Det stinker här nere. Vodomar ser sig om. I skenet av
facklan ser han en dörr på höger hand, men han anar också en stor form längre
fram. Han ger tecken åt de andra och med dragna vapen sprider de ut sig. Då
Theosophus närmar sig med facklan ser de vad det är, och då förstår de genast
varför det stinker här. I rummets mitt ligger det missfärgade och uppsvällda
kadavret av ett stort troll. De håller halsdukar och huvor för munnar och näsor
medan de undersöker liket. Var det det förra äventyrargänget som åstadkom detta?
Hur länge sen kan det ha varit, några dagar? Eller kanske kylan här nere
bevarar kroppar längre? I så fall är det svårt att säga hur många dagar som
förflutit sen detta monstrum mötte sin
baneman. Kroppen är sotig och uppvisar tydliga spår av brandskador.
–”Magi.” Säger Vodomar ogillande.
–”Eldbollar!” Säger Theosophus lystet. –”Av den nya typen. Tre-fyra stycken skulle jag tro.”
På tredje dagen öppnar sig skogen till en stor glänta i vars mitt de ser en cirkelrund stenplattform som inte kan vara något annat än trollkarlarnas grav. De noterar att gravens ingång ligger öppen och oskyddad, den stenplatta som täckte ingången är dragen åt sidan. –”Så de kom i alla fall så här långt, utan spår av strid. Nå låt oss gå ner! Jag går främst, sedan…” Vodomar delar in dem i den ordning de ska stiga ned i gravens mörker: Först Vodomar Stigman (med bågen redo) därefter kommer Eliana Stinga (med svärdet draget), Theosophus kommer därnäst (han bär trollformelsamlingen i ena handen och facklan i andra). Sist går den tystlåtne dvärgen Grombur (med dubbelyxan redo för hugg).
För varje trappavsats blir det mörkare, kallare och fuktigare. Så tar trappan slut och de befinner sig i en korridor.
Hösten har verkligen kommit till trakten och äventyrarna känner sig inte alls lockade att lämna det varma värdshuset för att ge sig ut i höstrusket, men i blåst och mulet väder lämnar de Vindpina och kommer snart ut på vägen mot de utliggande gårdarna. Vindbyar sveper in så hårt bakifrån så att de nästan kan luta sig mot vinden. Så fortsätter marschen hela dagen. De håller god fart, för det är kallt i blåsten och de vill in i skydd av skogen innan de slår sitt första läger.
Efter en händelselös natt vaknar de kalla och stela. Det blåser fortfarande så mycket att de ger upp försöken att tända en brasa och värma frukost. De stoppar i sig lite bröd medan de vandrar vidare i tystnad. Efter att ha vandrat i en dryg timme stoppar plötsligt Vodomar dem. Då de är stilla hör de, trots vinden i trädtopparna, ett knarrande inifrån skogen. Då de kikar in bland de gula löven ser de, hängande från en kraftig gren på en stor ek, en kropp som sakta svänger i vinden. Det är en svartalf som hänger där. Han har bundits i fötterna och sedan hissats upp. Det hela bär tydliga spår av svartalfshänder; repet är dåligt och har tvinnats ihop av flera gamla repstumpar. Knutarna är fler än de behöver vara och uppenbarligen uppfunna i stunden. Flera pilar med svarta infettade fjädrar sticker ut ur överkroppen. Han måste ha hängt här i flera dagar för huvudet är svullet och vanställt, och fåglar och andra djur har gått ganska hårt åt kroppen. –”Vad handlar det här om?” Frågar Theosophus förskräckt. –”Intern svartalfsuppgörelse, skulle jag tro.” Säger Vodomar. –”Han kanske inte löd order, eller så utmanade han bandets ledare, eller så stal han från de andra. En svartalfs liv är smutsigt och kort. Medan de plågade ihjäl den här, stod troligtvis de andra och skrattade. Kom, vi går vidare, att komma nära svartalfernas miserabla liv gör mig alltid beklämd!” Efter detta vandrar de mer vaksamma genom skogen, och den natten börjar de hålla vakt.
Flera pilar med svarta infettade fjädrar sticker ut ur överkroppen
Det skymmer tidigt denna dag. Tjocka blygrå moln täcker
himlen och det blåser upp rejält. Blöta, gula löv far genom luften då fyra
personer bär en femte över vadstället vid Laxforsen. De fortsätter halka och
kämpa sig upp längs den slippriga stigen till byn Vindpina. Strax därefter
öppnas dörren till värdshuset Säckpipan och klientelet ombeds av en tunn och
finnig magistudent att komma ut och beskåda vad han och hans sällskap har
”hittat”. Bland bruna vattenpölar i det fuktiga gruset ligger en död reptilman.
Byborna samlas runt kroppen, de sparkar lite lätt på liket, klappar äventyrarna
på axeln och berömmer dem: –”Bra gjort!”
och –”Skönt att bli av med ohyran!”
En av äventyrarna, stigmannen Vodomar, blir irriterad. Han anar att han själv en dag ska möta ett hastigt slut, och han vill inte att hans kropp ska behandlas på detta sätt: -”Det är inte för att ni ska sparka på kroppen som vi burit den hit. Se istället här! Se på det här svärdet! Det är en stäppbarbars svärd, och den här bågen, det är en alvbåge. Dessutom bar reptilmannen på en tydarsten, en genomskinlig sten som låter dig läsa alla språk, levande och döda. Varifrån har en reptilman fått sådana ting?”
En gammal man tränger sig fram: -”För en öl ska jag berätta…”
Nästa dag står äventyrarna redo utanför värdshuset. Där står Vodomar Stigman, som är gruppens ledare. Där står dvärgkrigaren Grombur och där står krigaren Eliana Stinga. Där står också den tonårige magikereleven Theosophus, med studentstruten käckt på svaj. Efter att ha grävt ned reptilmannens kropp vid eken utanför bonden Skeds gård tillbringade äventyrarna natten med att få höra om den äventyrargrupp som för några veckor sedan var här. Det svärd och den båge man nu funnit måste ha tillhört dem. Kan det vara så att de är döda? Eller göds de i något okänt lyktgubbegryt, i väntan på att ätas upp till vintern? Har de dödats av reptilmän? Pryder deras huvuden nu en påle vid porten till reptilmännens palissad, någonstans långt bortåt Tvillingbergen? Det enda anständiga att göra är att undersöka saken. Och om det skulle innebära att man på vägen råkade nosa reda på trollkarlarnas skatt så är det ju ingen som tar skada av det.
Bland bruna vattenpölar i det fuktiga gruset ligger en död reptilman
Gruppen lämnar kapellet och fortsätter in i det mörker som rått sedan trollkarlarna lades till sin sista vila. Härnäst går de till rummet mittemot kapellet. En lättad suck undslipper den sårade Irmelin då hon i facklornas sken ser att rummet domineras av två sarkofager – de har hittat gravkammaren! Då närmar sig alltså äventyret sitt slut. Sarkofagerna är två stora tunga stenkistor med en avbildning av den döde i naturlig skala ovanpå locket. Botulw, ständigt impulsiv i sin nyfikenhet, springer mumlande för sig själv fram för att undersöka sarkofagerna. –”Sarkofager, sarkofager, sarkofager. Vem var det nu som skrev om sarkofager? Sisykandros? Nej, Sisykandros skrev om katafalker. Snarare Drufton… Ja definitivt Drufton. Hmm, utan tvekan ett lokalt arbete det här. Se profilerna, se de grovt tecknade dragen. Jag skulle gissa… låt se, ca tjugo år gammalt?” Han hastar mumlande för sig själv runt sarkofagerna med ansiktet nära lockens kant. Dammet får honom att nysa kraftigt. Så rätar han på sig:
–”Det här Schwarzards grav. Ska vi försöka få av locket då?” –”Botulw, är du verkligen säker på att vi borde?… ” Säger Irmelin, men Block och Botulw har redan föst av locket. Botulw lutar sig över kanten för att se vad trollkarlen Schwarzard fick med sig i graven. Han hostar till och storknar då en tjock blå rök bolmar upp från sarkofagens inre. Den sveper in Botulw på sin väg upp och får hans hår att resa sig. Röken antar en blå, självlysande, svagt människoliknande skepnad.
Det är en ofta förekommande ovana att säga det uppenbara, denna gång är det Irmelin som säger det: –”Ett spöke!” Block stirrar förhäxat på skepnaden som vajar och flyter i luften ovanför och inneslutande Botulw. Han stammar fram några skyddande ramsor han lärde sig ute på stäppen under sin uppväxt. Stäppbarbaren fruktar intet mer än spöken, ty på dessa bita ej hans klinga.
Inuti spökets lysande blå kropp står Botulw och vajar, som vore han under vatten. Hans händer kramar sarkofagkanten så att knogarna vitnar. Ljusgrön rök strömmar ur hans näsa, mun och öron och sugs upp i spökets form. Successivt vandrar hans pupiller uppåt och försvinner bakom ögonlocken. Så segnar han ned på golvet och spöket rör sig plötsligt mot Block och sveper in honom på samma sätt. Spökets mun öppnas och stängs som om det sade något, men inte ett ljud hörs. Det gör långsamma svårtydbara gester med armarna men Irmelin är för chockad för att försöka förstå. Kampen blir lång innan även Block faller ihop på golvet. Irmelin har skräckslagen krupit ihop i ett hörn, och det är där hon sveps in i spökets lysande blå skepnad. Hennes livskraft sugs ur näsa, mun och öron och uppgår i spöket. Så försvinner även hennes pupiller upp bakom ögonlocken och hon förenas med de andra två livlösa äventyrarna på golvet. Nu sveper spöket runt det tysta rummet. Runt, runt, varv efter varv. Dess blå sken återspeglas från väggarna. När det säkerställt att det inte finns några fler levande varelser i rummet slinker det åter ner i sarkofagen och det blir kolsvart i rummet. En total tystnad råder. I detta kalla, tysta mörker får vi säga adjö till äventyrarna Botulw, Block och Irmelin.
De följer den breda korridoren då den svänger av åt vänster. Efter ett tiotal meter passerar de genom en port. Ett större rum öppnar sig framför dem, byggt i samma huggna gråsten som de tidigare rummen. På båda sidor av rummet finns svarta dörröppningar in till andra rum. Botulw kikar försiktigt in i rummet på vänster hand. Det är ett stort rum och han måste gå in för att facklan ska kunna lysa upp även den bortre änden. Ett tiotal bänkar står i rader framför ett altare på vilket två ljusstakar glittrar i fackelskenet. Väggen bakom altaret är täckt av ett halvt förmultnat och delvis nedrasat draperi. På altaret, mellan ljusstakarna, står en kristallkula. – ”Ingen rör något!” Väser Botulw. Så väcks hans intresse av något och han springer fram till altaret: – ”Minsann, är det inte massamfrön? Irmelin kom hit!” Han samlar ihop de sex gamla frön som legat på ett silverfat på altaret. Han får i henne tre av fröna och strax återvänder färgen till hennes ansikte och hon kvicknar till avsevärt.
-”Här kan vi inte stanna, det stinker för mycket!” Irmelin driver på för att de ska fortsätta in mot gravens inre. Men de hinner inte många steg innan Block stannar: -”Fälla!” Viskar han och pekar på en av stenarna framför dem. Det är en golvsten som de andra men den verkar sitta lite lägre än de omgivande stenarna. -”Jag får se!” Viskar Botulw ivrigt och tränger sig fram. På vägen trampar han på en annan lös sten. Med ett rumlande, skrapande ljud öppnas en lucka i väggen. Så blir det tyst, men Irmelin varseblir något och sänker sin fackla. –”Ormar!” Konstaterar hon. Botulw tittar nyfiket på den första ormen som kommer ringlande emot dem: -”I sanning, en Scabex Primor om jag inte tar fel. En giftorm inte helt ovanlig i trakten.” Alla tre börjar hugga och slå. Snart har de dödat alla, men inte innan en av ormarna lyckades bita Irmelin. Hon mår inte bra, men de fortsätter in i gravkomplexet.
Scabex Primor, en giftormssort inte ovanlig i trakten-
-”Trollen som anföll oss i vårt läger hade likadana halsband. Vad kan det betyda?”
Ja det är inte lätt för Block att veta. Han är ju trots allt bara en liten fiktiv varelse i en stor berättelse vars början och slut och rika förvecklingar han inte kan känna till. Inte ens jag, berättaren, känner ännu till särskilt mycket av denna historia. Men det jag vet kan jag berätta, och det är detta; Trollen Valken och Gasko hade en bror, Billemo, som var ute på en ensamfärd för att samla in mat. Då han inte hittade sina bröder på den utsatta mötesplatsen använde han sig av trollens långsamma men praktiska förnuft. Han började helt enkelt gå hela den matinsamlingsrunda som de använde sig av och efter många dagar kom han till platsen i skogen där äventyrarna dräpt hans bröder. Han fann kropparna och han fann huvudena och han gav upp ett vrål av vrede. Etthundrafemtiotre år gammal fann han sig stå helt ensam i världen, de enda varelser han hade något minne av att någonsin ha talat med var döda. Frustande av hämndbegär sniffade han rätt på spåren av äventyrarna. Ett troll kan, när det vill, röra sig snabbt. Billemo satte av genom skogen med långa lufsande steg. Träd böjdes och knäcktes, skogsbäckar grumlades av hans steg. Han brydde sig inte om att vara tyst, det handlade inte om att smyga sig på en av torparnas kor, det handlade om att så snabbt som möjligt hinna i fatt och vrida, mörda, mosa och krossa de som dödat hans bröder. Han följde spåren till en märklig stenformation i en rund glänta och lyckades, med stora ansträngningar, pressa sig genom öppningen och ned i trapphuset. Han trampade nedför trapporna med sitt tunga stridsspjut släpande i marken. Han sniffade; utan tvekan, brödernas mördare hade tagit denna väg. Då han kom ner och svängde ut i en korridor anade han en äcklig liten särkklädd människa i mörkret framför sig. Billemo började lunka framåt och höjde spjutet. Så såg han plötsligt hur den lille mannens ansikte lystes upp av ett kraftigt stingande ljus i hans hand. Ljuset växte till en sprakande boll som kom närmare Billemo och blev till ett klot av eld som slog in i hans bröstkorg. Vi ska inte följa hans sista stunder i livet ty de är sorgliga, präglade av brännande smärta, förvirring och en vanmäktig vrede över att dö utan att få utkräva hämnd.
Billemo lyckades, med stora ansträngningar, pressa sig genom öppningen
De beger sig åter ut i hallen. Block skjuter igen dörren och Botulw ristar en gammal pasmatisk symbol för ”grav” på den. De står just och funderar på om de ska våga öppna den dörr de tidigare passerade eller om de ska fortsätta djupare in i graven då de hör ljud uppifrån gravens ingång. Det är ett pustande och frustande läte följt av rassel från fallande stenar. Så kommer pustandet och frustandet igen, följt av en tung duns. Så hörs tunga steg nedför trappan, följda av ett tunnare, hårdare ljud av något annat som släpas nedför trappstegen. Avsats för avsats kommer varelsen närmare. Block tar viskande kommandot: -”Irmelin! Du och jag intar stridspositioner, vi syns inte av den som kommer om vi står bakom de här väggarna. Botulw – du agerar lockbete här ute!” Botulw känner en blandning av rädsla för att bli måltavla för varelsen och förnärmelse över att krigarna anser att han inte duger något till, annat än måltavla.
Så kommer en stor svart skepnad ned från trapporna. Dess
siluett avtecknas i det svaga ljus som letar sig ned. Botulw, som fortfarande håller i facklan,
kastar den ifrån sig i ett försök att inte dra blickarna till sig, men det är
försent. Den stora varelsen börjar först gå och sen lunka mot honom, med ett
väldigt stridsspjut höjt till en stöt.
Botulw skriker till och innan han har tänkt efter har han fått upp en näve trollformler och i det svaga ljuset från facklan på golvet läser han den ena efter den andra. Fyra eldklot formas i en snabb serie i hans hand. Det första eldklotet far fräsande iväg genom den mörka hallen, genom porten och nedför korridoren. Korridoren är mycket trängre än hallen och där eldklotet far fram lyser det upp väggarna. Med ett dovt sprakande träffar klotet varelsen i bröstkorgen. I ljuset av lågorna ser man att det är ett troll. Trollet ger upp ett rosslande vrål av vrede, men det fortsätter lunka korridoren fram. Nästa klot far genom mörkret och in i korridoren och träffar trollets ena ben. Omsvept av flackande lågor fortsätter trollet vrålande fram. Det tredje klotet träffar i ansiktet. Trollet tappar sitt kraftiga krigsspjut och saktar ner medan det försöker klösa bort lågorna från ansiktet. Det fjärde eldklotet träffar den nu av lågor helt omsvepta varelsen, som blint fäktar med armarna i fruktlösa försök att bli av med elden. Då Block och Irmelin kliver fram har trollet redan sjunkit ned på knä och fallit ihop lutad mot ena väggen. Lågorna fräser och knäpper utan att varelsen rör på sig. Trollet är med största sannolikhet redan dött, men Block säkerställer det med sitt svärd.
En stund förflyter och lågorna slocknar.
Det stinker här nere; mögeldoften av decennier i fukt och mörker, likstanken från de två döda äventyrarna i rummet där man begravde Tilindil och nu, ovanpå allt, lukten av bränt troll. Irmelin går iväg och kräks i ett hörn och lämnar på så vis sitt eget bidrag till den doftmosaik som fyller näsborrarna. Block undersöker den illa brända trollkroppen och ropar till: -”Se här!” Han lossar från trollets hals en läderrem med en ovanligt rund sten inbunden. Han tar fram två likadana från en ficka i hans stora höftskynke: -”Trollen som anföll oss i vårt läger hade likadana halsband. Vad kan det betyda?”
Gången mynnar i en större korridor. Precis då korridoren breddas, har de en oansenlig trädörr på höger hand. Med dragna vapen och sinnena på helspänn passerar de förbi den. De ser då att det finns en motsvarande dörr på vänster hand. Varför Tilindil öppnar denna dörr men lät bli den första vet endast slumpens gudar, men det är ett val han får betala ett högt pris för.
Alven öppnar dörren och de ryggar alla tillbaka då stanken av förruttnelse slår emot honom. Botulw stiger fram bakom dem och håller upp facklan för att se bättre. Det de ser är ett litet kvadratiskt rum. Det ligger två större bylten på golvet där inne men det går inte att se vad det är på detta avstånd. Tilindil kliver försiktigt in i rummet för att undersöka. Plötsligt hörs ett häftigt rasslande ljud och tre figurer som stått dolda längs väggen kliver fram och kör sina rostiga vapen i alvens rygg. Tilindil skriker till. Tre skelett i rostiga rustningar och multnande gamla klädedräkter drar ut sina vapen ur alvens ryggtavla och börjar hugga, med kantiga och onaturligt snabba rörelser. Det kusligaste är nästan att de anfaller under total tystnad, endast rasslet och gnisslet från deras rustningar hörs, och de tunga köttiga ljuden då deras vapen träffar Tilindil. Alven försöker komma undan genom att tränga sig förbi skeletten, ut ur rummet. Men de vänder sig om efter honom och fortsätter hugga och sticka; snabbt, repetitivt och under dödens tystnad.
De fortsätter hugga, snabbt, repetitivt och under dödens tystnad.
Allt har bara tagit några sekunder. Block kommer ur chocken och kastar sig in i striden. Han klyver först det ena, sen det andra skelettet men då han kommer fram till det tredje står det och mekaniskt begraver sin yxa, om och om igen, i den redan döde Tilindil. Block gör processen kort med benranglet. Han trampar sen i vrede sönder kranierna tills bara smulor återstår och han ska just… då Botulw lägger en lugnande hand på honom och stävjar hans barbariska vrede.
De sveper Tilindil i hans mantel och lägger hans brutna båge
vid hans sida. Block gör stäppbarbarernas salut för att hedra den fallne kamraten.
Botulw gör några tecken i luften som lär hjälpa kamraten på hans färd till
dödsriket och kväder. –”Långt från alvernas skogar fann han sin grav. I kumlets
mörker han vilar, med bruten båge vid sin sida.” Irmelin rotar runt i rummet.
-”Uäh – kolla här! Två lik!” Irmelin petar med svärdet i de bylten de sett innan skeletten anföll. Det är två kraftigt förruttnade kroppar. Av kläder och utrustning att döma två äventyrare. Av att kropparna är fullständigt upphackade sluter de sig till att de troligen fallit offer för samma skelett som blev Tilindils banemän. Hon lyckas trots allt få tag på de dödas penningpungar och sällskapets ekonomi stärks med tjugofem silvermynt och fyrtio kopparören.
Därefter följer en lång diskussion som mynnar ut i en insikt
om att deras sällskap nog inte var riktigt mogna att ta sig an trollkarlarnas
grav. Om Tilindil dog vid första bästa dörr de öppnade, hur ska det då gå
längre fram? De måste förbättra sina chanser – men hur? Till slut enas Botulw
och Irmelin om att Block måste ta på sig den läderrustning som fanns på en av
de döda kropparna i rummet. Block protesterar ivrigt och högljutt, inte så
mycket för att rustningen precis suttit på, eller för att delar följer med från,
en svårt förruttnad kropp. Istället tycks hans argumentering utgå från ett
osammanhängande och känslobaserat resonemang om att det är fegt och omanligt
att skydda sig mot fiendens vapen.
Swords & Kåseri 