Nu följde ett antal scener när mina äventyrare tog sig fram över ön. De tystade ett par vakter vars larmhorn riskerade dra till sig hela piratstyrkan, och smög sedan in i trollkarlarnas borg. Jag lät det vara en ökande risk att de stötte på 1T3 fiender i varje rum. 10% i första rummet, 20% i andra osv. De hann genomsöka hallen och matsalen innan de överraskade tre snarkande svalfer i biblioteket. De dräptes i sömnen men den tredje hann vakna till och luta sig ut genom en fönsterglugg och ropa på hjälp. Fr o m nu anlände 1T2 svartalfer till borgporten varje runda. För att skynda på genomsökandet innan alltför många pirater kom så delade äventyrarna upp sig i tre grupper.
Split (solo) party
Att dela upp gruppen medförde en del funderingar för min del. Om äventyrarnas genomsökningar sker samtidigt borde kanske alla tre gruppernas genomsökande vara en och samma scen? Eller borde varje grupps handlingar vara en egen scen? Jag landade i det senare, en scen per grupp, och det är vad jag hållit fast vid genom åren.
Striden i borgen
De hann knappt börja leta innan de avbröts av rabalder i hallen, bröderna Zeen var tillbaka – och de var arga! Från balustraden lobbade de eldklot mot äventyrarna (igen). Medan Botulw och Vodomar, förstärkta av Grombur och Theo, besvarade eldöverfallet fann Tess Tess och Imelda en runristad stavstump i köket – de hade hittat det de letade efter!
Vid det här laget var det fullt kaos i hallen. Svartalfer myllrade in genom porten, det ven pilar och sprakade eldklot fram och tillbaka. Trollkarlsbröderna tvingades till slut teleportera sig i säkerhet varefter äventyrarna utkämpade en reträttstrid uppför trappan och genom rummen på övervåningen. Till följd av eldklotsfajten ställde jag frågan: ”Har det börjat brinna i borgen?” (Ja) ”Mycket?” (Ja) ”Är taket på väg att rasa in?” (Ja). När jag ett par scener senare fick en interruptusscen ställde jag frågan om taket nu rasade in (Ja).
Med ett mäktigt muller föll de gamla maskätna bjälkarna samman under lågornas angrepp, Tonvis av bjälkar och tegelpannor begravde svartalferna i hallen medan äventyrarna trängde sig ut genom ett fönster på övervåningen. Imelda Järnsångare höll de överlevande svartalferna tillbaka, men efter en heroisk insats övermannades hon och hackades i bitar. Med trollkarlsbröderna upptagna med att hindra lågorna från att nå biblioteket lyckades de överlevande äventyrarna i skydd av röken ta sig tillbaka ned till båten.
Då de skulle stiga i båten meddelade Tess att hon inte ville åka (interruptusscen). Hon hade inte uppnått det hon kom för, dvs att finna sin fars kropp. De övriga räknade ut att 23 svartalfer fått sätta livet till, varav Tess dödat 8: -”En ren massaker – du borde vara stolt.” Men innan de hinner komma längre i sin argumentation visslar Theo uppifrån tunneln – piraterna var på väg! I striden som följde gick Tess bärsärk, varefter hon kände sig tillfreds och gick med på att ta sig ut till Havstulpanen. Den nye kaptenen, den bullrige Trilgar, välkomnade alla med en björnkram. Då han kramade om Tess tappade hon en säck hon haft i handen och ut rullade fyra svartalfshuvuden med siffrorna 9, 10, 11 och 12 nyligen inristade i pannan. (Detta sista morbida inslag berodde på att scenen då de steg ombord på Havstulpanen blev modifierad – något mer skulle hända än att de ”bara” gick ombord.)
Sju dygn senare var de tillbaka i Faltrax och jag kunde börja planera nästa exkursion. Jag hade solospelat denna första del av äventyret av och till under nästan två års tid och var rejält trött på Falkön, på borgen och på bröderna Zeen.
Swords & Kåseri 