Ovanpå stenröset som markerar ingången till trollkarlarnas grav sätter de sig ner och pustar ut. Det är en fin höstkväll, luften är klar och hög och månen skiner över Tvillingbergen. Himlens oändliga höjd är en befrielse efter timmarna i kumlet. –”Allt detta arbete och inte ett öre för besväret.” Muttrar Grombur. Vodomar, våt och huttrande, hoppar ner från röset och springer bort till skogsbrynet och börjar samla in torra grenar. –”Vänta! Jag hjälper till!” Säger Eliana och springer efter. Botulw och Theosophus vandrar bort och letar svamp. Grombur muttrar men följer efter.
En stund senare sprakar en ordentlig brasa ovanpå stenröset. Vodomars kläder har torkat och hela sällskapet är på bättre humör. Mörkret faller och brasans gnistor stiger högt medan de håller ett knytkalas bestående av smårester ur var och ens packning samt flera utmärkta svampar och ett par nävar kastanjer som de hittade i skogsbrynet. Och där lämnar vi dem, pratandes och skojandes under den höga natthimlen.
Eller?
Det är alltid någon som ska förstöra en god stämning, och denna kväll är det (givetvis) Theosophus. Han utbringar en skål: -”Man må tycka att vi gick lottlösa ur detta äventyr, men frågan är om inte den vänskap vi vann trots allt är den största av alla skatter!”
SLUT
Swords & Kåseri 