När vi var färdiga var klockan långt efter midnatt. Stora nattflyn satt på sommarstugefönstret och iakttog oss. Vi var trötta och mätta på spelande, så det var inte aktuellt att skicka ut någon räddningsexpedition. Vi pratade lite om att vi någon gång borde spela en fortsättning men kom fram att vi båda egentligen var nöjda med slutet på berättelsen. Det blev en fin moralkaka att girigheten straffade sig själv.
Vi gillade det här äventyret. Manuskriptet som skildrade Karlsklostrets sista dagar påminde mycket om den ”dagbok” som Frodo & Co hittar i Moria, men äventyret i övrigt är helt annorlunda. Namnen (Eriksborg, ätten Pansarnäve, priorn på Karlsklostret m.m.) gav oss en känsla av svensk medeltid, och vårt spel fick en tydlig dragning åt nordisk-tysk högmedeltid. Detta trots att Stefan Kayats fina illustration av munkarna då de försvarar klostret mot orcherna, snarare ger en asiatisk-munk-känsla.
Stefan Kayats teckning av hur orcherna stormar Karlsklostret. Skönheten och odjuren, Äventyrsspel 1986
Post scriptum 2: Erfarenheter
Den här typen av klassiska äventyr är de som är lättast att spela med de soloregler vi använder. Det är så pass linjärt att man inte måste ha läst igenom äventyret från pärm till pärm innan man börjar spela – vilket ger fler överraskningar.
Många spelare blir frustrerade då ett äventyr är uppstyrt och rälsat, men som solospelare är jag hjälpt av det – då vet jag vad det är jag kan göra avsteg ifrån då jag får modifierade eller interruptusscener och då olika händelser inträffar. Samtidigt får äventyret inte vara upplagt så att de avsteg systemet jag använder gör att historien inte längre går ihop. Detta är framför allt tydligt i detektivhistorier, om solosystemet pekar ut nya ledtrådar eller gärningsmän så kan det bli problematiskt.
***
Det här var sista posten på en lång lång logg, påbörjad direkt efter semestern 2020. Härnäst ska jag försöka hålla mig mer kortfattad och samla ett äventyr per post ett tag framöver. Det vankas en genomgång av hur jag och en av kusinerna ”solospelade” oss igenom kampanjen ”Vägen till Eden” i Mutant år 0.
Medan de andra fyller sina ryggsäckar med mynt och silverkärl så ser Brigard det han fruktat. En ny spricka skjuter med en knall tvärs över taket. Den bortre delen av taket sätter sig genast några centimeter lägre än den hitre delen. –”Spring! Vi måste ut! Nu rasar det!” Brigard kastar pluntan och får tag i Johns kappa. Han kastar ut tonåringen ur skattkammaren och börjar dra i Polymolls arm. Sällskapet plaskar genom biblioteket och hinner precis ut genom dörren då bibliotekets tak börjar rasa. De kommer ut i det lilla rummet med fyra dörrar. Då taket satte sig pressade det upp de kraftiga ekdörrarna till dessa. Brigard kastar in John i vad som verkar vara ett särskilt kraftigt byggt litet rum. Stora stenar faller nu från taket och strax börjar hela valvet falla in. Brigard ställer sig och bär upp den bågnande dörrkarmen på sina kraftiga axlar medan Polymoll och Monodur krälar in i rummet mellan hans ben. De hinner precis in innan hela taket rasar in. Brigard begravs under rasmassorna men de tre ynglingarna klarar sig in i det kraftigt byggda rummet. Där sitter de nu, levande begravda, med resterna av baron Eskil Eskilssons krigsbyte.
Brigard flämtar till och ser upp mot taket, en spricka har plötsligt uppstått, från ena väggen till den andra. Svetten rinner över hans ansikte och ett halvkvävt ljud kommer genom de sammanbitna tänderna. Väpnare John ser samma sak och skriker till. Han tappar balansen och stapplar baklänges in i väggen. Väggen ger vika och han faller bakåt! På något vis har han kommit åt öppningsmekanismen till en dold dörr. När John ser sig omkring ser han att han fallit in i en kammare där man staplat rikt ornamenterade kistor ovanpå varandra och där silverkärl gömts undan bland halvt upplösta säckar med gamla mynt. John börjar skrika igen, men denna gång av glädje!
–”Skatten! Jag har hittat skatten!” Först nu avbryter Monodur och Polymoll sitt sökande bland skriftrullarna och springer bort till den lilla skattkammaren. Kunskap och odödliga tankar i all ära, men det är ju faktiskt världsliga skatter de behöver för att lösa sin skuld till Rasco och för att kunna avsluta sina studier. Bara Brigard står kvar som förut. Det rycker i hans ena öga där han ser upp mot taket. Han tar djupa klunkar ur sin plunta.
Samtidigt som sällskapet hackar sig genom den hungriga plantan klämtar klockorna i kapellet på Eriksborg. Det är dags för envigen mellan baron Pansarnäve och riddar Kjettil av den röda manteln. Men då slagväxlingen ska börja sänker baronen sitt svärd. Med hög stämma kungör han att han inte vill se blodspillan denna dag: -”Gränstrakterna måste hållas säkra, vi kan inte kasta bort modigt folk i interna uppgörelser. Riddar Kjettil utnämns härmed till kastellan över tornet vid Svartvadet.” Kjettil kämpar för att inte fälla en kommentar om att baronen är rädd att förlora, men lockelsen att få vara herre över en egen borg får honom att hålla tungan i styr.
* * *
Som två strandskator springer Monodur och Polymoll fram och tillbaka. Varje rusch avslutas med att de böjer sig ner och plockar upp något halvt förstört dokument.
Nere i Karlsklostrets fuktiga gångar kämpar fyra äventyrare med en svårforcerad dörr. De får ta i, träet har svällt, men på andra sidan dörren visar det sig ha varit mödan värt. Facklorna lyser upp en serie alkover fyllda med sammanfallna och ruttnande bokhyllor. Halvt upplösta böcker och pergament sticker upp ur vattnet och dyn på golvet. Synen får Monodur och Polymoll att tappa all försiktighet. De springer in i rummet och börjar dra upp pergament och pärmar ur sedimentet. Så mycket kunskap förlorad! Så mycket värdefulla skrifter och formler förstörda!
Som två strandskator springer Monodur och Polymoll fram och tillbaka över det dyiga golvet. Varje rusch avslutas med att de hastigt böjer sig ner och plockar upp något halvt förstört dokument. Det mesta är ointressanta religiösa skrifter, men de lyckas också finna ett och annat dokument av värde utanför klosterväggarna.
John och Brigard ser oroliga mot taket, de båda trollkarlsstudenterna har inte märkt det men ett tydligt krasande har hörts uppifrån de gamla valven, hela konstruktionen håller på att sätta sig.
Avigsidan
Jag slog för att se om de hittade något av värde. Jag lät dem få 25% att hitta något värdefullt för varje scen de tillbringade där nere. Poängen med att låta dem slå en gång för varje scen är att det blir en tickande klocka. Karaktärerna vill hitta värdesaker, men varje scen de tillbringar med att leta finns det en sakta ökande risk att de gamla valven börjar rasa. Under ett av dessa ”leta”-slag så slog jag en dubblett och fick händelsen ”Remote event” (Abandon+Adverseries). För att ta reda på vad det kunde handla om ställde jag frågor.
Rör det våra skulder till mäster Rasco? (50% = Nej)
Rör det baronen och riddar Kjettil? (50% = ja)
Så samtidigt som Monodur och Polymoll springer runt som strandletare nere i biblioteket så sker det något mellan baronen och riddar Kjettil som kan beskrivas som ”Abandon adverseries”. Jag bestämmer mig för att baronen inte längre vill ha den pyrande konflikten med Kjettil. Då de ska inleda sin duell kungör baronen med hög röst att han inte vill se blodspillan denna dag. Gränstrakterna måste hållas säkra, vi kan inte kasta bort modigt folk i interna uppgörelser. Kjettil utnämns till kastellan över tornet vid Svartvadet!
Det långsmala rum som öppnar sig bakom lönndörren är förvånansvärt nog upplyst. Det är ett kallt och onaturligt ljus som tycks komma från själva stenarna i tak och väggar. Vatten täcker golvet här, liksom i alla andra rum, men längs högra väggen sticker ett stentråg med dyig jord upp ur vattnet. I tråget finns någon form av tjock, köttig växt, vars slingrande rankor faller ut över trågets kant och ner i vattnet. Polymoll iakttar den intresserat.-”Detta är den första växt vi ser här nere, den verkar ha överlevt tack vare ljuset i det här rummet.” Han lyfter en vattensvullen ranka och släpper den igen så att den slår i vattenytan med ett tungt plask. –”Jag gillar det inte.” Muttrar Brigard. –”Inte jag heller!” Säger John och ser sig oroligt om i rummet. Monodur börjar försiktigt gå längs med korridoren, noga undvikande att trampa på rankorna, men så halvvägs ändrar han sig. Han fylls av äckel för de feta blekgröna rankorna och han trampar allt han kan på den närmaste. Det uppstår en reaktion.
Hyllning till Stefan Kayat
Efter hårt och häftigt hackande mot attackerande rankor stapplar de ut i nästa rum.
-”Stopp! Det är en fälla!” Orden är väpnare Johns. Rummet de kommit in i är kvadratiskt, med en öppning till en trappa i västra väggen, men Johns intresse är fokuserat till mitten av rummet. John känner med fingrarna i luften i brösthöjd . –”Ser ni den här tunna tråden? Det är någon form av fälla!”
Tråden spärrar av rummet mot söder och gruppen rör sig därför försiktigt mot öppningen till trappan i västra väggen. –”Vad håller ni på med?” Monodur ryter till: -”Ska ni låta fällan styra er bort från det den skyddar? Detta är ju det bästa tecknet hittills på att vi är på rätt spår!” Han drar fram sin ryggsäck och rotar runt tills han hittar den trollformel han letar efter. Med dramatiska gester och ord från ett främmande språk får han tråden att börja glöda och sen med ett ”pfff” falla ner i vattnet. Muttrande rullar Monodur ihop sin förbrukade trollformel, men innan de börjar genomsöka rummet stannar både Monodur och polymoll upp. –”Känner du?” Frågar Monodur. –”Ja… Här finns magi.” Svarar Polymoll. Han tar fram sin ryggsäck och i fackelskenet letar han bland sina trollformler tills han får fram en gammal trollformel han lånade på biblioteket men aldrig lämnade tillbaka. Han läser med hög och klar stämma: ”Peconta Peconta, Dellifonn-Odj.”, vilket grovt översatt från forntida magikåkratiska blir ungefär ”Nu hemställa vi, att varsebli, all gömd magi”. Strax efter börjar fuktpartiklarna i luften lysa. Efter tio sekunder har de bildat ett klot som lyser med ett blåaktigt sken. Inuti klotet framträder två förtorkade kroppar i prästkåpor. Brigard drar efter andan och John ropar förfärad till. Monodur nickar för sig själv och säger: -”Jag tror jag vet vad som hänt här. Troligtvis två yngre stridslystna karlsbröder som på eget initiativ skapade en transdimensionell sfär för att kunna ligga i bakhåll för de plundrande orcherna. Då klostret oväntat vattenfylldes kunde de inte lämna sina sfärer utan att drunkna. I hopp om att de goda krafterna skulle segra och åter tömma klostret på vatten väntade de, och väntade. Men räddningen kom aldrig.”
Utan att avslöja hur det kommer att gå i resten av denna berättelse kan jag säga så här mycket: Om Monodur hade rätt eller inte kommer vi aldrig att få veta.
Monodur går fram till den södra väggen. Efter en kort stunds letande bland stenarna i väggen trycker han på en av dem och med ett krasande muller svänger en lönndörr upp.
Inuti klotet framträder två förtorkade kroppar i prästkåpor
Avigsidan:
Det som hände i det här rummet liknar inte det som står i äventyret, Mythicsystemet tog oss här i nya riktningar och nedan ser ni ungefär hur det gick till:
Scen 47: Scenen hade vi tänkt skulle vara att de söker igenom rummet, och (förhoppningsvis) finner de den lönndörr som finns här. Då vi slog för kaosvärde (se hur systemet fungerar här) så slog vi lika med kaosvärdet och vi slog en jämn siffra. Det innebär att det plötsligt händer något som tränger sig in före den scen vi hade tänkt vi skulle spela, en s k ”interruptusscen”: För att få hjälp att tyda vad det var som hände slog vi för att se vilket fokus händelsen har (Väpnare John agerar) och två nyckelord (Judge+Evil). Därefter börjar vi ställa frågor.
Har han upptäckt ond magi? (33%) 93=Nej
Har han upptäckt en fälla? (66%) 21=Ja
Har han utlöst fällan? (33%) 74=Nej
Scen 48: Vi hade tänkt att de, nu när de visste var fällan var, skulle genomsöka rummet, men det blev en interruptus även i denna scen. Jag slår händelse (positivt för Monodur), nyckelord (Stop+Magic). Det kanske inte är entydigt positivt för Monodur, men vi beslutade i alla fall att han tar ett kliv fram som gruppens ledare och tar kommandot. Alla vet att man inte ska lämna en fälla apterad medan man fortsätter rota runt i rummet, Monodur påminner om detta faktum och desarmerar fällan (stop) med magi (magic).
Scen 49: Då vi slog det händelseslag vi slår i inledningen av varje scen fick vi en ”dubblett”: (1T100, vi slog 33 = händelse). Vi slår för typ av händelse (Ambiguous event) och två nyckelord (Release+Ambush). Eftersom det är ett ”ambiguous event” tänker vi oss det inte kan handla om att ett riktigt bakhåll utlöses. Vi bestämmer oss för att magikernas tränade sinnen känner av närvaron av magi i detta rum. Sedan började vi ställa frågor:
Är bakhållet riktat mot oss? 50% 52= Nej
Var det riktat mot orcherna? 50% 29=Ja
Med ingredienserna att det var lite ”ambigiuous”, magiskt, inte var ett bakhåll som utlöstes mot oss och att det ursprungligen var riktat mot orcherna hittade vi på det som står i texten ovan. Sedan gick vi till nästa rum.
Brigard tar ett par steg in, snubblar och svär. Han reser sig och tittar äcklad på sina händer. Så böjer han sig ner och rotar runt i vattnet: –”Kom hit med facklan!” Monodur håller upp facklan över Brigard och de ser skelettet av en orch under vattnet. –”Jag körde händerna rakt genom bröstkorgen på den här då jag föll. Jag kände direkt att här finns en rustning.” Brigard sliter till med armen och håller upp ett dyrbart halssmycke: -”Jag tror jag har hittat stororchen själv! Annars verkar här inte finnas något av värde. Ringbrynjan och sabeln var säkert värdefulla för sjuttio år sedan men nu är de sönderrostade.” Han ger Monodur smycket som åker ner i deras gemensamma skattsamling. Väpnare John klafsar fram och hjälper till. –”Här är några mynt!” Brigard tittar skeptiskt på de ärgiga slantarna. –”Koppar. De får du behålla.” –Mnja, får han det?” Funderar Monodur högt. –”Vi har ett avtal, ett avtal med herr baron Pansarnäve till Eriksborg. Enligt avtalet med baronen så ska han ju ha nio tiondelar av allt vi finner. Jag tror att det är bäst att jag samlar alla mynt tills vi är tillbaka på ytan och kan dela upp dem korrekt.” Men Monodur låter de tre mynten slinka ner i en innerficka i sin ryggsäck, inte ner bland de andra fynden.
De fortsätter in i nästa rum och vadar med vatten upp till bröstet genom ett rum med nedsänkt golv och kliver uppför en trappa i andra änden och in i ett nytt rum.
Avigsidan
Då vi genomsökte kroppen vi fann bestämde vi att vi hittade 1T6 kopparmynt (3st) på kroppen och att orchens en gång dyrbara vapen och rustning var förstörda av sjuttio år under vatten.
Då vi slog det händelseslag vi slår varje scen slog vi en dubblett (44) dvs en händelse. Händelsefokus: Positivt för Monodur. Nyckelord: ”Struggle” + ”Legal matters”. Monodur utnyttjar Brigards och väpnare Johns bristande skolning för att sno åt sig tre kopparmynt från dem.
Ett större rum, någon form av tempelsal, öppnar sig. I borte änden av rummet finns en absid. Framför absiden står ett altare av metall. Upp ur dyn framför altaret sticker de sorgliga resterna av fyra varelser upp. Brigard rotar lite i leran: -”Tre var orcher.” Han lyfter upp och studerar rostiga rustningsdelar och halvt förstörda läderfragment. –”Den här var nog en präst.” Säger han och lyfter ett trådigt, svartnat tygstycke ur dyn. Några benpipor lossnar och faller plaskande ner i leran. Ett rosslande stön hörs. Brigard svänger runt med svärdet redo, men det finns ingen där. Han ser hur de andra i gruppen sakta backar bort från honom. Då han åter vänder sig om ser han varför. Bakom honom har ångorna tagit formen av en äldre man iförd någon slags prästklädnad. Skepnaden gör långsamma åthävor med otydlig innebörd och stönar utdraget.
De andra i gruppen backar sakta bort från honom
-”Det här har vi inte tid med!” Säger Polymoll och passerar förbi och ut genom öppningen i bortre änden av tempelsalen. Spöket ser efter honom och stönar frågande. Monodur instämmer: -”Det har vi verkligen inte!” Och följer Polymoll. Spöket får nu ett bistert uttryck och svänger om mot Brigard och väpnare John. Det spänner sina odöda ögon i dem och vrålar. Vrålet fyller hela rummet och både Brigard och John tar förskräckta ett steg tillbaka. Men de hämtar sig och skyndar efter de båda magistudenterna. Bakom sig lämnar de spöket, vanmäktigt vrålande i mörkret.
Spökets vrål dämpas snabbt i de fuktiga salarna. De hastar vidare genom det ena mörka rummet efter det andra, hela tiden lyssnande efter ljud som kan tyda på att taket börjar ge efter. De passerar genom en sal med tunga svartnade ekbord och mörka tenntallrikar som tyder på att rummet en gång varit klostrets matsal. De får kliva försiktigt genom nästa rum där gyttjan gör det svårt att se var de kan sätta fötterna bland all bråte. Bland rester av bänkar och bord, skåp och stolar glimmar ibland gyllene trådar, troligtvis rester av utsmyckningen på sedan länge förmultnade prästkåpor. De bryter med gemensamma krafter upp en svullen ekport och kommer ut i ytterligare ett rum likt de andra – välhuggna stenar, noga sammanfogade, med vatten droppande från taket.
***
Avigsidan
I scen 40 kom vi fram till att vi behövde något som gjorde oss spelare lika oroliga som äventyrarna. Vi bestämde därför att det skulle finnas en stressfaktor i form av risk för att det gamla templet rasar in. Det händelseslag som vi slår i början av varje scen fick därför avgöra om det blev ett ras eller inte.
Porten står öppen, precis som de lämnade den igår. Innanför möts de av samma unkna sjöbottensdoft som ligger över hela nejden, fast här är den mer koncentrerad. De tänder en fackla och börjar nedstigningen.
Facklans fladdrande ljus gör att det är svårt att få bra överblick över rummet vid trappans fot. De vadar i knädjupt svart vatten och det droppar och rinner från taket och längs väggarna. –”Här inne blir vi dränkta som råttor. Som råttor!” Kvider Brigard och tittar oroligt mot taket. John är stel som en pinne och Polymoll försöker verka oberörd men är tyst och blek. –”Det är ingen fara!” Säger Monodur: –”Sjöns yta är nu densamma som vattnet här inne. Det kan inte plötsligt strömma in vatten och dränka oss.” Ett gnisslande muller hörs och en del av taket tycks sätta sig lite, någonstans inne i mörkret hörs hur något plaskande rasar ned i vattnet. Även Monodur ser oroad ut då han låter blicken svepa över taket. –”Bäst att inte dröja!” Säger han och går före in i mörkret.
–”Som råttor.” Säger Brigard tyst och tar en djup klunk ur sin flaska innan han följer efter.
Hela nästa dag arbetar de intensivt med att gräva en kanal genom grusåsen. Framåt kvällen börjar det första vattnet rinna längs fåran. De hjälper till genom att med störar fortsätta gröpa ur fåran. Vattnet rinner snabbare och snabbare, snart behöver de inte längre hjälpa till, vattnet äter fåran djupare och djupare av sig självt. Nöjda med ett gott dagsverke går de och lägger sig, obekymrade om vad som kan hända djur, natur och de oskattbara kulturvärden som hamnar i vattnets väg.
De vaknar pigga men med värkande kroppar efter gårdagens grävande. Deras humör sjunker något då de ser att rövarna skjutit en ny pil, en tydlig påminnelse om ingångna avtal. Men de glömmer pilen då Monodur ropar: -”Se! Sjön har sjunkit!” Mycket riktigt, vattnet har dragit sig säkert tjugo meter tillbaka. Det luktar unket av dy och gammal sjöbotten. De noterar också ett nytt ljud, ett bakgrundsbrus från det fall som uppstått genom den nya kanalen. Sällskapet intar en lång frukost innan de i maklig takt skjuter flotten över den nyligen blottlagda sjöbottnen och ut i vattnet. De stakar sig sedan i maklig takt ut till ön.
Framme vid ön drar de upp flotten på slippriga klippblock som igår befann sig många meter under vattenytan. Trappstegen som igår ledde från vattenbrynet ligger långt ovanför dem men efter en del halkande och ansträngande klättring är de uppe vid den forna strandlinjen. Därifrån går de upp till den runda stenbyggnaden. De tar sig tid att konstruera facklor genom att binda ihop torra och kådiga tallgrenar som ligger runtom på den lilla ön.
Swords & Kåseri 