Kort paus och några tankar

Att äventyrarna kom tillbaka till Faltrax var så långt som jag kom i renskrivningen av mina anteckningar, därefter började jag ett nytt jobb och fick mindre fritid. Rösten från forntiden kommer härifrån därför att kännetecknas av den snabbskrivande, tangentbordstrummande, fingertoppsfräsande stil som gjort SoK till ett namn på allas läppar.

Men först några tankar.

Trådar

Jag hade gjort en lista för huvud- och biroller men missat att göra trådar. Att komma ihåg en sak av två är ett bra resultat för mig, så självbelåtet visslande hängav jag mig åt att göra ännu bättre ifrån mig vid andra försöket:

Kräver Krooders besättning omedelbar hämnd?
Får vi veta vad som hände med Elianas och Krooders kroppar?
Kommer Migrouns och Londuines kärlek bli känd?

*Detta var sista rycket i perioden av mycket fritid och jag använde den väl – ett särskilt kort för tråden om Migrouns och Londuines affär.* *Denna kärlekshistoria finns med i äventyret och är inget jag själv lade till.*

Hur jag lärde mig leva med Kaos

Solorollspelet sker i scener. Jag bestämmer mig för vad scenen ska handla om och sedan rullar jag en T10 och jämför med ”Kaosvärdet”, en siffra som rör sig mellan 1 och 9. Om jag slår under kaosvärdet blir scenen annorlunda än jag tänkt mig. Om jag slår under och tärningens resultat är ojämnt blir scenen ”modifierad” (i princip den scen som jag tänkt men något är annorlunda), om tärningens resultat är en jämn siffra tränger sig en annan scen före den tänkta, en ”interruptusscen”. Kaosvärdet ökar med +1 varje scen då det går karaktärerna emot och minskar varje gång det gått deras väg, eller allt bara varit lugnt. När man går runt som jag gjorde på slottet så ökar kaosvärdet snabbt eftersom det det i nästan varje rum finns någon individ, vilket leder till strid eller flykt, vilka båda höjer kaosvärdet. Det kan ibland kännas som att allt spårar ur då allt färre scener blir som man tänkt/ som det står i äventyret. Men efter att ha spelat Falkön började jag tycka att det var bra. Det blev ett sätt att få komplexets invånare att reagera på äventyrarnas närvaro. Om larmet gått eller man lämnat ett spår av kroppar från ytterdörren och inåt är det bra att man får en modifierad scen där rummets invånare nu är på sin vakt, har barrikaderat sig eller stuckit, istället för att de bara fortsätter läsa sin bok eller vad det nu står i rumsbeskrivningen att de gör. Får man en interruptusscen kan det t ex vara en vaktpatrull som följt blodspåren och nu konfronterar oss.

Karaktärernas yrken vs äventyren

Krooder var faktiskt första gången i hela min rollspelskarriär som jag spelat en karaktär med yrket handelsman. Tyvärr blev han bara en sorts krigare eftersom det var det som behövdes. Om inte äventyret erbjuder andra uppgifter än strid och strapatser så blir alla karaktärer med ”civiliserade” yrken bara sämre versioner av krigare och jägare. Det vore intressant med ett äventyr där handelsmannens färdigheter kommer till användning, kanske en färd i stil med vikingar eller tidiga europeiska upptäcktsresor där man förutom krigarens roll som beskydd behöver handelsmannens färdigheter för att uppnå äventyrets övergripande mål – ett lastrum fyllt med magiska kryddor och LaDannervin.

Loser-yrket par excellence i Drakar och demoner 1982 var ”lärd man”, sämst på allt som man behövde kunna för att överleva äventyren. Men jag tror man skulle kunna ha ett äventyrsupplägg där målet är att lokalisera platsen för ett livsviktigt föremål, eller instruktionerna till den ritual som krävs för att avvärja ett växande hot eller koordinaterna för att lokalisera ett monstrum som sovit i tusen år men som nu håller på att vakna. Genom idogt sökande i mögliga stadsarkivs glömda avdelningar och genom att smyga sig in i misstänksamma alkemisters hårdbevakade boksamlingar får man nytta av både den lärda karaktärens-, tjuvars- och krigares färdigheter. Kanske den lärda äventyraren kan få blomma ut i Fria Ligans nya Drakar och demoner?

För en munfull vatten – del 4

Ett par korta regelkommentarer innan vi sveps med i den högoktaniga klickfingerförslitande läsupplevelse som en rollspelslogg utgör: I originaltexten är det förutbestämt var man hittar överlevarna av expeditionen men eftersom vi vill ha överraskningar så bestämde vi att det var 5% att vi skulle stöta på överlevarna i den första zonen på min karta, därefter 10%, 15% osv för varje ny zon. Samma procentsats sattes för skrotvråken – men vi slog bara för en eventuell attack då vi korsade öppna sträckor.

Jag hade även förberett ett par handlingstabeller för hur zongastarna respektive ”monstret under vattnet” agerade. Tanken var att de skulle driva handlingen framåt oberoende av vad våra karaktärer gjorde. Jag ska inte gå in i detalj på hur vi gör men varje runda slog vi ett slag med ökande risk att nästa post på tabellen skulle infalla. Nedan syns zongastarnas tabell:

Nog med regler – mot äventyret! (de avslutande orden i Svea rikes lag)

Vi vadar över till ön och smyger iland i skydd av ett risigt nyponbuskage. Precis då vi böjt undan ett rostigt gammalt stängsel och går in och på anläggningens spruckna och övervuxna asfalt blir vi anfallna av zongastar! De hoppar fram i sina svarta sopsäckskläder, tjuter gällt och svingar olika hemmabyggda vapen mot oss. Efter att vi fällt tre av dem pilar de iväg och försvinner bland vass och buskage. Allt är plötsligt tyst igen.

Vi fortsätter in mot de gamla ruinerna. Vedonkars zonstrykarblick lägger särskilt märke till mängden fågelspillning längs med den rostiga skorsten som utgör vattenverkets högsta punkt. -”Skrotvråk.” Viskar han. (Om det inte finns särskilda skäl att våra karaktärer ska välja en viss väg brukar vi slumpa för att se vilken väg de väljer. Efter att Vedonkar upptäckt vråkboet så sa vi att det var 90% att vi hela tiden skulle välja en väg som skyddade oss mot en vråkattack.)

Vi smyger oss in mot ruinerna, första anhalten blir en rostig cistern. (När vi slog de slag vi gör i början av varje scen blev ett av resultaten att scenen blir modifierad – den blir i stora drag som vi tänkt oss, men något tillkommer eller dras ifrån. Vi slog två nyckelord för att få idéer (Attract+Love). Vi ställde frågan: ”Är det några zongastbarn som gömt sig här som väcker vårt medlidande?” Vi tyckte det var en rimlig tolkning och satte procenten till 75%. Vi slog 36 = Ja.) Vedonkar lyckas göra sig förstådd och får veta att de magra zonstrykarbarnen var ute och letade ätbara insekter då vråken kom, de flydde in under cisternen och nu vågar de sig inte tillbaka. De är livrädda både för oss och vråken …men också för något mer. Vedonkar lyckas manipulera barnen (inte snyggt) och de berättar att de fruktar det hungriga underjordiska monster som håller vattnet rötfritt och som zongastarna offrar till för att det inte ska bryta sig loss och förstöra världen.

Med detta monster i tankarna tar vi oss över till bassängerna och här slår plötsligt vråken till! Vi ser en skugga och känner ett vinddrag och sen har den lyft med Råttis i sina klor. Alla öppnar eld och det i kombination med att Råttis biter, river och vrider sig, gör att vråken tappar den lilla gnagaren. (Råttis lyckades med ett ”vansinnigt” Fly-slag). Med en dånande kyrkklockeklang landar Råttis på en av de klotformade cisternerna och åker, i ett moln av rostflagor, på baken över kanten och ner på marken. Vi bestämde att all päls i baken skavts av och gav Råttis -1 Kyla tills pälsen växt ut igen.

***

Sista motståndet – sjukhuset

Vi hade nu spelat de första två delarna av Sista motståndet och våra karaktärer var tillbaka på Arken innan vi skulle ge oss på äventyrets tredje och sista del – ”Kråkbäcks sjukhus”. Vi inledde sessionen med att slå för händelser i Arken. Big mistake! Det visade sig att arken drabbats av blödarfeber!

För att få ihop detta med vår berättelse vred vi klockan tillbaka och lade till en scen där vi, i båten på väg tillbaka till arken, mötte en fullastad expedition på väg åt andra hållet. De ropade att ”zonska blödarn”, en blödarfeber, utbrutit på arken och att de var på väg för att leta motmedel i ruinerna av det ”Lazar 1” som den gamle påstod ska ha funnits en dagsfärd österut.

Vi går iland och avrapporterar (på säkert avstånd) för arkens ledning. Dagboken och kartan vi fann i Il Scuros hus diskuteras och Vedonkar berättar att han känner till den plats ligger som pekas ut på kartan. (Vi lät äventyrets ”Kråkbäcks sjukhus” bli resterna av Halmstads lasarett.) Efter att ha distansarbetat lite med Arkens projekt ger vi oss ut igen.

En dagsfärd senare letade vi efter en ingång vid sjukhusets ruiner och då slog vi några dubbletter. Händelserna som inföll var att vi fann liket av Holger, en medlem i den expedition som sändes att finna medicin, samt ”positivt för biroll” (Vedonkar). Vi ställde frågor till systemet och det visade sig att när Vedonkar säger några ord över den döde Holger så imponeras vi övriga så mycket av Vedonkars vana att hantera svåra situationer att han blir gruppens oomstridde ledare. Detta utnyttjar han genast: -”Holger skulle velat att det var gruppens oomstridde ledare som tog hand om hans kikare.”

Väl nere i kulvertarna trampar Loranga på några maskar och omsluts strax av en slingrande, köttätande masksvärm. Fyra av våra sex facklor offras för att bränna fram en öppning i den krälande kokongen som han kan fly genom.

Nere i sjukhusets gångar hittar vi förtorkade lik och obegriplig forntidsutrustning. Vi hittar även en dörr vi inte får upp. Bakom dörren har de överlevande från arkens expedition barrikaderat sig sedan deras ledare Yolanda blivit dödad av ett monstrum. Det spelar ingen roll att de känt oss i åratal – de vägrar komma ut. Vi suckar och genomsöker istället sjukhuset och finner medicin som vi tror ska hjälpa mot blödarfebern.

Det finns en slutscen för Sista motståndet som jag inte kommer att avslöja här. Vi kan nöja oss med att konstatera att vår expedition lämnar scenen vid liv, kånkande på fornprylar. På vägen ut knackar vi återigen på dörren där expeditionen barrikaderat sig. Vi förklarar att hotet nu är ur världen, de litar på oss och kommer ut – precis lagom till att en mekanisk varelse går till attack. Medan vi är upptagna med den passar dessutom en ruinspindel på att norpa den minsta av deltagarna i den andra expeditionen. Så sätter den mekaniska varelsen ett strålskott i magen på Agnus och vi inser att det är dags att tänka på reträtten. De båda överlevarna ur den första expeditionen flyr skrikande mot utgången. Fixaren Orkla är först ut …ut till masksvärmen som ivrigt omsluter och slukar henne medan vi andra springer förbi och upp till ytan.

Efter att försiktigt smugit oss tillbaka genom zonsektorerna tar vi oss hem till Arken. Vi tas emot av en sjuk och försvagad befolkning men tack vare medicinen stoppas blödarfebern.

Boss Desmondos fall

Tillbaka i arken får vi även höra att boss Desmondo dött. Då vi spelade kapitlet med sjukhuset slog vi ovanligt många dubbletter och det inträffade därmed många händelser som påverkade de trådar vi etablerat, bl a försvagades stegvis bossen Desmondos ställning.

Försöker Desmondo ta över Arken?

Vi fick flera gånger händelsen: ”Bort från en tråds lösning”, två av gångerna gällde det tråden om Desmondos planer (2 och 3 ovan)

Då vi nådde trådens slut ställde vi ett antal frågor till systemet för att klargöra vad som fick Desmondo att ge upp sin livslånga diktatordröm. Det ena ledde till det andra och det visade sig att tråden avslutades med att Desmondo tagits av daga. En kylig morgon påträffas hans kropp bakom ett skjul. Missnöjet med hans mobbarmetoder hade vuxit inom hans egen grupp tills någon dräpte honom.

Soloregel – den andra expeditionen

Då vi slagit fram att arken drabbats av blödarfeber och skickat en expedition efter medicin lade vi till en ny tråd: ”Hittar vi Arkens expedition?” Men trots många dubbletter fick vi aldrig någon händelse som påverkade denna tråd. För att expeditionen inte bara skulle försvinna spårlöst ur vår historia lade vi därför in den i en slumptabell som vi tog fram för utforskandet av sjukhuset. Varje gång vi öppnade en dörr eller svängde runt ett hörn i kulverten slog vi 1T100 (det var så vi stötte på expeditionen).

1-15 Ruinspindel

16-30 Masksvärm

31-45 En av de forntida mekaniska varelserna

46-60 Den andra expeditionen

61-00 Kusten klar

Avslut

Så där ja! Med denna spelsession var vi klara med Sista motståndet. Vi hade nu hittat formerna för att spela online och lärt oss reglerna för Mutant år 0. Vi hade lärt känna våra karaktärer och vår ark, och vi beslöt oss därför att fortsätta vårt Mutantspelande. En kort recension av Sista motståndet följer i nästa inlägg, därefter fortsätter jag med…

Mutant år 0 – Sista motståndet

Ju ruggigare väder det är desto mer lust får jag att spela rollspel. En oktoberkväll då ljuset från gatlyktorna glittrar i den våta asfalten och höstlöven ligger i högar, DÅ slår min rollspelstermometer i taket. Men en solig och varm midsommarafton? Inte samma sak, men det kan bli rätt bra ändå. Två av oss tre kusiner saknade planer för den väldistanserade midsommaraftonen 2020 och efter att ha avnjutit en solo-sill och potatis i varsin ända av landet kopplade vi upp oss för att spela.

Under 80-talet var Mutant både mitt och kusinens favoritspel och vi köpte därför båda Mutant år 0 då det kom ut. Vi spelade några sessioner men tappade tråden. Dels var vi så vana vid T100-system att vi behövde en lång startsträcka för Fria Ligans nya T6- system, dels hängde vi upp oss på vissa detaljer i spelvärlden (var i h-vete förvarade arken de 73 000 konservburkar som vår ark med 200 invånare mumsade i sig varje år?!?) Viktigast var nog ändå att vi saknade de längre plotter och högteknologiska komplex som fanns i Äventyrsspels Mutant. Men så gav Fria ligan ut ”Sista motståndet” ett äventyr som är konstruerat efter samma mönster som de äldre mutantäventyren. Jag och kusinen beslöt därför att på midsommaraftonen 2020 ge Mutant år 0 en ny chans – nu med Mythics soloregler.

Kusinen rotade i lådorna och hittade den ark vi slog fram och spelade i 2014. Den är belägen på Tylön, en liten ö med ett fyrtorn som ligger strax utanför Tylösand, ett antal kilometer från den förbjudna zon som en gång var Halmstad. Vi inledde med att skapa de listor för huvudroller och biroller som behövs i Mythic-systemet:

Huvudroller (våra båda karaktärer)

Vedonkar – zonstrykare
Loranga – skrotskalle

De båda är sedan sedan lång tid en dynamisk duo. Vedonkar letar upp intressanta fornföremål på sina färder, Loranga reparerar eller bygger om dem till nya användningsområden.

Biroller (de vi kände till när äventyret inleds)

Den gamle
Elister (Ledare för ”Krönikörerna”)
Krönikörerna (De vill utveckla arken fredligt och de vill finna vägen till Eden. De är en av arkens tre huvudsakliga faktioner.)
Boss Desmondo (Boss, översittare, råskinn fysiskt och mentalt)
Desmondos gäng (En annan av arkens faktioner)
Boss Slenny (Lika osympatisk som Desmondo. utmanar-boss, tvingats lämna arken med sitt gäng)
Slennys gäng (Håller nu till på fastlandet, i ruinerna av det gamla strandhotellet)
Homatus (Havskultens ledare, sträng och dyster)
Havskultens bröder och systrar (en av arkens faktioner)
”Galningen” (Annorlunda (IMM), galen, ende överlevande på fornplattform som drev in)
Arken själv (Liten ö med stentorn (fyr) 200 m från stranden, nu med bihang i form av en rostig gammal oljeplattform)

Trådar

Vi kom ihåg att när vi spelade sist (typ sex år tidigare) så var Boss Desmondo ett riktigt as, så därför satte vi vår inledande tråd på det temat:

Försöker Boss Desmondo ta över Arken?

Därefter var vi redo att börja spela!

Post scriptum

Post scriptum 1: Spelupplevelsen

När vi var färdiga var klockan långt efter midnatt. Stora nattflyn satt på sommarstugefönstret och iakttog oss. Vi var trötta och mätta på spelande, så det var inte aktuellt att skicka ut någon räddningsexpedition. Vi pratade lite om att vi någon gång borde spela en fortsättning men kom fram att vi båda egentligen var nöjda med slutet på berättelsen. Det blev en fin moralkaka att girigheten straffade sig själv.

Vi gillade det här äventyret. Manuskriptet som skildrade Karlsklostrets sista dagar påminde mycket om den ”dagbok” som Frodo & Co hittar i Moria, men äventyret i övrigt är helt annorlunda. Namnen (Eriksborg, ätten Pansarnäve, priorn på Karlsklostret m.m.) gav oss en känsla av svensk medeltid, och vårt spel fick en tydlig dragning åt nordisk-tysk högmedeltid. Detta trots att Stefan Kayats fina illustration av munkarna då de försvarar klostret mot orcherna, snarare ger en asiatisk-munk-känsla.

Stefan Kayats teckning av hur orcherna stormar Karlsklostret.
Skönheten och odjuren, Äventyrsspel 1986

Post scriptum 2: Erfarenheter

Den här typen av klassiska äventyr är de som är lättast att spela med de soloregler vi använder. Det är så pass linjärt att man inte måste ha läst igenom äventyret från pärm till pärm innan man börjar spela – vilket ger fler överraskningar.

Många spelare blir frustrerade då ett äventyr är uppstyrt och rälsat, men som solospelare är jag hjälpt av det – då vet jag vad det är jag kan göra avsteg ifrån då jag får modifierade eller interruptusscener och då olika händelser inträffar. Samtidigt får äventyret inte vara upplagt så att de avsteg systemet jag använder gör att historien inte längre går ihop. Detta är framför allt tydligt i detektivhistorier, om solosystemet pekar ut nya ledtrådar eller gärningsmän så kan det bli problematiskt.

***

Det här var sista posten på en lång lång logg, påbörjad direkt efter semestern 2020. Härnäst ska jag försöka hålla mig mer kortfattad och samla ett äventyr per post ett tag framöver. Det vankas en genomgång av hur jag och en av kusinerna ”solospelade” oss igenom kampanjen ”Vägen till Eden” i Mutant år 0.

47-49. Fällan i det magiska rummet

-”Stopp! Det är en fälla!” Orden är väpnare Johns. Rummet de kommit in i är kvadratiskt, med en öppning till en trappa i västra väggen, men Johns intresse är fokuserat till mitten av rummet. John känner med fingrarna i luften i brösthöjd . –”Ser ni den här tunna tråden? Det är någon form av fälla!”

Tråden spärrar av rummet mot söder och gruppen rör sig därför försiktigt mot öppningen till trappan i västra väggen. –”Vad håller ni på med?” Monodur ryter till: -”Ska ni låta fällan styra er bort från det den skyddar? Detta är ju det bästa tecknet hittills på att vi är på rätt spår!” Han drar fram sin ryggsäck och rotar runt tills han hittar den trollformel han letar efter. Med dramatiska gester och ord från ett främmande språk får han tråden att börja glöda och sen med ett ”pfff” falla ner i vattnet. Muttrande rullar Monodur ihop sin förbrukade trollformel, men innan de börjar genomsöka rummet stannar både Monodur och polymoll upp. –”Känner du?” Frågar Monodur. –”Ja… Här finns magi.” Svarar Polymoll. Han tar fram sin ryggsäck och i fackelskenet letar han bland sina trollformler tills han får fram en gammal trollformel han lånade på biblioteket men aldrig lämnade tillbaka. Han läser med hög och klar stämma: ”Peconta Peconta, Dellifonn-Odj.”, vilket grovt översatt från forntida magikåkratiska blir ungefär ”Nu hemställa vi, att varsebli, all gömd magi”. Strax efter börjar fuktpartiklarna i luften lysa. Efter tio sekunder har de bildat ett klot som lyser med ett blåaktigt sken. Inuti klotet framträder två förtorkade kroppar i prästkåpor. Brigard drar efter andan och John ropar förfärad till. Monodur nickar för sig själv och säger: -”Jag tror jag vet vad som hänt här. Troligtvis två yngre stridslystna karlsbröder som på eget initiativ skapade en transdimensionell sfär för att kunna ligga i bakhåll för de plundrande orcherna. Då klostret oväntat vattenfylldes kunde de inte lämna sina sfärer utan att drunkna. I hopp om att de goda krafterna skulle segra och åter tömma klostret på vatten väntade de, och väntade. Men räddningen kom aldrig.”

Utan att avslöja hur det kommer att gå i resten av denna berättelse kan jag säga så här mycket: Om Monodur hade rätt eller inte kommer vi aldrig att få veta.

Monodur går fram till den södra väggen. Efter en kort stunds letande bland stenarna i väggen trycker han på en av dem och med ett krasande muller svänger en lönndörr upp.

Inuti klotet framträder två förtorkade kroppar i prästkåpor

Avigsidan:

Det som hände i det här rummet liknar inte det som står i äventyret, Mythicsystemet tog oss här i nya riktningar och nedan ser ni ungefär hur det gick till:

Scen 47: Scenen hade vi tänkt skulle vara att de söker igenom rummet, och (förhoppningsvis) finner de den lönndörr som finns här. Då vi slog för kaosvärde (se hur systemet fungerar här) så slog vi lika med kaosvärdet och vi slog en jämn siffra. Det innebär att det plötsligt händer något som tränger sig in före den scen vi hade tänkt vi skulle spela, en s k ”interruptusscen”: För att få hjälp att tyda vad det var som hände slog vi för att se vilket fokus händelsen har (Väpnare John agerar) och två nyckelord (Judge+Evil). Därefter börjar vi ställa frågor.

Har han upptäckt ond magi? (33%) 93=Nej

Har han upptäckt en fälla? (66%) 21=Ja

Har han utlöst fällan? (33%) 74=Nej

Scen 48: Vi hade tänkt att de, nu när de visste var fällan var, skulle genomsöka rummet, men det blev en interruptus även i denna scen. Jag slår händelse (positivt för Monodur), nyckelord (Stop+Magic). Det kanske inte är entydigt positivt för Monodur, men vi beslutade i alla fall att han tar ett kliv fram som gruppens ledare och tar kommandot. Alla vet att man inte ska lämna en fälla apterad medan man fortsätter rota runt i rummet, Monodur påminner om detta faktum och desarmerar fällan (stop) med magi (magic).

Scen 49: Då vi slog det händelseslag vi slår i inledningen av varje scen fick vi en ”dubblett”: (1T100, vi slog 33 = händelse). Vi slår för typ av händelse (Ambiguous event) och två nyckelord (Release+Ambush). Eftersom det är ett ”ambiguous event” tänker vi oss det inte kan handla om att ett riktigt bakhåll utlöses. Vi bestämmer oss för att magikernas tränade sinnen känner av närvaron av magi i detta rum. Sedan började vi ställa frågor:

Är bakhållet riktat mot oss? 50% 52= Nej

Var det riktat mot orcherna? 50% 29=Ja

Med ingredienserna att det var lite ”ambigiuous”, magiskt, inte var ett bakhåll som utlöstes mot oss och att det ursprungligen var riktat mot orcherna hittade vi på det som står i texten ovan. Sedan gick vi till nästa rum.

***

26-27. Striden i den hemliga gången

Efter att ha bänt och bräckt upp den gistna gamla porten lyser dagsljuset för första gången på sextio år in i den hemliga gången. Tyvärr lyser det upp en dyster syn. Tio meter in har gången rasat.

–”Mnn mm, smask. Det är bara att hugga i! De där stenarna flyttar ni lätt på! I er ålder flyttade jag ofta på massor av sten. Jag ska be för er.” Franz kastar bort kycklinglåret, torkar sina flottiga fingrar på en näsduk och sätter sig ner med händerna knäppta. Snart hörs jämna, djupa andetag.

Avigsidan: Så här långt komna kom vi plötsligt på att vi ännu inte slagit scenens händelseslag, så det gjorde vi nu: (1T100, 88 = händelse, biroll agerar) I äventyret står det att det finns en grupp rövare i närheten av klostret. Vi hade glömt att uppdatera birollslistan med dem då äventyrarna kom fram till sjön. För att kompensera för detta bestämmer vi att det är rövarna som agerar, det passar bra. Vi börjar ställa frågor: – Skickar rövarna ner sin rese (Krannish) för att skrämma äventyrarna då de börjar röja i tunneln? (50%) 49 = Ja

OK, vi hoppade nog över något steg, vi ställde oss aldrig frågan om äventyrarna faktiskt begav sig ner i tunneln innan vi ställde frågan om Krannish överraskade dem. Den typen av misstag hade varit ödesdigert i competitive solo-roleplaying, men den här gången klarade vi oss! Äventyrarna överraskas nere i tunneln av Krannish och vi satte lite varierande sannolikhet att de skulle bli skrämda beroende på hur äventyrliga/hårdhudade de var. Det viktigaste resultatet: Blir broder Franz skrämd? (85%) 01 = Definitivt JA! (Dör han av chocken? 33%, 03= Ja!)

Brigard, Monodur och Polymoll muttrar irriterat då de börjar bryta loss stenblock och langa dem bakåt. Så faller plötsligt en skugga över gången. En rese, en stor och grov människoliknande varelse, blockerar gångens mynning! Resen skakar en stor stridsklubba och uppger ett brölande vrål. Väpnare John ger upp ett gällt skrik och flyr inåt gången.

En rese, en stor och grov varelse, blockerar gångens mynning!

Broder Franz far upp, långt snabbare än någonsin under hans gymnastiska övningar, men han faller genast ihop – död. Chocken blev för stor för den gamle munken. Brigard morrar och drar sitt svärd, Monodur och Polymoll finner sig också snabbt och börjar rota i sina bälten efter lämpliga trollformler.

En våldsam strid följer där Brigard visar att han var rätt man att hyra in. Han slåss erfaret och modigt mot den dubbelt så store resen. Polymoll och Monodur understödjer Brigard genom att, då närkampen tillåter det, beskjuta resen med eldklot. Men resens stora klubba är ett farligt vapen i den trånga gången, det finns ingenstans för Brigard att retirera och flera gånger slungas han omkull av kraften i slagen. Men överlägsenheten i antal ger effekt, snart är resens tjocka hud sotig och full av blåsor efter magikernas eldklot, och han blöder ur åtskilliga djupa huggsår som Brigard tillfogat honom.

Då smyger John upp och med ett gällt: -”Hayaaa!” sticker han sitt svärd i ryggen på resen! Detta blir dödsstöten. Resen stelnar till, tappar sin klubba, vänder blicken mot gångens tak och rasar ihop. Brigard kravlar blodig och flämtande fram under den döda kroppen. Han är illa åtgången av resens klubba och får äta flera massamfrön och dricka många klunkar ur sin flaska innan han blir sig lik igen.

-”Jag tar resehuvudet som en trofé!” Säger John med sin målbrottstämma. Huvudet är stort som hela hans överkropp, hur han tänkt bära det med sig är oklart.

-”Gör inte det!” Säger Monodur. –”Det är ohygieniskt.”

-”Då tar jag hela kroppen! Den kan vara kul att ha som minne.”

-”Nej! Hör du vad jag säger? Du hackar inte på kroppen, du skär inte i den, du släpar den inte med dig! Kom nu och hjälp till att bära upp och begrava broder Franz!”

Hade de tre övriga haft alvhörsel skulle de, medan de bar broder Franz tunna gamla kropp uppför trappan, hört ett litet ”Snitts.” där nerifrån. Som det nu var så var det först vid begravningen av Franz som de noterade att ett stort hårigt öra hängde i ett snöre runt Johns hals, men de ville inte störa jordfästningen med att bråka om den saken.

Avigsidan: Att väpnaren John utvecklades åt det huvudjagande hållet hade inget med Mythic-systemet att göra utan visar tyvärr mer av tankebanorna hos de båda personer som spelade. Det var helt enkelt bara en fråga som dök upp i huvudet hos en av oss, och så fort den var uttalad ville vi självklart få den besvarad. Den ena frågan ledde till den andra. Det gamla äventyret sätter vissa ramar för spelet, Mythic bidrar till att knuffa igång tankeprocesser men stilen och detaljerna kommer från spelarna.

* * *

Samtidigt, många dagars färd därifrån, har en av riddarna från Eriksborg anlänt till Anhem. Det är herr Melchior den medfarne som på baronens uppdrag är på väg till huvudstaden för att lämna bud till konungen. Melchior ska övernatta i Anhem och i staden även lämna och hämta en del brev. Då hans uppdrag är slutfört besöker han ”Tre sexor” en av stadens mer kända spelhålor. Där hamnar han i ett glatt sällskap och berättar efter några stop öl för sina nyfunna vänner om de båda unga trollkarlarna från Anhem som nyligen besökte baronen. Rasco får höra detta, lägger samman ett och ett och samma natt rider sex hårdföra män ut genom stadsporten, destination Eskilsborg.

Avigsidan: Då vi slog skrämselslagen för resen Krannishs entré fick vi en händelse: ”Mot en gåtas lösning” och tråden ”Hittar Rascos skuldindrivare oss?” (Dvs utvecklingen tog ett steg närmare mot att Rasco hittar Monodur och Polymoll.) Nyckelorden blev Decrease + Tactics, men vi kunde inte komma på något med de orden så vi slog igen och fick Spy + Reality. Vi beslutade att baron Pansarnäve sänt sin sergeant Melchior till Anhem, och då hör Rasco nyheterna från Eskilsborg.

8. Avfärden – avigsida

Här kommer ett inlägg till som visar hur vi gick till väga för att spela scen 8. Jag kommer inte att lägga upp en avigsida för varje scen, men jag tycker att denna är ganska instruktiv för den som är intresserad av solospel:

Kaos 1(1T10=5, inget avvikande resultat).

Händelseslag: (1T100, 99 = händelse) Positivt för biroll (vi rullar på birollstabellen och det blir Eriksborg). Vi slår nyckelorden ”Malice”+”Leadership”. Vad kan ha hänt här? Vi bestämmer oss för att den enskilda faktor som skulle vara bäst för stämningen på Eriksborg är att bli av med riddar Kettil. Han försitter aldrig ett tillfälle att baktala baronen och så split bland riddarna, han bär svart då det är dop och han misstänks smussla undan baronens silverbestick. Det positiva bör därför handla om att Kettil på något vis marginaliseras.

– Skickar baronen bort Kettil? 50% (87 = nej)

-Förolämpar baronen riddar Kettil? 50% (23 = ja)

Vi bestämmer oss för att det som hänt är att Kettil baktalat och skämtat om baronen (Malice) medan de tar adjö av äventyrarna. Baronen hör det och bestämmer sig för att statuera exempel (Leadership). Hur reagerar då riddar Kettil på att bli utskälld inför alla de andra riddarna?

-Lämnar riddar Kettil borgen? 50% (90 = nej)

-Kräver riddar Kettils ära att han utmanar baronen på duell? 50% (38 = ja)

Här släppte vi sedan helt denna utveckling. När jag ser tillbaka på det önskar jag att vi antingen skulle ha gjort konflikten mellan baronen och riddar Kettil till en tråd (t.ex: ”Vann baronen duellen?”) eller bara direkt slagit för vem som vann. Det skulle ha gett mer liv till världen med en parallell utveckling på Eriksborg. Vad skulle det ha inneburit om Kettil vunnit och satt som herre till Eriksborg när äventyrarna återvände? Om vi hade gjort en tråd av utvecklingen skulle det ha räckt att bara ha ett steg i vardera riktningen, dvs det skulle ha räckt att vi en enda gång fick händelsefokus ”mot en tråds lösning”/ ”bort från tråds lösning” för att avgöra hur det gick i duellen. Nåja, det läggs till erfarenheterna.

6-7. Avigsidan

Scen 6 hände det inte så mycket (jag slog för att se om äventyrarna blandade in baronen) men scen 7 blev desto händelserikare. För att förklara hur jag gör när jag spelar solo och hur det kan se ut när det händer mycket i en scen så lägger jag här ut hur scen 7 såg ut ”bakom kulisserna”:

Scen 7 De erbjuder baronen en del av skatten mot hans beskydd och hjälp

Kaos 1(1T10=7, inget avvikande resultat).

Händelseslag: (1T100=82, ingen händelse)

Vi bestämmer oss för att de båda magikerstudenterna är relativt blygsamma i sina anspråk (det är ju deras första äventyr och de har inga vänner i Eriksborg).

Accepterar baronen att äventyrarna tar 10% i hittelön av krigsbytet och klosterskatten? (Detta är ju ett väldigt bra erbjudande med tanke på att baronen inte behöver riskera något själv så jag sätter att det är 80% att han accepterar) Jag slår 22 = han accepterar. 22 är en dubblett, vilket innebär att det blir en händelse: Ett slag på händelsefokustabellen samt birollstabellen visar att det är Biroll (Eriksborg) som handlar. Jag bestämmer att det är en av baronens riddare som handlar, en riddare vid namn Kettil. Nyckelorden blev: ”Oppress” + ”Friendship”

Blir Kettil avundsjuk på väpnare John? (80% – 35 = ja)

Protesterar Kettil vid bordet? (70% – 39 = ja)

Här kände vi att vi behövde lite hjälp med att få reda på bakgrunden till motsättningen mellan baronen och Kjettil så vi slog två nyckelord; Praise+Success. Det slog oss nu att väpnaren kanske är baronens oäkta son och att baronen vill ge honom en chans att pröva sina vingar? Det gick kanske inte riktigt att utläsa ur nyckelorden, men strunt samma:

Är John baronens oäkta son som han nu vill hjälpa på vägen? (50% – 27 = ja)

Vi bestämmer för spänningens skull att baronen håller sitt faderskap hemligt för borgfolket. Det framstår därför obegripligt för dem varför han låter en finnig väpnare få en riddares uppdrag. Då Kettil protesterar kan baronen inte säga hur det förhåller sig inför hela riddarsalen utan försöker avstyra Kettil med spefulla ord om rustningars negativa inverkan på flytförmåga. Vi bestämmer att Kettil vet att John är baronens oäkta son och att han försöker utnyttja detta mot baronen, det får bli en ny tråd.

Som ni ser så finns det ingen riktig logik för när jag låter tärningarna avgöra vad som sker och när jag bestämmer själv. Om jag får en idé jag vill använda så gör jag det, om jag inte kommer på något så låter jag tärningarna avgöra.

Nu har det hunnit introduceras en del nya figurer och trådar i vårt spel. Dags att uppdatera listorna. Jag lägger till en tråd för riddar Kjettils intriger mot baron Pansarnäve. Jag delar upp listan över biroller i två så att det är större sannolikhet att händelser berör de som befinner sig nära huvudpersonerna. Detta är en läxa jag lärt mig under tidigare äventyr, det blir väldigt spretigt att i berättelsen kastas fram och tillbaka mellan avlägset liggande platser, och det för inte berättelsen framåt i den takt jag önskar.

Listor v2

Trådar:
1-2	Hittar vi skatten?
3-4	Hittar Rascos skuldindrivare oss?
5-6	Lyckas Kjettil utpressa baron Pansarnäve?

Biroller:

Då jag ska slå för att se vilken av birollerna det är som berörs så slår jag 1T6:

1-5	Biroller i närheten av Monodur och Polymoll
6	Övriga biroller

1-5 Biroller i närheten av Monodur och Polymoll
1	Karlsklostret
2	Sjön Anja
3	Väpnare John
4	Broder Franz

6 Övriga biroller
1	Universitetet
2	Rektor Abelard
3	Kollegiet
4	Mäster Rascos indrivare
5	Manuskriptet
6	Baron Pansarnäve
7	Eskilsby
8	Eriksborg
9	Krigarna på Eriksborg
10	Riddar Kettil

Huvudroller:

Monodur Misslyckad magistudent 1
Polymoll Misslyckad magistudent 2
Brigard Alkoholiserad f d äventyrare och krigare

Hur spelar jag solo?

Time-out i krönikan! Här kommer en alldeles för lång genomgång av hur jag gör när jag spelar solo. Jag inser att det är segt att läsa och kanske helt obegripligt, men jag tror att det blir lättare att förstå längre fram, när jag visar exempel från spelets gång.

Någon klok person har sagt att det bara finns två levande ting man inte kan stoppa; en rasande noshörning samt en ung man med gitarr. Till dessa kanske ska läggas en medelålders solorollspelare som berättar om regler? Jag har förklarat det system jag använder flera gånger förut (t. ex. här, här, lite här, men även där …och här är lite mer allmänna erfarenheter av solorollspel) men låter inte det stoppa mig utan gör det en gång till. Det man ska ha klart för sig är att det system jag använder, Mythic Games Master Emulator – eller snarare min version av den – inte levererar alla svar medan spelaren lutar sig tillbaka och tittar på. Man får viss hjälp av tabellerna men det krävs mycket egna funderingar – och det är tack vare det egna tankearbetet som spelet får liv.

Händelseslag

Varje gång jag i spelet (under färdighetsslag t ex) rullar dubbletter på en T100 (11, 22, 33 osv) så inträffar det en händelse. Vi slår då på en tabell för att se vilken typ av händelse det är som sker (”Event Focus”). T. ex. kan resultatet bli: ”En biroll agerar”. Då slår jag på tabellen för biroller för att se vem det är som agerar. Därefter slår jag fram två nyckelord som jag använder för att tolka vad det är birollen gjort, ett slag på en tabell med 100 ”Action”-ord och ett slag på en tabell med 100 ”Subject”-ord. Man kan nöja sig med att välja det första alternativet som dyker upp i huvudet, men jag brukar göra det ett snäpp krångligare. När jag har en idé till vad det är som har hänt bestämmer jag hur sannolikt (%) jag tycker det är att det jag kommit på faktiskt är det som hänt. Sedan slår jag 1T100 för att se om det jag tänkte faktiskt var det som hände. En del skulle nog tycka att detta bara är en omväg och tar tid – och att en del bra idéer kan kastas bort på detta vis – men jag tycker att historien blir mer överraskande för mig när det inte alltid blir det alternativ som först faller mig in.

För att få fler T100-slag (förutsättningen för att oväntade händelser ska kunna inträffa) har jag infört att jag inleder varje scen med ett ”händelseslag”. Det är ett T100-slag där jag bara rullar tärningen för att se om det blir en dubblett, jag rullar alltså inte för att slå under ett visst värde eller för att se om något lyckas.

Scener

Själva systemet är uppbyggt kring att man spelar i scener. Jag bestämmer först vad som ska hända i scenen (T. ex: ”Vi går in i rummet och försöker övertala riddaren att hjälpa oss”). Sen kan min idé om scenen visa sig modifieras eller bli något helt annat utifrån ett s k kaosslag (se nedan). Jag bestämmer godtyckligt när en scen slutar och en ny börjar. Varje rum i ett grottsystem/komplex har jag som en egen scen. Jag har lärt mig att inte låta varje stridsrunda vara en egen scen, det blir för sega strider om reglerna nedan om kaos- och händelseslag ska användas. Alltså: Jag väljer godtyckligt när det är dags att inleda en ny scen men har några fasta regler: I komplex/borgar/hus (komplexa borgarhus?) och grottsystem m.m. är varje rum en scen. I strider är hela striden en scen – om det inte är en jakt/reträtt från rum till rum, då är varje rum en egen scen.

Kaos

I grundreglerna finns det en mekanism, ”Kaosvärde”, för att äventyret ska kunna skena iväg/balla ur. Jag har behållit huvuddragen av det systemet men anpassat det till min smak. Då jag bestämt vad mina karaktärer ska göra i en scen slår jag kaosslaget (1T10). Det slås mot kaosvärdet – en siffra mellan 1 och 10, där 1 innebär att det är lugnt och sällan inträffar oväntade förändringar, medan 10 innebär att varje scen blir en annan än den jag tänkt. Slår jag under eller lika med kaosvärdet med 1T10 blir scenen en annan än den jag bestämt mig för. Om jag slagit lika med/under och tärningens resultat är ojämnt blir scenen en modifiering av den scen jag tänkt, om det är en jämn siffra så händer det något plötsligt och oväntat som tränger sig in som en helt ny scen före den jag tänkt mig. Efter varje scen bestämmer jag om kaosvärdet ska höjas eller sänkas. Om scenen gått mina karaktärer emot på något vis, att de stött på fiender, trillat ner i hål, utlöst fällor m.m. höjs kaosvärdet ett steg. Om det gått bra för karaktärerna, eller allt varit lugnt, sänks värdet ett steg. Värdet ska inte ligga kvar på samma siffra två scener på raken men kan inte sänkas under 1 och inte höjas över 10.

Observera att birollerna i listan inte måste vara individer eller intelligenta varelser eller ens levande ting. Skulle vi t ex slagit att birollen blir nr 5 (manuskriptet) så behöver man inte tolka det som att en bit pergament ”agerat”, utan att det framkommit en ny tolkning av manuskriptets innehåll, att det lästs av en individ som påverkas kraftigt av det, att en ny sida påträffats eller kanske att någon individ har flyttat eller gjort något annat där manuskriptet spelar en framträdande roll. Listan på biroller behöver också uppdateras under spelets gång så att de biroller som finns med speglar var spelarna befinner sig.

Trådar

Slutligen finns det ett intressant inslag i soloreglerna som kallas ”trådar”. I ursprungsreglerna är detta de mysterier och gåtor som man ska lösa i äventyret: ”Vem sköt sheriffen?” När jag solospelar färdigskrivna äventyr är hela det skrivna äventyret uppbyggt för att leda mig fram till det svaret, jag kan därför inte ha äventyrets huvudmysterium som en tråd utan att riskera att allt snabbt tar en så annorlunda väg att jag kan lägga äventyret åt sidan efter bara några scener. Om jag t ex spelar Mos Mosel och har satt tråden: ”Vilka är det som försöker ta över Mos Mosel?” och den tråden genom lite oväntade tärningskast snabbt löses ut så är hela upplägget för äventyret Mos Mosel borta. Därför väljer jag frågor/mysterier som inte är centrala för äventyrets huvudhistoria. Dessa trådar bidrar ändå mycket till att solospelet får ett eget liv.

Sista, jag lovar…

Alla dessa mekanismer; händelseslagen som tolkas med nyckelord, att det finns olika typer av händelser, att man slumpar vilka huvud- och biroller som berörs, scenerna som förändras via kaosslagen, trådarna m.m. – allt syftar till att överraska mig som spelare, att på ett listigt sätt få mig att tolka och skapa berättelsen samtidigt som jag ständigt överraskas av den. Det tar längre tid att spela solo än att spela tillsammans med andra, men å andra sidan kan jag spela när och hur länge jag vill – jag behöver inte bli klar för att hinna med sista bussen. Och det funkar! Jag är nu inne på åttonde året då jag solospelar mig igenom gamla äventyr!