21. Vinschen

Efter att ha genomsökt de båda döda dvärgarna utan att finna annat av värde än de fjällbrynjor och yxor de bar, vänder äventyrarna åter uppmärksamheten mot vinschen och fällgallret. Grombur, på dvärgars vis intresserad av mekanik, undersöker noga vinschen. –”Det finns ett litet vridhandtag under själva vinschhandtaget. Det kan ställas i två lägen och har troligen inverkan på den stora vinschen, men här finns inga ledtrådar till hur vi borde ställa det. Några förslag?” Efter en kort stunds tyst övervägande säger Botulw: -”Nej.” Efter ytterligare en stunds övervägande säger Eliana: -”Vi singlar slant: Blir det spira låter vi vridhandtaget vara, men blir det sköld så vrider vi på det!” De singlar ett silvermynt och spiran kommer upp. Med ett fast grepp vrider Grombur på vinschen utan att röra det undre vridhandtaget. Han får ta i så han nästan spricker, mekanismen har inte använts sedan graven byggdes. Det rasslar och gnisslar, men ljuden kommer inte från fällgallret …utan från väggen bakom dem!

Ljudet kommer inte från fällgallret utan från väggen bakom dem…

19-20. Oväntad konkurrens

-”Släpp den där vinschen!” Hörs en befallande stämma. Hela gruppen snurrar runt. Nedför trapporna från den falska gravkammaren kommer två dvärgar. Botulw drar efter andan – det är två bekanta dvärgar! –”Herr Gorin! Mäster Drego! Vad trevligt att se er igen!” Men dvärgarna har sammanbitna miner och i deras ögon brinner en glöd som inte fanns där då han såg dem senast. De har drabbats av draksjukan, den lystenhet efter skatter och guld som är dvärgarnas gissel och som en gång kommer att bli deras folks undergång.

Gorin tar ett steg mot äventyrarna med yxan redo medan Drego vänder sig till Botulw: -”Tig bokmal! Vi må ha samarbetat mot lyktgubbarna, men nu är det var man för sig! Ni valde att berätta om kumlet, vi pressade er inte. Nu får ni stå ert kast. Släng ifrån er vapnen!”

-”Vi är fem, ni är bara två. Lägg ned era vapen så låter jag er gå oskadda!” Morrar Eliana och tar även hon ett steg framåt.

Under några ögonblick står båda sidor och stirrar på varandra, Botulw hinner till och med tro att allt kommer att ordna upp sig, men så ryter plötsligt Drego till och svingar yxan mot Grombur, som hoppar undan. Botulw och Theosophus drar sig bakåt och får fram sina trollformler, och medan Eliana och Gorin växlar slag med varandra börjar eldkloten flyga mot Gorin. -”Inte igen!” Grymtar dvärgen. Snart brinner hans skägg och hans grimaserande ansikte är täckt av sot och flagnande bränd hud. Vodomar cirklar runt striden och sätter pil efter pil i Drego, som slåss vidare med fyra pilar i sig. Till slut nedgörs dvärgarna. Det var verkligen ett oövertänkt anfall; de ligger nu båda döda på golvet medan äventyrarna gick oskadda ur striden.

-”Släpp den där vinschen!” Nedför trappan kommer två hotfulla dvärgar.

16. Återhämtning vid bäcken Gjalls svarta vatten

Efter att utan ceremonier ha slängt lyktgubbeliken i ån håller de ett kort rådslag. Det står smärtsamt klart för alla i gruppen att de inte är i skick att fortsätta mot gravkumlet. Block har förlorat mycket blod och vandrar in och ut ur medvetande. Tilindil svävar mellan liv och död och endast Botulws noggranna omvårdnad kan säkra hans liv. De beslutar därför att stanna vid lyktgubbarnas lya. Blir vädret dåligt kan de söka skydd inuti den, annars stannar de helst utanför.

Då en rejäl brasa tänts, och Block och Tilindil bäddats ned under fällar man funnit i lyktgubbarnas lya, gör sig dvärgarna redo att fortsätta sin vandring.

-”Mäster Drego och mäster Gorin. Jag förstår att jag har er att tacka för att jag lever.” Säger Irmelin. ”Hade inte ni visat mina kollegor vägen hit hade jag nu varit huvudingrediensen i någon av lyktgubbarnas snuskiga grytor. Tack och lycka till!”

-”Vill ni inte stanna här ett slag, dela vår mat och sedan följa oss till gravkumlet? Ni är värda en del av bytet för det ni hjälpt oss med.” Säger Botulw.

-”Tack, men nej. Vi har brådskande dvärgaärenden i Järnbergen som inte kan vänta längre.” Efter ett hastigt farväl stegar dvärgarna iväg och försvinner snart bland stammarna.

Den kvällen sitter Botulw och bolmar på sin pipa och stirrar in i elden. Hans tankar är långt, långt borta. –”Gjall!” Säger han plötsligt. –”Detta måste vara bäcken Gjall, i dess tidiga lopp.” Medan elden får skuggorna att dansa över hans ansikte stämmer han fundersamt upp en gammal sång för sig själv:

Lång och svart löper Gjall

Hmm hm hm hm hmm

Någonting… hm hm hm

…till det fjärran havets svall

Natten faller. Block håller vakt, Botulw och Tilindil sover, men Irmelin vrider och vänder sig bland sina filtar. Hon kan inte sluta att oroa sig för att skälet till att dvärgarna fick så bråttom iväg var för att de skulle hinna före äventyrarna till kumlet.

16. Återhämtning vid bäcken Gjalls svarta vatten – avigsidan

Min plan är att de ska få en lugn återhämtningsperiod.
Jag drog upp kaosvärdet ett steg eftersom det inte gick så bra för dem i striden nere i lyktgubbarnas lya.

Kaos 3 (1T10=8, inget avvikande resultat).

Händelseslag: (1T100=20, ingen händelse)

Bäcken Gjall finns inte med i äventyret, men något ska en bäck heta. Dvärgarna dök upp som ett slumpartat möte, de har sin egen agenda och jag kan inte bara förstärka min äventyrartrupp hur som helst. Jag lät det därför vara 33% att dvärgarna skulle acceptera Botulws inbjudan att följa med till gravkumlet, men jag slog 97 – vilket är ett absolut nej. Jag tyckte – trots den inledande eldklotsfadäsen – att det fanns en bra stämning mellan de båda grupperna, och att det vore konstigt om de plötsligt skulle bli ovänner över Botulws erbjudande, så istället lät jag dvärgarna ha bråttom att ila vidare i sina dvärgaärenden.

Jag kom också på att det hänt en hel del sedan värdshuset och att jag borde uppdatera min lista över biroller. Jag lade till de båda trollen samt dvärgarna och lyktgubbarna. För att fortsatt bara rulla en T10 lade jag ihop ett par av de gamla birollerna på en rad.

1	Swarzard och Kobbler
2	Flamroll och Lokfaste
3	Skatten
4	Tvillingbergen Simenov och Menov
5	Gudarna
6	Svartalferna
7	Byborna
8	Trollen
9	Lyktgubbarna
10	Dvärgherrarna Gorin och Drego

Nr 8, Trollen kan kräva en kommentar. De troll jag kunde råka på på slumpartade möten-tabellen kan sägas redan vara döda men jag tycker oftast att det blir mer intressant att återknyta till de individer som redan varit med i berättelsen istället för att hela tiden fylla på med nya tillfälliga bekantskaper. Jag tycker att berättelsen och de inblandade blir fylligare på det sättet. Dessutom så stod det ju att det var fyra troll och jag lät ju faktiskt bara två troll attackera äventyrarna vid lägret, så det kan finnas fler troll som stryker omkring.

13. Vem var det som kasta?

Nu är det bråttom! Tilindil hjälper Botulw på benen medan Block samlar ihop deras packningar och slänger upp alltihop på ryggen. De ska just ge sig av efter Irmelin då två dvärgar försiktigt kommer ut i gläntan. Den ene har yxan höjd, den andre stapplar efter, med ansiktet dolt i händerna. Rök stiger från resterna av hans skägg. -”Var det ni som kastade eldklotet?” Ryter den förste dvärgen och pekar anklagande mot Botulw. –”Vid alla gudar!” Suckar Botulw. –” Är den här gläntan någon form av konvent? Missade vi någon skylt på vägen hit? Först ser vi inte en varelse på flera dagar och sen stormar alla in på just vår lägerplats!”

Dvärgen genomborrar Botulw med en svart blick några ögonblick, sen sänker han yxan. –”Låt oss inte vara fiender, det finns redan gott om fiender i den här skogen. Mitt namn är Drego och detta är min bror, den olycklige Gorin.” Han sträcker fram en kraftig dvärganäve och kramar Botulws hand med smärtsam styrka. Botulw ger Gorin ett massamfrö, vilket hjälper hans svedda hud, men inte hans sårade stolthet, skägget förblir avbränt på ansiktets högra sida. –”Tyvärr min vän, endast tiden och skäggmästaren i Rangmar kan återställa det skägg som en gång blivit avbränt.” De båda dvärgarna får höra om lyktgubbarna och Irmelins försvinnande. De håller ett kort rådslag på en diftongrik dialekt från djupen. -”För tio silverpenningar visar vi er vägen till lyktgubbarnas lya, vi råkade stöta på den igår.”