Monodur flyttar sig närmare den gamle och inleder en artig konversation om trakten, resan till Eskilsby och den flora och fauna de fann längs vägen. Den gamle, som kallas broder Franz, lyssnar intresserat. Det är inte ofta han får höra långväga nyheter eller konversera med bildat folk. Monodur förstår efterhand att den milde broder Franz inte bara vet var klostret låg utan faktiskt var där då klostret stormades för mer än sextio år sedan. Monodur inser genast att Franz är nyckeln till att finna skatten!
Franz berättar att han, några få bröder till, samt prior Edvard var de enda som överlevde stormningen och att de blev svartfolkens fångar. Priorn erbjöd sig att visa orcherhövdingen var skatten fanns, men när de gått ned i klostrets källare uttalade prior Edvard ett magiskt ord varvid templet vattenfylldes, både priorn och stor-orchen dränktes. Priorn offrade sitt liv för att förneka svartfolken klostrets skatter samt dränka deras ledare.
I kaoset som följde undkom Franz. Några år senare följde han med kungens här då de kvardröjande banden av orcher rensades undan. Trakten byggdes därefter upp och fälten lades åter under plogen. Men klostret vid sjön Anja byggdes aldrig upp igen, och dess skatt förblev liggande orörd under sjöns stilla yta. Monodur ursäktar sig, hämtar Polymoll och får broder Franz att upprepa sin berättelse. Monodur lägger handen på den gamles knotiga axel: –”Broder Franz, vi skulle vilja ta oss till klostret? Skulle ni…” -”Unge man, ni har övertalat mig. Lockelsen att se mitt ungdomshem en gång till innan jag kallas till Eirons himmelska lundar är för stark för att motstå.”
Ja så lätt kunde det gå på den tiden, att bilda ett band av äventyrare var inte någon utdragen process.
Swords & Kåseri 