10-11.2 Stora domtältet i Cerand

Esther Klanlös, två gånger vald till domare i Cerand, låter tankarna vandra, och ler. Hon föreställer sig hur hon står i rådssalen i sin forna hemstad Gwarch och ser ansiktsuttrycken på stadens sju ledare, de sju matematikerna, då de får höra att besättningen ”tappat bort” sitt skepp medan de provianterade i Cerand. -”Det här hade ni inte räknat med va?” Skulle hon ha sagt, om hon var där. Fruktansvärd historia den där med profeterna förresten. Alla döda, på en enda natt. Märkligt också att alla människor hon såg på vägen till domtältet var på väg till stora infarten till Cerand, och det vid en tid då hederligt folk borde inta sitt aftonmål och njuta av ökennattens svalka. Hon skakar bort tankarna och återvänder till ärendet:

–”Försvaret ogillas, bar och basar är förvisso två liknande ord, men ni borde veta bättre. För fylla och förstörelse i stora basaren döms ni till tio dagars häkte.” Hela processen är en fars för att köpa tid åt de där båda existenserna som ska stjäla det gwarchiska luftskeppet, stölden av skeppet lite salt i såren på den stad som en gång kastade ut henne från klangemenskapen.

Kapten Kasr, befälhavare för Hertig Slagfalk och dess åtalade besättning ser på Esthers ansikte, lite för noga. –”Han ser väl inte… Jag hann väl sminka över…” I samma ögonblick som Esther kommer ihåg att den hastiga kallelsen till domstolen för att döma dessa luftofficerare inte lämnade någon tid till att sminka ansiktet, ser hon ett elakt leende sprida sig över Kasrs ansikte: -”De där ansiktstatueringarna, du är en gwarchiska! Här i Cerand! Du är alltså en utstött, en klanlös! Ha ha! Ge oss våra vapen – ingen klanlös kan sätta sig till doms över en gwarcher!”

Esther ska just höja straffsatsen då skrik och rop hörs utifrån. Två vakter kommer in i domtältet. Mellan sig släpar de en mager och smutsig stackare – en profet! De har grävt fram en levande profet ur sanden – ett mirakel! –”Vin! Ge mig vin! Endast vin hjälper den som varit levande begravd!” Ropar han.

Esther Klanlös, två gånger vald till domare i Cerand, låter tankarna vandra

10-11.1. Kapten Kasrs utsirade kajuta

De sliter upp dörren till kaptenens kajuta och ett svalt nattligt korsdrag uppstår genom ett blyinfattat fönster som stått öppet i hytten. Ut genom detta fönster far de papper som låg på kaptenens skrivbord, inklusive det snirkligt skrivna heraldiska manuskript som låg där. Manuskriptets ark skingras och bärs långt ut i öknen av vinden, där de så småningom begravs under de ständigt skiftande dynerna. Sådan är Siporettons, ökenvindens, lag. Med detta heraldiska manuskript försvann för alltid våra möjligheter att få veta budskapet på den sirliga kalligrafisk-kryptografiska fana som hänger under skeppet.

Ett korsdrag för de papper som låg på kaptenens skrivbord ut genom fönstret och ut i öknen

Då Kazzar och Fantasma ser efter manuskriptet som försvinner ut genom fönstret försöker en skepnad smita ut genom kajutadörren bakom dem, men Kazzar får fatt i personen som skriker, slåss och bits. Fantasma stänger kajutafönstret, tänder ett ljus och ser in i en medelålders kvinnlig besättningmedlems ansikte.

Då de binder och munkavlar henne kliver en storvuxen man i cerandisk klädnad fram i ljuset. Hans skäggiga anlete klyvs av ett bländande vitt leende: -”Aii! Då var skeppet vårt boys! Timmerman Abu Hols, stolt cerandick, anmäler sig för tjänst!”

8-9. Ner under däck

Ombord på Hertig Slagfalk smyger Kazzar och Fantasma försiktigt ned för den utsirade trappa som leder till manskapsdäck. Men Kazzar snubblar och drar med sig Fantasma i fallet. Vig som en ökenozelot är Fantasma genast på fötterna och med en kniv i ena handen spanar han ut i mörkret därnere – har någon hört dem? Kazzar tar sig stånkande upp på benen och svär över det saknade trappsteg som fick honom att falla. –”Tyst!” Viskar Fantasma. –”Det är någon här.” Mycket riktigt, även Kazzar kan höra smygande steg som försvinner akterut. Systematiskt trevar de båda tjuvarna sig fram genom skeppet, flera gånger närmar de sig mörka vrår och gömställen bara för att höra tassande steg avlägsna sig. Till slut är de längst bak i aktern, vid kaptenens utsirade kajuta, där personen måste ha gömt sig.

5-7. Hertig Slagfalk

Efter mörkrets inbrott sätter sig Kazzar och Al-Fantasma på mattan och far upp mot natthimlen. Vinden är sval och skön i ansiktet och de lär sig snabbt att styra mattan. Först far de bara rakt fram högt över tältstaden och ut över öknen, sen vänder de tillbaka och i en lång kurva rundar de domaretältets högsta spira och tar en sväng över Fufubars tält. Allt är tyst och mörkt där nere, troligtvis har tjuvgillet planerat klart. Efter att den första hisnande känslan lagt sig styr de mattan mot Hertig Slagfalk som flyter ovanför staden. Däcket ser tomt ut så när som på en sovande utkik i fören.

De landar mattan i aktern och smyger sig fram till aktre ankartrossen och lösgör den. Befriat från förankringen börjar skeppet långsamt svänga för att lägga sig rätt mot vinden, det knarrar och knäpper i skrov och tågvirke. Kazzar och Fantasma står stilla, vågar knappt andas – kommer någon ombord att märka förändringen? Nej, det är tyst. De smyger fram till den sovande vaktposten och innan han hinner förstå vad som händer har de kastat honom överbord. Ett kort skrik och en duns därnerifrån. Återigen står de blixtstilla och väntar på att vakter ska komma springande, men inte heller nu några reaktioner. De går fram och skär tyst av främre ankartrossen, och Hertig Slagfalk börjar driva för vinden.

Samtidigt som Hertig Slagfalk börjar driva hörs tumult nedifrån Cerand. Har mannen de kastade överbord upptäckts? Nej, det är något annat som sker där nere. På långt avstånd, nästan vid horisonten ser Kazzar och Fantasma ljuset av hundratals facklor, det måste vara en väldig karavan på väg mot Cerand. Det verkar som om alla stadens invånare beger sig mot stora infarten för att möta den. Då drar de sig till minnes det rykte de hörde tidigare på kvällen. Den ofattbart rika kejsarinnan Kash-In är på väg till Cerand med sitt väldiga vandrande hov. Ryktet säger att hennes tjänare släpper ett guldmynt i vart och ett av hennes fotavtryck, och varje plats där hon satt sig att vila föräras ett guldsmycke stort som ett olifantöra. Handelsmän och rika hantverkare knuffas och insisterar på företräde för att vara närmast den stora vägen in till Cerand. De hoppas på feta kontrakt och kanske t o m att lyckas gifta bort en oduglig son eller två till någon av hennes hovdamer. Cerands fattiga slåss och trängs i sin tur om de bästa platserna för att fånga upp en del av de gyllene mynt hon kommer strö omkring sig. Ingen har råd att missa detta tillfälle och snart är tältstaden tom på folk. Handelsmän och hantverkare knuffas och fräser, fattiga nyps och lägger fälleben. Det hörs förnärmade rop, grymtningar och vrål av smärta. Det enda som inte hörs är tjuvgillets medlemmar då de på given signal börjar länsa de nu folktomma tält som tillhör stadens rikaste handelsfamiljer.

I en lång kurva far de över Cerand och upp mot Hertig Slagfalk

4. En kontrovers

Dagen efter har Kazzar och Al-Fantasma enats om en plan. Kazzar ska gå in i Fufubars tält, vara allmänt kontroversiell och på så vis dra till sig uppmärksamhet medan Fantasma smyger in i tältets bakre del och stjäl mattan.

Femton minuter senare kliver den kontroversielle herr Kazzar med bestämda steg in i matthandlaren Fufubars tält. Stel som en pinne, med armarna tätt intill kroppen, säger han med hög och tydlig röst:

-”Jorden är rund! Öknen är grön!”

Fufubar ser förvånad på honom. Först då gör Kazzar de gester öknens folk normalt skulle gjort medan de pratade.

-”…Kan jag hjälpa till med något?” Undrar Fufubar.

-”Utmana mig inte! Jag kan mitt ämne!” Ropar Kazzar.

-”…Eh är du intresserad av en matta?” Frågar Fufubar och utbyter en oroad blick med sin assistent.

-”Utmana mig INTE!”

-”Jag bara…”

-”Tyst!”

Herr Kazzar ser sig om för att säkerställa att det inte finns några tjuvlyssnare i närheten och fortsätter sen: 

-”En dag ska det komma en DAIDJALL!”

-”…En Dai…?”

-”Detta är HELT ny information. DAIDJALL!” Kazzar rullar med ögonen. Först åt höger sen, med viss möda, åt vänster. Sen backar han stelt ut ur matthandlarens tält.

-”Aii, den där Kazzar är verkligen kontroversiell.” Säger Fufubar till assistenten. De börjar packa ihop butiken för dagen, utan att märka den matta som försvunnit från förrådet längst bak i tältet.

Herr Kazzar är allmänt kontroversiell och drar till sig uppmärksamheten medan Al Fantasma stjäl mattan

3.2 Vad pratar de om?

-”Det var ett fasligt liv på lurvarna där borta vid karavanstallarna.” Funderar Kazzar irriterat. Nu har Al-Fantasma varit inne i tältet i fem minuter, vad håller han egentligen på med? Herr Kazzar ålar grymtande in under tältduken och ansluter. –”Vad är detta? Har matthandlargillet möte?” Frågar han. Al Fantasma hyssjar och skakar fundersamt på huvudet. Han viskar: –”Nej, detta är inte några snikna matthandlare, och jag ser inte heller Fufubar bland dem. Vi har råkat smyga oss rakt in i tjuvarnas gille i Cerand. Detta är renhåriga tjuvar. Sympatiska tjuvar. Tjuvar som förstår att uppskatta en mästares touch! De planerar någon form av kupp men jag har inte lyckats förstå mot vad. Mina tankar gick först till att de var ute efter Goldion Phlanarion och hans teatersällskap. Deras dyrbara draperier och förgyllda sniderier måste vara värda en hel del, men gillet sa något om att hans teater inte var värt besväret.”

Hade våra vänner haft ökenkattens hörsel så skulle de nu kunna ha hört ljudet av ett tungt tygstycke som vecklas ut från luftskeppet Hertig Slagfalk och som slår i vinden. (Jag råkar veta att det handlar om en sirlig kalligrafisk-kryptografisk fana, dess innebörd omöjlig att tyda utan experthjälp, men om detta vet Kazzar och Fantasma intet.) Nå, våra hjältar har inte ökenkattens öron och hör därför inte fanan vecklas ut, och även om de haft ökenfladdermusens hörsel skulle de ha haft svårt att höra något annat än tjuvgillets skålanden och skrockanden. Tjuvarnas gille pågick hela den natten och det var först då solen steg över Cerand som tjuvarna lämnade Fufubars tält, och Kazzar och Fantasma smög sig hem. De fick inte med sig mattan utan får planera ett nytt tillslag.

Det är en sirlig kalligrafisk-kryptografisk fana, omöjlig att tyda utan experthjälp

3.1 Ökenprofeternas nattliga dödsritt

Från det höga tornet Safkadim i staden Gwarch, läste matematikerna redan för trehundra år sedan stjärnhimlens skrift och de såg att den natten skulle komma då öknens otvättade profeter alla skulle dö en våldsam död. I natt, medan Herr Kazzar och Al-Fantasma smyger inne i matthandlaren Fufubars tält, och tjuvarnas gille planerar en stöt mot …vi vet inte vad… så har Cerands magra och skadeglada profeter som vanligt samlats för att under stjärnorna ta ett glas fikonvin eller två, späka sig lite och få hemska insikter som de kan omsätta i nya profetior. Denna natt talade stjärnorna sprakande till profeterna: ”Profeter av sandhavet – i natt kommer ni alla att dö en våldsam död”. Profeterna har många gånger förutspått död och undergång för nomader och handelsmän, men det har varit en annan sak – det har inte gällt profeterna själva. De kastar sig nu, kacklande av skräck, upp på närmaste karavans ökenlurvar och piskar dem frenetiskt för att snabbt undkomma öknen och sitt öde. Detta var ett oklokt drag. Ökenlurvens natur är nu sådan att den, då den hotas eller upplever obehag, rullar sin stora kropp flera varv i sanden och mosar eller skaver bort irritationsmomentet. Lurven är ett renligt djur och ett djur som helst vill leva i fred, att plötsligt få ett antal skräniga, otvättade profeter på ryggen upplever lurven som ett irritationsmoment och reagerar på sedvanligt turbulent sätt. Mycket olyckligt.

Det är förödande för religionen när sånt här händer.

Då ökenlurven hotas eller upplever obehag rullar den flera varv i sanden