Hej alla solodiggare! Bloggen har främst blivit min logg över de äventyr jag och och en av kusinerna tar oss igenom spelledarlöst, det var ett bra tag sedan jag skrev om något jag verkligen spelat helt solo. I tre inlägg blir det nu bättring.
Alone Against the Flames
Sedan Chaosium fick ny ledning för några år sedan har de gett ut nytryck av ett antal solospel till Call of Cthulhu, alla med titeln ”Alone Against…”. Tanken är att man ska kunna lära sig spelet utan att ha någon att spela med. Det första soloäventyret, ”Alone Against the Flames” (2016), är konstruerat för att man inte ens ska behöva ha öppnat regelboken, man börjar läsa äventyret och sedan introduceras man till reglerna under spelets gång (man måste dock ha tillgång till åtminstone ”Quick-start”-reglerna).
Man spelar en person som på 1920-talet lämnar sin sömniga lilla hemstad för att pröva lyckan i Arkham, men som blir strandad i den lilla byn Emberhead där äventyret utspelar sig. Jag har förtvivlat försökt hitta någon vitsig formulering kring ”ur askan i elden” men inte lyckats.
Illustrationer och layout
I något läge har Chaosium bestämt sig för att det ska se ut som att man läser i en gammal gulnad bok. Det lät troligtvis som en bra idé på redaktionsmötet …MEN:
1) ”Gulnad” antyder färgen gul, men eftersom boksidorna är tryckta i gråskala ser det inte ut som en gammal bok, som bäst ser det ut som att man kört en gammal bok genom en halvtaskig kopiator.
2) Medelåldersvarning – för mina ögon innebär bakgrundens gråskala att texten är jobbigare att läsa än nödvändigt. Jag hade föredragit svart text på vit botten (så som gamla böcker faktiskt ser ut) och att man istället valt typsnitt och illustrationer för att ge känslan av gammal bok. På tal om illustrationer; det finns en karta i boken, annars finns det i princip inga bilder. Men det gör inget, det är inte en berättelse med hand-outs eller behov av stämningssättande bilder.
Efter att ha gnällt lite på layoutvalen så ska jag nu berömma: Jag tycker detta är en ovanligt välskriven (solo)rollspelsprodukt, personerna är trovärdiga, dialogen rimlig och tempot i berättelsen är välavvägt. Jag gillar att inledningen är lite långsam, den sätter stämningen och jag ser framför mig en svartvit film där min ensamma karaktär åker med bussen längs de krokiga landsvägarna på väg mot sitt nya liv. Rent allmänt håller författaren (Gavin Inglis) ett lagom tempo genom hela berättelsen, man rusar inte genom dagarna, det är inte ett monster runt varje hörn. Äventyret lyckas skapa en stigande känsla av att något är på väg att gå riktigt fel, samtidigt har författaren en lågmäld humor som lättar upp utan att ta över.
En annan sak jag vill berömma är att den karaktär man ”spelar” (”följer” är kanske mer korrekt för den här typen av spel) inte är naiv och blind för hotet som spelaren ser komma. Nej, karaktären är nästan lika med på noterna som läsaren. Att karaktär och läsare håller jämna steg i förståelsen av vad som händer är grundläggande för att man ska förbli engagerad.
Som jag alltid gör med såna här spel så fuskade jag en del och läste (flera gånger) samtliga alternativ som erbjöds. Slutet/sluten känns lite abrupta, oavsett om det går bra eller dåligt, men i övrigt har jag inget att invända mot berättelsen. Vad jag såg verkar äventyret vara ordentligt korrekturläst, jag råkade t ex inte ut för hänvisningar som ledde fel.
Rekommendation:
Om man inte spelat Call of Cthulhu, eller inte har någon att spela med, rekommenderar jag ett köp av Alone Against the Flames. Gavin Inglis text är klart bättre än genomsnittet i genren. Det är en bra introduktion både regelmässigt (gillar verkligen att man inte behöver ha läst reglerna alls för att börja spela) och temamässigt (en kult som tillber någon form av väsen från stjärnorna).
Sannolikheten att ens karaktär överlever är inte särskilt stor – vilket också är en bra intro till CoC.
Swords & Kåseri 