-”Att det fanns ett spöke i sarkofagen tyder på, nej, snarast bevisar att det bränns!” Påstår Theosophus. –”Låt oss därför undersöka sarkofagerna, ty till skillnad från våra föregångare är vi beredda på spöket.” De ser på varandra. Ingen gillar att följa Theosophus förslag, men denna gång tycker de nog att han har rätt. Eliana tar facklan från Theosophus, drar ett djupt andetag och kör ner facklan i den öppnade sarkofagen. Återigen väller blå rök upp, rökpelaren vrider sig och fullbordar ett varv runt rummet medan den antar en vagt människoliknande form. Denna rör sig sedan fram och innesluter Eliana i sin kropp. För de andra ser det ut som om Eliana befann sig under vatten. Hon blundar och håller andan, men spöken bekämpas inte genom att hålla andan. Gröna små bubblor sipprar ur näsa, öron och mun och stiger uppåt där de uppgår i spökets form. Eliana slår upp ögonen och ser panikslaget och bedjande på de andra äventyrarna, sedan sluter hon långsamt ögonen, varefter hon sjunker ihop på golvet. Botulw, fortfarande svag från sitt förra möte med spöket, tar ett vacklande steg fram, gör en dramatisk gest och flämtar: -”Vik hädan!” Spöket vänder sig mot honom, sveper in honom och efter bara några sekunder ligger Botulw medvetslös på golvet igen. Spöket omsluter nu Theo, men den finnige magistudenten är en svårare motståndare än man kan tro. En kamp pågår i det tysta, någon enstaka puff av grön rök lämnar Theosophus mun och näsa, men grimaserande håller han emot tills spöket börjar darra, sen vaja och sen med vinande försvinner det. Ingen vet vart.
Theo sätter sig, svettig och flämtande, på golvet. Detta var utan tvekan den största ansträngning han gjort i sitt unga liv. Vodomar och Grombur lyckas snart få liv i Botulw och Eliana igen, men Botulws upprepade duster med spöket har satt sina spår, han är bara en skugga av sig själv. Han behöver tid för återhämtning.
Swords & Kåseri 