47-49. Fällan i det magiska rummet

-”Stopp! Det är en fälla!” Orden är väpnare Johns. Rummet de kommit in i är kvadratiskt, med en öppning till en trappa i västra väggen, men Johns intresse är fokuserat till mitten av rummet. John känner med fingrarna i luften i brösthöjd .  –”Ser ni den här tunna tråden? Det är någon form av fälla!”

Tråden spärrar av rummet mot söder och gruppen rör sig därför försiktigt mot öppningen till trappan i västra väggen. –”Vad håller ni på med?” Monodur ryter till: -”Ska ni låta fällan styra er bort från det den skyddar? Detta är ju det bästa tecknet hittills på att vi är på rätt spår!” Han drar fram sin ryggsäck och rotar runt tills han hittar den trollformel han letar efter. Med dramatiska gester och ord från ett främmande språk får han tråden att börja glöda och sen med ett ”pfff” falla ner i vattnet. Muttrande rullar Monodur ihop sin förbrukade trollformel, men innan de börjar genomsöka rummet stannar både Monodur och polymoll upp. –”Känner du?” Frågar Monodur. –”Ja…  Här finns magi.” Svarar Polymoll. Han tar fram sin ryggsäck och i fackelskenet letar han bland sina trollformler tills han får fram en gammal trollformel han lånade på biblioteket men aldrig lämnade tillbaka. Han läser med hög och klar stämma: ”Peconta Peconta, Dellifonn-Odj.”, vilket grovt översatt från forntida magikåkratiska blir ungefär ”Nu hemställa vi, att varsebli, all gömd magi”. Strax efter börjar fuktpartiklarna i luften lysa. Efter tio sekunder har de bildat ett klot som lyser med ett blåaktigt sken. Inuti klotet framträder två förtorkade kroppar i prästkåpor. Brigard drar efter andan och John ropar förfärad till. Monodur nickar för sig själv och säger: -”Jag tror jag vet vad som hänt här. Troligtvis två yngre stridslystna karlsbröder som på eget initiativ skapade en transdimensionell sfär för att kunna ligga i bakhåll för de plundrande orcherna. Då klostret oväntat vattenfylldes kunde de inte lämna sina sfärer utan att drunkna. I hopp om att de goda krafterna skulle segra och åter tömma klostret på vatten väntade de, och väntade. Men räddningen kom aldrig.”

Utan att avslöja hur det kommer att gå i resten av denna berättelse kan jag säga så här mycket: Om Monodur hade rätt eller inte kommer vi aldrig att få veta.

Monodur går fram till den södra väggen. Efter en kort stunds letande bland stenarna i väggen trycker han på en av dem och med ett krasande muller svänger en lönndörr upp.

Inuti klotet framträder två förtorkade kroppar i prästkåpor

Avigsidan:

Det som hände i det här rummet liknar inte det som står i äventyret, Mythicsystemet tog oss här i nya riktningar och nedan ser ni ungefär hur det gick till:

Scen 47: Scenen hade vi tänkt skulle vara att de söker igenom rummet, och (förhoppningsvis) finner de den lönndörr som finns här. Då vi slog för kaosvärde (se hur systemet fungerar här) så slog vi lika med kaosvärdet och vi slog en jämn siffra. Det innebär att det plötsligt händer något som tränger sig in före den scen vi hade tänkt vi skulle spela, en s k ”interruptusscen”: För att få hjälp att tyda vad det var som hände slog vi för att se vilket fokus händelsen har (Väpnare John agerar) och två nyckelord (Judge+Evil). Därefter börjar vi ställa frågor.

Har han upptäckt ond magi? (33%) 93=Nej

Har han upptäckt en fälla? (66%) 21=Ja

Har han utlöst fällan? (33%) 74=Nej

Scen 48: Vi hade tänkt att de, nu när de visste var fällan var, skulle genomsöka rummet, men det blev en interruptus även i denna scen. Jag slår händelse (positivt för Monodur), nyckelord (Stop+Magic). Det kanske inte är entydigt positivt för Monodur, men vi beslutade i alla fall att han tar ett kliv fram som gruppens ledare och tar kommandot. Alla vet att man inte ska lämna en fälla apterad medan man fortsätter rota runt i rummet, Monodur påminner om detta faktum och desarmerar fällan (stop) med magi (magic).

Scen 49: Då vi slog det händelseslag vi slår i inledningen av varje scen fick vi en ”dubblett”: (1T100, vi slog 33 = händelse). Vi slår för typ av händelse (Ambiguous event) och två nyckelord (Release+Ambush). Eftersom det är ett ”ambiguous event” tänker vi oss det inte kan handla om att ett riktigt bakhåll utlöses. Vi bestämmer oss för att magikernas tränade sinnen känner av närvaron av magi i detta rum. Sedan började vi ställa frågor:

Är bakhållet riktat mot oss? 50% 52= Nej

Var det riktat mot orcherna? 50% 29=Ja

Med ingredienserna att det var lite ”ambigiuous”, magiskt, inte var ett bakhåll som utlöstes mot oss och att det ursprungligen var riktat mot orcherna hittade vi på det som står i texten ovan. Sedan gick vi till nästa rum.

***

39-43. Tempelsalen och vidare inåt

Ett större rum, någon form av tempelsal, öppnar sig. I borte änden av rummet finns en absid. Framför absiden står ett altare av metall. Upp ur dyn framför altaret sticker de sorgliga resterna av fyra varelser upp. Brigard rotar lite i leran: -”Tre var orcher.” Han lyfter upp och studerar rostiga rustningsdelar och halvt förstörda läderfragment.  –”Den här var nog en präst.” Säger han och lyfter ett trådigt, svartnat tygstycke ur dyn. Några benpipor lossnar och faller plaskande ner i leran. Ett rosslande stön hörs. Brigard svänger runt med svärdet redo, men det finns ingen där. Han ser hur de andra i gruppen sakta backar bort från honom. Då han åter vänder sig om ser han varför. Bakom honom har ångorna tagit formen av en äldre man iförd någon slags prästklädnad. Skepnaden gör långsamma åthävor med otydlig innebörd och stönar utdraget.

De andra i gruppen backar sakta bort från honom

-”Det här har vi inte tid med!” Säger Polymoll och passerar förbi och ut genom öppningen i bortre änden av tempelsalen. Spöket ser efter honom och stönar frågande. Monodur instämmer: -”Det har vi verkligen inte!” Och följer Polymoll. Spöket får nu ett bistert uttryck och svänger om mot Brigard och väpnare John. Det spänner sina odöda ögon i dem och vrålar. Vrålet fyller hela rummet och både Brigard och John tar förskräckta ett steg tillbaka. Men de hämtar sig och skyndar efter de båda magistudenterna. Bakom sig lämnar de spöket, vanmäktigt vrålande i mörkret.

Spökets vrål dämpas snabbt i de fuktiga salarna. De hastar vidare genom det ena mörka rummet efter det andra, hela tiden lyssnande efter ljud som kan tyda på att taket börjar ge efter. De passerar genom en sal med tunga svartnade ekbord och mörka tenntallrikar som tyder på att rummet en gång varit klostrets matsal. De får kliva försiktigt genom nästa rum där gyttjan gör det svårt att se var de kan sätta fötterna bland all bråte. Bland rester av bänkar och bord, skåp och stolar glimmar ibland gyllene trådar, troligtvis rester av utsmyckningen på sedan länge förmultnade prästkåpor. De bryter med gemensamma krafter upp en svullen ekport och kommer ut i ytterligare ett rum likt de andra – välhuggna stenar, noga sammanfogade, med vatten droppande från taket.

***

Avigsidan

I scen 40 kom vi fram till att vi behövde något som gjorde oss spelare lika oroliga som äventyrarna. Vi bestämde därför att det skulle finnas en stressfaktor i form av risk för att det gamla templet rasar in. Det händelseslag som vi slår i början av varje scen fick därför avgöra om det blev ett ras eller inte.

RumRisk för rasEffekt av ras
Scen 40-505% risk för ras i varje rum  Det rum man är i rasar
Scen 51-6010% risk för ras i varje rum  Det rum man är i rasar
Scen 61+33% risk för ras i varje rumHela klostret rasar samman

5. Samtalet med broder Franz

Monodur flyttar sig närmare den gamle och inleder en artig konversation om trakten, resan till Eskilsby och den flora och fauna de fann längs vägen. Den gamle, som kallas broder Franz, lyssnar intresserat. Det är inte ofta han får höra långväga nyheter eller konversera med bildat folk. Monodur förstår efterhand att den milde broder Franz inte bara vet var klostret låg utan faktiskt var där då klostret stormades för mer än sextio år sedan. Monodur inser genast att Franz är nyckeln till att finna skatten!

Franz berättar att han, några få bröder till, samt prior Edvard var de enda som överlevde stormningen och att de blev svartfolkens fångar. Priorn erbjöd sig att visa orcherhövdingen var skatten fanns, men när de gått ned i klostrets källare uttalade prior Edvard ett magiskt ord varvid templet vattenfylldes, både priorn och stor-orchen dränktes. Priorn offrade sitt liv för att förneka svartfolken klostrets skatter samt dränka deras ledare.

I kaoset som följde undkom Franz. Några år senare följde han med kungens här då de kvardröjande banden av orcher rensades undan. Trakten byggdes därefter upp och fälten lades åter under plogen. Men klostret vid sjön Anja byggdes aldrig upp igen, och dess skatt förblev liggande orörd under sjöns stilla yta. Monodur ursäktar sig, hämtar Polymoll och får broder Franz att upprepa sin berättelse. Monodur lägger handen på den gamles knotiga axel:  –”Broder Franz, vi skulle vilja ta oss till klostret? Skulle ni…” -”Unge man, ni har övertalat mig. Lockelsen att se mitt ungdomshem en gång till innan jag kallas till Eirons himmelska lundar är för stark för att motstå.”

Ja så lätt kunde det gå på den tiden, att bilda ett band av äventyrare var inte någon utdragen process.

Priorn offrade sitt liv för att förneka svartfolken klostrets skatter samt dränka deras ledare.