18. Den riktiga gravkammaren

Med gemensamma krafter drar de loss den falska bottnen och i fackelskenet ser de en trappa. Försiktigt kliver de ner. Här nere är kallare och lite fuktigare än våningen ovanför. I ljuset av facklan ser de ett avlångt rum där väggen på vänster hand består av ett fällgaller. Vodomar sticker in facklan så långt han når genom gallret och de ser ljuset spela på två sarkofager. –”Aha! Det gamla falsk-gravkammar-tricket!” Utropar Botulw. –”Redan Lepiwarius beskrev detta i… låt mig se…” –”De tumuli falsificata.” Fyller Theosophus i. Botulw ser på Theosophus med intresserad blick – det finns alltså bildning bakom finnarna!

De går längre in i rummet och ser sig om. På den motsatta kortsidan finner de en vinsch med ett handtag. Vodomar undersöker vinschens handtag: -”Den är märkt med ett konstigt M.”

–”Eller så är det en symbol för Tvillingbergen. Den döde svartalfen där uppe hade samma märke på sin tunika.” Säger Eliana

–”Hmm, skulle detta då innebära att det ligger något i ryktet att Flamroll och Lokfaste är på väg tillbaka? Kanske de skickat en förtrupp?” Funderar Botulw och stryker sitt skägg.

16-17. Genomsökande av gravkammaren

Längst in i kammaren, bakom sarkofagerna, hittar de liket av en nyligen omkommen svartalf. Han har inga synliga sår så troligtvis har även han dött i en konfrontation med spöket. På honom finner de flera av den första äventyrargruppens ägodelar. Han måste ha plundrat dem där de låg medvetslösa eller döda, bara för att sen sticka sin nyfikna svartalfsnäsa i fel kista. Botulw plockar på sig sina saker igen, men svartalfens närvaro sätter nerverna på ända. Närsomhelst skulle svartalfens kompanjoner kunna komma snokande.

Grombur uttrycker det alla känner: -”Denna gravkammare är något av en besvikelse. Man hade kunnat förvänta sig något mer som belöning för all möda. En död svartalf är verkligen inte någon trofé att släpa hem.”

Theosophus instämmer ilsket. –”Det hade till och med varit bättre att ha stannat i skolan och studerat!” Han kör hårt ner sin stav i sarkofagen där spöket fanns, som om det skulle straffa de döda på något vis. Ett ihåligt ljud stiger upp. Han slår prövande några gånger till och alla i gruppen lyssnar intresserat. –”En falsk botten!” Säger Grombur med ett stort leende.

Längst in i kammaren, bakom sarkofagerna, hittar de liket av en svartalf

14-15. Gravkammarens hemligheter

-”Att det fanns ett spöke i sarkofagen tyder på, nej, snarast bevisar att det bränns!” Påstår Theosophus. –”Låt oss därför undersöka sarkofagerna, ty till skillnad från våra föregångare är vi beredda på spöket.” De ser på varandra. Ingen gillar att följa Theosophus förslag, men denna gång tycker de nog att han har rätt. Eliana tar facklan från Theosophus, drar ett djupt andetag och kör ner facklan i den öppnade sarkofagen. Återigen väller blå rök upp, rökpelaren vrider sig och fullbordar ett varv runt rummet medan den antar en vagt människoliknande form. Denna rör sig sedan fram och innesluter Eliana i sin kropp. För de andra ser det ut som om Eliana befann sig under vatten. Hon blundar och håller andan, men spöken bekämpas inte genom att hålla andan. Gröna små bubblor sipprar ur näsa, öron och mun och stiger uppåt där de uppgår i spökets form. Eliana slår upp ögonen och ser panikslaget och bedjande på de andra äventyrarna, sedan sluter hon långsamt ögonen, varefter hon sjunker ihop på golvet. Botulw, fortfarande svag från sitt förra möte med spöket, tar ett vacklande steg fram, gör en dramatisk gest och flämtar: -”Vik hädan!” Spöket vänder sig mot honom, sveper in honom och efter bara några sekunder ligger Botulw medvetslös på golvet igen. Spöket omsluter nu Theo, men den finnige magistudenten är en svårare motståndare än man kan tro. En kamp pågår i det tysta, någon enstaka puff av grön rök lämnar Theosophus mun och näsa, men grimaserande håller han emot tills spöket börjar darra, sen vaja och sen med vinande försvinner det. Ingen vet vart.

Theo sätter sig, svettig och flämtande, på golvet. Detta var utan tvekan den största ansträngning han gjort i sitt unga liv. Vodomar och Grombur lyckas snart få liv i Botulw och Eliana igen, men Botulws upprepade duster med spöket har satt sina spår, han är bara en skugga av sig själv. Han behöver tid för återhämtning.

Med ett vinande försvinner spöket, ingen vet vart

13. Gravkammaren

I det fladdrande ljuset från facklan ser de två sarkofager. Locket till den ena sarkofagen har fösts av och gått i två bitar då det träffade golvet. Golvet ja… förutom flisor från sarkofaglocket, och decenniers damm, så ligger det tre kroppar på golvet. De undersöker kropparna. Den store barbaren har varit död i flera dagar, den kvinnliga krigaren inte alls så länge, men den tredje kroppen är det fortfarande liv i. –”Fort! Theosophus – vatten och massamfrön till den här!” Säger Eliana. Efter att ha hällt i Botulw vatten och ett par massamfrön går en ryckning genom hans kropp. Sen hostar han ut en del av vattnet och sätter sig käpprätt upp. –”Var är jag? Vilka är ni?” Efter att ha satt in Botulw i vilka de är och varför de är här hjälper de honom försiktigt på fötter. Efter ytterligare något massamfrö återfår han känseln i armar och ben och yrseln avtar. –”Kom med oss.” Säger Eliana, Botulw, vars psykiska kraft nära nog raderades av spöket, kommer sig inte för att säga emot.

I det fladdrande ljuset ser de två sarkofager och tre kroppar

12. In i korridoren skelettet kom ifrån

Efter en stunds vila gör de sig åter redo. Eliana har efter Vodomars skador tagit kommandot. Hon prövar sitt svärd i luften ett par gånger, sen går hon in i mörkret genom porten som skelettet kom ut genom. Över axeln ropar hon glatt: -”Följ mig!” Försiktigt följer de andra efter. Facklan lyser upp en mörk korridor som fortsätter framåt. På vänster hand är en öppning till ett större rum som verkar innehålla rader av bänkar och på höger hand finns en öppning in i ett rum med – två sarkofager! De kikar in och ser hur facklan lyser på tre kroppar som ligger hopfallna vid två sarkofager. –”Följ mig!” Säger Eliana sammanbitet och går in.

Facklan lyser upp ett rum med två sarkofager

12. In i korridoren skelettet kom ifrån – avigsidan

Kaos 4 (1T10=7, inget avvikande resultat) Jag låter kaoset ligga kvar på 4. Visserligen vann de striden mot skelettet, men det var nära att Vodomar dog.

Händelseslag: (1T100=92, ingen händelse)

Jag ställer också en fråga bara för att jag tycker att situationen kräver det:

Har någon/något lockats hit av ljudet av strid? (25%) Nej

Det finns nu tre vägar för sällskapet att gå, in i kapellet till vänster, in i gravkammaren till höger eller fortsätta rakt fram. Normalt sett delar jag upp det och rullar en T100 (t.ex: 1-33 kapellet, 34-66 fortsätter framåt, 67-00 gravkammaren) men med tanke på hur det ser ut i rummen frågar jag denna gång först: Kikar de in i rummen innan de bestämmer sig (90%) Ja

De ser kropparna i gravkammaren – jag ställer frågan: Vill de gå in i gravkammaren? (90%) Ja

11. En fajt med det förflutna

Grombur, Eliana och Theosophus hoppar och skuttar för att undvika ormarnas bett, samtidigt som deras nye motståndare närmar sig med stela steg. Vodomar, som förföljde ”sin” reptilman längre ner mot porten, är inte i närheten av ormarna och han kan därför koncentrera sig på skelettet. Han spänner sin jaktbåge och skjuter då det närmar sig, men pilen studsar med en skarp smäll mot dess ärgiga men fortfarande starka fjällpansar. Innan Vodomar hinner göra något är den odöde krigaren över honom. Vodomar har släppt bågen och försöker dra sitt kortsvärd då det första hugget träffar. Det går djupt och Vodomar skriker av smärta. Skelettet stannar inte till för ett ögonblick utan får loss tvåhandssvärdet och höjer det igen. Vodomar kastar sig undan men hinner inte långt nog, ett andra hugg träffar honom, nu i benet. Han försöker kravla bort från den mäktige fornkrigaren som, utan att låta träffarna påverka rytmen i hans hugg det minsta, åter har höjt tvåhandssvärdet. Då tredje hugget faller rullar Vodomar åt sidan samtidigt som han slår undan skelettets långa svärd med sitt kortsvärd. Denna kombination räddar hans liv. Med en ljudlig klang slår skelettets stora svärd gnistor då det träffar stengolvet. Den samling magiskt animerade ben som utgör skelettet har låst sin uppmärksamhet på Vodomar och ser inte att Eliana smugit upp bakom dess rygg. Hon höjer svärdet och hugger med all kraft. Hennes svepande slag slår av kraniet och skelettets kropp stelnar genast i sin position, med svärdet halvvägs höjt för ett nytt hugg mot Vodomar. Hon sparkar till det nu huvudlösa benranglet och det rasar ihop. –”Theo! Se till Vodomar – han behöver hjälp NU!” Sen rusar hon tillbaka till Grombur och hjälper honom hugga ihjäl ormarna. Theosophus stoppar i Vodomar nog med massamfrön för att stoppa blödningarna och få honom på benen igen.

Så lägrar sig åter lugnet här nere i gravvalvet. De sitter alla och tar djupa klunkar ur vattenflaskorna medan adrenalinet rinner av dem. De märker inte längre stanken från de ruttnande liken eller det svarta oljiga oset från den brände reptilmannen.

10. En fornstor krigare

Reptilmannen som dog av eldkloten hann nästan fram till den port där hallen slutar, innan han väsande föll ihop. I ljuset från lågorna som förgör reptilmannen ser äventyrarna en stor men märkligt smal skepnad kliva ut från porten. Den bär ärgigt fjällpansar och en hjälm med stelnade rostiga brynjeflikar, och i händerna bär den ett långt, av ålder missfärgat, tvåhandssvärd. Med mekaniska steg, som vore den en fruktansvärd uppvridbar leksak, närmar varelsen sig äventyrarna. Theosophus är den förste som ser vad det är: -”Ett skelett!” Piper han och tar ett steg bakåt. Stenen han trampar på sjunker ned lite och en lucka glider upp med ljudet av sten som skrapar mot sten. Några ormar kryper yrvaket och prövande ut över golvet. Skelettet, som att döma av storlek, rustning och vapen, måste varit en mäktig krigare i livet, begynner nu att gå mot äventyrarna och med onaturlig energi hugga i luften framför sig. Hans käkar rör sig som om han sade eller ropade något, men inget hörs förutom vinandet från hans hugg. Djupt i de tomma ögonhålorna har små eldar tänts.

I ljuset från lågorna som förgör reptilmannen ser äventyrarna en stor men märkligt smal skepnad framträda ur mörkret

9. Tillbaka i hallen

Då han backar ut ur den makabra lilla kammaren stöter Vodomar ihop med Grombur, som backar sig i motsatt riktning. Dvärgen har sin yxa höjd och viskar: -”Vi har besök.” I andra änden av hallen kan de urskilja två skepnader som står blickstilla. Theo går några steg närmare med facklan höjd och de kan nu se att det är två reptilmän, beväpnade med treuddar. Deras svarta glänsande ögon iakttar äventyrarnas varje rörelse. En av dem blinkar med ena ögat och den andre låter en lång rosa tunga fukta sin långa mungipa. Plötsligt vänder de om och springer med långa, vaggande steg längre in i graven. Deras krängande krokodilsvansar lämnar tydliga spår i dammet. –”Låt dem inte hinna undan och varna sina kamrater!” Ropar Vodomar. Theosophus reagerar snabbast. Han springer efter och när han är i en tillräckligt bra position läser han snabbt en trollformel och ett flammande eldklot bildas ovan handflatan. Han kastar iväg det och det träffar en av reptilmännen i ryggen. Reptilmannen springer vidare, vevar med de små armarna i fruktlösa försök att bli av med lågorna som täcker ryggen och stiger upp längs nacken. Ett andra klot träffar honom och han går ner på knä. Huden bubblar och spricker. Ett pipande, väsande läte kommer ur reptilmannens vidöppna mun då han insvept i lågor faller död till golvet. Vodomar har under tiden sprungit efter den andre reptilmannen som saktar in. När Vodomar nästan är ifatt snurrar reptilmannen plötsligt runt och försöker spetsa honom med sin treudd, men Vodomar hoppar åt sidan. Vodomars första hugg slår sönder reptilmannens sköld, det andra fäller honom och det tredje dödar honom.

8. Det lilla rummet

-”Den här dörren kärvar!” Säger Grombur och tar i tills han får upp den. Ut flyter en stank av förruttnelse ännu värre än den i det rum de befinner sig. De tar alla ett par steg tillbaka och hostar och svär. –”Vid alla gudar!” Hostar Grombur fram. -”Denna gravkammare är fylld av lik!” . –”En gravkammare full av lik, vem hade väntat sig det?” Säger Eliana syrligt och kliver försiktigt in över tröskeln till det lilla rummet. –”Här ligger vad som verkar ha varit en alv. Han ser inte ut att ha varit död särskilt länge, till skillnad från de här två.” Säger hon och kikar närmare på de kraftigt förruttnade kropparna av två andra äventyrare. –”Och de här har varit döda ännu längre.” Konstaterar Theosophus medan han petar runt bland resterna av tre sönderhuggna skelett. –”Hmm, vi har tre stadier av förmultnande.” Säger Vodomar. –”Nyligen död, illa förruttnade och skelett. Blodet på skelettens vapen är fortfarande synligt, så det borde vara blod från alven. Skeletten bör alltså vara alvens banemän. Någon har sedan nedgjort de tre skeletten, troligtvis är det samma person, eller personer, som svept alven i hans mantel, som en sorts svepning vid en begravning.” –”En lärd man, en stäppbarbar, en krigarinna och en alv – det var så gubben Kie på värdshuset beskrev äventyrarna som skulle till graven. Detta var troligen ägaren till bågen som vi fann hos reptilmannen.” Säger Eliana. –”Ja, och åtminstone en till av dem måste ha överlevt så här långt och svept sin fallne färdkamrat i manteln. Låt oss fortsätta och se om vi kan hitta fler spår av våra föregångare!”