Vi närmar oss rollspelssveriges största och viktigaste konvent – Gothcon. Jag har blivit oombedd att säga några ord om detta ur ett soloperspektiv.
Det har funnits solorollspelare lika länge som det funnits rollspel, kanske längre – ingen vet eftersom solorollspelare genom historien varit mycket restriktiva i att berätta vad de gör. Likt enstöriga blåvalar glider de ensamma fram under ytan i det väldiga människohavet. De glider förbi oss utan att vi märker dem, och de försvinner igen. Det enda spår dessa ståtliga bestar lämnar är en borttonande sorgesam sång. Men vi ska inte låta oss bländas av skönheten i dessa stora kroppar. En färsk Psipo-undersökning visar att 73% av solorollspelarna lever i vad som kan klassas som någon form av utanförskap. Detta är en marginaliserad grupp och vi har ett ansvar gentemot dem. Som inflytelserik influencer har jag länge försökt dra mitt strå till stacken för att höja medvetenheten.
Det har inte alltid varit så som det är idag. Det har funnits perioder i historien då försök, seriösa försök, har gjorts för att lyfta denna marginaliserade grupp ur deras självvalda utanförskap. Jag har själv deltagit vid två försök. Det första var på Gothcon 1989 då vi bjöd in till ett seminarium på temat solorollspel – ingen kom. Vi var osäkra på hur vi skulle tolka detta. En äkta solorollspelare undviker kontakt med andra spelare så på ett sätt var frånvaron ett tecken på att vi lyckats, om vi nått samtliga genuina solorollspelare i Sverige så var det så här det skulle se ut. Ingen av dem skulle ha kommit. Faaaast… det kan ju också vara så att ingen solorollspelare någonsin hörde talas om arrangemanget. En av nackdelarna med att vara solorollspelare är ju att ingen berättar för en vad som händer. Arrangemanget blev alltså en sorts ”Schrödingers solospelare”, antingen var det en stor framgång eller ett totalt misslyckande. Vilket kommer vi aldrig att få veta, denna låda går inte att öppna.
Det andra försöket var på Gothcon för bara några år sedan. Vi hade bildat en undergrupp till SVEROK. (Eller, undergrupp och undergrupp, de visste väl egentligen inte att vi fanns. Vi hade inte sagt ett pip. Var lite osäkra på rättsläget i vad vi avsåg göra). I vilket fall, vi hade bildat ”Den välmenande föreningen för solorollspelarnas återbördande till samhällsgemenskapen.” Vårt mål var att få solorollspelare att mötas, och vi hade en plan. Vår plan var att gillra en solorollspelarfälla. I den stökiga folkrika miljö som Gothcon utgör satte vi upp lappar med texten ”Sal 324 är ett tyst rum. Den som kommer dit först får en timme tystnad och ensamtid.” Vi behövde inte vänta länge, snart störtade ett antal solorollspelare in i salen. De hade stirrande, jagade blickar, flera hade stoppat tärningar i öronen i fåfänga försök att stänga ute ljuden från hundratals människor och de var alla i allvarlig andnöd efter att ha stressat uppför en trappa. Då åtta personer kommit in i salen smällde vi igen dörrarna bakom dem. –”Fångad! Fångad som ett djur!” Väste en solorollspelare mellan sammanbitna tänder och svepte med blicken efter en nödutgång som någon vaktmästare glömt låsa. –”Fångad som ett djur i en bur!” Väste en annan medan hon mätte avståndet från fönstret ned till marken och kalkylerade överlevnadschansen vid ett språng. Vi visste att vi inte hade mycket tid och vi var förberedda. Vi hade med oss ett proffs från näringslivet som var van vid att ordna ”speeddating” där olika entreprenörer träffade varandra och upptäckte om de kunde hjälpa varandra. Men inte ens hennes professionalitet räckte till. Speeddatingen utvecklades till speeddodging, en sorts omvänd ”Hela havet stormar” där, hur vi än ryckte bort stolar, antalet solorollspelare hela tiden minskade och alltid var mindre än antalet stolar. Vart dom tog vägen vet jag faktiskt inte, men om ni som under påskhelgen deltar på Gothcon hör något som rör sig i mellanväggar och undertak på Hvitfeldtska gymnasiet, så tänk på att det kan det vara en överlevare från vårt försök att föra solorollspelare samman. Häll lite cola och lägg några chips på ett fat och ställ det i ett hörn av din sovsal, det kan rädda ett liv.
Och döm oss inte för hårt, vi menade väl.
Swords & Kåseri 