1. Färden till Eskilsby

En tidig försommarmorgon innan staden vaknar ger de sig av. Det är en klar och kylig morgon, solen står fortfarande lågt och de tomma gatorna ligger nästan helt i skugga av de höga handelsmannahusen. De svänger sömniga av från Silvergatan, korsar ett tomt litet torg och passerar en porlande fontän där några småfåglar förtjust kvittrande tar sig ett morgonbad. De kommer fram till arsenalsplatsen, vandrar under stadsportens mörka valv och ut i den bländande försommarsolen. Endast en sömnig vaktpost och några bönder på väg till marknaden ser dem försvinna.

Då man lämnar Anhem och följer gamla landsvägen mot norr så vandrar man den första dagen genom ett vackert kuperat odlingslandskap. Fruktodlingar i blom och vårgröna hagar fyller luften med en behaglig doft. Under andra dagens vandring blir det successivt glesare mellan byarna och under tredje dagen stöter man endast på enstaka ensamliggande gårdar. Terrängen har också förändrats, Pansarnäves domän är ett av gränslänen mot den ändlösa skogen Skarveden. Detta är ett vilt land. Vägen ringlar sig fram djupt nere i den kyliga skuggan mellan bergssidorna. Den lilla bebyggelse man ser består av enstaka gårdar med små uppodlade plättar. Inga människor syns till vid dessa gårdar, invånarna vet att det är säkrast att hålla sig undan då det dyker upp främlingar. Men någonstans därute trycker de, bland höga granar och fuktiga mossklädda stenblock.

0.3 Bakgrund – Manuskriptet

Manuskriptet berättade historien om Karlsklostrets grundande och fall. Om hur klostret byggdes för 77 år sedan vid sjön Anja, på ätten Pansarnäves domäner, och hur det bara 17 år senare intogs och brändes av en inträngande svartfolksarmé. Veckorna före klostrets fall utkämpade baron Eskil Eskilsson Pansarnäve och hans styrkor omfattande försvarsstrider i trakten av klostret. De lyckades överraska och krossa en av orchstammarna i svartfolkshären. Stammens samlade krigsbyte föll i baronens händer och han lät föra bytet till klostret där han trodde det skulle vara i säkert förvar. Men klostret intogs, varvid priorn lät vattenfylla källarvalven för att förhindra att klostrets skatter och reliker föll i svartfolkens händer. Kungens styrkor återtog senare området men klostret återuppbyggdes aldrig. Alla dessa uppgifter är nog så intressanta för den historiskt lagde, men ännu mer intressant för de bägge pekuniärt pressade studenterna var att dokumentet talade om ett rikt krigsbyte som baronen tog – svartfolkens samlade plundringsskatt. På det årets 137:e dag bars denna skatt ned i templet för att skyddas från de andra svartfolkshärarna i trakten. Manuskriptet nämner, varken före eller efter dag 148 samma år, då templet lades under vatten, någonting om att skatten åter fördes ut ur templets valv.

De rös till. Jag såg att de rös till! Det borde varit en rysning av välbehag då de insåg att de var en skatt på spåren, en skatt som legat orörd sedan klostrets valv gömdes under vattenytan sextio år tidigare. Men det kan ha varit en rysning av obehag, en föraning om våld och ond bråd död. Vad vet jag.

Det är bara några få dagar kvar på vårterminen och Monodur och Polymoll vet att de inte kommer att få sin examen. Det är påfrestande att möta de andra studenterna och bli påminda om misslyckandet, men det vore direkt fysiskt plågsamt att möta mäster Rasco och hans indrivare. De behöver en ny start, de behöver finna en skatt och rentvå sina namn. För sina sista silvermynt hyr de in en bekant från krogarna, krigaren Brigard, för att tillföra sitt sällskap lite våldspotential. Därefter packar de sina få tillhörigheter.

0.2 Bakgrund – Fyndet

Monodur och Polymoll

Som så många studenter före dem hade stadens lockelser i form av ölkällare och tavernor, spelhålor och teatrar fått deras studier att haverera. Kollegiet var obevekligt: Den som inte klarar en muntlig tentamen i 3:e gradens analytisk symbolism får ingen examen. Det innebar att de måste gå om terminen, vilket innebar en ny terminsavgift och ytterligare ett halvårs kost och logi. Även mäster Rasco nere vid kajerna var obeveklig, spelskulderna måste betalas. Men pengarna var slut och de hade inga vänner kvar att låna av. Vilken tur då att de en kort tid innan funnit något mycket lovande i biblioteket…

Låt oss inte fästa oss vid vad de kan ha letat efter på Ua(y) XXX-avdelningen, men innanför ett sönderläst exemplar av Fader Allans Astrologi för vuxna fann de ett gammalt manuskript. Det hade en liten vacker heraldisk sköld noggrant tecknad längst upp, den gamla ätten Pansarnäves vapen. Det, tillsammans med uppgifterna om ett krig mot svartfolk för sextio år sedan, gjorde att de kunde räkna ut att det måste handla om den gren av ätten Pansarnäve som kallas Pansarnäve till Eriksborg. Ett besök på universitetets kartografiska institution gav dem vad de behövde; Borgen Eriksborg låg fyra dagsfärder norr om Anhem.

Manuskriptet (Äventyrspaket 1, Äventyrsspel 1986)
Manuskriptet var en av de saker som ursprungligen drog mig till äventyret. Ingen som svepts med av tragiken i de sista anteckningarna i dvärgarnas dagbok i Moria kan väl motstå att spela ett äventyr som börjar så här?

0.1 Bakgrund – Anhem

Den som gör sig omaket att svänga av från stora vägen ungefär halvvägs mellan Huvudstaden och Degfurt kan ta sig till den gamla riksstaden Anhem. Denna stad var, innan floden slammade igen och stoppade sjöfarten, en av rikets viktigaste handelsstäder. Men där den förr påtvingade fjärran furstar och länder handelsprivilegier nöjer den sig idag med att tjäna som marknadsstad för den omgivande landsbygden. Anhems största inkomstkällor är idag det utmärkta vinet från de äppel- och päronträdsklädda kullarna runt staden samt det anrika universitetet.

Stadens invånarantal minskar år för år och för sin nuvarande befolkning har den alltför höga tempeltorn och alldeles för många utsmyckade borgarhus. På torg anlagda för imperieomspännande handel säljs idag blott rovor och flätade korgar i skuggan av de höga handelsmannahusen. Den besökare som prövar det berömda fruktvinet vid någon av torgens serveringar tröttnar troligtvis snart på att lyssna till borgarnas självgoda prat. I deras ögon har staden inte minskat det minsta i betydelse, trots tomma torg och trots att det finns hela våningar i gamla patricierpalats där det idag endast är hönsen som sprätter. Mitt tips är då att artigt mumla en ursäkt, resa sig och i eftermiddagssolen strosa längs de lugna, klängrosklädda korsvirkeskvarteren upp till universitetet. Den nyfikna kan där be att få granska en av universitets mest omtalade sevärdheter; den berömda inskrivningsboken i vilken samtliga studenter, ända sedan universitetets grundande för 834 år sedan, finns inskrivna. Det är inte alls troligt, men kanske skulle den nyfikna bland de tusentals namnen notera att det för några år sedan fanns två magistudenter med de ovanligt klingande namnen Monodur och Polymoll.  Ni skulle inte ur boken kunna utläsa mer om dessa båda individer än deras namn, så jag tar mig här friheten att berätta det jag med hjälp av tärningar och tabeller har lärt mig om deras öde.