Den aftonen är det fest i Eriksborgs riddarsal. En högljudd och uppsluppen skara sitter runt långbordet. Det är en vacker syn. Den flammande stockvedsbrasan som återspeglas på de höga pelarna, uppassarna som ilar fram och tillbaka med dignande fat, de gammeldags brokiga och praktfulla kläderna som riddarna och deras damer bär. Vid högsätet sitter en svarthårig, kraftigt byggd man i 50-årsåldern. Håret är klippt i en page som var modern för trettio år sedan och han har ett tovigt svart skägg. De pösiga kinderna och påsarna under ögonen vittnar om att det är en man som varken förnekar sig mat eller dryck. Han bär ätten Pansarnäves färger, en ljusblå klädnad med en gul sköld på bröstet. I skölden är en bepansrad riddarhandske broderad i rött och svart. Ingen tvekan – detta måste vara baronen själv. Bredvid honom sitter en stilig kvinna i fyrtioårsåldern. Hon har en lång vinröd klänning med samma vapensköld broderad över hjärtat. Hennes ansikte är stramt och glädjelöst. Hon ser med illa dold avsmak på baronen som skrattar högt åt det mesta som sägs och äter och dricker som om det vore en tävling. Hon vänder demonstrativt bort huvudet då han gapskrattande åt någon historia kastar ett halvätet köttstycke åt sina stora hundar.
Monodur stiger fram och hälsar: -”Eirons frid och sanning över eder!” (Detta är den traditionella hälsningen i trakten enligt Morrhauers ”Skogslänens invånare och utbygd”). Baronen slickar av sina flottiga fingrar och höjer handen till svar: -”I sanning Eirons frid över eder”.
Klirret från en bägare som går i golvet hörs då en åldring reser sig och med svag gammelmansröst hälsar: -”Sanning och frid!” Han tar sin bordsgrannes bägare och höjer den darrigt till en skvalpande välkomstskål.
Brigard finner sig tillrätta bland baronens krigare som berusade skämtar, sjunger och halvsover vid bordet. Polymoll ger Monodur en menande blick. –”Prata med den gamle mannen, han är så gammal att han kanske minns var klostret låg?”
Swords & Kåseri 