De beger sig åter ut i hallen. Block skjuter igen dörren och Botulw ristar en gammal pasmatisk symbol för ”grav” på den. De står just och funderar på om de ska våga öppna den dörr de tidigare passerade eller om de ska fortsätta djupare in i graven då de hör ljud uppifrån gravens ingång. Det är ett pustande och frustande läte följt av rassel från fallande stenar. Så kommer pustandet och frustandet igen, följt av en tung duns. Så hörs tunga steg nedför trappan, följda av ett tunnare, hårdare ljud av något annat som släpas nedför trappstegen. Avsats för avsats kommer varelsen närmare. Block tar viskande kommandot: -”Irmelin! Du och jag intar stridspositioner, vi syns inte av den som kommer om vi står bakom de här väggarna. Botulw – du agerar lockbete här ute!” Botulw känner en blandning av rädsla för att bli måltavla för varelsen och förnärmelse över att krigarna anser att han inte duger något till, annat än måltavla.

Så kommer en stor svart skepnad ned från trapporna. Dess siluett avtecknas i det svaga ljus som letar sig ned.  Botulw, som fortfarande håller i facklan, kastar den ifrån sig i ett försök att inte dra blickarna till sig, men det är försent. Den stora varelsen börjar först gå och sen lunka mot honom, med ett väldigt stridsspjut höjt till en stöt.

Botulw skriker till och innan han har tänkt efter har han fått upp en näve trollformler och i det svaga ljuset från facklan på golvet läser han den ena efter den andra. Fyra eldklot formas i en snabb serie i hans hand. Det första eldklotet far fräsande iväg genom den mörka hallen, genom porten och nedför korridoren. Korridoren är mycket trängre än hallen och där eldklotet far fram lyser det upp väggarna. Med ett dovt sprakande träffar klotet varelsen i bröstkorgen. I ljuset av lågorna ser man att det är ett troll. Trollet ger upp ett rosslande vrål av vrede, men det fortsätter lunka korridoren fram. Nästa klot far genom mörkret och in i korridoren och träffar trollets ena ben. Omsvept av flackande lågor fortsätter trollet vrålande fram. Det tredje klotet träffar i ansiktet. Trollet tappar sitt kraftiga krigsspjut och saktar ner medan det försöker klösa bort lågorna från ansiktet. Det fjärde eldklotet träffar den nu av lågor helt omsvepta varelsen, som blint fäktar med armarna i fruktlösa försök att bli av med elden. Då Block och Irmelin kliver fram har trollet redan sjunkit ned på knä och fallit ihop lutad mot ena väggen. Lågorna fräser och knäpper utan att varelsen rör på sig. Trollet är med största sannolikhet redan dött, men Block säkerställer det med sitt svärd.

En stund förflyter och lågorna slocknar.

Det stinker här nere; mögeldoften av decennier i fukt och mörker, likstanken från de två döda äventyrarna i rummet där man begravde Tilindil och nu, ovanpå allt, lukten av bränt troll. Irmelin går iväg och kräks i ett hörn och lämnar på så vis sitt eget bidrag till den doftmosaik som fyller näsborrarna. Block undersöker den illa brända trollkroppen och ropar till: -”Se här!” Han lossar från trollets hals en läderrem med en ovanligt rund sten inbunden. Han tar fram två likadana från en ficka i hans stora höftskynke: -”Trollen som anföll oss i vårt läger hade likadana halsband. Vad kan det betyda?”