Efter att utan ceremonier ha slängt lyktgubbeliken i ån håller de ett kort rådslag. Det står smärtsamt klart för alla i gruppen att de inte är i skick att fortsätta mot gravkumlet. Block har förlorat mycket blod och vandrar in och ut ur medvetande. Tilindil svävar mellan liv och död och endast Botulws noggranna omvårdnad kan säkra hans liv. De beslutar därför att stanna vid lyktgubbarnas lya. Blir vädret dåligt kan de söka skydd inuti den, annars stannar de helst utanför.
Då en rejäl brasa tänts, och Block och Tilindil bäddats ned under fällar man funnit i lyktgubbarnas lya, gör sig dvärgarna redo att fortsätta sin vandring.
-”Mäster Drego och mäster Gorin. Jag förstår att jag har er att tacka för att jag lever.” Säger Irmelin. ”Hade inte ni visat mina kollegor vägen hit hade jag nu varit huvudingrediensen i någon av lyktgubbarnas snuskiga grytor. Tack och lycka till!”
-”Vill ni inte stanna här ett slag, dela vår mat och sedan följa oss till gravkumlet? Ni är värda en del av bytet för det ni hjälpt oss med.” Säger Botulw.
-”Tack, men nej. Vi har brådskande dvärgaärenden i Järnbergen som inte kan vänta längre.” Efter ett hastigt farväl stegar dvärgarna iväg och försvinner snart bland stammarna.
Den kvällen sitter Botulw och bolmar på sin pipa och stirrar in i elden. Hans tankar är långt, långt borta. –”Gjall!” Säger han plötsligt. –”Detta måste vara bäcken Gjall, i dess tidiga lopp.” Medan elden får skuggorna att dansa över hans ansikte stämmer han fundersamt upp en gammal sång för sig själv:
Lång och svart löper Gjall
Hmm hm hm hm hmm
Någonting… hm hm hm
…till det fjärran havets svall
Natten faller. Block håller vakt, Botulw och Tilindil sover, men Irmelin vrider och vänder sig bland sina filtar. Hon kan inte sluta att oroa sig för att skälet till att dvärgarna fick så bråttom iväg var för att de skulle hinna före äventyrarna till kumlet.
Swords & Kåseri 