5. Samtalet med broder Franz

Monodur flyttar sig närmare den gamle och inleder en artig konversation om trakten, resan till Eskilsby och den flora och fauna de fann längs vägen. Den gamle, som kallas broder Franz, lyssnar intresserat. Det är inte ofta han får höra långväga nyheter eller konversera med bildat folk. Monodur förstår efterhand att den milde broder Franz inte bara vet var klostret låg utan faktiskt var där då klostret stormades för mer än sextio år sedan. Monodur inser genast att Franz är nyckeln till att finna skatten!

Franz berättar att han, några få bröder till, samt prior Edvard var de enda som överlevde stormningen och att de blev svartfolkens fångar. Priorn erbjöd sig att visa orcherhövdingen var skatten fanns, men när de gått ned i klostrets källare uttalade prior Edvard ett magiskt ord varvid templet vattenfylldes, både priorn och stor-orchen dränktes. Priorn offrade sitt liv för att förneka svartfolken klostrets skatter samt dränka deras ledare.

I kaoset som följde undkom Franz. Några år senare följde han med kungens här då de kvardröjande banden av orcher rensades undan. Trakten byggdes därefter upp och fälten lades åter under plogen. Men klostret vid sjön Anja byggdes aldrig upp igen, och dess skatt förblev liggande orörd under sjöns stilla yta. Monodur ursäktar sig, hämtar Polymoll och får broder Franz att upprepa sin berättelse. Monodur lägger handen på den gamles knotiga axel:  –”Broder Franz, vi skulle vilja ta oss till klostret? Skulle ni…” -”Unge man, ni har övertalat mig. Lockelsen att se mitt ungdomshem en gång till innan jag kallas till Eirons himmelska lundar är för stark för att motstå.”

Ja så lätt kunde det gå på den tiden, att bilda ett band av äventyrare var inte någon utdragen process.

Priorn offrade sitt liv för att förneka svartfolken klostrets skatter samt dränka deras ledare.

4. Festen i riddarsalen

Den aftonen är det fest i Eriksborgs riddarsal. En högljudd och uppsluppen skara sitter runt långbordet. Det är en vacker syn. Den flammande stockvedsbrasan som återspeglas på de höga pelarna, uppassarna som ilar fram och tillbaka med dignande fat, de gammeldags brokiga och praktfulla kläderna som riddarna och deras damer bär. Vid högsätet sitter en svarthårig, kraftigt byggd man i 50-årsåldern. Håret är klippt i en page som var modern för trettio år sedan och han har ett tovigt svart skägg. De pösiga kinderna och påsarna under ögonen vittnar om att det är en man som varken förnekar sig mat eller dryck. Han bär ätten Pansarnäves färger, en ljusblå klädnad med en gul sköld på bröstet. I skölden är en bepansrad riddarhandske broderad i rött och svart. Ingen tvekan – detta måste vara baronen själv. Bredvid honom sitter en stilig kvinna i fyrtioårsåldern. Hon har en lång vinröd klänning med samma vapensköld broderad över hjärtat. Hennes ansikte är stramt och glädjelöst. Hon ser med illa dold avsmak på baronen som skrattar högt åt det mesta som sägs och äter och dricker som om det vore en tävling. Hon vänder demonstrativt bort huvudet då han gapskrattande åt någon historia kastar ett halvätet köttstycke åt sina stora hundar.

Baronen slickar av sina flottiga fingrar och höjer handen till svar

Monodur stiger fram och hälsar: -”Eirons frid och sanning över eder!” (Detta är den traditionella hälsningen i trakten enligt Morrhauers ”Skogslänens invånare och utbygd”). Baronen slickar av sina flottiga fingrar och höjer handen till svar: -”I sanning Eirons frid över eder”.

Klirret från en bägare som går i golvet hörs då en åldring reser sig och med svag gammelmansröst hälsar: -”Sanning och frid!” Han tar sin bordsgrannes bägare och höjer den darrigt till en skvalpande välkomstskål.

Brigard finner sig tillrätta bland baronens krigare som berusade skämtar, sjunger och halvsover vid bordet. Polymoll ger Monodur en menande blick. –”Prata med den gamle mannen, han är så gammal att han kanske minns var klostret låg?”

2-3. Eskilsby och Eriksborg

På fjärde dagens förmiddag öppnar sig en rund dal i den mörka granskogen. Solen lyser ner på en liten by, bara 15-20 gårdar samlade runt vägen och en vårgrön allmänning. Detta är Eskilsby. Byn omges av en palissad av den sort som håller rovdjur och tjuvar ute, men inte skulle kunna stå emot en beslutsam angripare. I kanten av dalen finns en kulle, på kullens topp ligger Eriksborg, ätten Pansarnäves stora fäste, dit invånarna i orostider sökt sig så länge någon kan minnas.

Monodur och Polymoll blir stående vid ingången i palissaden: Nu när de är framme slår det dem att de kan ha varit en smula impulsiva, de har inte riktigt funderat på hur de egentligen ska gå till väga för att hitta klostret. Monodur och Polymoll har egentligen aldrig umgåtts med hederliga vuxna människor, de har tillbringat sina få vuxna år på barer och på universitetet. De tar därför till vad de tänker sig är ett folkligt men artigt sätt. –” Du där!” Ropar Monodur till en man. –”Bäste såningsman, kan du visa mig vägen till Karlsklostret?” –”Ni där!” Ropar Polymoll till några passerande kvinnor. –”Ni goda mjölkerskor på väg till ert viktiga värv, vad kan ni förtälja en enkel vandringsman om klostret?”  Den lokala dialekten är särpräglad men med lite träning begriplig. De flesta byborna har hört talas om klostret men de pekar alla i olika riktningar då de ska beskriva var det låg. Inte mycket vunnet. Äventyrarna beger sig till borgen i hopp om att träffa någon som kan ge en bättre vägbeskrivning.

Gammeldags utsirade järnbeslag i form av drakar, lindormar och även olika mytiska monster ringlar sig ut från gångjärnen.

Borgen är murad av gråsten och här och där lagad och tillbyggd med tegel. Som så många andra gamla borgar går det inte att säga att den tillhör en viss tid eller en viss arkitektonisk riktning. Stor och tung bär den spår av talrika ombyggnationer och ärr från gångna tiders strider. Monodur och Polymoll har, liksom de flesta som är intresserade av magiska krafter, aldrig varit särskilt intresserade av fysiska dito. Det är därför två lätt andfådda magistudenter som till slut når porten efter att ha tagit sig upp för den branta borgbacken. Gammeldags utsirade järnbeslag i form av drakar, lindormar och även olika mytiska monster ringlar sig ut från gångjärnen. Porten står öppen och vakten ber dem vänta medan han skickar efter baronens kastellan. Eskilsby ligger långt från landsvägarna och det är sällan baronen får gäster, och ännu mer sällan gäster från Anhem. Så här långt ut i obygden lever minnet kvar av Anhem som en stor och viktig stad och kastellanen förklarar att baronen är glad att kunna erbjuda sällskapet sovplatser för natten.

Avigsidan

Som en uppföljning på förra inlägget om hur jag spelar solo så kommer här de listor vi tog fram för huvudroller, biroller och trådar. När vi slog en dubblett kollade vi upp vilket fokus händelsen skulle ha (t ex negativt för en huvudperson, huvudperson agerar, positivt för en biroll, ett steg mot en tråds lösning etc). Sen slår vi på dessa listor för att se vilken huvudroll/biroll/tråd det handlar om.

Rollista och trådar för Skönheten och odjuret

Huvudroller:

  1. Monodur                    Misslyckad magistudent 1
  2. Polymoll                     Misslyckad magistudent 2
  3. Brigard                       ”Bredsvärdet” kallad, f d äventyrare och krigare

Biroller:

  1. Anhems uråldriga universitet
  2. Rektor Abelard
  3. Kollegiet
  4. Mäster Rascos indrivare
  5. Manuskriptet
  6. Karlsklostret
  7. Ätten Pansarnäve
  8. Sjön Anja
  9. Eskilsby
  10. Eriksborg

Trådar:

  1. Finns skatten kvar?
Denna tråd är ett exempel på ett gränsfall till en tveksam tråd. Äventyret handlar om att hitta skatten och om tråden formuleras så att ett resultat kan bli att vi inte hittar skatten så är det lite meningslöst att utgå från ett köpeäventyr. Här tänkte vi dock att vi kunde hitta platsen där skatten en gång fanns men att någon annan hunnit före eller att skatten förstörts på något vis. Startpunkten är alltid i mitten, sen rör man sig mot eller från en lösning

2. Hittar mäster Rascos skuldindrivare oss?

(Detta äventyrs trådar presenteras i samarbete med Svenska sigillfabriken AB, och italienska ambassaden.)

1. Färden till Eskilsby

En tidig försommarmorgon innan staden vaknar ger de sig av. Det är en klar och kylig morgon, solen står fortfarande lågt och de tomma gatorna ligger nästan helt i skugga av de höga handelsmannahusen. De svänger sömniga av från Silvergatan, korsar ett tomt litet torg och passerar en porlande fontän där några småfåglar förtjust kvittrande tar sig ett morgonbad. De kommer fram till arsenalsplatsen, vandrar under stadsportens mörka valv och ut i den bländande försommarsolen. Endast en sömnig vaktpost och några bönder på väg till marknaden ser dem försvinna.

Då man lämnar Anhem och följer gamla landsvägen mot norr så vandrar man den första dagen genom ett vackert kuperat odlingslandskap. Fruktodlingar i blom och vårgröna hagar fyller luften med en behaglig doft. Under andra dagens vandring blir det successivt glesare mellan byarna och under tredje dagen stöter man endast på enstaka ensamliggande gårdar. Terrängen har också förändrats, Pansarnäves domän är ett av gränslänen mot den ändlösa skogen Skarveden. Detta är ett vilt land. Vägen ringlar sig fram djupt nere i den kyliga skuggan mellan bergssidorna. Den lilla bebyggelse man ser består av enstaka gårdar med små uppodlade plättar. Inga människor syns till vid dessa gårdar, invånarna vet att det är säkrast att hålla sig undan då det dyker upp främlingar. Men någonstans därute trycker de, bland höga granar och fuktiga mossklädda stenblock.

0.3 Bakgrund – Manuskriptet

Manuskriptet berättade historien om Karlsklostrets grundande och fall. Om hur klostret byggdes för 77 år sedan vid sjön Anja, på ätten Pansarnäves domäner, och hur det bara 17 år senare intogs och brändes av en inträngande svartfolksarmé. Veckorna före klostrets fall utkämpade baron Eskil Eskilsson Pansarnäve och hans styrkor omfattande försvarsstrider i trakten av klostret. De lyckades överraska och krossa en av orchstammarna i svartfolkshären. Stammens samlade krigsbyte föll i baronens händer och han lät föra bytet till klostret där han trodde det skulle vara i säkert förvar. Men klostret intogs, varvid priorn lät vattenfylla källarvalven för att förhindra att klostrets skatter och reliker föll i svartfolkens händer. Kungens styrkor återtog senare området men klostret återuppbyggdes aldrig. Alla dessa uppgifter är nog så intressanta för den historiskt lagde, men ännu mer intressant för de bägge pekuniärt pressade studenterna var att dokumentet talade om ett rikt krigsbyte som baronen tog – svartfolkens samlade plundringsskatt. På det årets 137:e dag bars denna skatt ned i templet för att skyddas från de andra svartfolkshärarna i trakten. Manuskriptet nämner, varken före eller efter dag 148 samma år, då templet lades under vatten, någonting om att skatten åter fördes ut ur templets valv.

De rös till. Jag såg att de rös till! Det borde varit en rysning av välbehag då de insåg att de var en skatt på spåren, en skatt som legat orörd sedan klostrets valv gömdes under vattenytan sextio år tidigare. Men det kan ha varit en rysning av obehag, en föraning om våld och ond bråd död. Vad vet jag.

Det är bara några få dagar kvar på vårterminen och Monodur och Polymoll vet att de inte kommer att få sin examen. Det är påfrestande att möta de andra studenterna och bli påminda om misslyckandet, men det vore direkt fysiskt plågsamt att möta mäster Rasco och hans indrivare. De behöver en ny start, de behöver finna en skatt och rentvå sina namn. För sina sista silvermynt hyr de in en bekant från krogarna, krigaren Brigard, för att tillföra sitt sällskap lite våldspotential. Därefter packar de sina få tillhörigheter.

0.2 Bakgrund – Fyndet

Monodur och Polymoll

Som så många studenter före dem hade stadens lockelser i form av ölkällare och tavernor, spelhålor och teatrar fått deras studier att haverera. Kollegiet var obevekligt: Den som inte klarar en muntlig tentamen i 3:e gradens analytisk symbolism får ingen examen. Det innebar att de måste gå om terminen, vilket innebar en ny terminsavgift och ytterligare ett halvårs kost och logi. Även mäster Rasco nere vid kajerna var obeveklig, spelskulderna måste betalas. Men pengarna var slut och de hade inga vänner kvar att låna av. Vilken tur då att de en kort tid innan funnit något mycket lovande i biblioteket…

Låt oss inte fästa oss vid vad de kan ha letat efter på Ua(y) XXX-avdelningen, men innanför ett sönderläst exemplar av Fader Allans Astrologi för vuxna fann de ett gammalt manuskript. Det hade en liten vacker heraldisk sköld noggrant tecknad längst upp, den gamla ätten Pansarnäves vapen. Det, tillsammans med uppgifterna om ett krig mot svartfolk för sextio år sedan, gjorde att de kunde räkna ut att det måste handla om den gren av ätten Pansarnäve som kallas Pansarnäve till Eriksborg. Ett besök på universitetets kartografiska institution gav dem vad de behövde; Borgen Eriksborg låg fyra dagsfärder norr om Anhem.

Manuskriptet (Äventyrspaket 1, Äventyrsspel 1986)
Manuskriptet var en av de saker som ursprungligen drog mig till äventyret. Ingen som svepts med av tragiken i de sista anteckningarna i dvärgarnas dagbok i Moria kan väl motstå att spela ett äventyr som börjar så här?

0.1 Bakgrund – Anhem

Den som gör sig omaket att svänga av från stora vägen ungefär halvvägs mellan Huvudstaden och Degfurt kan ta sig till den gamla riksstaden Anhem. Denna stad var, innan floden slammade igen och stoppade sjöfarten, en av rikets viktigaste handelsstäder. Men där den förr påtvingade fjärran furstar och länder handelsprivilegier nöjer den sig idag med att tjäna som marknadsstad för den omgivande landsbygden. Anhems största inkomstkällor är idag det utmärkta vinet från de äppel- och päronträdsklädda kullarna runt staden samt det anrika universitetet.

Stadens invånarantal minskar år för år och för sin nuvarande befolkning har den alltför höga tempeltorn och alldeles för många utsmyckade borgarhus. På torg anlagda för imperieomspännande handel säljs idag blott rovor och flätade korgar i skuggan av de höga handelsmannahusen. Den besökare som prövar det berömda fruktvinet vid någon av torgens serveringar tröttnar troligtvis snart på att lyssna till borgarnas självgoda prat. I deras ögon har staden inte minskat det minsta i betydelse, trots tomma torg och trots att det finns hela våningar i gamla patricierpalats där det idag endast är hönsen som sprätter. Mitt tips är då att artigt mumla en ursäkt, resa sig och i eftermiddagssolen strosa längs de lugna, klängrosklädda korsvirkeskvarteren upp till universitetet. Den nyfikna kan där be att få granska en av universitets mest omtalade sevärdheter; den berömda inskrivningsboken i vilken samtliga studenter, ända sedan universitetets grundande för 834 år sedan, finns inskrivna. Det är inte alls troligt, men kanske skulle den nyfikna bland de tusentals namnen notera att det för några år sedan fanns två magistudenter med de ovanligt klingande namnen Monodur och Polymoll.  Ni skulle inte ur boken kunna utläsa mer om dessa båda individer än deras namn, så jag tar mig här friheten att berätta det jag med hjälp av tärningar och tabeller har lärt mig om deras öde.