27. Alla säger att Billemo slåss, men ingen säger varför

 -”Trollen som anföll oss i vårt läger hade likadana halsband. Vad kan det betyda?”

Ja det är inte lätt för Block att veta. Han är ju trots allt bara en liten fiktiv varelse i en stor berättelse vars början och slut och rika förvecklingar han inte kan känna till. Inte ens jag, berättaren, känner ännu till särskilt mycket av denna historia. Men det jag vet kan jag berätta, och det är detta; Trollen Valken och Gasko hade en bror, Billemo, som var ute på en ensamfärd för att samla in mat. Då han inte hittade sina bröder på den utsatta mötesplatsen använde han sig av trollens långsamma men praktiska förnuft. Han började helt enkelt gå hela den matinsamlingsrunda som de använde sig av och efter många dagar kom han till platsen i skogen där äventyrarna dräpt hans bröder. Han fann kropparna och han fann huvudena och han gav upp ett vrål av vrede. Etthundrafemtiotre år gammal fann han sig stå helt ensam i världen, de enda varelser han hade något minne av att någonsin ha talat med var döda. Frustande av hämndbegär sniffade han rätt på spåren av äventyrarna. Ett troll kan, när det vill, röra sig snabbt. Billemo satte av genom skogen med långa lufsande steg. Träd böjdes och knäcktes, skogsbäckar grumlades av hans steg.  Han brydde sig inte om att vara tyst, det handlade inte om att smyga sig på en av torparnas kor, det handlade om att så snabbt som möjligt hinna i fatt och vrida, mörda, mosa och krossa de som dödat hans bröder. Han följde spåren till en märklig stenformation i en rund glänta och lyckades, med stora ansträngningar, pressa sig genom öppningen och ned i trapphuset. Han trampade nedför trapporna med sitt tunga stridsspjut släpande i marken. Han sniffade; utan tvekan, brödernas mördare hade tagit denna väg. Då han kom ner och svängde ut i en korridor anade han en äcklig liten särkklädd människa i mörkret framför sig. Billemo började lunka framåt och höjde spjutet. Så såg han plötsligt hur den lille mannens ansikte lystes upp av ett kraftigt stingande ljus i hans hand. Ljuset växte till en sprakande boll som kom närmare Billemo och blev till ett klot av eld som slog in i hans bröstkorg. Vi ska inte följa hans sista stunder i livet ty de är sorgliga, präglade av brännande smärta, förvirring och en vanmäktig vrede över att dö utan att få utkräva hämnd.


Billemo lyckades, med stora ansträngningar,
pressa sig genom öppningen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s