-”Det var ett fasligt liv på lurvarna där borta vid karavanstallarna.” Funderar Kazzar irriterat. Nu har Al-Fantasma varit inne i tältet i fem minuter, vad håller han egentligen på med? Herr Kazzar ålar grymtande in under tältduken och ansluter. –”Vad är detta? Har matthandlargillet möte?” Frågar han. Al Fantasma hyssjar och skakar fundersamt på huvudet. Han viskar: –”Nej, detta är inte några snikna matthandlare, och jag ser inte heller Fufubar bland dem. Vi har råkat smyga oss rakt in i tjuvarnas gille i Cerand. Detta är renhåriga tjuvar. Sympatiska tjuvar. Tjuvar som förstår att uppskatta en mästares touch! De planerar någon form av kupp men jag har inte lyckats förstå mot vad. Mina tankar gick först till att de var ute efter Goldion Phlanarion och hans teatersällskap. Deras dyrbara draperier och förgyllda sniderier måste vara värda en hel del, men gillet sa något om att hans teater inte var värt besväret.”
Hade våra vänner haft ökenkattens hörsel så skulle de nu kunna ha hört ljudet av ett tungt tygstycke som vecklas ut från luftskeppet Hertig Slagfalk och som slår i vinden. (Jag råkar veta att det handlar om en sirlig kalligrafisk-kryptografisk fana, dess innebörd omöjlig att tyda utan experthjälp, men om detta vet Kazzar och Fantasma intet.) Nå, våra hjältar har inte ökenkattens öron och hör därför inte fanan vecklas ut, och även om de haft ökenfladdermusens hörsel skulle de ha haft svårt att höra något annat än tjuvgillets skålanden och skrockanden. Tjuvarnas gille pågick hela den natten och det var först då solen steg över Cerand som tjuvarna lämnade Fufubars tält, och Kazzar och Fantasma smög sig hem. De fick inte med sig mattan utan får planera ett nytt tillslag.
Swords & Kåseri 