32. Johns historia

Brigard har vakten runt midnatt men har druckit lite för mycket och somnat. Han vaknar till och far upp då John smyger tillbaka in i lägret. Monodur och Polymoll vaknar av Brigards morranden och snart får John berätta sin historia. –”Jo, när jag var ute och jagade klev plötsligt en stor och vältränad man ut framför mig. Av hans mustasch och gnistrande leende att döma var han en av skogens lyckoriddare.”

–John! Vad har vi sagt om det teatraliska?”  

-”I alla fall så lyckades jag övertala dem att släppa mig.

De ser förvånat på varandra. –”Bra jobbat John. Mer handlingskraft i dig än man först ser!”

-”Och sen var det… För att de skulle släppa mig så… Jag lovade dem krigsbytet från svartfolken!”

-”Du gjorde VAD? Klostrets skatter är ju våra! Eller host host, vi menar att de till nio tiondelar är baron Pansarnäves. Hur kan du göra så mot den gode baronen, det är inte din skatt att ge bort.”

Brigard vrålar maktlöst och kastar en sten ut bland ruinerna men allt som hörs är banditens skratt

 Brigard brusar upp: –”Var är dom nu? Jag vill säga de där jönsarna ett sanningens ord!” Med ett vinande slår en pil ner i marken framför honom. Någonstans från de snårbeklädda klosterruinerna klingar ett skratt: -”Lyckoriddaren Rikard Hökvinge hälsar er! Jag och mina medarbetare ser och hör allt ni gör, var så säkra. Ni har dödat vår rese, och resar är dyra. Vi förväntar oss ersättning. Guld, hela grytor fyllda med guld, annars kommer ni att få en lååång färd hem…” Brigard vrålar maktlöst och kastar en sten ut bland ruinerna men allt som hörs är banditens skratt och stenen som klafsar i marken någonstans ute bland ruinerna.

Avigsidan: Banditgänget under Rickard Hökvinges ledning finns med i äventyret. De beskrivs som ett gäng relativt smarta banditer som hellre skrämmer bort äventyrarna från platsen än attackerar dem. Vi ställde därför lite frågor om de skulle anfalla oss (ett tidigare ”ja” resulterade i resens attack) eller om de skulle försöka använda sig av oss på något sätt. Det ledde till scenen ovan.

31. Kanalplaner

De paddlar tillbaka till lägret och drar upp flotten. –”Så här måste vi göra.” Säger Monodur: -”Om vi ska komma åt skatten måste sjöns yta sänkas så mycket att valven under ön hamnar ovanför vattenytan. Vi måste hitta ett sätt att leda bort vattnet ur sjön.” Brigard förstår direkt: -”Du menar att vi behöver gräva ett utlopp av något slag.”

Polymoll skissar upp var de nog skulle kunna gräva en kanal genom en liten grusås.

De går runt sjön för att se om det finns en lämplig punkt för detta. Framåt eftermiddagen har de undersökt hela sjökanten och hittat en plats där de nog skulle kunna gräva en kanal genom en liten grusås. –”Om vi bara får vattnet att börja strömma igenom kommer det snart att äta sig en större och större kanal.” Säger Monodur, och minns barndomens dammbyggen i Nolbäcken hemmavid.

 John tröttnar snabbt och erbjuder sig att jaga rätt på några kaniner till kvällsvarden, men när de på kvällen kommer tillbaka till lägret är John inte där och de får äta en relativt torftig måltid.

Avigsidan: På ett av scenens tärningsslag fick vi en dubblett (88), Den händelse vi slog fram var att en biroll (väpnare John) agerar. Vi slog nyckelorden (Separate + Food). Vi tolkade det som att John lämnar sällskapet för att leta efter mat. Då våra kanalplanerare efter en hel dag kom tillbaka till lägret slog vi för att se om John var tillbaka (50% = 93 – Nej).

28-30 Ut till ön

De vaknar huttrande. Morgonen är kall och klar, solen strålar från en molnfri himmel men sjön och dalen ligger fortfarande i skugga från bergen. En snabb frukost, sen bygger de en flotte av gamla stammar och sly. Då de framåt middagstid är klara släpar de ner flotten mot vattnet. De skrämmer upp några gäss som utstöter sina tutande ljud och flyger iväg. Vattnet är kallt och luktar insjö. Flotten är ranglig men de lyckas efter lite prövande placera sig så att den inte kränger alltför mycket då de paddlar ut mot ön ”Anjas öga”.

Vid middagstid har solen stigit så högt att den lyser upp sjöns stilla vatten och ön i sjöns mitt. Stolta furor reser sig från den klippiga ön, det går att se en rund byggnad i ljus sten mellan stammarna. Medan äventyrarna paddlar ut mot ön faller solstrålarna rakt på den lilla byggnaden vars ljusa kalkstensväggar fläckvis skuggas av furornas kronor och stammar. När de närmar sig ser de att trappsteg är uthuggna direkt ur klippan nere vid vattenkanten, vilket gör det lätt att ta sig upp på ön. De följer trappstegen upp mot öns högsta punkt. Byggnaden är en sorts lågt, fönsterlöst torn med en port mot väster.

26-27. Striden i den hemliga gången

Efter att ha bänt och bräckt upp den gistna gamla porten lyser dagsljuset för första gången på sextio år in i den hemliga gången. Tyvärr lyser det upp en dyster syn. Tio meter in har gången rasat.

–”Mnn mm, smask. Det är bara att hugga i! De där stenarna flyttar ni lätt på! I er ålder flyttade jag ofta på massor av sten. Jag ska be för er.” Franz kastar bort kycklinglåret, torkar sina flottiga fingrar på en näsduk och sätter sig ner med händerna knäppta. Snart hörs jämna, djupa andetag.

Avigsidan: Så här långt komna kom vi plötsligt på att vi ännu inte slagit scenens händelseslag, så det gjorde vi nu: (1T100, 88 = händelse, biroll agerar) I äventyret står det att det finns en grupp rövare i närheten av klostret. Vi hade glömt att uppdatera birollslistan med dem då äventyrarna kom fram till sjön. För att kompensera för detta bestämmer vi att det är rövarna som agerar, det passar bra. Vi börjar ställa frågor:Skickar rövarna ner sin rese (Krannish) för att skrämma äventyrarna då de börjar röja i tunneln? (50%) 49 = Ja

OK, vi hoppade nog över något steg, vi ställde oss aldrig frågan om äventyrarna faktiskt begav sig ner i tunneln innan vi ställde frågan om Krannish överraskade dem. Den typen av misstag hade varit ödesdigert i competitive solo-roleplaying, men den här gången klarade vi oss! Äventyrarna överraskas nere i tunneln av Krannish och vi satte lite varierande sannolikhet att de skulle bli skrämda beroende på hur äventyrliga/hårdhudade de var. Det viktigaste resultatet: Blir broder Franz skrämd? (85%) 01 = Definitivt JA! (Dör han av chocken? 33%, 03= Ja!)

Brigard, Monodur och Polymoll muttrar irriterat då de börjar bryta loss stenblock och langa dem bakåt. Så faller plötsligt en skugga över gången. En rese, en stor och grov människoliknande varelse, blockerar gångens mynning! Resen skakar en stor stridsklubba och uppger ett brölande vrål. Väpnare John ger upp ett gällt skrik och flyr inåt gången.

En rese, en stor och grov varelse, blockerar gångens mynning!
Franz faller genast ihop – död.

Broder Franz far upp, långt snabbare än någonsin under hans gymnastiska övningar, men han faller genast ihop – död. Chocken blev för stor för den gamle munken. Brigard morrar och drar sitt svärd, Monodur och Polymoll finner sig också snabbt och börjar rota i sina bälten efter lämpliga trollformler.

En våldsam strid följer där Brigard visar att han var rätt man att hyra in. Han slåss erfaret och modigt mot den dubbelt så store resen. Polymoll och Monodur understödjer Brigard genom att, då närkampen tillåter det, beskjuta resen med eldklot. Men resens stora klubba är ett farligt vapen i den trånga gången, det finns ingenstans för Brigard att retirera och flera gånger slungas han omkull av kraften i slagen. Men överlägsenheten i antal ger effekt, snart är resens tjocka hud sotig och full av blåsor efter magikernas eldklot, och han blöder ur åtskilliga djupa huggsår som Brigard tillfogat honom.

-”Hayaaa!”

Då smyger John upp och med ett gällt: -”Hayaaa!” sticker han sitt svärd i ryggen på resen! Detta blir dödsstöten. Resen stelnar till, tappar sin klubba, vänder blicken mot gångens tak och rasar ihop. Brigard kravlar blodig och flämtande fram under den döda kroppen. Han är illa åtgången av resens klubba och får äta flera massamfrön och dricka många klunkar ur sin flaska innan han blir sig lik igen.

-”Jag tar resehuvudet som en trofé!” Säger John med sin målbrottstämma. Huvudet är stort som hela hans överkropp, hur han tänkt bära det med sig är oklart.

-”Gör inte det!” Säger Monodur. –”Det är ohygieniskt.”

-”Då tar jag hela kroppen! Den kan vara kul att ha som minne.”

-”Nej! Hör du vad jag säger? Du hackar inte på kroppen, du skär inte i den, du släpar den inte med dig! Kom nu och hjälp till att bära upp och begrava broder Franz!”

Hade de tre övriga haft alvhörsel skulle de, medan de bar broder Franz tunna gamla kropp uppför trappan, hört ett litet ”Snitts.” där nerifrån. Som det nu var så var det först vid begravningen av Franz som de noterade att ett stort hårigt öra hängde i ett snöre runt Johns hals, men de ville inte störa jordfästningen med att bråka om den saken.

Avigsidan: Att väpnaren John utvecklades åt det huvudjagande hållet hade inget med Mythic-systemet att göra utan visar tyvärr mer av tankebanorna hos de båda personer som spelade. Det var helt enkelt bara en fråga som dök upp i huvudet hos en av oss, och så fort den var uttalad ville vi självklart få den besvarad. Den ena frågan ledde till den andra. Det gamla äventyret sätter vissa ramar för spelet, Mythic bidrar till att knuffa igång tankeprocesser men stilen och detaljerna kommer från spelarna.

*                        *                        *

Samtidigt, många dagars färd därifrån, har en av riddarna från Eriksborg anlänt till Anhem. Det är herr Melchior den medfarne som på baronens uppdrag är på väg till huvudstaden för att lämna bud till konungen. Melchior ska övernatta i Anhem och i staden även lämna och hämta en del brev. Då hans uppdrag är slutfört besöker han ”Tre sexor” en av stadens mer kända spelhålor. Där hamnar han i ett glatt sällskap och berättar efter några stop öl för sina nyfunna vänner om de båda unga trollkarlarna från Anhem som nyligen besökte baronen. Rasco får höra detta, lägger samman ett och ett och samma natt rider sex hårdföra män ut genom stadsporten, destination Eskilsborg.

Avigsidan: Då vi slog skrämselslagen för resen Krannishs entré fick vi en händelse: ”Mot en gåtas lösning” och tråden ”Hittar Rascos skuldindrivare oss?” (Dvs utvecklingen tog ett steg närmare mot att Rasco hittar Monodur och Polymoll.) Nyckelorden blev Decrease + Tactics, men vi kunde inte komma på något med de orden så vi slog igen och fick Spy + Reality. Vi beslutade att baron Pansarnäve sänt sin sergeant Melchior till Anhem, och då hör Rasco nyheterna från Eskilsborg.

24-25. Broder Franz på vårhumör

De tillbringar återstoden av dagen med att bygga sig ett ordentligt läger. Mörkret faller, det blir kallt och i den klara natten breder stjärnorna ut sig över bergen. Efter att lägret är klart intas kvällsvard, varefter de tvingas höra på en lång bön som efter sjuttio års frånvaro plötsligt dykt upp i Franz huvud. Den är osammanhängande och full av nödrim. Till slut fråga Monodur:  –”Franz, det är inte så att du bara hittar på?” Men just då tystnar Franz och ljudliga snarkningar hörs från hans sovplats.

Äventyrarna vaknar av att Broder Franz gör någon form av morgongymnastik. Det är häftiga utfall åt vänster och höger ackompanjerade av tjoanden på ett okänt, troligen påhittat, språk. Utfallen följs av de klassiska ”framåt- och bakåt böj”. Franz nattsärk är lite väl kort för att det ska vara anständigt. Ingen utom Franz har någon aptit då det blir dags för frukost.

Franz är på prima humör och säger mellan smaskande tuggor: -”Det är tur att ni tog med mig! Jo ho ho. Jag kom ihåg en sak i morse. Det fanns en hemlig gång från korrektoriekällaren ut till ön. Han reser sig och vandrar bort mot ruinerna medan han fortfarande går och tuggar på ett kycklinglår. Han leder dem in bland de snåröverväxta ruinerna och fram till en trappa dold bland nässlor. Båda händerna är upptagna av kycklinglåret så han pekar med ena foten: -”Mnnm smask, där nere hittar ni porten till gången!”

-”Mnnm smask, där nere hittar ni porten till gången!”

21-23 Karlsklostret

Efter att i dagar ha vandrat i de täta, fuktiga granskogarna så märks under den sjunde dagen en förändring. Bergssidorna ligger inte lika tätt inpå vägen och framåt kvällen öppnar sig en dal framför dem. De kliver ut på en avsats och nedanför sig ser de i kvällssolen en barrskogstäckt dal i vilken sjön Anja ligger, svart, tyst och stilla. Franz lämnar kärran och stapplar fram till de andra. Med en röst som darrar av känslor säger han: -”Där! Där är ruinerna av Karlsklostret! ”De tar sig försiktigt ned längs den igenvuxna gamla vägen till klostret. Brigard är praktiskt lagd: –”Det börjar skymma, vi behöver slå läger och få något att äta.” Det lockar inte att övernatta bland ruinerna så de röjer en lägerplats en bit utanför den forna palissaden och reser sina tält där.

Morgonen efter rekognoserar Brigard ruinerna innan han ger de andra klartecken att följa honom.  Franz lever upp och hinner knappt komma in bland ruinerna innan han exalterad pekar ut en raserad murstock och ropar: -”Ooh Korrektoriet!” Tjugo sekunder senare pekar han åt ett annat håll och ropar: -”Titta-titta! Portiken till Vokaliet står kvar! Det var Gildetand som högg den.” Han är tyst i tio sekunder medan han med händerna i sidorna överblickar ruinerna. Han suger på tänderna, nickar gillande och säger: -”Jodå, fragolinerstil. Fint, men dyrt som satan”. De kommer ner där ruinerna öppnar sig och man ser ut över sjön Anja: -”Sjöns yta låg högre innan priorn lät översvämma klostrets valv, det är därför klostret inte längre ligger vid stranden.” Nu när Franz säger det så… Runt sjön sträcker sig ett område av löv- och barrträd som ger ett intryck av att vara yngre än den skog som växer längre inåt land. Det verkar inte finnas något att hämta i klostrets ruiner. Det som finns kvar är raserat, nedbrunnet eller ruttnat. Allt av värde fördes bort av svartfolken. –”Nej, tro mig! Det är till Anjas öga vi bör bege oss!” Säger broder Franz.

9-20. Färden

Tystnaden bryts först efter en halvtimme. Det är väpnare John som upphäver en djup, snyftande suck: -”Det är jag som är fröet till denna tvist. Jag är baronens bastard, den olyckliga frukten av föreningen mellan baronen och en enkel tvätterska för fjoderton år sedan. Kettil använder mig för att vända baronen och hans hustru mot varandra.” -”Fjoderton. Gossen har ett gott ordförråd.” Säger Monodur och tuggar på en korv han stoppade på sig i köket. -”Och ett välutvecklat sinne för drama.” Konstaterar Polymoll medan han tänder sin pipa.

Sällskapet tillbringar tre dagar och fyra nätter ute på de vägar och stigar som leder genom granskogen. Det doftar gran och mossa och ett djupt lugn råder – herrarna på Eskilsborg har under decennier försökt driva bort eller döda alla djur och odjur som kan vara farliga för människor. Först på femte dagen inträffar något värt att berätta.

Broder Franz har vaggats till sömn av kärrans gungande. Plötsligt vaknar den gamle, förvirrad. Övertygad om att de färdats för långt försöker han alltmer stressad och upprörd få gruppen att vända. Polymoll försöker förklara att det är flera dagars vandring kvar, men Brigard har inte samma tålamod: -”Gamla gubbar har inte i vildmarken att göra!” Broder Franz blir röd i ansiktet av ilska: -”Virriga ungdomar är det värsta jag vet. –”Inte den tonen till mig gamle man! Ryter Brigard och tar ett par hotfulla steg mot broder Franz. Monodur får hålla tillbaka Brigard samtidigt som väpnare John i sista sekunden lyckas plocka pilen från den båge som Franz spänt med skakiga händer. Det slutar inte förrän de får Brigard att bege sig ut framför gruppen för att spana medan väpnare John får sitta och tala lugnande ord till broder Franz. Så förlöper ytterligare en dag och två nätter innan de på den sjunde dagens morgon når sjön Anja.

–”Inte den tonen till mig gamle man! Ryter Brigard

8. Morgonen efter – avfärd

Morgonen är grå, rå och alla har huvudvärk. Det börjar stänka lite då de båda studenterna, väpnare John och Brigard sitter upp på hästar lånade av baronen. Broder Franz sitter i en kärra dragen av en gammal arbetshäst.  De vinkar farväl till baronen och riddarna som samlats på trappan till borgens huvudbyggnad. Komna halvvägs över borggården hör de ett gräl bryta ut mellan baronen och riddar Kettil. Äventyrarna vänder sig om i sadlarna och ser hur grälet snabbt utvecklas till att baronen skäller ut Kettil inför hela riddarskaran. De kringstående riddarna och väpnarna drar sig förskräckta undan. Kettil ser på baronen med hat i blicken, sen tar han en handske ur bältet och slänger den för baronens fötter. Det ska alltså bli envig! Osäkra på vad som är god ton i situationen låter äventyrarna sina hästar vandra vidare och snart är de genom porten och på väg nedför borgkullen. Grälet och den stundande duellen har lämnat en dålig eftersmak och de rider tysta ut ur Eskilsby.

Det ska alltså bli envig!

8. Avfärden – avigsida

Här kommer ett inlägg till som visar hur vi gick till väga för att spela scen 8. Jag kommer inte att lägga upp en avigsida för varje scen, men jag tycker att denna är ganska instruktiv för den som är intresserad av solospel:

Kaos  1(1T10=5, inget avvikande resultat).

Händelseslag: (1T100, 99 = händelse) Positivt för biroll (vi rullar på birollstabellen och det blir Eriksborg). Vi slår nyckelorden ”Malice”+”Leadership”. Vad kan ha hänt här? Vi bestämmer oss för att den enskilda faktor som skulle vara bäst för stämningen på Eriksborg är att bli av med riddar Kettil. Han försitter aldrig ett tillfälle att baktala baronen och så split bland riddarna, han bär svart då det är dop och han misstänks smussla undan baronens silverbestick. Det positiva bör därför handla om att Kettil på något vis marginaliseras.

– Skickar baronen bort Kettil? 50% (87 = nej)  

-Förolämpar baronen riddar Kettil? 50% (23 = ja)

Vi bestämmer oss för att det som hänt är att Kettil baktalat och skämtat om baronen (Malice) medan de tar adjö av äventyrarna. Baronen hör det och bestämmer sig för att statuera exempel (Leadership). Hur reagerar då riddar Kettil på att bli utskälld inför alla de andra riddarna?

-Lämnar riddar Kettil borgen? 50% (90 = nej)

-Kräver riddar Kettils ära att han utmanar baronen på duell? 50% (38 = ja)

Här släppte vi sedan helt denna utveckling. När jag ser tillbaka på det önskar jag att vi antingen skulle ha gjort konflikten mellan baronen och riddar Kettil till en tråd (t.ex: ”Vann baronen duellen?”) eller bara direkt slagit för vem som vann. Det skulle ha gett mer liv till världen med en parallell utveckling på Eriksborg. Vad skulle det ha inneburit om Kettil vunnit och satt som herre till Eriksborg när äventyrarna återvände? Om vi hade gjort en tråd av utvecklingen skulle det ha räckt att bara ha ett steg i vardera riktningen, dvs det skulle ha räckt att vi en enda gång fick händelsefokus ”mot en tråds lösning”/ ”bort från tråds lösning” för att avgöra hur det gick i duellen. Nåja, det läggs till erfarenheterna.

6-7. Baronens erbjudande

Festen i riddarsalen går vidare. Monodur och Polymoll rådslår och är eniga om att det vore dumt att inte också blanda in den gästfrie baronen i skattjakten, det är ju trots allt hans förfaders skatt det handlar om. Polymoll reser sig: -”Ärade baron, ditt fädernesarv vilar på bottnen av sjön Anja…” Den stökiga riddarsalen tystnar då Polymoll berättar sin historia. Då han kommer till att klostrets dränkta dyrbarheter med all sannolikhet ligger kvar där nere i de vattenfyllda valven har han hela salens öra och riddarnas iver att delta i ett äventyr är påtaglig. Monodur harklar sig och fyller på: -” Baron Pansarnäve; Vi skulle vilja ha er tillåtelse att försöka bärga det som döljs i valven. Skatten är rätteligen er men eftersom den utan vår upptäckt skulle ha blivit liggande där nere i sjöns svarta vatten så föreslår vi en hittelön till vårt sällskap på… ska vi säga en tiondel?” –”Taget.” Säger baronen utan att ändra en min. –”Ska vi kunna ta oss dit och tillbaka med både broder Franz och skatten skulle vi även behöva låna en häst och en vagn…” –”Givet!” Säger Pansarnäve med oförändrat ansiktsuttryck. Baronen tänker en stund så säger han: -”Min bäste junker äventyrare, det är inte gratis att upprätthålla ett fäste i obygden. Murar ska underhållas och krigare avlönas. Böndernas gårdar ska värnas från troll och från vätte. Därtill är jag en man som är mån om min familj och dess ägodelar. Jag vill ha tillbaka min skatt. Ni ska få den häst och den vagn ni efterfrågar, och därtill ska ni få med er väpnare John som förstärkning.  Med en stor hand föser han fram en tunn finnig tonåring som stått i skuggan bredvid högsätet. Han har hosor som smiter åt längs de tunna benen och snabelskor som verkar vara för stora.  Han hälsar:  –”Goafton.” Med bristande målbrottsröst.

Baron! Hur kan du skicka en pojkvasker
att göra en riddares jobb?

En av baronens djärvaste män är riddar Kettil av den röda bonaden. Han är lång och senig, med korpsvart hår. Han är snar till vrede och glömmer aldrig en oförrätt. Riddar Kettil far nu upp och slår näven i bordet: -”Baron! Hur kan du skicka en pojkvasker att göra en riddares jobb?” Baronen ser noga på Kettil: -”En riddare gör sig bäst i rustning, men här handlar det om att dyka och då är rustningen inte en fördel. Åtminstone inte på vägen upp.” Hela salen skrattar, och Kettil sätter sig ner. Ansiktet lika rött som hans mantel.