Jag stod inte ut med att det första intrycket en slösurfande solorollspelare skulle få av SoK var en jättelång, tråkig avigsida, så här kommer en mer färggrann ”förstasida” som får ligga och fronta över semestern.
Min impulskontroll när det gäller att starta spelprojekt är svag i mina bästa stunder, men på sommaren tycks den närmast försvinna helt. Befriad från vardagens ansvar och bördor får jag på semestern ofta vad jag, just då, tycker är väldigt bra idéer. En förvärrande faktor är att till skillnad mot resten av året så har jag under semestern en massa tid att lägga på ett ogenomtänkt projekt som sedan (givetvis) visar sig vara bortkastat. Ni ska nu få se ett exempel på ett sådant.
Sommaren 2000 (2001?) fick jag den ljusa idén att göra spelpjäser till ett rollspel jag och kusinerna brukar spela. Pjäserna skulle ersätta de mynt, suddgummibitar och småstenar som vi brukade använda för att markera var personerna stod någonstans. Som kanske kan utläsas av pjäserna utspelar sig spelet i Norden vid 1800-talets slut, är cthulhuinfluerat men mer skämtsamt. Först gjorde jag pjäserna till det äventyr jag skulle spelleda: Överst ser ni Champagnemiljardären duTronc och hans vackra hustru som på sin bröllopsresa i Sverige kidnappas av de fruktade anarkistbröderna Kåre (”De kalla Kårarna”). Underst syns de ”hjältar” kusinerna kunde välja mellan.”Herr Enigma”/frågeteckenmannen hade ingen roll i äventyret, men det är nog han som egentligen var skurken i hela den här historien. Det var han som sådde ett första tankefrö om att såna här spelpjäser skulle kunna användas för mer än bara precis det äventyr som jag satt och förberedde…
Sen slog den till, sommar-hybrisen. Utan att ha prövat om dessa pjäser egentligen var en bra idé för spelet så passade jag på, då inspirationen var framme och ångan på topp, att göra ett antal mer generiska pjäser. Detta var ju en så uppenbart bra idé att det var lika bra att göra pjäser även för äventyr som ännu inte var skrivna. Det skulle bli användbart för oss alla. Ja, en vacker dag skulle kusinerna komma att tacka mig för denna insats! Det blev många tiotals pjäser med beväpnad allmoge (överst i denna post) men också ett marint tema med medföljande Nordpolsfarare (några syns nedan). En sak som slår mig idag är att med undantag för allmogepjäserna (som var ca 50/50) så tecknade jag nästan bara män. Säger nog något om hur vi spelade och vilka vi under uppväxten stött på som spelade.
Alla som äventyrat här uppe i Norden vid sekelskiftet 1900 vet att det finns stor risk att man kommer att stöta på tsarryska agenter, soldater och kosacker, och är det en sak man kan vara säker på så är det att om Tsarryssland genomför en operation på svensk mark så kommer Kejsartyskland inte vara långt borta. Det var bara att teckna två uppsättningar pjäser till.
Sen började jag tappa greppet. Jag tecknade många många fler pjäser än de jag visar här. De flesta var rimliga, andra var mindre rimliga – som jätterallarna. De hade funnits i en tidig version av vårt spel men plockats bort eftersom det blev för tramsigt, men med långa sommarnätter och inga tider att passa så tecknades ändå flera jätterallare.
Slutligen, efter att knappt ha gjort annat än att teckna 2 cm höga spelpjäser i en vecka, så tecknade jag pjäserna nedan, helt utan en tanke på i vilket äventyr jag skulle få användning för dem:
Kanske ansåg jag att jag inte kunde toppa dessa eller så hade det kanske här börjat krypa in en misstanke om att dessa pjäser inte var den succé jag sett framför mig? Kanske tyckte jag bara det var tid att testa hur det skulle funka att spela med mina nu ca 400 pjäser? Jag minns inte exakt varför men här slutade projektet.
Needless to say har ingen av dessa hundratals pjäser någonsin använts.
Swords & Kåseri 