Gothcon – speeddating och speeddodging

Vi närmar oss rollspelssveriges största och viktigaste konvent – Gothcon. Jag har blivit oombedd att säga några ord om detta ur ett soloperspektiv.

Det har funnits solorollspelare lika länge som det funnits rollspel, kanske längre – ingen vet eftersom solorollspelare genom historien varit mycket restriktiva i att berätta vad de gör. Likt enstöriga blåvalar glider de ensamma fram under ytan i det väldiga människohavet. De glider förbi oss utan att vi märker dem, och de försvinner igen. Det enda spår dessa ståtliga bestar lämnar är en borttonande sorgesam sång. Men vi ska inte låta oss bländas av skönheten i dessa stora kroppar. En färsk Psipo-undersökning visar att 73% av solorollspelarna lever i vad som kan klassas som någon form av utanförskap. Detta är en marginaliserad grupp och vi har ett ansvar gentemot dem. Som inflytelserik influencer har jag länge försökt dra mitt strå till stacken för att höja medvetenheten.

Det har inte alltid varit så som det är idag. Det har funnits perioder i historien då försök, seriösa försök, har gjorts för att lyfta denna marginaliserade grupp ur deras självvalda utanförskap. Jag har själv deltagit vid två försök. Det första var på Gothcon 1989 då vi bjöd in till ett seminarium på temat solorollspel – ingen kom. Vi var osäkra på hur vi skulle tolka detta. En äkta solorollspelare undviker kontakt med andra spelare så på ett sätt var frånvaron ett tecken på att vi lyckats, om vi nått samtliga genuina solorollspelare i Sverige så var det så här det skulle se ut. Ingen av dem skulle ha kommit. Faaaast… det kan ju också vara så att ingen solorollspelare någonsin hörde talas om arrangemanget. En av nackdelarna med att vara solorollspelare är ju att ingen berättar för en vad som händer. Arrangemanget blev alltså en sorts ”Schrödingers solospelare”, antingen var det en stor framgång eller ett totalt misslyckande. Vilket kommer vi aldrig att få veta, denna låda går inte att öppna.  

Det andra försöket var på Gothcon för bara några år sedan. Vi hade bildat en undergrupp till SVEROK. (Eller, undergrupp och undergrupp, de visste väl egentligen inte att vi fanns. Vi hade inte sagt ett pip. Var lite osäkra på rättsläget i vad vi avsåg göra). I vilket fall, vi hade bildat ”Den välmenande föreningen för solorollspelarnas återbördande till samhällsgemenskapen.” Vårt mål var att få solorollspelare att mötas, och vi hade en plan. Vår plan var att gillra en solorollspelarfälla. I den stökiga folkrika miljö som Gothcon utgör satte vi upp lappar med texten ”Sal 324 är ett tyst rum. Den som kommer dit först får en timme tystnad och ensamtid.” Vi behövde inte vänta länge, snart störtade ett antal solorollspelare in i salen. De hade stirrande, jagade blickar, flera hade stoppat tärningar i öronen i fåfänga försök att stänga ute ljuden från hundratals människor och de var alla i allvarlig andnöd efter att ha stressat uppför en trappa. Då åtta personer kommit in i salen smällde vi igen dörrarna bakom dem. –”Fångad! Fångad som ett djur!” Väste en solorollspelare mellan sammanbitna tänder och svepte med blicken efter en nödutgång som någon vaktmästare glömt låsa. –”Fångad som ett djur i en bur!” Väste en annan medan hon mätte avståndet från fönstret ned till marken och kalkylerade överlevnadschansen vid ett språng. Vi visste att vi inte hade mycket tid och vi var förberedda. Vi hade med oss ett proffs från näringslivet som var van vid att ordna ”speeddating” där olika entreprenörer träffade varandra och upptäckte om de kunde hjälpa varandra. Men inte ens hennes professionalitet räckte till. Speeddatingen utvecklades till speeddodging, en sorts omvänd ”Hela havet stormar” där, hur vi än ryckte bort stolar, antalet solorollspelare hela tiden minskade och alltid var mindre än antalet stolar. Vart dom tog vägen vet jag faktiskt inte, men om ni som under påskhelgen deltar på Gothcon hör något som rör sig i mellanväggar och undertak på Hvitfeldtska gymnasiet, så tänk på att det kan det vara en överlevare från vårt försök att föra solorollspelare samman. Häll lite cola och lägg några chips på ett fat och ställ det i ett hörn av din sovsal, det kan rädda ett liv.

Och döm oss inte för hårt, vi menade väl.

En ostyrig enmansteater

Dags att inleda omspelet! Grön filtduk utbredd över skrivbordet, tärningar och karaktärsblad framlagda. En tidigare oanvänd blyertspenna, inköpt på en resa till Japan 2008, ligger nyvässad bredvid och sprider cederdoft. Det låter lite tråkigt att spela om samma äventyr igen, men det har sin charm. Den här gången har jag t.ex. rum och stridsplaner färdigtecknade från förra spelningen.

Det finns vissa likheter mellan det solorollspelande jag håller på med och någon form av ostyrig enmansteater. Jag har ett manus (äventyret) som samtliga huvudpersoner och bifigurer improviserar utifrån. De följer till största delar manus men rätt vad det är så slår jag en dubblett, en oväntad händelse inträffar och så tar berättelsen en lite annorlunda väg. Det kan vara en meningslös incident, en bit bakgrundshistoria, nya platser, personer eller monstrum. Det spelar ingen roll vad som tillförs, originalmanus har utökats med anteckningar i marginalen och av improviserande rollinnehavare. Då jag hamnar i stridssituationer tecknar jag en stridsplan, då huvudrollsinnehavarna söker sig ner i fuktiga hålor och valv så tecknar jag de rum de rör sig genom. Varje gång jag spelar igenom äventyret så byggs föreställningen ut lite. Ett exempel är de pjäser jag använde för att markera de olika karaktärerna och deras fiender. När jag satte mig ner hade jag bara snott ihop några lappar med bokstäver för att skilja dem åt. Medan jag spelade igenom första gången förfinade jag spelpjäserna lite så att det tydligare framgick vilken pjäs som representerade vilken karaktär. Inför genomspelning två (den vars berättelse inleds imorgon) så målade jag mer individuella spelpjäser åt karaktärer och fiender.

Om spelpjäsernas uppkomst

Solofunderingar

Jag är född i början av 1970-talet. Under ett antal år, ungefär perioden då jag var 12-17 år, var rollspel mitt stora intresse. Därefter gled jag över på figurspel, brädspel, dataspel och på helt andra saker. Jag hade turen att min mest intensiva rollspelsperiod (ca 1984-1989) sammanföll med en glansperiod inom hobbyn, både i Sverige och internationellt.

När jag för några år sedan hörde talas om Tom Pigeons ”Mythic Games Master Emulator” som bl.a. skulle kunna användas för att spela solo så väcktes tanken att detta kanske skulle kunna vara ett sätt att spela igenom många av de gamla äventyren jag minns, och inte minst – att spela dem på ett sätt som svarar upp mot just min nostalgi. Skulle jag spela med en grupp som jag inte kände under tonåren så skulle det säkert bli bra, men det skulle bli något annat än den nostalgikick jag är ute efter. Att spela solo har dessutom den fördelen att jag själv helt kan kontrollera tiden för spelandet, det krockar inte med jobb eller sociala aktiviteter. Jag kan spela en enda scen eller ett helt äventyr på en kväll, och jag kan lägga allt åt sidan i flera veckor om jag har mycket annat att göra eller bara saknar inspiration.

Mythic GME är framtaget för att rollspela utan att någon behöver förbereda sig, det är (liksom alla andra solospelmekanismer jag stött på) inte framtaget för att spela ”köpeäventyr”/publicerade moduler. Jag har nu hållit på och testat systemet mot köpeäventyr ett antal år och här kommer några generella erfarenheter jag har gjort.

  1. Det spelar ingen roll för solospelandet om det är linjära äventyr eller äventyr där man själv bestämmer i vilken ordning man gör saker. Det viktiga är att historien inte är så ”låst” att upplägget förstörs av att solosystemet kastar in lite nya karaktärer eller att mina karaktärer dödar någon specifik skurk i äventyret. Man kan ju tycka att alla äventyr ska kunna klara att utsättas för spelarnas idéer och initiativ, men det är inte ovanligt (kanske särskilt i de äldre äventyr som jag nostalgispelar) att jag upptäcker, ett bra tag efter att jag gjort hackebiff av en skurkaktig trollkarl, att det står ”Trollkarlen X måste överleva till sista kapitlet”. Det går alltid att hitta en lösning (trollkarlens lärling/lärare/gode man får träda i den dödes ställe i slutstriden) men i vissa äventyr måste allt ske exakt som konstruktören tänkt sig, dvs spelledaren måste styra spelet till vissa förutbestämda nyckelpunkter. Den typen av äventyr är mindre lämpliga för solospel.
  2. Det är väldigt bra när äventyren inleds med de rykten eller möjliga händelseutvecklingar som finns i trakten. Dessa omvandlas lätt till de trådar som är en av Mythic-systemets bärande komponenter. Om det är ett äventyr där det finns mycket information om olika biroller och deras strävanden så kan denna information också göras om till trådar t. ex: ”Kommer piratkapten Migroun och den olyckligt gifta Londuine Camaar att rymma tillsammans?” (Den dolda kärlekshistorien i hamnstaden Faltrax i ”Rösten från Forntiden” 1986.)
  3. Det jag inte lyckats med, trots ett par försök, är att solospela äventyr uppbyggda kring detektivarbete. De äventyr jag testat (och misslyckats med) är ”The Haunting” i Call of Cthulhus regelbok samt äventyret ”The Night of the Jackals” i Cthulhu By Gaslight. I båda fallen fastnade jag efter en stund i att Mythic-systemet stoppade in ny händelseutveckling vilken gjorde att den noggrant uttänkta deckarhistorien i äventyren slogs sönder. I äventyr som inte bygger på att steg för steg nysta upp en historia gör det inget att personer byter sida eller nya fraktioner tillkommer, men att spela ett deckaräventyr där det på grund av Mythic-systemet mycket väl kan bli så att ledtrådarna efter ett tag inte hänger ihop motverkar hela idén med deckaräventyr. Själva strukturen för Mythic GME strider emot detektivarbete. I Mythic närmar vi oss en gåtas lösning genom att en tråd (slumpartat) går mot sitt slut, inte till följd av att spelarna hittar ledtrådar (Se Mythic GME). Jag, och åtminstone en av kusinerna, är väldigt förtjusta i deckarspel och jag kommer att återkomma till hur vi lägger upp detektivarbete då vi spelar Call of Cthulhu och i våra egna spel.
  4. Ett ganska vanligt upplägg för äventyr, oavsett om det är fantasy, SF eller någon annan genre, är att man ska lokalisera en person eller ett föremål som kan finnas på plats A, B eller C. Detta upplägg (om det inte är kopplat till en avancerad detektivhistoria) passar bra för solospel med Mythic eftersom de i allmänhet kan anpassas om trådar och händelser gör att man tycker att det rimliga är att man hittar personen/föremålet redan på plats A, trots att det i äventyret står att det finns på plats C. Det är oftast ganska lätt att hitta en förklaring till varför föremålet/personen var i A istället för C, och sedan får man hitta en ny logik för skurkarna. Kanske befann sig skurkarna med personen/föremålet i A, och då sker slutstriden vid A istället för C, eller kanske återstoden av äventyret blir att spelarna jagas av skurkarna?
  5. Eftersom mitt mål är att solospela köpeäventyr/andras material så föredrar jag att spela lite kortare äventyr än långa. Dels för att jag solospelar väldigt långsamt (det tar mig månader att ta mig igenom ett äventyr) dels för att varje gång det inträffar en ”Mythic-händelse” som knuffar historien i en ny riktning så har jag lite mindre nytta av det publicerade materialet. I ett långt äventyr eller en kampanj är sannolikheten stor att jag och mina äventyrare framåt slutet befinner oss i en helt annan situation än den äventyret beskriver. Om man kan kalla Botulws äventyr en ”kampanj” så består den av en serie kortare avslutade äventyr snarare än en sammanhängande jättekampanj.

Så långt om förflutna tiders äventyr och erfarenheter. Det som hänt de senaste åren är att det kommit väldigt många lockande nyskrivna svenska rollspel och äventyr. Mitt intryck är att en del av dem passar bättre för solospel än andra. RiotMinds ”Roi de Rats” är en av de vackraste rollspelsprodukter jag sett (allt som Alvaro Tapia varit med och illustrerat är värt att köpa bara för hans bilder) men kampanjen kräver detektivarbete och passar därför bättre för rollspel i grupp än solo.

De äventyr jag sett till Tomas Arferts ”Fantasy!” är dock alla av det slaget att de passar bra för solospel. Det är klassiskt utformade äventyr som tillåter spelarna att sätta sin prägel på spelet (”Old School Gaming”). Det är inte alltför komplicerade historier och de bygger inte på detektivarbete. Jag har med nöje solospelat två äventyr till Fantasy! och kommer så småningom att lägga upp dem här på bloggen.

Fria ligan har i både Mutant år 0 och i Svärdets sång ett upplägg som är lite annorlunda än klassiska rollspelsäventyr, men som jag tror passar mycket bra för solospel med Mythic GME (äventyrsplatser i Svärdets sång, zonsektorer i Mutant år 0). Platserna är oftast en bosättning av något slag och de kommer med en lite större historia att hugga tag i, men där finns också rykten, intriger, pågående maktkamper m.m. Det går lätt att omsätta detta till biroller och trådar i Mythic. Jag har ännu inte testat Svärdets sång (men det kliar i fingrarna) jag har dock testat lite solospel i Mutant år 0. Bilden nedan är slutscenen från mitt första solotest. Min zonstrykare har just levererat den förrymde förrädarens huvud till arkens boss, med komplikationen att huvudet inte var det bossen tänkt det skulle vara (mitt).

– 50 patroner för förrädarens huvud, det var väl det överenskomna priset boss?

En viktig aspekt för mitt solospelande av dessa nya äventyr, som jag ännu inte löst tillfredsställande, är att Mythic GME bygger på att man återkommande slår T100 medan Mutant år 0, Svärdets sång och Fantasy! alla använder sig av T6 för att uppnå samma sak. Arbetet fortsätter.

Modebloggaren

Tack Sverige! Jag uppskattar den respekt ni alla visat under min frånvaro. Inte en kommentar, knappt ens ett besök på bloggen har stört min ledighet. Dock kan jag, efter att ha frotterat mig med jet-seten i alperna, berätta att något som rönt många kommentarer är min medfödda känsla för mode och stil.

Efter en genomträngande analys av vad Sveriges mest framgångsrika influencers ägnar sig åt så ser jag att mode (eller ”fashion” som jag i min roll som international influencer kallar det) är en väg till klick och framgång. Här på SoK låter vi aldrig stolthet eller självrespekt stå i vägen för (alltmer desperata) försök att få besökare till bloggen, så jag delar osjälviskt med mig av ett modetips.

När jag förberedde mig för min skidresa kände jag att ett plagg de senaste åren särskilt lyst med sin frånvaro på kontinentens after-ski-salonger, ett plagg som jag osjälviskt åtog mig att ge ett nytt liv. Jag tänker förstås på den klassiska stickade rollspelströjan. Med rena linjer och värmande ull är man aldrig omodern. Gör som jag och beställ genast sticknings-kitet från Joy Gammon Design!

Vit dvärg (get it?) på ”klassiskt” svart bakgrund, ett plagg som aldrig blir omodernt

Och alla ni som tuggat er ner till nagelbanden i väntan på hur det ska gå för Botulw och hans vänner – imorgon fortsätter redogörelsen för deras utforskande av trollkarlarna Swarzard och Kobblers grav! Då mina vänner, då blir det spännande. Om ni känner en geolog, eller kanske bara någon med ett överdrivet intresse av mineraler, tipsa dom om att gå in och läsa – för imorgon kommer det att presenteras en helt ny typ av STEN!

Skidresa

-”Herr Martin! Herr Martin!”

Knackningarna på min dörr och ropen från folksamlingen därutanför drev mig sakta upp ur den överbegåvades drömlösa sömn. -”Vakna herr Martin! Ni måste vakna!” Jag steg upp, stekte några ägg och lite bacon och ögnade genom morgontidningarna. Det var när jag hörde låssmedens borr som jag suckade, lade en baconskiva som bokmärke i Tractatus logico-philosophicus och gick att möta allmänheten. Men det var inte allmänheten, det visade sig vara synnerheten. Utanför min dörr stod Horace Engdahl tillsammans med utstötta akademiexistenser och skärrade åldringar från Fosterländska finfantasyföreningen. -”Herr Martin.” Sade Horace. -”Ni lyser upp vår dystra samtid. Ert bloss sprakar ensamt i mörka natten. Men ni publicerar för mycket. Ni bränner ert ljus i båda ändar.” -”Men vilka ändar.” Sade jag och slog snärtigt undan båda Jean-Claudes händer. Horace fortsatte: -”Herr Martin. Maitre. Ni måste vila! Det litterära Sverige har inte råd att förlora er. Se här! En biljett till en skidresa i alperna, tänk inte på klimatavtrycket – det gör andra.”

På uppmaning av Svenska akademien och Fosterländska finfantasyföreningen kommer alltså jag den närmaste tiden att befinna mig fysiskt där akademien är mentalt – flera tusen meter över den läsande allmänheten. Detta innebär ett olyckligt uppehåll i publiceringen av tänkvärda och lärorika poster på denna blogg, men håll ut Sverige – jag kommer tillbaka!

Naken vit dvärg II (II)

82. Du har nu sett bilderna på den heta Hourin och den erotiska Rusalkan. Känner du dig:

Upprörd? – Gå till 93

Upphetsad? – Gå till 93

Kränkt? – Gå till 93

93. Du kommer upp ur gravkomplexet och stiger ut i solen. Du är inte säker på dina känslor. Är du upprörd, upphetsad eller kränkt? Stora tankar som: ”Svårt att säga” och; ”Måste jag välja?” far runt i huvudet. Det enda du vet säkert är att varje gång du vill dämpa ALLA känslor så ska du noggrant läsa vapentabellerna i ”Arms at the ready – Combining the AD&D Combat Tables” av Lewis pulsipher i vol III.


Var inte orolig om du har några känslorester kvar då du kommer till slutet på denna sida, det finns flera sidor till i samma stil.

”Men om jag gillar vapen OCH naket?” Frågar Kenny G från Nyhems högstadium. Ja, åtminstone ett företag försökte vänligt nog erbjuda läsarna både vapen och naket.

Det som tecknaren försökte förmedla var att att hon är ambidextriös

Men så mycket mer av avklädda kvinnor än så här var det faktiskt inte i dessa båda volymer. Och nu kommer vi till det som förvånade mig lite när jag läste igenom dem – det är lika mycket, eller snarast mer framträdande (och märkligare) manlig lättkläddhet än kvinnlig dito i dessa båda samlingar. Jag vet inte om det bara råkat bli så i just dessa båda volymer eller om det var så generellt, men min fördom var definitivt att jag väntade mig ett större fokus på avklädda kvinnor än män.

Manlig nakenhet förekom liksom den kvinnliga i annonser, men kanske inte med riktigt samma sex appeal.

Men den utan tvekan märkligaste bilden när det gäller manlig avkläddhet är omslaget till vol I:

Mest avklätt av alla, och svårast att förstå i sammanhanget, är kanske ändå skelettet?

Två tydligt exponerade manliga tanga-skrev samt två svårmotiverat avklädda rumpor i likhögen. Det enda jag kan säga är att det här inte skulle vara OK på min arbetsplats – varken klädvalet eller vapnen. Konstnären har helt enkelt ett och annat att förklara. Ett stort pluspoäng dock för ”la nouvelle look barbare”-frissan hos herren på täppan (klicka på länken för en fundamental analys av rollspelsfrisyrer).

Den för mig näst mest förvånande avkläddheten var den som uppvisades av den poserande barbar som illustreras i vol I, kopplat till brädspelet ”The Barbarian”.

Lampan (solen?) i bakgrunden, hans pose, hans njutningsfullt slutna ögon, hans kalsonger som mobbarbarbaren just denna morgon ryckt högt upp i skrevet  – allt är …märkligt.

Och på tal om kalsongtricket – var det det eller pilen som dödade krigaren på omslaget till vol III?

Obekvämt och pinsamt, men dödligt?
Min högstadiefröken sa att det var farligt att få kalsongerna uppdragna så här, kunde påverka fortplantningsförmågan

Var kommer alla dessa hårt uppdragna kalsipper ifrån? Ansågs det coolt? Såg folk ut så på stranden? Kalsongtricket fanns inte med som vapen i Lewis Pulsiphers artikel, trots att han kombinerade ihop varenda vapenlista i AD&D. När blev kalsongtricket en bärande del i fantasy? Eller är det kanske så overkligt att någon normal människa skulle bära kalsongerna på detta sätt, att det blotta faktum att de finns med på bilden bättre än svärd och odöda visar att här handlar det om fantasy? ”Kalsongtricket som fantasyindikator, tiden före 1989” – där har ni ett ämne för en D-uppsats! Jag minns kalsongtricket mest som något niondeklassare utsatte sjuorna för, och att det som tunn trettonåring var säkrast att slå ett lyckat ”Gömma sig” på middagsrasterna. Mer om sådana ”Realplaying games” i en framtida post. Det är nu dags att avsluta denna genomgång och återgå till solorollspelandet.

Med detta viktiga grävande reportage hoppas jag ha uppnått full jämlikhet mellan könen och en fantasyvärld helt fri från avkläddhet. Tack för mig.


….Samtidigt i Turnbull-land…

Naken vit dvärg I (II)

Chockad? Ogillar du rubriken? Är du redo att döma?

Låt den som aldrig varit naken kasta första stenen säger jag!

Tag er dock i akt! I det minfält som är dagens identitetspolitik riskerar er kritik mot denna rubrik trampa in på tre diskrimineringsgrunder. …Eller i alla fall två, att be någon att sätta på sig kläder är nog inte diskriminerande egentligen. Tråkigt möjligtvis, men inte diskriminerande.

Även om SoK inte har någon reklam och därmed inte är beroende av att många klickar sig in på bloggen så drivs familjeföretaget Wineborgsbolagen efter krasst kvartalskapitalistiska principer, mer för att de kan än att de måste. Min mer framgångsrike kusin Marcus W låter hälsa från styrelserummen att jag har att välja mellan att få upp besöksstatistiken eller skickas på ”internutbildning”. Hotet, och det i mina ögon lite onödiga post skriptumet ”din råtta”, fick dock avsedd effekt  Därför, mina vänner, tvingas jag nu ta till det tunga artilleriet:

Nu. Blir. Det. Naket!

Jag ska inte prata naket i allmänhet utan väldigt specifikt. Närmare bestämt nakenheten i Best of White Dwarf Articles vol I (1977-1980) och vol III (1982-1983).

Om någon hade frågat mig om vilka som är i fokus i lättklädda illustrationer till rollspel från sent 70-tal och tidigt 80-tal (ett ganska hypotetiskt scenario) så skulle min gissning ha varit att det främst rörde sig om lättklädda kvinnor. Men mitt nypuritanska anno 2019-jag har noterat saker som jag inte lade märke till när jag läste de här magasinen för 35 år sedan. Jag återkommer till detta, först lite om miljön dessa nakenheter förekommer i.

Volym I är, som ni alla vet, den samling artiklar som inleds med Don Turnbulls tyrannosauriskt tråkiga artikel om ”Monstermark”, ett matematiskt system för att ”hjälpa” spelledaren att räkna ut hur de monster spelarna möter inte är för svåra och inte för lätta motståndare för gruppen.

Visst saknade man alltid matten när skoldagen var slut?

Shit asså! Jag hade aldrig trott att M=3A, men nu när jag inser att M=6A=12,960 så…

Allvarligt talat, kan detta verkligen vara en av de BÄSTA artiklarna från de första 3 (!) hela årens utgivning?!?

Det är flera likadana sidor kvar i artikeln, inte undra på om tonåringarna ville se något som mer fick igång blodomloppet – och det fick de om de bläddrade till sidan 25. Där kom en artikel om en ny ”Character Class – The Houri”, eller ”Nymfen från paradiset” ( anges som ”en bättre beskrivning”).

Houri – Nymfen från paradiset.

Medan mitt tonårs-jag tittade på Hourin då hon dansade de sju slöjornas dans (jag har alltid varit intresserad av dans och lokal kultur) så malde Don Turnbull oförtrutet på i bakgrunden…

”I hope this helps illustrate the method…”

Håller blodomloppet på att stanna av igen? Hörs det gäspningar i pojkrummen? Lugn! Jag har hittat en naken tjej till, denna gång på s 54 i vol III. Låt mig presentera ”Rusalkan”:

Rusalkor trivs bäst i buskage med strategiskt placerade löv

I artikeln får vi lära oss att Rusalkor är ”de odöda andarna av kaotiskt elaka kvinnliga magiker som dog drunkningsdöden”.  Låter som vi i alla fall inte behöver oroa oss för några större horder av rusalkor.


Dags för kalldusch och tagelskjorta. Nakenchocken fortsätter imorgon – då även med manlig avkläddhet!

Rollspelsfrisyrer

Swords & Kåseri fortsätter sin segermarsch genom internet och är efter två veckor uppe i 71 visningar, en siffra som har fått upp de stora kvällstidningarnas intresse för bloggen – ofta bara beskriven som ”ett fenomen”. När SoK på så vis återfört bloggandet till centrum för det nationella samtalet så landar ett stort ansvar på mina axlar. Det är inte alltid lätt att vara influencer. Med så många lättpåverkade, sökande människor som läser bloggen måste jag använda denna plattform till något gott och samhällsnyttigt. Jag har därför beslutat att ägna veckans söndagspost åt rollspelsfrisyrer.

Ni som direkt skruvar oroat på er – var lugna. Jag kommer inte göra mig lustig över rollspelares frisyrer/avsaknad därav. Dagens post kommer enbart att handla om de frisyrer som dyker upp i illustrationer och på omslag till fantasyrollspel. Jag kommer inte heller att ifrågasätta dessa frisyrer utifrån ett ”så såg man inte ut”-perspektiv, eftersom vetenskapen idag inte med 100% säkerhet kan säga hur frisyrer ser ut eller inte ser ut i fantasivärldar. (Eller, jo …lite kommer jag nog göra det. På slutet.) Det jag däremot tänkt begrunda är hur den tid ett rollspel skapas i återspeglas i illustrationerna – särskilt i frisyrerna.

Det verkar vara så att coola och attraktiva subjekt stylas med frisyrer som är moderna då spelet illustreras. Se t.ex. på följande exempel från 1982, ur ett äventyr i en tidig White Dwarf.

Girrrl look at that body!

Denne extremt ådrige barbar (?) med välansat skägg och välartad sidbena är utan tvekan coole killen på bilden. Övriga personer är inte bara arrangerade som bifigurer utan även fysiskt mindre, på sätt som tycks ifrågasätta om perspektivet i denna fantasyvärld lyder samma lagar som vår. Åtminstone jag får intrycket att tecknaren ägnat betydligt mer tid åt att få till barbarens frissa än de övrigas. Se hur nästan varje hårstrå kärleksfullt ritats ut. Jämfört med barbaren ser de övriga ut som om de tagit på sig någon sorts peruker gjutna i plast. Det är ingen tvekan om vem av dessa individer tecknaren själv skulle vilja vara.

Det hela får en ytterligare dimension då man ser fotot på redaktören till White Dwarf…

Paul Cockburn 1987

Nu var inte Paul Cockburn (uttalas ”Coburn” så sluta fnissa) redaktör för White Dwarf då illustrationen gjordes så min första teori faller. (Jag tänkte att det rörde sig om en inställsam tecknare som försökte få sina bilder sålda genom att rita redaktören som ett muskelberg.) Men det som jag tycker håller är att sidbena-skägg-kombon ändå känns mer 80-tal än fantasy.

Vi går några år framåt i tiden, till…

Treasures of the Savage Frontier, TSR 1992

Hade detta inte varit bildens huvudperson/ ”love interest” så hade hennes hår kanske inte behövt vara så 80-90-tals burrigt. Men nu är hon det och då får tecknaren hämta inspiration från samtiden så att ingen tycker huvudpersonen känns oattraktiv. Inspiration till female-fantasy-fighter-frisyr kan ha hämtats t.ex. från:

Dollys & Dragons

Mitt sista exempel på nutidsfrissor som placeras in i fantasyvärldar är hämtat från Fria Ligans ”Svärdets sång”. Jag ska inleda med att säga att jag tycker att denne tecknare (Niklas Brandt) gör ett MYCKET bra arbete genom båda böckerna i spelet, så det är inte menat att ge honom en känga …det är bara ett så tydligt exempel att jag inte kan låta bli att ta med det. (Korrigering 190304: Efter närmare studie av tekniken tror jag nu att det är Nils Gulliksson som stylat frissan nedan. Sorry!)

Tyska arméns 30-talsfrissa i fantasykontext
…och i samtiden

Folket rasar: Samtida frisyrer förstör fantasy – vad göra?

Som jag sa inledningsvis är det ett tungt ansvar som faller på ens axlar när man väl blivit en inflytelserik influencer. Man bör inte bara identifiera och lyfta fram samhällsproblemen, man bör även försöka åtgärda dem. Jag har därför tagit fram en trestegsplan för hur vi ska komma tillrätta med samtidsfrisyrernas inflytande på fantasyfrisyrer.

  • Steg 1: Jag tar fram två nya hippa frisyrer, en för män, en för kvinnor.
Påbjuden manlig stil
Påbjuden kvinnlig stil

(…När jag nu ser dem så här bredvid varandra så inser jag att det nog egentligen är samma frisyr – så då slipper jag hela problematiken med icke-binära fantasyfrisyrer.)

  • Steg 2: Samtliga rollspelare som i Sveriges långa land livnär sig som frisörer och stylister ser till att klippa modeller och filmstjärnor enligt denna nya unisexfrisyr (”La nouvelle look barbare”)
  • Steg 3: När denna stil på så vis blivit den som alla coola personer har, så kommer rollspelsillustratörerna att teckna sina hjältar, hjältinnor och andra huvudpersoner med den frisyr som de själva önskar att de hade haft (dvs ”La nouvelle look barbare”) och vips har vi en äkta fantasylook i alla fantasyillustrationer. Svårare än så här behöver det inte vara.

Ryska dockor och rollspel med kändisar

Ok, det här blir lite som Christopher Nolans Inception, fast med fler (och svenskare) kändisar.

Tänk om jag, istället för att spela mina fantasykaraktärer, lyfter det hela till en annan nivå och med hjälp av solosystemet spelar ett gäng låtsaskompisar som träffats för att spela rollspel …och som i sin tur spelar med sina karaktärer. Jag slår mina slag för att se hur mina påhittade spelare agerar, och utifrån det avgörs hur de påhittade spelarna spelar sina karaktärer. Fantasykaraktärerna blir som små ryska dockor gömda inuti de större ryska dockor som de påhittade spelarna utgör.

-”Men varför skulle man göra så?” Frågar ni er. ”Glöm alla invändningar!” Svarar jag. ”Varför” är fyraåringens invändning! Den vuxna människan frågar aldrig ”varför?” Frågade Andrée-expeditionens medlemmar varför? Nej! Den mogna människans standardsvar är ”Därför!”

Varför? Därför att spela ett låtsasspelgäng ger mig möjligheten att spela med VEM JAG VILL! Tänk dig att få komponera ihop den perfekta spelgruppen! Till min onsdagsgrupp tänker jag att… Sir Ian McKellen skulle spela en gammal gympalärare (”Run, you fools!”) som förvirrat leder gruppen. Tilda Swinton skulle spela den överspända och våldsbenägna ställföreträdande chefen för sällskapet. Margareta Krook skulle spela hertiginnan som de ska eskortera men som snart tagit över ledningen för hela gruppen. Edgar Allan Poe skulle vara spelledare. Han skulle sitta blek, svettig och hålögd och lukta tredagarsfylla – men det skulle det vara värt. Jerry Lewis hade tillåtits med i gruppen bara för att slippa ha honom tjuvkikande från hallen. Han skulle få spela en sjukt jobbig anka, så jobbig att någon i gruppen snabbt skulle dödat honom (Jerry Lewis, inte ankan).

Men det finns också många knepigheter med att samla kändisar på det här sättet. Jag vet ju inte om de håller till godo med chips och läsk eller om de kräver cava och canapéer? Och tänk om man i sitt låtsasgäng får med kändisar som visar sig inte gilla rollspel? Tänk om Horace Engdahl kommer och säger att vi är barnsliga? Eller tänk om Torsten Flinck under en split party session drar i sig knark och sen bara lägger an på min (låtsas)syrra resten av kvällen?

Man ska inte heller glömma att scenpersonligheter vill vara i centrum, det kan lätt bli konkurrens om utrymmet. Stefan Sauks handelsman dominerar genom att mala på i en oavbruten monolog under fyra timmars spelande, medan Tommy Körbergs krigare bara: -”AttaAaAaAaAaAaAck!” (Vibrato). Detta medan en Börje Ahlstedt som hamnat i skuggan (ingenting är farligare än en Börje Ahlstedt som hamnat i skuggan) gör en dramatisk gest med armen och bara ”råkar” svepa ner alla medspelarnas karaktärsblad och figurer på golvet samtidigt som han tuttar fyr på gardinerna för att göra en oförglömlig scensorti.

YOLO – play solo!

Bloggel Fenix

En snabb sökning på nätet visar att de flesta svenska rollspelsbloggar lades ner för ett par år sedan. Bra! Mindre konkurrens om utrymmet. Inga unga vältaliga och rappa-i-repliken-rollspelare att trängas med. Jag har en chans. Jag har nämligen gjort det klassiska kampanjloggsmisstaget att skriva loggarna aaalldeles för långa. Så ur de svenska rollspelsbloggarnas aska reser sig nu bloggel Fenix, hostar ut en grå luftpuff och börjar sedan mala på, ändlöst, om allt som hänt i mina och våra soloäventyr.

De allra flesta av oss har mycket låg smärttröskel för att traggla oss igenom andras krönikor samtidigt som vi tycker att just vår egen kampanj är en historia som förtjänar en stor läsekrets. Syftet med denna blogg är främst att jag, och mina två kusiner som jag spelat med i över trettio år, ska ha historierna i våra spel nedtecknade och åtkomliga. Både för vår egen del och för andra eventuella solospelare så kommer jag att lägga ut texten kring hur jag/vi gör då vi spelar utan spelledare. Kan det få någon vilande rollspelare att komma igång och spela på sin kammare desto bättre.