26-27. Striden i den hemliga gången

Efter att ha bänt och bräckt upp den gistna gamla porten lyser dagsljuset för första gången på sextio år in i den hemliga gången. Tyvärr lyser det upp en dyster syn. Tio meter in har gången rasat.

–”Mnn mm, smask. Det är bara att hugga i! De där stenarna flyttar ni lätt på! I er ålder flyttade jag ofta på massor av sten. Jag ska be för er.” Franz kastar bort kycklinglåret, torkar sina flottiga fingrar på en näsduk och sätter sig ner med händerna knäppta. Snart hörs jämna, djupa andetag.

Avigsidan: Så här långt komna kom vi plötsligt på att vi ännu inte slagit scenens händelseslag, så det gjorde vi nu: (1T100, 88 = händelse, biroll agerar) I äventyret står det att det finns en grupp rövare i närheten av klostret. Vi hade glömt att uppdatera birollslistan med dem då äventyrarna kom fram till sjön. För att kompensera för detta bestämmer vi att det är rövarna som agerar, det passar bra. Vi börjar ställa frågor: – Skickar rövarna ner sin rese (Krannish) för att skrämma äventyrarna då de börjar röja i tunneln? (50%) 49 = Ja

OK, vi hoppade nog över något steg, vi ställde oss aldrig frågan om äventyrarna faktiskt begav sig ner i tunneln innan vi ställde frågan om Krannish överraskade dem. Den typen av misstag hade varit ödesdigert i competitive solo-roleplaying, men den här gången klarade vi oss! Äventyrarna överraskas nere i tunneln av Krannish och vi satte lite varierande sannolikhet att de skulle bli skrämda beroende på hur äventyrliga/hårdhudade de var. Det viktigaste resultatet: Blir broder Franz skrämd? (85%) 01 = Definitivt JA! (Dör han av chocken? 33%, 03= Ja!)

Brigard, Monodur och Polymoll muttrar irriterat då de börjar bryta loss stenblock och langa dem bakåt. Så faller plötsligt en skugga över gången. En rese, en stor och grov människoliknande varelse, blockerar gångens mynning! Resen skakar en stor stridsklubba och uppger ett brölande vrål. Väpnare John ger upp ett gällt skrik och flyr inåt gången.

Broder Franz far upp, långt snabbare än någonsin under hans gymnastiska övningar, men han faller genast ihop – död. Chocken blev för stor för den gamle munken. Brigard morrar och drar sitt svärd, Monodur och Polymoll finner sig också snabbt och börjar rota i sina bälten efter lämpliga trollformler.

En våldsam strid följer där Brigard visar att han var rätt man att hyra in. Han slåss erfaret och modigt mot den dubbelt så store resen. Polymoll och Monodur understödjer Brigard genom att, då närkampen tillåter det, beskjuta resen med eldklot. Men resens stora klubba är ett farligt vapen i den trånga gången, det finns ingenstans för Brigard att retirera och flera gånger slungas han omkull av kraften i slagen. Men överlägsenheten i antal ger effekt, snart är resens tjocka hud sotig och full av blåsor efter magikernas eldklot, och han blöder ur åtskilliga djupa huggsår som Brigard tillfogat honom.

Då smyger John upp och med ett gällt: -”Hayaaa!” sticker han sitt svärd i ryggen på resen! Detta blir dödsstöten. Resen stelnar till, tappar sin klubba, vänder blicken mot gångens tak och rasar ihop. Brigard kravlar blodig och flämtande fram under den döda kroppen. Han är illa åtgången av resens klubba och får äta flera massamfrön och dricka många klunkar ur sin flaska innan han blir sig lik igen.

-”Jag tar resehuvudet som en trofé!” Säger John med sin målbrottstämma. Huvudet är stort som hela hans överkropp, hur han tänkt bära det med sig är oklart.

-”Gör inte det!” Säger Monodur. –”Det är ohygieniskt.”

-”Då tar jag hela kroppen! Den kan vara kul att ha som minne.”

-”Nej! Hör du vad jag säger? Du hackar inte på kroppen, du skär inte i den, du släpar den inte med dig! Kom nu och hjälp till att bära upp och begrava broder Franz!”

Hade de tre övriga haft alvhörsel skulle de, medan de bar broder Franz tunna gamla kropp uppför trappan, hört ett litet ”Snitts.” där nerifrån. Som det nu var så var det först vid begravningen av Franz som de noterade att ett stort hårigt öra hängde i ett snöre runt Johns hals, men de ville inte störa jordfästningen med att bråka om den saken.

Avigsidan: Att väpnaren John utvecklades åt det huvudjagande hållet hade inget med Mythic-systemet att göra utan visar tyvärr mer av tankebanorna hos de båda personer som spelade. Det var helt enkelt bara en fråga som dök upp i huvudet hos en av oss, och så fort den var uttalad ville vi självklart få den besvarad. Den ena frågan ledde till den andra. Det gamla äventyret sätter vissa ramar för spelet, Mythic bidrar till att knuffa igång tankeprocesser men stilen och detaljerna kommer från spelarna.

*                        *                        *

Samtidigt, många dagars färd därifrån, har en av riddarna från Eriksborg anlänt till Anhem. Det är herr Melchior den medfarne som på baronens uppdrag är på väg till huvudstaden för att lämna bud till konungen. Melchior ska övernatta i Anhem och i staden även lämna och hämta en del brev. Då hans uppdrag är slutfört besöker han ”Tre sexor” en av stadens mer kända spelhålor. Där hamnar han i ett glatt sällskap och berättar efter några stop öl för sina nyfunna vänner om de båda unga trollkarlarna från Anhem som nyligen besökte baronen. Rasco får höra detta, lägger samman ett och ett och samma natt rider sex hårdföra män ut genom stadsporten, destination Eskilsborg.

Avigsidan: Då vi slog skrämselslagen för resen Krannishs entré fick vi en händelse: ”Mot en gåtas lösning” och tråden ”Hittar Rascos skuldindrivare oss?” (Dvs utvecklingen tog ett steg närmare mot att Rasco hittar Monodur och Polymoll.) Nyckelorden blev Decrease + Tactics, men vi kunde inte komma på något med de orden så vi slog igen och fick Spy + Reality. Vi beslutade att baron Pansarnäve sänt sin sergeant Melchior till Anhem, och då hör Rasco nyheterna från Eskilsborg.