläderna som riddarna och deras damer bär. Vid högsätet sitter en svarthårig, kraftigt byggd man i 50-årsåldern. Håret är klippt i en page som var modern för trettio år sedan och han har ett tovigt svart skägg. De pösiga kinderna och påsarna under ögonen vittnar om att det är en man som varken förnekar sig mat eller dryck. Han bär ätten Pansarnäves färger, en ljusblå klädnad med en gul sköld på bröstet. I skölden är en bepansrad riddarhandske broderad i rött och svart. Ingen tvekan – detta måste vara baronen själv. Bredvid honom sitter en stilig kvinna i fyrtioårsåldern. Hon har en lång vinröd klänning med samma vapensköld broderad över hjärtat. Hennes ansikte är stramt och glädjelöst. Hon ser med illa dold avsmak på baronen som skrattar högt åt det mesta som sägs och äter och dricker som om det vore en tävling. Hon vänder demonstrativt bort huvudet då han gapskrattande åt någon historia kastar ett halvätet köttstycke åt sina stora hundar.

Baronen slickar av sina flottiga fingrar och höjer handen till svar

Monodur stiger fram och hälsar: -”Eirons frid och sanning över eder!” (Detta är den traditionella hälsningen i trakten enligt Morrhauers ”Skogslänens invånare och utbygd”). Baronen slickar av sina flottiga fingrar och höjer handen till svar: -”I sanning Eirons frid över eder”.

Klirret från en bägare som går i golvet hörs då en åldring reser sig och med svag gammelmansröst hälsar: -”Sanning och frid!” Han tar sin bordsgrannes bägare och höjer den darrigt till en skvalpande välkomstskål.

Brigard finner sig tillrätta bland baronens krigare som berusade skämtar, sjunger och halvsover vid bordet. Polymoll ger Monodur en menande blick. –”Prata med den gamle mannen, han är så gammal att han kanske minns var klostret låg?”

1. Färden till Eskilsby

En tidig försommarmorgon innan staden vaknar ger de sig av. Det är en klar och kylig morgon, solen står fortfarande lågt och de tomma gatorna ligger nästan helt i skugga av de höga handelsmannahusen. De svänger sömniga av från Silvergatan, korsar ett tomt litet torg och passerar en porlande fontän där några småfåglar förtjust kvittrande tar sig ett morgonbad. De kommer fram till arsenalsplatsen, vandrar under stadsportens mörka valv och ut i den bländande försommarsolen. Endast en sömnig vaktpost och några bönder på väg till marknaden ser dem försvinna.

Då man lämnar Anhem och följer gamla landsvägen mot norr så vandrar man den första dagen genom ett vackert kuperat odlingslandskap. Fruktodlingar i blom och vårgröna hagar fyller luften med en behaglig doft. Under andra dagens vandring blir det successivt glesare mellan byarna och under tredje dagen stöter man endast på enstaka ensamliggande gårdar. Terrängen har också förändrats, Pansarnäves domän är ett av gränslänen mot den ändlösa skogen Skarveden. Detta är ett vilt land. Vägen ringlar sig fram djupt nere i den kyliga skuggan mellan bergssidorna. Den lilla bebyggelse man ser består av enstaka gårdar med små uppodlade plättar. Inga människor syns till vid dessa gårdar, invånarna vet att det är säkrast att hålla sig undan då det dyker upp främlingar. Men någonstans därute trycker de, bland höga granar och fuktiga mossklädda stenblock.

0.3 Bakgrund – Manuskriptet

Manuskriptet berättade historien om Karlsklostrets grundande och fall. Om hur klostret byggdes för 77 år sedan vid sjön Anja, på ätten Pansarnäves domäner, och hur det bara 17 år senare intogs och brändes av en inträngande svartfolksarmé. Veckorna före klostrets fall utkämpade baron Eskil Eskilsson Pansarnäve och hans styrkor omfattande försvarsstrider i trakten av klostret. De lyckades överraska och krossa en av orchstammarna i svartfolkshären. Stammens samlade krigsbyte föll i baronens händer och han lät föra bytet till klostret där han trodde det skulle vara i säkert förvar. Men klostret intogs, varvid priorn lät vattenfylla källarvalven för att förhindra att klostrets skatter och reliker föll i svartfolkens händer. Kungens styrkor återtog senare området men klostret återuppbyggdes aldrig. Alla dessa uppgifter är nog så intressanta för den historiskt lagde, men ännu mer intressant för de bägge pekuniärt pressade studenterna var att dokumentet talade om ett rikt krigsbyte som baronen tog – svartfolkens samlade plundringsskatt. På det årets 137:e dag bars denna skatt ned i templet för att skyddas från de andra svartfolkshärarna i trakten. Manuskriptet nämner, varken före eller efter dag 148 samma år, då templet lades under vatten, någonting om att skatten åter fördes ut ur templets valv.

De rös till. Jag såg att de rös till! Det borde varit en rysning av välbehag då de insåg att de var en skatt på spåren, en skatt som legat orörd sedan klostrets valv gömdes under vattenytan sextio år tidigare. Men det kan ha varit en rysning av obehag, en föraning om våld och ond bråd död. Vad vet jag.

Det är bara några få dagar kvar på vårterminen och Monodur och Polymoll vet att de inte kommer att få sin examen. Det är påfrestande att möta de andra studenterna och bli påminda om misslyckandet, men det vore direkt fysiskt plågsamt att möta mäster Rasco och hans indrivare. De behöver en ny start, de behöver finna en skatt och rentvå sina namn. För sina sista silvermynt hyr de in en bekant från krogarna, krigaren Brigard, för att tillföra sitt sällskap lite våldspotential. Därefter packar de sina få tillhörigheter.

0.2 Bakgrund – Fyndet

Monodur och Polymoll

Som så många studenter före dem hade stadens lockelser i form av ölkällare och tavernor, spelhålor och teatrar fått deras studier att haverera. Kollegiet var obevekligt: Den som inte klarar en muntlig tentamen i 3:e gradens analytisk symbolism får ingen examen. Det innebar att de måste gå om terminen, vilket innebar en ny terminsavgift och ytterligare ett halvårs kost och logi. Även mäster Rasco nere vid kajerna var obeveklig, spelskulderna måste betalas. Men pengarna var slut och de hade inga vänner kvar att låna av. Vilken tur då att de en kort tid innan funnit något mycket lovande i biblioteket…

Låt oss inte fästa oss vid vad de kan ha letat efter på Ua(y) XXX-avdelningen, men innanför ett sönderläst exemplar av Fader Allans Astrologi för vuxna fann de ett gammalt manuskript. Det hade en liten vacker heraldisk sköld noggrant tecknad längst upp, den gamla ätten Pansarnäves vapen. Det, tillsammans med uppgifterna om ett krig mot svartfolk för sextio år sedan, gjorde att de kunde räkna ut att det måste handla om den gren av ätten Pansarnäve som kallas Pansarnäve till Eriksborg. Ett besök på universitetets kartografiska institution gav dem vad de behövde; Borgen Eriksborg låg fyra dagsfärder norr om Anhem.

Manuskriptet (Äventyrspaket 1, Äventyrsspel 1986)
Manuskriptet var en av de saker som ursprungligen drog mig till äventyret. Ingen som svepts med av tragiken i de sista anteckningarna i dvärgarnas dagbok i Moria kan väl motstå att spela ett äventyr som börjar så här?

Tvillingbergen – Post scriptum

Vi här på SoK nådde den framstående solospelaren och uppmärksammade influencern Martin och fick en möjlighet att ställa några frågor till honom trots att han är en mycket, mycket upptagen man.

Ni är stilig idag herr Martin

Äsch, din smickrare.

Nej jag menar det verkligen. Mycket stilig.

Äh, sluta. Men det är lite lustigt, det är faktiskt många som brukar säga just det.

Nå – får vi se Tvillingbergen fler gånger här på SoK?

Nej. Trollkarlarna Swarzards och Kobblers gravkomplex får nu anses vara tillräckligt genomsökt för att jag med gott samvete ska kunna lämna det åt dess förfall. Nu har jag spelat mig igenom äventyret tre gånger och det är dags att pröva nya (gamla) äventyr.

Hur blev det med nostalgikicken?

Mycket bra fråga! Fick jag en kraftfull kick i nostal plexus? Där får svaret bli ett ”njae”. Jag kände som mest nostalgi precis innan jag började spela. Då filten var utrullad över skrivbordet, tärningarna och äventyret var framlagda och jag precis skulle börja, då kunde jag få tillbaka minnen och lite av känslan från den tiden. I övrigt hade jag kul, men det var en ”ny” spelupplevelse, jag var fullt engagerad i det jag gjorde just när jag spelade, jag var inte inne i en nostalgitripp. Det kanske inte ens går att uppleva nostalgi och samtidigt vara engagerad? Engagemang och nostalgi kanske är konkurrerande känslor?

-”Överste Martin – nu hänger allt på dig och dina kyrassiärer. Engagera fienden på din vänstra flank!” -”Suck, jag önskar jag kunde, mon general, men jag är så fruktansvärt nostalgisk just nu.”

En reflektion över tidens flykt: Utifrån uppgifterna i äventyret verkar det som att det gick ca tjugo år från det att trollkarlarnas gravkomplex byggdes tills äventyrarna begav sig dit. När jag första gången solorollspelade igenom detta äventyr hade det gått trettioett (!) år sedan jag fick det i födelsedagspresent i maj 1984.

 Hur funkade reglerna?

Tack för att du frågar! Mythic-systemet fungerar mycket bra för mig, men det är ett verktyg för att sätta igång den egna fantasin, det levererar inte färdiga svar. Om du inte gillar att sitta med anteckningsbok och notera händelsefokus, nyckelord och trådar för att fundera ut vad det egentligen är som har hänt, utan kanske hellre vill få ett mer färdigt resultat från solosystemet, så är Mythic nog inte rätt system för dig. För mig gör dock själva tankeprocessen då jag klurar ut vad nyckelorden innebär att berättelsen blir min egen, det är det som gör att det inte bara är slumpresultat från en tabell någon annan skrivit.

Trådarna fungerar dock inte så bra som jag önskar. Jag kom bara något enstaka steg mot en gåtas lösning under två genomspelningar. Här finns definitivt saker jag behöver se över! Jag ska fundera på om jag inte borde förändra fördelningen på händelsefokustabellen så att ”Mot en gåtas lösning” oftare blir utfallet. En annan förändring som jag nog borde överväga är att ha lite färre trådar, så att resultaten mot, och bort från, en gåtas lösning inte sprids ut mellan alltför många trådar. En ytterligare förändring att fundera på är om det bör föras in fler T100-slag, de är ju grunden för hela solosystemet.

Dessutom känns mitt stridssystem lite tamt. Jag behöver lägga in mer variation mellan olika karaktärer och mellan olika vapens effekt. De här två solospelningarna har även visat mig att det är betydligt roligare med en strid på en spelplan som är anpassad för det specifika stridssystemet, inte bara en avritning av rummet så som det ser ut i äventyret. Jag tror också att det är viktigt att striderna görs till situationer där man blir pressad att fatta beslut. Om det t.ex. inte finns något som sätter tidspress (tvingar mig att besegra/undkomma fienden på ett visst antal rundor) så kan striderna lätt dra ut på tiden och bli rätt ointressanta. Jag tror detta är viktigare när jag spelar solo än då man spelar i grupp. Eftersom jag vet allt vad båda sidor kan göra i striden så blir den lätt ett repetitivt huggande och parerande tills ena sidan är besegrad. Om det däremot finns valsituationer med så blir det mer intressant.

Nu blev det ett mycket långt post scriptum – men, som kastrerade herrar i alla tider har sagt; Hellre ett långt post scriptum än ett långt post scrotum.

Tack Martin för dessa ord på vägen.

Tvillingbergen 3 – Tvillingbergen en masse

Efter att ha spelat Tvillingbergen solo två gånger hade jag upplägget klart för mig i huvudet, trådar var framtagna och spelplanerna var ritade. Jag tänkte: Varför inte använda detta försprång för att vinna vänner och framgång? Sagt och gjort, jag kontaktade två kusiner och övertalade dem att spela med mig. En ovanligt varm och solig Kristihimmelfärdsafton spelade vi så Tvillingbergen, sittande på altanen till släktens sommarstuga på Västkusten. Jag vet vad ni tänker; ”Inte bra Martin, inte bra alls. Återge rollspel med riktiga människor – på en soloblogg?” Och kanske ännu mer: ”Tvillingbergen? Igen?!?” Bröder och systrar, jag hör er. Jag ska hålla mig så kortfattad som möjligt. Om det är någon tröst så var inte heller kusinerna heltända på att spela det lilla grön-vita häftet.

Men de, liksom ni, har inget val.

1                   Ett sammanstrålande på Säckpipan, eller huru tvenne dysfunktionella duos blevo en kvasifunktionell kvartett

I den regnpiskade lilla byn Vindpina, närmare bestämt på ortens värdshus – ”Säckpipan” – har fyra personer från olika samhällsskikt och med varierande bakgrund sammanstrålat. De har pratat med ett lokalt original vid namn Kie och av honom fått höra om det gravkummel under vilket trollkarlarna Swarzard och Kobbler ligger begravda. Begravda av sina söner, av sina mördare, ty ett dubblerat fadersmord ägde rum här i trakten för ca tjugo år sedan. Strong stuff! Stärkta av öl och tristess beslutar äventyrarna sig att se vilka skatter de båda trollkarlarna fick med sig i graven.

Hur kom det sig då att de fyra äventyrarna befann sig på värdshuset Säckpipan, långt ute i obygden, just denna oväderskväll? Jag ger er samma svar som jag brukar ge mina kollegor om de frågar något:

 –”Jag vet inte. Jag vet faktiskt inte.”

I övrigt får jag hänvisa till den anteckningsbok som ligger framför mig på skrivbordet. I den är detta äventyr bristfälligt nedtecknat, och det är uppgifterna i denna lilla bok som jag bygger hela min berättelse på. Men jag vet att en viss läkare i Göteborgstrakten kan berätta en alternativ historia, och i en förort till Halmstad lär det finnas en man som förnekar att händelserna jag nu ska beskriva överhuvudtaget har ägt rum.

2                   Äventyret

För att göra en lång historia kort: De begav sig iväg, de överraskades av lyktgubbar, de kom fram till – och nedsteg i – trollkarlarnas grav. De stred mot skelett, spöken och reptilmän. Efter många mödor stod de nere i själva gravkammaren. I äventyret beskrivs den som: ”Ett stort fyrkantigt rum, med dörren placerad en bit ut i korridoren. Mitt i rummet står en stor träkista, på motsatta väggen en stor hallspegel.” De fyra äventyrarna hade slagit och hackat sig igenom skelett, spöken, mumier och reptilmän utan ett ögonblicks tvekan, men denna spegel oroade dem mycket. Vad gjorde en stor hallspegel långt nere under jord, i detta i övrigt nästan tomma rum? Den hänger på väggen motsatt kistan – det måste finnas ett samband mellan kista och spegel. Var det en port in till den verkliga skatten? Eller kanske en port ur vilken skattens väktare skulle komma stormande om man försökte öppna kistan? Äventyrarna undersökte spegeln försiktigt men noggrant. De kröp runt och kikade in under och bakom den, de nagelfor den utsirade ramen efter magiska symboler, de letade efter dolda utlösningsmekanismer men fann inga tecken på varken fällor eller magi. Detta gjorde bara saken värre. Att det, trots den noggranna genomsökningen, inte stod några spår av fällor eller magi att finna måste betyda att den som riggat fällan varit extra noggrann med att dölja spåren. Denna infernaliska installation; ”Kista med spegel, av Okänd”, måste ha satts upp av en synnerligen skicklig och särskilt djävulsk yrkesman. Vem vid sina sinnens fulla bruk skulle genom trånga gångar släpa en stor utsirad spegel tre våningar ner under marken? Här måste finnas en fälla av något slag! Efter att många planer gjorts upp och förkastats enas man till slut om att dvärgen Kvitzak Doom med sin dubbelyxa ska slå sönder spegeln, medan alvmagikern Zilvander står redo med eldklot och antimagi. Stigmannen Bolfert Stomp står redo med en pil på bågen medan halvlängdsmannatjuven Svarte Folke hukar bakom kistan. Med en rysning rullas tärningarna, slaget faller och spegeln går i tusen bitar. Blundande och hukande frågar en av spelarna: -”Händer det något?”  –”Sju års olycka.” Svarar spelledaren. Suckar av lättnad från spelarna. Därefter lyfter de kistan – och utlöser fällan. Ett stenblock faller ner och blockerar utgången, vatten forsar in och fyller kammaren. I det snabbt stigande vattnet kämpar de med stenblocket tills de med sista tärningsslaget innan de dränks lyckas få loss blocket och utrymma skattkammaren. 

Vattenfällans fem faser:
1. Den kinetiska fasen
Vattenfällans fem faser:
2. Fast och förvånad-fasen
Vattenfällans fem faser:
3. Påfyllnadsfasen
Vattenfällans fem faser:
4. Luftficke-fasen
Vattenfällans fem faser:
5. Förlorad eller fri-fasen

Ett alternativ till att knuffa undan stenblocket är alltså att vänta tills skattkammaren är vattenfylld och sedan simma upp till den underjordiska floden då man inte längre måste kämpa mot strömmen. (Ber om ursäkt för den undermåliga skanningen, får ta en kurs i det en vacker dag.)

3                   Efterräkningen

Alvmagikern Zilvander dog på vägen ut för en reptilmans treudd. Likt en trofast skeppsgosse vid ett sjunkande skepps roder höll Zilvander fast i gravkammarens vinsch, trots reptilmännens vilda angrepp, och möjliggjorde på så vis kamraternas flykt. I övrigt klarade sig gruppens medlemmar relativt oskadda igenom äventyret, men eftersom de drabbades av sju års olycka kommer vi inte använda dessa karaktärer igen förrän tidigast 2026.

Varken solo eller i grupp lyckas jag, eller min släkt, komma åt skatten. Med detta tredje misslyckande anser jag att jag kan bocka av Tvillingbergen. Om jag ska hinna spela igenom alla Äventyrsspels äventyr så är det hög tid att gå vidare!

* * *

31. Under den höga hösthimlen

Ovanpå stenröset som markerar ingången till trollkarlarnas grav sätter de sig ner och pustar ut. Det är en fin höstkväll, luften är klar och hög och månen skiner över Tvillingbergen. Himlens oändliga höjd är en befrielse efter timmarna i kumlet. –”Allt detta arbete och inte ett öre för besväret.” Muttrar Grombur. Vodomar, våt och huttrande, hoppar ner från röset och springer bort till skogsbrynet och börjar samla in torra grenar. –”Vänta! Jag hjälper till!” Säger Eliana och springer efter. Botulw och Theosophus vandrar bort och letar svamp. Grombur muttrar men följer efter.

En stund senare sprakar en ordentlig brasa ovanpå stenröset. Vodomars kläder har torkat och hela sällskapet är på bättre humör. Mörkret faller och brasans gnistor stiger högt medan de håller ett knytkalas bestående av smårester ur var och ens packning samt flera utmärkta svampar och ett par nävar kastanjer som de hittade i skogsbrynet. Och där lämnar vi dem, pratandes och skojandes under den höga natthimlen.

Eller?

Det är alltid någon som ska förstöra en god stämning, och denna kväll är det (givetvis) Theosophus. Han utbringar en skål: -”Man må tycka att vi gick lottlösa ur detta äventyr, men frågan är om inte den vänskap vi vann trots allt är den största av alla skatter!”

Under höstnattens stjärnbilder; Hatten och Orions Y-front, firar äventyrarna att de har överlevt farorna i Swarzards och Kobblers grav

SLUT

30. Skatten

De bär sina saker hela vägen upp och lägger dem i trappan vid ingången till gravkumlet. Sen placerar de ut sig så att alla utom Vodomar håller upp en dörr var längs flyktvägen, bort från de vattenmassor gåtan förespeglar. Vodomar ska öppna kistan, Eliana håller dörren till skattkammaren, Theosophus håller dörren ut ur pelaren, Grombur står vid vinschen och håller upp gallret och Botulw bevakar så att vägen är fri upp ur sarkofagen med den falska bottnen. Alla är redo och spända. Klartecken ges viskande upp och ned längs hela kedjan. Så torkar Vodomar svetten ur pannan, drar ett djupt andetag och gör ett kraftigt lyft. Med ett brak faller ett massivt stenblock ned från taket och blockerar dörren bakom honom. Eliana undgår med en hårsmån att krossas, men hon är fast på utsidan av rummet, Vodomar är ensam kvar där inne. Iskallt vatten störtar ner genom hålet stenblocket lämnat i taket. Vodomar vadar bort till stenen. Han och Eliana kan se varandra genom en glipa. Det forsande vattnet gör det omöjligt att höra varandra men med teckenspråk lyckas de komma överens om att de ska försöka välta stenblocket åt vänster. Vodomar klättrar upp med ryggen mot blocket och spjärnar mot väggen med benen. Samtidigt trycker Eliana allt hon kan från sin sida. Till slut lyckas de få upp en glipa stor nog för att Vodomar, utmattad och nedkyld, ska kunna halvt pressa sig igenom, halvt dras ut av Eliana. Hon hjälper den sönderskrapade Vodomar uppför trapporna medan vattnet snabbt stiger bakom dem. Medan de springer pressar det inforsande vattnet luften framför sig och virvlar upp två decenniers damm runt dem. Då de når tillbaka till gravkammaren märker de att vattnet inte längre stiger bakom dem, vattennivån har stannat något lägre än gravkammarens golv. I lugnare tempo tar de sig ut i det fria igen. De har inte en enda värdesak med sig som lön för all möda, men de är vid liv!

Den perfekta planen. Medurs nedifrån:
Vodomar redo att öppna kistan. Eliana håller upp dörren till skattkammaren. Theosophus håller dörren till pelaren. Grombur ser till att fällgallret inte faller ner och Botulw säkrar sarkofagen med falsk botten.

30. Skatten – avigsidan

Kaos 2 (1T10=4, inget avvikande resultat)

Händelseslag: (1T100=69, ingen händelse)

För att få reda på hur ivriga äventyrarna är att försöka ta skatten slog jag 1T6 för varje karaktär: 1-2 = ”Vi drar oss hem med det vi hittat så här långt”, 3-4 = Tvekar, 5-6 = ”Vi kan inte ha genomlidit allt vi gjort bara för att strunta i skatten”. Eftersom resultatet blev helt jämnt lät jag diskussionen fortsätta (slog en gång till) varvid de som ville få med sig skatten fick övervikt. Dvärgen Grombur hade +2 på varje slag i egenskap av dvärgars törst efter värdefulla ting.

Nu är vi äntligen framme vid gravens väl gömda skatt. I det här rummet har gravens arkitekt skyddat skattkistan med en vattenfälla. Om man försöker lyfta skattkistan (den mindre metallkistan placerad inuti den större träkistan) så faller ett stenblock ner och blockerar dörren samtidigt som rummet snabbt vattenfylls. Jag bestämde att efter att fällan utlöstes skulle Vodomar få tre försök på sig att ta sig ut medan rummet vattenfylldes (tre försök att slå ett lyckat smidighetsslag). Jag lyckades på det tredje, annars hade han drunknat. Eliana, som stod och höll upp dörren, fick också slå ett SMI-slag för att undvika att mosas av stenblocket som föll ner – hon lyckades.