5. Samtalet med broder Franz

Monodur flyttar sig närmare den gamle och inleder en artig konversation om trakten, resan till Eskilsby och den flora och fauna de fann längs vägen. Den gamle, som kallas broder Franz, lyssnar intresserat. Det är inte ofta han får höra långväga nyheter eller konversera med bildat folk. Monodur förstår efterhand att den milde broder Franz inte bara vet var klostret låg utan faktiskt var där då klostret stormades för mer än sextio år sedan. Monodur inser genast att Franz är nyckeln till att finna skatten!

Franz berättar att han, några få bröder till, samt prior Edvard var de enda som överlevde stormningen och att de blev svartfolkens fångar. Priorn erbjöd sig att visa orcherhövdingen var skatten fanns, men när de gått ned i klostrets källare uttalade prior Edvard ett magiskt ord varvid templet vattenfylldes, både priorn och stor-orchen dränktes. Priorn offrade sitt liv för att förneka svartfolken klostrets skatter samt dränka deras ledare.

I kaoset som följde undkom Franz. Några år senare följde han med kungens här då de kvardröjande banden av orcher rensades undan. Trakten byggdes därefter upp och fälten lades åter under plogen. Men klostret vid sjön Anja byggdes aldrig upp igen, och dess skatt förblev liggande orörd under sjöns stilla yta. Monodur ursäktar sig, hämtar Polymoll och får broder Franz att upprepa sin berättelse. Monodur lägger handen på den gamles knotiga axel:  –”Broder Franz, vi skulle vilja ta oss till klostret? Skulle ni…” -”Unge man, ni har övertalat mig. Lockelsen att se mitt ungdomshem en gång till innan jag kallas till Eirons himmelska lundar är för stark för att motstå.”

Ja så lätt kunde det gå på den tiden, att bilda ett band av äventyrare var inte någon utdragen process.

Priorn offrade sitt liv för att förneka svartfolken klostrets skatter samt dränka deras ledare.

8. Det lilla rummet

-”Den här dörren kärvar!” Säger Grombur och tar i tills han får upp den. Ut flyter en stank av förruttnelse ännu värre än den i det rum de befinner sig. De tar alla ett par steg tillbaka och hostar och svär. –”Vid alla gudar!” Hostar Grombur fram. -”Denna gravkammare är fylld av lik!” .  –”En gravkammare full av lik, vem hade väntat sig det?” Säger Eliana syrligt och kliver försiktigt in över tröskeln till det lilla rummet.  –”Här ligger vad som verkar ha varit en alv. Han ser inte ut att ha varit död särskilt länge, till skillnad från de här två.” Säger hon och kikar närmare på de kraftigt förruttnade kropparna av två andra äventyrare.  –”Och de här har varit döda ännu längre.” Konstaterar Theosophus medan han petar runt bland resterna av tre sönderhuggna skelett.  –”Hmm, vi har tre stadier av förmultnande.” Säger Vodomar. –”Nyligen död, illa förruttnade och skelett. Blodet på skelettens vapen är fortfarande synligt, så det borde vara blod från alven. Skeletten bör alltså vara alvens banemän. Någon har sedan nedgjort de tre skeletten, troligtvis är det samma person, eller personer, som svept alven i hans mantel, som en sorts svepning vid en begravning.” –”En lärd man, en stäppbarbar, en krigarinna och en alv – det var så gubben Kie på värdshuset beskrev äventyrarna som skulle till graven. Detta var troligen ägaren till bågen som vi fann hos reptilmannen.” Säger Eliana. –”Ja, och åtminstone en till av dem måste ha överlevt så här långt och svept sin fallne färdkamrat i manteln. Låt oss fortsätta och se om vi kan hitta fler spår av våra föregångare!”

1. Åter till Tvillingbergen: Inledning – avigsidan

Med smalbenen smärtande av rapp och bollar från kvällens innebandy slår jag mig ner igen. Laxforsen nämns i äventyret, i övrigt hittade jag bara på hur det kom sig att en ny grupp skulle ge sig av mot Tvillingbergen så snart efter den förra gruppen.

Huvudroller, biroller och gåtor

Huvudrollerna är okomplicerat – där har jag de fyra nya äventyrarna:

Huvudroller

  1. Vodomar Stigman – Jägare
  2.  Grombur – dvärgkrigare
  3. Eliana Stinga – krigarinna
  4. Theosophus – magistudent i målbrottet

Biroller

Här utgår jag från den lista jag slutade förra genomspelningen med.

1-10 Swarzard och Kobbler

11-20 Flamroll och Lokfaste

21-30 Reptilmän

31-40 Lyktgubbar

41-50 Gorin och Drego (dvärgherrar ute på dvärgaärenden)

51-60 Förra äventyrargänget

61-70 Herr Dallerdings spöke

71-80 Skatten

81-90 Gudarna

91-00 Gravkumlet

Trådar

  1. Är äventyrarna döda?
  2. Är äventyrarna fångar hos reptilmännen?
  3. Är Flamroll och Lokfaste på väg tillbaka?
  4. Vakar svartalfer över kumlet?
  5. Vakar gudarna över kumlet?
  6. Finns det en bakväg till kumlet?

Jag beslutade alltså att testa en gång till med ganska många gåtor. En sak som slog mig i första genomspelningen var att ingen av trådarna kom nära att avslutas. Detta kan ha berott på att jag hade så pass många trådar att de ”Mot en gåtas lösning” som jag fick på händelsefokustabellen spreds ut mellan de olika trådarna så att ingen enskild tråd nystades upp. Om det efter denna genomspelning visar sig att trådarna inte spelar så stor roll så behöver jag ta i med hårdhandskarna och både förändra händelsefokustabellen och öka antalet slag med T100.

15. Striden i lyktgubbarnas lya

Detta är ej dvärgarna Drego och Gorins strid, och de följer därför inte de tre äventyrarna ned i lyktgubbarnas lya. De dröjer sig dock kvar utanför och får efter efter ett tag höra de dämpade ljuden av strid. Efter vad som känns som väldigt lång tid släpar sig Block ut genom öppningen. Han sjunker stönande ned på knä. Hans muskulösa hand håller ihop ett ymnigt blödande sår i sidan. Efter honom stapplar Botulw ut, han ser inte ut att vara lika allvarligt skadad, men han är fullständigt utmattad. Sist kommer den kraftigt haltande Irmelin som drar ut den nedblodade och medvetslöse Tilindil.

–”Vad hände?” Frågar Drego och ser chockad på äventyrarna.

Block grimaserar: -”Det var kolsvart därnere, de låg i bakhåll och högg sina långa knivar i oss från dolda rum och från utgrävda nischer. Vi fick känna oss fram från rum till rum, överallt låg de i bakhåll, men en efter en fann våra klingor sina mål och nu är lyan rensad.” Han stönar igen och sätter sig ned.

Botulw sitter lutad mot en stam och ser på sitt sällskap. Han grymtar grimaserande: -”Inte framme vid graven än, men redan redo för den. Här!” Han ger Drego och Gorin fyra massamfrön:  -”Två för barbaren, två för alven.”

Lyktgubbarna låg i bakhåll med sina långa knivar