Hela nästa dag arbetar de intensivt med att gräva en kanal genom grusåsen. Framåt kvällen börjar det första vattnet rinna längs fåran. De hjälper till genom att med störar fortsätta gröpa ur fåran. Vattnet rinner snabbare och snabbare, snart behöver de inte längre hjälpa till, vattnet äter fåran djupare och djupare av sig självt. Nöjda med ett gott dagsverke går de och lägger sig, obekymrade om vad som kan hända djur, natur och de oskattbara kulturvärden som hamnar i vattnets väg.
De vaknar pigga men med värkande kroppar efter gårdagens grävande. Deras humör sjunker något då de ser att rövarna skjutit en ny pil, en tydlig påminnelse om ingångna avtal. Men de glömmer pilen då Monodur ropar: -”Se! Sjön har sjunkit!” Mycket riktigt, vattnet har dragit sig säkert tjugo meter tillbaka. Det luktar unket av dy och gammal sjöbotten. De noterar också ett nytt ljud, ett bakgrundsbrus från det fall som uppstått genom den nya kanalen. Sällskapet intar en lång frukost innan de i maklig takt skjuter flotten över den nyligen blottlagda sjöbottnen och ut i vattnet. De stakar sig sedan i maklig takt ut till ön.
Framme vid ön drar de upp flotten på slippriga klippblock som igår befann sig många meter under vattenytan. Trappstegen som igår ledde från vattenbrynet ligger långt ovanför dem men efter en del halkande och ansträngande klättring är de uppe vid den forna strandlinjen. Därifrån går de upp till den runda stenbyggnaden. De tar sig tid att konstruera facklor genom att binda ihop torra och kådiga tallgrenar som ligger runtom på den lilla ön.
Swords & Kåseri 