52-55. Klosterbiblioteket

Samtidigt som sällskapet hackar sig genom den hungriga plantan klämtar klockorna i kapellet på Eriksborg. Det är dags för envigen mellan baron Pansarnäve och riddar Kjettil av den röda manteln. Men då slagväxlingen ska börja sänker baronen sitt svärd. Med hög stämma kungör han att han inte vill se blodspillan denna dag: -”Gränstrakterna måste hållas säkra, vi kan inte kasta bort modigt folk i interna uppgörelser. Riddar Kjettil utnämns härmed till kastellan över tornet vid Svartvadet.” Kjettil kämpar för att inte fälla en kommentar om att baronen är rädd att förlora, men lockelsen att få vara herre över en egen borg får honom att hålla tungan i styr.

*                        *                        *

Som två strandskator springer Monodur och Polymoll fram och tillbaka. Varje rusch avslutas med att de böjer sig ner och plockar upp något halvt förstört dokument.

Nere i Karlsklostrets fuktiga gångar kämpar fyra äventyrare med en svårforcerad dörr. De får ta i, träet har svällt, men på andra sidan dörren visar det sig ha varit mödan värt. Facklorna lyser upp en serie alkover fyllda med sammanfallna och ruttnande bokhyllor. Halvt upplösta böcker och pergament sticker upp ur vattnet och dyn på golvet. Synen får Monodur och Polymoll att tappa all försiktighet. De springer in i rummet och börjar dra upp pergament och pärmar ur sedimentet. Så mycket kunskap förlorad! Så mycket värdefulla skrifter och formler förstörda!

Som två strandskator springer Monodur och Polymoll fram och tillbaka över det dyiga golvet. Varje rusch avslutas med att de hastigt böjer sig ner och plockar upp något halvt förstört dokument. Det mesta är ointressanta religiösa skrifter, men de lyckas också finna ett och annat dokument av värde utanför klosterväggarna.

John och Brigard ser oroliga mot taket, de båda trollkarlsstudenterna har inte märkt det men ett tydligt krasande har hörts uppifrån de gamla valven, hela konstruktionen håller på att sätta sig.

Avigsidan

Jag slog för att se om de hittade något av värde. Jag lät dem få 25% att hitta något värdefullt för varje scen de tillbringade där nere. Poängen med att låta dem slå en gång för varje scen är att det blir en tickande klocka. Karaktärerna vill hitta värdesaker, men varje scen de tillbringar med att leta finns det en sakta ökande risk att de gamla valven börjar rasa. Under ett av dessa ”leta”-slag så slog jag en dubblett och fick händelsen ”Remote event” (Abandon+Adverseries). För att ta reda på vad det kunde handla om ställde jag frågor.

Rör det våra skulder till mäster Rasco? (50% = Nej)

Rör det baronen och riddar Kjettil? (50% = ja)

Så samtidigt som Monodur och Polymoll springer runt som strandletare nere i biblioteket så sker det något mellan baronen och riddar Kjettil som kan beskrivas som ”Abandon adverseries”. Jag bestämmer mig för att baronen inte längre vill ha den pyrande konflikten med Kjettil. Då de ska inleda sin duell kungör baronen med hög röst att han inte vill se blodspillan denna dag. Gränstrakterna måste hållas säkra, vi kan inte kasta bort modigt folk i interna uppgörelser. Kjettil utnämns till kastellan över tornet vid Svartvadet!

Recension av Mutant Elysium

Så har den andra påsken i coronans tid förflutit. Även denna firades på säkert avstånd från anhöriga och vänner, men intet gnäll över mina läppar kom – nej, en svensk rollspelare biter ihop, håller i och håller ut, stays in character och fortsätter mot alla odds att fumla. Dessutom måste jag erkänna att jag spelat mer rollspel de senaste 12 månaderna än jag gjort något år sedan tonåren!

Förra påskaftonen var första gången jag spelade rollspel online och efter det har det sakta utökats så att jag nu spelar i tre olika kampanjer parallellt: Tjurmannen från Kungsskär till svenska Call of Cthulhu, Korpens klagan till Svärdets sång samt Katastrofens väktare till Mutant Elysium. Denna sistnämnda kampanj spelar vi med Mythic soloregler och när påskmiddagen ätits upp, påsksnappsen slunkit ned och mörkret lagt sig över Sveriges långa land, var det för att spela Mutant Elysium som jag och en av kusinerna kopplade upp oss.

Jag avser göra några inlägg om kampanjen i sin helhet lite längre fram, så jag kommer inte gå igenom de uppdrag vi spelade under påskhelgen utan istället prata lite (mycket) om själva spelet Mutant Elysium. Faktiskt den första recensionen här på SoK.

Påskafton 2021 tillbringades med den vackra Valeria v Rijn, den odräglige Valentino Morgonstjärna, Skrotkungen och surpuppan kapten Franckelhane.

Fria ligan har gett ut fyra boxar till Mutant, var och en fokuserar på en av de typer av spelarkaraktärer man kunde spela i ursprungsmutant:

  • Mutant år 0 – muterade människor
  • Genlab Alfa – muterade djur
  • Maskinarium – robotar
  • Elysium – icke muterade människor

Varje box innehåller allt man behöver för att börja spela, regler, världsbok, tärningar och en komplett kampanj. Vi har tidigare spelat igenom kampanjerna i Mutant år 0 och Genlab Alfa, och vi är nu bara några sessioner ifrån att slutföra ”Katastrofens väktare”, kampanjen i Elysium.

Jag får intrycket att Mutant Elysium, tillsammans med Maskinarium, hamnat lite i bakgrunden jämfört med Mutant år 0 och Genlab Alfa. Jag skulle därför här vilja slå ett slag för Mutant Elysium, på vissa sätt är det det mest innovativa av Fria ligans spel hittills. Det viktigaste att tänka på om man ska köpa Elysium är att detta inte är Mutant så som vi känner det sedan 1985. Den som vill spela postapokalyps, rota i ruiner och mucka med mutanter kommer bli besviken. Det är inte heller den högteknologiska ”vit plast-miljö” man känner igen från komplex ute i zonen. Nej, Elysium ska man närma sig mer som ett dystopiskt sci-fi spel. Det är en försluten högteknologisk stad som snabbt är på väg utför både moraliskt och teknologiskt.

Man spelar ”rättsskipare”, en sorts poliser med utökade befogenheter. De ledande familjerna sätter sina egna mål högre än stadens överlevnad och faktum är att kampanjen i boxen följer enklavens väg mot kollapsen. Jag läste en amerikansk (brittisk?) recension som varnade för att det faktum att karaktärerna inte kan rädda enklaven från undergång kan upplevas alltför dystert, men vi har inte haft några problem med det. Dels är undergångstemat en klassisk genre inom sci-fi som det är intressant att få rollspela i, dels är äventyren och spelledarpersonerna så välskrivna att vi har haft mycket roligt.

Vi spelar det på två personer med hjälp av de soloregler jag berättat om i en massa tidigare poster. I och med att vi bara är två använder vi inte det storpolitiska tjuv- och rackarspel som finns inbyggt i systemet. Varje spelare representerar en av de fyra ätter som styr staden. Spelarna väljer dolt de illdåd som deras släkt utför denna runda för att på olika sätt stärka ättens intressen. Utan att veta vilken spelare som lagt in vilket väljs ett av dessa brott till det som spelargruppen utreder under spelsessionen. Vid lämpliga tillfällen kan spelaren som ligger bakom det brott man utreder sabotera gruppens insats så att hens ätt lyckas genomföra sitt dåd. Då uppdraget är över beräknar man hur ätternas inflytande förändrats. Detta är en av de mest intressanta idéer jag sett i ett rollspel när det kommer till att väva ihop storpolitik med karaktärernas individuella äventyr, men vi har som sagt inte använt det så jag kan inte uttala mig om hur det faller ut i praktiken.

Vi har hittills spelat tolv sessioner Mutant Elysium men det finns fortfarande två saker vi inte lyckas få att fungera.

Utmaning 1 – Kontakterna

I Elysium är alla karaktärer icke-muterade människor, så i detta spel har mutationerna ersatts av att man istället har kontakter som man kan använda för att få tillgång till t ex utrustning eller extra muskler. Mekanismen är den samma som för mutationer, du väljer din karaktärs kontakter och kan aktivera dem med hjälp av poäng. Liksom mutationerna kan kontakterna aktiveras mitt under en strid. Det enda kravet är att man ska kunna kommunicera med dem. Detta känns dock mycket krystat, det borde ta tid att aktivera/få effekt av kontakten. T ex kan man anropa en kontakt som på sekunden dyker upp vid ens sida mitt under en eldstrid. Detta blir särskilt problematiskt när man exempelvis befinner sig inlåsta i en övergiven gammal del av staden, som ingen ska kunna komma in eller ut ur.

Möjlig lösning: Om jag skulle spelleda kampanjen igen skulle jag gå igenom äventyren och fundera på om jag skulle kunna lägga upp uppdragen så att utredningarna tog flera dagar att genomföra, eller att det i alla fall var tydliga tidpunkter under en och samma dag då spelarna kan prata med sina kontakter och att t ex min favoritonkel eller min betjänt sedan dyker upp på förutbestämd tid och plats och hänger med i nästa del av uppdraget.

Utmaning 2 – Pengar

Detta är egentligen inte en utmaning utan kanske mer en möjlighet som inte utnyttjas i spelet. Vi har på tolv spelsessioner aldrig hamnat i pengabrist. Vi utför våra uppdrag och den lön vi får som rättsskipare räcker mer än väl. Men då karaktärerna inte behöver pengar försvinner även en drivkraft som brukar försätta karaktärer i desperata situationer.

Möjlig lösning: I gamla Mutant hade man både mutationer och defekter, kanske skulle man kunna göra samma sak med kontakterna som ersatt mutationerna? Spelaren får välja sina kontakter men man får också ”sociala defekter” i form av att man står i skuld till någon farlig individ/att man spelar bort alla pengar man får in/att man lever över sina tillgångar för att man vill ta sig in i eller stanna kvar i societeten/att man har en älskare/älskarinna som man vill imponera på etc. Poängen är att göra pengar till en faktor och att karaktärerna försätter sig i tveksamma/desperata situationer för att lägga vantarna på pengar.

Hur fungerar det som solorollspel/spelledarlöst?

Mutant Elysium fungerar bättre solo/spelledarlöst än vad zonsektorerna gör. Det finns en historia tydligt inlagd i varje utredning, det gör det lättare att låta solosystemet frijazza utifrån denna historia istället för att utgå från mer lösryckta förslag på händelser. Den som gillade zonsektorernas öppenhet kanske tycker att detta är ett snäpp för uppstyrt, men det är ju en kampanj, så det bör finnas någon form av röd tråd. Dessutom finns det ett avsnitt där man själv kan slumpa fram de uppdrag man skickas på så sandlådemöjligheten finns också.

Huvudrollerna i fallet med kidnappningen av Valeria v Rijn och Valentino Morgonstierna

Design och illustrationer

Jag är lite tveksam till att modet gått tillbaka till stilen från sekelskiftet runt 1900 och sedan stannat där, men det ger åtminstone spelet en tydlig stil. Design och färgsättning genom hela spelet ger mig en lite instängd känsla – perfekt för ett spel i en enklav. Jag vill också särskilt berömma Reine Rosenbergs porträtt. Han lyckas få till blickar, positioner och stil som gör att jag ser levande personer framför mig. Jag ser gärna att Fria ligan fortsätter utveckla sitt format i riktningen mot kartor och de kort man får med här. Det sätter stämningen och är praktiskt att räcka över till spelarna. Däremot har vi, varken i Mutant år 0, Genlab Alfa eller Elysium någonsin behövt använda markörerna för mat/vatten/patroner/pengar etc.

Drama!

Det roligaste med Elysium är att enklaven har så mycket …drama! Bland tunga draperier begås mord och sabotage i jakten på pengar för att uppnå status eller för att hantera skulder eller på grund av avundsjuka. De fattiga slåss för att överleva, de i mitten sparkar nedåt för att ta sig uppåt och de redan rika sticker kniven i varandra. Ett roligt inslag i kampanjen är att man, kanske på grund av enklavens instängdhet, springer på samma karaktärer i flera olika utredningar vilket gör att man lär känna dem och skrattar eller suckar när man ytterligare en gång måste städa upp i det kaos som omger dem. Valeria von Rijn – Elysiums Greta Garbo – mystisk och underskön skådespelerska, societetens mittpunkt. Den stilige men ack så självupptagne programledaren Valentino Morgonstjärna. Den skandalösa, avundsjuka, skönheten Esmeralda v R som bytt älskare varje gång man möter henne. Samtidigt som de beter sig som figurer i en såpopera så råkar de ut för kidnappningar av underjordiska ligor, de fångas av gamla stridsrobotar, det sprängs, skjuts och blir upplopp.

Sammanfattning

Man ska spela Elysium med en förväntan om dystopisk sci-fi miljö snarare än postapokalyps. Om man gillade världen i Dishonored-spelen tror jag man kommer gilla Elysium, samtidigt är kampanjen Katastrofens väktare så välskriven att jag tycker den inte behöver jämföras med något annat, den står stadigt på egna ben. Det är ett snyggt spel och om man spelat något av spelen i Mutant-serien tidigare så är man införstådd med reglerna på nolltid. Med en grupp som känner varandra väl tror jag att falskspelandet mellan spelarna kan vara mycket roligt. Vi har haft mycket roligt med Elysium och jag rekommenderar ett köp!

Framåtblick

Varje box i Fria ligans Mutant-utgivning är konstruerad så att den kan spelas utan de andra, och skulle därför kunna vara någons första steg in i rollspelande. Jag kan inte låta bli att fundera på hur min bild av Mutant och rollspel i stort skulle blivit om min inkörsport till rollspelande varit Elysium? Mina första rollspelsminnen är att slåss mot präster och svartalfer i ett mystiskt tempel ute i granskogen (grundäventyret till Drakar och demoner 1982). Finns det 12-åringar som idag får den där första oförglömliga rollspelskicken – den man sedan letar efter i resten av livet – av att gå bakom ryggen på övriga spelare, att vänta till det perfekta ögonblicket och sedan sabotera gruppens arbete? Om det är så – hur ser då rollspelssverige ut 2030?

Vad har Fria ligan gjort?

50-51 I den välvattnade växtens valv

Det långsmala rum som öppnar sig bakom lönndörren är förvånansvärt nog upplyst. Det är ett kallt och onaturligt ljus som tycks komma från själva stenarna i tak och väggar. Vatten täcker golvet här, liksom i alla andra rum, men längs högra väggen sticker ett stentråg med dyig jord upp ur vattnet. I tråget finns någon form av tjock, köttig växt, vars slingrande rankor faller ut över trågets kant och ner i vattnet. Polymoll iakttar den intresserat.-”Detta är den första växt vi ser här nere, den verkar ha överlevt tack vare ljuset i det här rummet.” Han lyfter en vattensvullen ranka och släpper den igen så att den slår i vattenytan med ett tungt plask. –”Jag gillar det inte.” Muttrar Brigard. –”Inte jag heller!” Säger John och ser sig oroligt om i rummet. Monodur börjar försiktigt gå längs med korridoren, noga undvikande att trampa på rankorna, men så halvvägs ändrar han sig. Han fylls av äckel för de feta blekgröna rankorna och han trampar allt han kan på den närmaste.  Det uppstår en reaktion.

Hyllning till Stefan Kayat

Efter hårt och häftigt hackande mot attackerande rankor stapplar de ut i nästa rum.

47-49. Fällan i det magiska rummet

-”Stopp! Det är en fälla!” Orden är väpnare Johns. Rummet de kommit in i är kvadratiskt, med en öppning till en trappa i västra väggen, men Johns intresse är fokuserat till mitten av rummet. John känner med fingrarna i luften i brösthöjd .  –”Ser ni den här tunna tråden? Det är någon form av fälla!”

Tråden spärrar av rummet mot söder och gruppen rör sig därför försiktigt mot öppningen till trappan i västra väggen. –”Vad håller ni på med?” Monodur ryter till: -”Ska ni låta fällan styra er bort från det den skyddar? Detta är ju det bästa tecknet hittills på att vi är på rätt spår!” Han drar fram sin ryggsäck och rotar runt tills han hittar den trollformel han letar efter. Med dramatiska gester och ord från ett främmande språk får han tråden att börja glöda och sen med ett ”pfff” falla ner i vattnet. Muttrande rullar Monodur ihop sin förbrukade trollformel, men innan de börjar genomsöka rummet stannar både Monodur och polymoll upp. –”Känner du?” Frågar Monodur. –”Ja…  Här finns magi.” Svarar Polymoll. Han tar fram sin ryggsäck och i fackelskenet letar han bland sina trollformler tills han får fram en gammal trollformel han lånade på biblioteket men aldrig lämnade tillbaka. Han läser med hög och klar stämma: ”Peconta Peconta, Dellifonn-Odj.”, vilket grovt översatt från forntida magikåkratiska blir ungefär ”Nu hemställa vi, att varsebli, all gömd magi”. Strax efter börjar fuktpartiklarna i luften lysa. Efter tio sekunder har de bildat ett klot som lyser med ett blåaktigt sken. Inuti klotet framträder två förtorkade kroppar i prästkåpor. Brigard drar efter andan och John ropar förfärad till. Monodur nickar för sig själv och säger: -”Jag tror jag vet vad som hänt här. Troligtvis två yngre stridslystna karlsbröder som på eget initiativ skapade en transdimensionell sfär för att kunna ligga i bakhåll för de plundrande orcherna. Då klostret oväntat vattenfylldes kunde de inte lämna sina sfärer utan att drunkna. I hopp om att de goda krafterna skulle segra och åter tömma klostret på vatten väntade de, och väntade. Men räddningen kom aldrig.”

Utan att avslöja hur det kommer att gå i resten av denna berättelse kan jag säga så här mycket: Om Monodur hade rätt eller inte kommer vi aldrig att få veta.

Monodur går fram till den södra väggen. Efter en kort stunds letande bland stenarna i väggen trycker han på en av dem och med ett krasande muller svänger en lönndörr upp.

Inuti klotet framträder två förtorkade kroppar i prästkåpor

Avigsidan:

Det som hände i det här rummet liknar inte det som står i äventyret, Mythicsystemet tog oss här i nya riktningar och nedan ser ni ungefär hur det gick till:

Scen 47: Scenen hade vi tänkt skulle vara att de söker igenom rummet, och (förhoppningsvis) finner de den lönndörr som finns här. Då vi slog för kaosvärde (se hur systemet fungerar här) så slog vi lika med kaosvärdet och vi slog en jämn siffra. Det innebär att det plötsligt händer något som tränger sig in före den scen vi hade tänkt vi skulle spela, en s k ”interruptusscen”: För att få hjälp att tyda vad det var som hände slog vi för att se vilket fokus händelsen har (Väpnare John agerar) och två nyckelord (Judge+Evil). Därefter börjar vi ställa frågor.

Har han upptäckt ond magi? (33%) 93=Nej

Har han upptäckt en fälla? (66%) 21=Ja

Har han utlöst fällan? (33%) 74=Nej

Scen 48: Vi hade tänkt att de, nu när de visste var fällan var, skulle genomsöka rummet, men det blev en interruptus även i denna scen. Jag slår händelse (positivt för Monodur), nyckelord (Stop+Magic). Det kanske inte är entydigt positivt för Monodur, men vi beslutade i alla fall att han tar ett kliv fram som gruppens ledare och tar kommandot. Alla vet att man inte ska lämna en fälla apterad medan man fortsätter rota runt i rummet, Monodur påminner om detta faktum och desarmerar fällan (stop) med magi (magic).

Scen 49: Då vi slog det händelseslag vi slår i inledningen av varje scen fick vi en ”dubblett”: (1T100, vi slog 33 = händelse). Vi slår för typ av händelse (Ambiguous event) och två nyckelord (Release+Ambush). Eftersom det är ett ”ambiguous event” tänker vi oss det inte kan handla om att ett riktigt bakhåll utlöses. Vi bestämmer oss för att magikernas tränade sinnen känner av närvaron av magi i detta rum. Sedan började vi ställa frågor:

Är bakhållet riktat mot oss? 50% 52= Nej

Var det riktat mot orcherna? 50% 29=Ja

Med ingredienserna att det var lite ”ambigiuous”, magiskt, inte var ett bakhåll som utlöstes mot oss och att det ursprungligen var riktat mot orcherna hittade vi på det som står i texten ovan. Sedan gick vi till nästa rum.

***

40-46 Djupare in i templet

Brigard tar ett par steg in, snubblar och svär. Han reser sig och tittar äcklad på sina händer. Så böjer han sig ner och rotar runt i vattnet: –”Kom hit med facklan!” Monodur håller upp facklan över Brigard och de ser skelettet av en orch under vattnet. –”Jag körde händerna rakt genom bröstkorgen på den här då jag föll. Jag kände direkt att här finns en rustning.” Brigard sliter till med armen och håller upp ett dyrbart halssmycke:  -”Jag tror jag har hittat stororchen själv! Annars verkar här inte finnas något av värde. Ringbrynjan och sabeln var säkert värdefulla för sjuttio år sedan men nu är de sönderrostade.” Han ger Monodur smycket som åker ner i deras gemensamma skattsamling. Väpnare John klafsar fram och hjälper till. –”Här är några mynt!” Brigard tittar skeptiskt på de ärgiga slantarna. –”Koppar. De får du behålla.” –Mnja, får han det?” Funderar Monodur högt. –”Vi har ett avtal, ett avtal med herr baron Pansarnäve till Eriksborg. Enligt avtalet med baronen så ska han ju ha nio tiondelar av allt vi finner.  Jag tror att det är bäst att jag samlar alla mynt tills vi är tillbaka på ytan och kan dela upp dem korrekt.” Men Monodur låter de tre mynten slinka ner i en innerficka i sin ryggsäck, inte ner bland de andra fynden.

De fortsätter in i nästa rum och vadar med vatten upp till bröstet genom ett rum med nedsänkt golv och kliver uppför en trappa i andra änden och in i ett nytt rum.

Avigsidan

Då vi genomsökte kroppen vi fann bestämde vi att vi hittade 1T6 kopparmynt (3st) på kroppen och att orchens en gång dyrbara vapen och rustning var förstörda av sjuttio år under vatten.

Då vi slog det händelseslag vi slår varje scen slog vi en dubblett (44) dvs en händelse. Händelsefokus: Positivt för Monodur. Nyckelord: ”Struggle” + ”Legal matters”. Monodur utnyttjar Brigards och väpnare Johns bristande skolning för att sno åt sig tre kopparmynt från dem.

39-43. Tempelsalen och vidare inåt

Ett större rum, någon form av tempelsal, öppnar sig. I borte änden av rummet finns en absid. Framför absiden står ett altare av metall. Upp ur dyn framför altaret sticker de sorgliga resterna av fyra varelser upp. Brigard rotar lite i leran: -”Tre var orcher.” Han lyfter upp och studerar rostiga rustningsdelar och halvt förstörda läderfragment.  –”Den här var nog en präst.” Säger han och lyfter ett trådigt, svartnat tygstycke ur dyn. Några benpipor lossnar och faller plaskande ner i leran. Ett rosslande stön hörs. Brigard svänger runt med svärdet redo, men det finns ingen där. Han ser hur de andra i gruppen sakta backar bort från honom. Då han åter vänder sig om ser han varför. Bakom honom har ångorna tagit formen av en äldre man iförd någon slags prästklädnad. Skepnaden gör långsamma åthävor med otydlig innebörd och stönar utdraget.

De andra i gruppen backar sakta bort från honom

-”Det här har vi inte tid med!” Säger Polymoll och passerar förbi och ut genom öppningen i bortre änden av tempelsalen. Spöket ser efter honom och stönar frågande. Monodur instämmer: -”Det har vi verkligen inte!” Och följer Polymoll. Spöket får nu ett bistert uttryck och svänger om mot Brigard och väpnare John. Det spänner sina odöda ögon i dem och vrålar. Vrålet fyller hela rummet och både Brigard och John tar förskräckta ett steg tillbaka. Men de hämtar sig och skyndar efter de båda magistudenterna. Bakom sig lämnar de spöket, vanmäktigt vrålande i mörkret.

Spökets vrål dämpas snabbt i de fuktiga salarna. De hastar vidare genom det ena mörka rummet efter det andra, hela tiden lyssnande efter ljud som kan tyda på att taket börjar ge efter. De passerar genom en sal med tunga svartnade ekbord och mörka tenntallrikar som tyder på att rummet en gång varit klostrets matsal. De får kliva försiktigt genom nästa rum där gyttjan gör det svårt att se var de kan sätta fötterna bland all bråte. Bland rester av bänkar och bord, skåp och stolar glimmar ibland gyllene trådar, troligtvis rester av utsmyckningen på sedan länge förmultnade prästkåpor. De bryter med gemensamma krafter upp en svullen ekport och kommer ut i ytterligare ett rum likt de andra – välhuggna stenar, noga sammanfogade, med vatten droppande från taket.

***

Avigsidan

I scen 40 kom vi fram till att vi behövde något som gjorde oss spelare lika oroliga som äventyrarna. Vi bestämde därför att det skulle finnas en stressfaktor i form av risk för att det gamla templet rasar in. Det händelseslag som vi slår i början av varje scen fick därför avgöra om det blev ett ras eller inte.

RumRisk för rasEffekt av ras
Scen 40-505% risk för ras i varje rum  Det rum man är i rasar
Scen 51-6010% risk för ras i varje rum  Det rum man är i rasar
Scen 61+33% risk för ras i varje rumHela klostret rasar samman

38. Nedstigning i templet

Porten står öppen, precis som de lämnade den igår. Innanför möts de av samma unkna sjöbottensdoft som ligger över hela nejden, fast här är den mer koncentrerad. De tänder en fackla och börjar nedstigningen.

Facklans fladdrande ljus gör att det är svårt att få bra överblick över rummet vid trappans fot. De vadar i knädjupt svart vatten och det droppar och rinner från taket och längs väggarna. –”Här inne blir vi dränkta som råttor. Som råttor!” Kvider Brigard och tittar oroligt mot taket.  John är stel som en pinne och Polymoll försöker verka oberörd men är tyst och blek.  –”Det är ingen fara!” Säger Monodur:  –”Sjöns yta är nu densamma som vattnet här inne. Det kan inte plötsligt strömma in vatten och dränka oss.” Ett gnisslande muller hörs och en del av taket tycks sätta sig lite, någonstans inne i mörkret hörs hur något plaskande rasar ned i vattnet. Även Monodur ser oroad ut då han låter blicken svepa över taket. –”Bäst att inte dröja!” Säger han och går före in i mörkret.

 –”Som råttor.” Säger Brigard tyst och tar en djup klunk ur sin flaska innan han följer efter.

33-37. Nytt försök

Hela nästa dag arbetar de intensivt med att gräva en kanal genom grusåsen. Framåt kvällen börjar det första vattnet rinna längs fåran. De hjälper till genom att med störar fortsätta gröpa ur fåran. Vattnet rinner snabbare och snabbare, snart behöver de inte längre hjälpa till, vattnet äter fåran djupare och djupare av sig självt. Nöjda med ett gott dagsverke går de och lägger sig, obekymrade om vad som kan hända djur, natur och de oskattbara kulturvärden som hamnar i vattnets väg.

De vaknar pigga men med värkande kroppar efter gårdagens grävande. Deras humör sjunker något då de ser att rövarna skjutit en ny pil, en tydlig påminnelse om ingångna avtal. Men de glömmer pilen då Monodur ropar: -”Se! Sjön har sjunkit!” Mycket riktigt, vattnet har dragit sig säkert tjugo meter tillbaka. Det luktar unket av dy och gammal sjöbotten. De noterar också ett nytt ljud, ett bakgrundsbrus från det fall som uppstått genom den nya kanalen. Sällskapet intar en lång frukost innan de i maklig takt skjuter flotten över den nyligen blottlagda sjöbottnen och ut i vattnet. De stakar sig sedan i maklig takt ut till ön.

Framme vid ön drar de upp flotten på slippriga klippblock som igår befann sig många meter under vattenytan. Trappstegen som igår ledde från vattenbrynet ligger långt ovanför dem men efter en del halkande och ansträngande klättring är de uppe vid den forna strandlinjen. Därifrån går de upp till den runda stenbyggnaden. De tar sig tid att konstruera facklor genom att binda ihop torra och kådiga tallgrenar som ligger runtom på den lilla ön.

32. Johns historia

Brigard har vakten runt midnatt men har druckit lite för mycket och somnat. Han vaknar till och far upp då John smyger tillbaka in i lägret. Monodur och Polymoll vaknar av Brigards morranden och snart får John berätta sin historia. –”Jo, när jag var ute och jagade klev plötsligt en stor och vältränad man ut framför mig. Av hans mustasch och gnistrande leende att döma var han en av skogens lyckoriddare.”

–John! Vad har vi sagt om det teatraliska?”  

-”I alla fall så lyckades jag övertala dem att släppa mig.

De ser förvånat på varandra. –”Bra jobbat John. Mer handlingskraft i dig än man först ser!”

-”Och sen var det… För att de skulle släppa mig så… Jag lovade dem krigsbytet från svartfolken!”

-”Du gjorde VAD? Klostrets skatter är ju våra! Eller host host, vi menar att de till nio tiondelar är baron Pansarnäves. Hur kan du göra så mot den gode baronen, det är inte din skatt att ge bort.”

Brigard vrålar maktlöst och kastar en sten ut bland ruinerna men allt som hörs är banditens skratt

 Brigard brusar upp: –”Var är dom nu? Jag vill säga de där jönsarna ett sanningens ord!” Med ett vinande slår en pil ner i marken framför honom. Någonstans från de snårbeklädda klosterruinerna klingar ett skratt: -”Lyckoriddaren Rikard Hökvinge hälsar er! Jag och mina medarbetare ser och hör allt ni gör, var så säkra. Ni har dödat vår rese, och resar är dyra. Vi förväntar oss ersättning. Guld, hela grytor fyllda med guld, annars kommer ni att få en lååång färd hem…” Brigard vrålar maktlöst och kastar en sten ut bland ruinerna men allt som hörs är banditens skratt och stenen som klafsar i marken någonstans ute bland ruinerna.

Avigsidan: Banditgänget under Rickard Hökvinges ledning finns med i äventyret. De beskrivs som ett gäng relativt smarta banditer som hellre skrämmer bort äventyrarna från platsen än attackerar dem. Vi ställde därför lite frågor om de skulle anfalla oss (ett tidigare ”ja” resulterade i resens attack) eller om de skulle försöka använda sig av oss på något sätt. Det ledde till scenen ovan.

31. Kanalplaner

De paddlar tillbaka till lägret och drar upp flotten. –”Så här måste vi göra.” Säger Monodur: -”Om vi ska komma åt skatten måste sjöns yta sänkas så mycket att valven under ön hamnar ovanför vattenytan. Vi måste hitta ett sätt att leda bort vattnet ur sjön.” Brigard förstår direkt: -”Du menar att vi behöver gräva ett utlopp av något slag.”

Polymoll skissar upp var de nog skulle kunna gräva en kanal genom en liten grusås.

De går runt sjön för att se om det finns en lämplig punkt för detta. Framåt eftermiddagen har de undersökt hela sjökanten och hittat en plats där de nog skulle kunna gräva en kanal genom en liten grusås. –”Om vi bara får vattnet att börja strömma igenom kommer det snart att äta sig en större och större kanal.” Säger Monodur, och minns barndomens dammbyggen i Nolbäcken hemmavid.

 John tröttnar snabbt och erbjuder sig att jaga rätt på några kaniner till kvällsvarden, men när de på kvällen kommer tillbaka till lägret är John inte där och de får äta en relativt torftig måltid.

Avigsidan: På ett av scenens tärningsslag fick vi en dubblett (88), Den händelse vi slog fram var att en biroll (väpnare John) agerar. Vi slog nyckelorden (Separate + Food). Vi tolkade det som att John lämnar sällskapet för att leta efter mat. Då våra kanalplanerare efter en hel dag kom tillbaka till lägret slog vi för att se om John var tillbaka (50% = 93 – Nej).