I Dungeons & Dragons kallar man äventyrarens yrke för ”class”, ett sedan sent 70-tal etablerat rollspelsbegrepp. Jag kan dock aldrig se texter som den inringade utan att mina tankar går till Marx. Eftersom 1 maj är arbetarklassens dag är det väl lämpligt att ägna sig åt lite ogenomtänkt ordbajseri om arbete, klass och äventyrarnas förhållande till produktionsmedlen just denna dag.
Om vänsterradikala studenter (i en paus i manifestförfattandet) under kårhusockupationen 1968 hade satt sig och spelat rollspel skulle de sannolikt ställt frågor som: -”Kamrat von Platen! Vilket är egentligen äventyrarnas förhållande till produktionsmedlen? Skapar deras äventyrande ett mervärde för uppdragsgivaren som är större än äventyrarens lön? I så fall bidrar äventyrarna till att upprätthålla det utsugande system som gynnar fantasy-bourgeoisin!”
Våra äventyrare får väl sägas vara en sorts äventyrandets proletariat. De säljer sin egen arbetskraft, de livnär sig inte genom att köpa in andra äventyrare att göra jobbet åt dem. Delvis kanske de kan sägas vara lite småborgerliga, de anställer kanske lite medhjälpare och henchmen men de fortsätter ändå att själva äventyra. Är det då de gamla gubbarna som delar ut uppdrag på värdshusen som utgör fantasy-bourgeoisin, staten och kapitalet? De köper ju onekligen våra äventyrares arbetskraft och får oss att offra liv och lem för att föra tillbaka de småsaker som de efterfrågar. (Antalet dödsolyckor och skador på äventyrares arbetsplatser är faktiskt förfärande höga, och fortsätter att öka i takt med att allt fler personer spelar rollspel.) Även om systemet med uppdragsgivare och äventyrare är utsugande, och även om det leder till att tusentals karaktärer varje år dör en våldsam död på sin arbetsplats, så får vi inte glömma att det finns saker vi kan göra åt det. Som en första åtgärd ska varje äventyrarsällskap, med start den 1 augusti 2019, ha utsett ett skyddsombud i sin grupp. När det gäller mer fundamentala förändringar av systemet så verkar det ju vara ett ganska enkelt system att kullkasta. Det är ju inte direkt en decennielång bombkastar-lönnmördar-bli-torterad-av-tsarens-hemliga-polis-kampanj vi ser framför oss här. Nej, jag ser framför mig hur den överenskomna natten infaller och planen för revolutionen cirkuleras mellan revolutionära äventyrarceller på olika värdshus. Den kommer på en liten svettig, skrynklig lapp och ser ut ungefär så här:
Men efter revolutionen då? Hur ser då det klasslösa samhället ut i D&D? Innebär det att ingen längre vet vem som är magiker, krigare eller tjuv? När jag gick på gymnasiet hade vi besök av en chilensk gubbe som talade sig varm för en liknande idé i syfte att utrota ojämlikheter och avundsjuka i världen. -”Idag är det jag som klipper gräset och du som är kirurg, imorgon byter vi – alla jobbar för samma lön och alla har samma status.” Halmstads gymnasister var väl mer praktiskt än teoretiskt lagda och det var en kille som påpekade att han, om han fick välja, helst blev opererad av någon som hade arbetat som läkare mer än någon dag tidigare. En mindre egalitär men ganska rimlig synpunkt.
-”Allt det här var ju vansinnigt intressant Martin, men den 1 maj är ju arbetarnas dag. Kan du inte säga lite mer om just arbetarnas roll i rollspel?” Jo, men inte mycket. Efter att ha ögnat igenom min rollspelssamling kan jag konstatera är att just ”arbetare” inte är ett vanligt yrke i rollspelens värld. I de flesta spel finns det inte med som yrke eller tidigare sysselsättning, men det finns några undantag. Man kan t.ex. vara ”Laborer”, Itinerant Worker” och ”Mechanic” i Pulp Cthulhu men de yrkena blir väldigt slätstrukna, de beskrivs bara i siffror, inte i text. Dömande av min rollspelssamling så dyker yrket arbetare oftare upp i svensk rollspelstradition än i anglosaxisk. Redan ursprungsversionen av Mutant (1984) hade med arbetare som en av de sysselsättningar man kan ha haft innan man valde att bli äventyrare. Arbetare beskrivs där på ett sätt som kan passa in i dagens 1 maj-tema: ”Många trista jobb ger dåligt betalt och de som sköter sådana jobb kallas allmänt för arbetare.” Den beskrivningen sätter dock inte igång min fantasi och gör mig inte sugen att spela en fd arbetare. Den bästa beskrivningen av rollspelsyrket arbetare finns nog i Mutant: Undergångens arvtagare där den tidigare sysslan som arbetare beskrivs så här:
Denna text förvandlar den tidigare sysselsättningen ”arbetare” från att ha varit slätstruken och intetsägande till att handla om individer som har tankar och vilja. De protesterar mot orimliga förhållanden, de sätter sig på tvären, organiserar strejker och upplopp och flyr ut i den stora okända världen. Men den lite mer heroiska arbetaren i texten får en annan vinkling när man ser på färdigheterna. Hur kommer det sig t.ex. att de arbetare som sökt sig bort från sitt arbete till äventyrarbanan är bra på att undvika? Är det en färdighet de sakta förbättrat alla de gånger de gömt sig på lagret för att undvika att förmannen ska hitta dem och ge dem nya arbetsuppgifter? Och, mer oroande, varför är de bra på låsdyrkning? Beror det på alla de gånger de har dyrkat sig in på kontoret för att se om de kan komma åt lönekassan eller om det finns alkohol eller något de kan sälja? I en kort liten presentation fick Järnringen den tidigare sysselsättningen arbetare att spänna från heroiska idealister till latmaskar som duckar arbetsuppgifter och försöker stjäla från kontoret. Från att på ytan ha varit en av de tråkigaste tidigare sysselsättningarna så lyckades Järnringen göra arbetaren till en karaktär intressant att spela, både spännande och tvivelaktig.
Ett väl utfört arbete.
Swords & Kåseri 