Det var så här det började…

När jag var hos mina föräldrar i julas hittade jag det här lilla häftet som faktiskt ligger bakom att mitt hobbyliv centrerades runt roll- och figurspel.

När jag var sådär 8-12 år gammal göt jag ibland Prince Augusts tennsoldater, jag plockade därför på mig det här lilla gratishäftet när jag någon gång i januari 1984 var på Lekcenter i Halmstad. Allt gick bra till uppslaget på sidan 8 och 9, där jag sögs in i en nördisk malström som jag aldrig kommit ur…

Jag får tillbaka tolvårsentusiasmen och *38 år gamla tankar* när jag ser den här bilden. – Vilken väg ska de ta för att undvika orcherna? Hinner de tyst smita över korridoren i sydväst innan någon ser dem?

Jag hade aldrig sett något liknande och tyckte det här såg ut som svaret på alla mina drömmar (detta var pre-pubertet). Det var inte fantasyvärlden som lockade, jag var mer historiskt intresserad, men jag tyckte alltid att de avsnitt i böcker, serier och filmer som utspelade sig i tunnlar och gamla valv var de mest spännande. Tanken på att jag själv skulle kunna bygga upp och leka i den sorts medeltida gångar som visas på bilderna fick huvudet att snurra. Som jag tolkade det så skulle dessutom det här ”äventyrsspelet” blåsa ett eget liv i leken, som om jag lekte med en sorts AI.

Den skäggige spelledaren på bilden liknade min pappa så jag tänkte att ”äventyrsspel” var något man spelade i familjen. Senare skulle jag lära mig att det var något man spelade med målbrottsröster i fotsvettsdoftande pojkrum.

Drakar och demoner kostade 89 kronor har jag för mig. Min tolvårshjärna räknade nu ut att det skulle ta någon månad innan jag hade råd att köpa spelet, men jag kunde ju förbereda grejer, eller hur? Så att jag hade ännu mer saker att spela med när jag väl köpt det? Jag försökte därför tolka hur spelet skulle spelas utifrån texten på sidan 9. Den är skriven som en skönlitterär text så jag trodde det var mer av sådan sagotext man behövde då man spelade ”äventyrsspel”. Jag satte mig därför och skrev en liten förvirrad saga om en adelsman som hade fått en förbannelse lagd över sig och dog ute i ett träsk. Helt oanvändbart.

Det står högst upp på sidan 8 att man inte använder någon spelplan, men det behövs ju uppenbarligen Prince August-figurer så varför inte passa på och förbereda lite extra figurer? Då kan jag ju spela hur mycket som helst när jag väl köpt spelet! Min erfarenhet av figurer till spel var begränsad till pappfigurerna i min storasysters Tjuv och Polis, så jag satte mig och började rita nya pappfigurer som skulle kunna stå i plastbaserna jag tänkte låna från henne. Jag hade inte läst Tolkien eller någon annan fantasy så inspirationen hämtades från olika 70-tals serietidningar som jag tyckte hade ett fantasytema (snarare ett grottmannatema): ”Kong – grottpojken”, ”Valcan Drakhanden” och Joe Kuberts stenåldersserie ”Tor – för en miljon år sedan!” Alla tre precis så ostiga som de låter. Jag ska uppdatera posten med bilder på dessa inspirationskällor när jag nästa gång vittjat lådor i mina föräldrars källare. (Uppdatering 220530: Vittjning framgångsrik. Nedan har jag lagt in den reklambild som tjänade som förlaga för mina första pappfigurer. Reklam från ”Shazam!” nr 6 1975, Williams förlag AB)

Jag kan inte bestämma mig för om bilden mest liknar en obs-klass som gjort vapen på slöjden eller om det ska vara ett spännigt heavy metal-pojkband. Om mitt minne inte sviker så visar denna bild, från vänster till höger: Valcan Drakhanden, Joe Kuberts stenålders-Tor, okänd obs-klassare, en till okänd obs-klassare, en tredje okänd samt Kong grottpojken. Tillsammans bildar de… HISTORIENS HJÄLTAR!
*(Konstigt pojkbandsnamn = en beväpnad obsklass trots allt.)*

Allt detta var givetvis helt bortkastat, och väldigt typiskt mig – här är ett senare exempel. Men det höll mig i alla fall sysselsatt tills jag någon gång i februari 1984 köpte Drakar och demoner och en gjutform med tre grottmän. (Återigen dessa grottmänniskor?) Jag minns att jag läste reglerna, äventyret och kapitlet om varelser till Drakar och demoner och undrade när grottmännen egentligen skulle komma in i bilden så att jag fick användning för min gjutform. Ett av mitt livs många besvikelser.

Gipsformen för kryptkonstruktion rymdes inte i min budget så föräldrarna fick några månaders respit innan allt i tvättstugan täcktes av gipsdamm och spill.

Reptilfolket – ett förord

Spelarens information: Det är vårens första riktigt varma dag 1986, den där dagen då man för första gången går utan jacka hela eftermiddagen. Träden har precis börjat spricka ut, mer ett tunt grönt skimmer än riktiga löv – och det luktar vår. Borta vid det nedlagda gamla varvet vid Nissan, under de höga almarna, ser ni två tonårskillar promenera på kajkanten. En kort, en lång. Den korte bär någon form av kulört magasin under armen. De pekar och gestikulerar mot de höga silobyggnaderna i hamnen på andra sidan Nissan. Vad gör ni?

SL:s information: Det var verkligen en fantastisk dag. Det var en av de första föraningarna om att sommaren var på väg, och min mamma hade ärenden i Halmstad. Efter skolan hoppade vi in i bilen och åkte ner. Vi måste haft halvdag för jag minns att vi hade gott om tid innan butikerna stängde och jag tror jag måste varit ledig dagen efter för det var ingen brådska hem. Jag hade varit inne på Lekcenter och där upptäckt och köpt det första numret av ”nya” Sinkadus, i (typ) A4-format och med färgomslag. Jag minns att jag tänkte att nu var Sverige med i matchen, vi hade fått en speltidning som kunde mäta sig med Dragon och White Dwarf!

Jag hade även köpt en genomskinlig lila T8. Jag hade som mål att ha en genomskinlig tärning för varje färg i färgcirkeln. Jag började med en tärning som såg ut som ofärgat glas. Jag var ett konstnärligt men inte så begåvat barn.

Jag hade stämt träff med en av mina kusiner, och medan min mamma gjorde sina ärenden vandrade jag och kusinen längs Nissan, njöt av vårdagen och pratade om hur Halmstad skulle se ut efter katastrofen. Jag minns särskilt att vi tänkte oss att muterade råttor skulle ha befäst och spänt hängbroar mellan silobyggnaderna i hamnen.

”I reptilfolkets spår”, vad jag tycker är det bästa zonkompendiet.
Fria ligan 2014

Och där kom slutligen kopplingen mellan denna vårdag 1986 och zonsektorn ”I reptilfolkets spår”! När vi förra året spelade zonsektorn så placerade vi reptilfolkets hem ute i ruinerna av Halmstad hamn, under de vakande blickarna från råttorna i deras befästa silo.

Nå? Blev denna zonsektor det nostalgicrescendo jag hoppades på? Motsvarade upplevelsen det man rimligtvis kan önska sig efter 34 års uppbyggd förväntan? DET, mes amis, är vad de kommande två inläggen kommer ge svar på!

Gnollbältet

Jag har varit dålig på att lägga upp nya inlägg och det visar sig i besöksstatistiken. Ledningen har varit på mig om detta; blanka fax från den dolda ägarfamiljen, svårtolkade automatgenererade mail från de komplicerade bolagsstrukturerna på Caymanöarna, en begravningskrans från SoK Head of Security legokapten Piet Krugersdorf. För att rätta till detta tar jag i från tårna: Det blir ett skandalöst avslöjande (1), följt av (2) lite clickbait …ååå sen tappade jag tråden och skrev ner något som bara kan klassas som motsatsen till klickbete, Antiklick himself. (3)

Skandalöst avslöjande: Jag har i de två senaste inläggen förespeglat återgivandet av hur jag solospelade mig igenom en äventyrszon till Mutant år 0. Det kommer, men inte i närtid, jag har lite illustrationsproblem.

2. Clickbait:

”Här ljuger bloggaren svenska folket rakt i ansiktet!”

”Han trodde bloggen var avstängd – då hände detta!”

3. Antiklick / En dag i Martin Denisovitjs liv

”Gnoll” + ”Gnällbältet” = En ordvits

En dag på jobbet satt jag med en deadline då det dök upp en rollspelsordvits i huvudet: Gnollbältet. Jag insåg genast att jag satt på Pure Gold och lekte med tanken att trademarka, köpa upp domännamn, trycka T-shirts etc. Sen kom chefen förbi och… Och sen tänkte jag lite på hur det skulle vara att sitta hos Skavlan och berätta om hur jag utvecklat varumärket Gnollbaltet (TM) till en mångmiljonindustri: -”Ha ha, Well you know Skavvlan, I never dreamt of being a millionaire…” (BOOM! I bakgrunden fattar en lögndetektor eld.)

Sen kom det in någon och störde mig, men några minuter efter det så satt jag och såg ut genom fönstret och drog mig till minnes att White Dwarf på 80-talet hade rätt roliga annonser för spel och spelbutiker – ofta innehållande ordvitsar. Vad sägs om den här helsidesannonsen?

En butik som utmärkte sig både för att de nästan varje nummer hade nya illustrationer i sin annons OCH sin talang för ordvitsande var ”The Gameskeeper” i Oxford:

De hade många annonser som bara var en lite lustig bild, men när det kom till ordvitsande annonser så var de särskilt förtjusta i allt som rörde kentaurer:

Och den gången de inte lyckades få ihop en annons blev det ännu bättre:

Det är något i annonsen ovan som jag verkligen gillar, en kombination av humor och att lita på läsaren. Rent allmänt är några av annonserna i dessa gamla WD intressanta bara för att de är framtagna helt utan någon marknadsföringserfarenhet. De kanske märkligaste är den serie annonser som jag i alla år trott var två olika annonser men nyligen upptäckte är helsidesannonser för någon form av dataspelsföretag.

Vad är då detta för någon märklig typ av reklam? Jo…

Kul idé, men jag har inte sett den upprepas av något annat företag så jag tror tyvärr inte den var så framgångsrik …och jag har själv aldrig orkat läsa en enda av dessa texter trots att jag ägt några av tidningarna i 35 år.

Förutom The Gameskeeper i Oxford så utmärkte sig Black Donald’s i Aberdeen också för sina hemtecknade annonser – i deras fall alltid med en fyrbent Haggis ute på nya tokiga äventyr.

Sen finns det de butiksannonser som mest bara gör mig nyfiken. Som denna butik som erbjöd någon form av särskild service för gruppresor. Hur funkade det?

Slutligen: Den sista annonsen jag har för The Gameskeeper är från 1987. Men annonsen är tyvärr den svagaste av alla. Det är lite som när man ska ha en återförening med gamla klasskamrater och ser fram emot att träffa X, som alltid var roligast i klassen, och så visar det sig att han gett upp, gått och blivit tråkig. Kanske har han även mött Jesus? Jag vet inte, det var bara ett exempel.

Här skulle historien kunnat sluta, i moll. MEN! Historien slutar inte där! SoK kan avslöja att The Gameskeeper lever än idag, även om den John Benney som verkar legat bakom annonserna tyvärr har gått bort.

We were inspired 40 years ago by a love of all those classic and well-loved games to open our store and have been up and running ever since. Sadly, we lost one of the founders of our company, John Benney a few years ago but we wanted to keep the store alive, in homage to his love of games. Since his passing, we have tried to keep the same classic feel that John always loved but have attempted to renovate and modernise our store for a 21st-century feel

***

Och här är det dags att knyta ihop säcken. Jag ser på mobilen att klockan hunnit bli 16.28 och stänger ner datorn.

Så har ännu en dag gått i mitt yrkesliv.