39-43. Tempelsalen och vidare inåt

Ett större rum, någon form av tempelsal, öppnar sig. I borte änden av rummet finns en absid. Framför absiden står ett altare av metall. Upp ur dyn framför altaret sticker de sorgliga resterna av fyra varelser upp. Brigard rotar lite i leran: -”Tre var orcher.” Han lyfter upp och studerar rostiga rustningsdelar och halvt förstörda läderfragment. –”Den här var nog en präst.” Säger han och lyfter ett trådigt, svartnat tygstycke ur dyn. Några benpipor lossnar och faller plaskande ner i leran. Ett rosslande stön hörs. Brigard svänger runt med svärdet redo, men det finns ingen där. Han ser hur de andra i gruppen sakta backar bort från honom. Då han åter vänder sig om ser han varför. Bakom honom har ångorna tagit formen av en äldre man iförd någon slags prästklädnad. Skepnaden gör långsamma åthävor med otydlig innebörd och stönar utdraget.

De andra i gruppen backar sakta bort från honom

-”Det här har vi inte tid med!” Säger Polymoll och passerar förbi och ut genom öppningen i bortre änden av tempelsalen. Spöket ser efter honom och stönar frågande. Monodur instämmer: -”Det har vi verkligen inte!” Och följer Polymoll. Spöket får nu ett bistert uttryck och svänger om mot Brigard och väpnare John. Det spänner sina odöda ögon i dem och vrålar. Vrålet fyller hela rummet och både Brigard och John tar förskräckta ett steg tillbaka. Men de hämtar sig och skyndar efter de båda magistudenterna. Bakom sig lämnar de spöket, vanmäktigt vrålande i mörkret.

Spökets vrål dämpas snabbt i de fuktiga salarna. De hastar vidare genom det ena mörka rummet efter det andra, hela tiden lyssnande efter ljud som kan tyda på att taket börjar ge efter. De passerar genom en sal med tunga svartnade ekbord och mörka tenntallrikar som tyder på att rummet en gång varit klostrets matsal. De får kliva försiktigt genom nästa rum där gyttjan gör det svårt att se var de kan sätta fötterna bland all bråte. Bland rester av bänkar och bord, skåp och stolar glimmar ibland gyllene trådar, troligtvis rester av utsmyckningen på sedan länge förmultnade prästkåpor. De bryter med gemensamma krafter upp en svullen ekport och kommer ut i ytterligare ett rum likt de andra – välhuggna stenar, noga sammanfogade, med vatten droppande från taket.

***

Avigsidan

I scen 40 kom vi fram till att vi behövde något som gjorde oss spelare lika oroliga som äventyrarna. Vi bestämde därför att det skulle finnas en stressfaktor i form av risk för att det gamla templet rasar in. Det händelseslag som vi slår i början av varje scen fick därför avgöra om det blev ett ras eller inte.

Rum	Risk för ras	Effekt av ras
Scen 40-50	5% risk för ras i varje rum	Det rum man är i rasar
Scen 51-60	10% risk för ras i varje rum	Det rum man är i rasar
Scen 61+	33% risk för ras i varje rum	Hela klostret rasar samman

14-15. Gravkammarens hemligheter

-”Att det fanns ett spöke i sarkofagen tyder på, nej, snarast bevisar att det bränns!” Påstår Theosophus. –”Låt oss därför undersöka sarkofagerna, ty till skillnad från våra föregångare är vi beredda på spöket.” De ser på varandra. Ingen gillar att följa Theosophus förslag, men denna gång tycker de nog att han har rätt. Eliana tar facklan från Theosophus, drar ett djupt andetag och kör ner facklan i den öppnade sarkofagen. Återigen väller blå rök upp, rökpelaren vrider sig och fullbordar ett varv runt rummet medan den antar en vagt människoliknande form. Denna rör sig sedan fram och innesluter Eliana i sin kropp. För de andra ser det ut som om Eliana befann sig under vatten. Hon blundar och håller andan, men spöken bekämpas inte genom att hålla andan. Gröna små bubblor sipprar ur näsa, öron och mun och stiger uppåt där de uppgår i spökets form. Eliana slår upp ögonen och ser panikslaget och bedjande på de andra äventyrarna, sedan sluter hon långsamt ögonen, varefter hon sjunker ihop på golvet. Botulw, fortfarande svag från sitt förra möte med spöket, tar ett vacklande steg fram, gör en dramatisk gest och flämtar: -”Vik hädan!” Spöket vänder sig mot honom, sveper in honom och efter bara några sekunder ligger Botulw medvetslös på golvet igen. Spöket omsluter nu Theo, men den finnige magistudenten är en svårare motståndare än man kan tro. En kamp pågår i det tysta, någon enstaka puff av grön rök lämnar Theosophus mun och näsa, men grimaserande håller han emot tills spöket börjar darra, sen vaja och sen med vinande försvinner det. Ingen vet vart.

Theo sätter sig, svettig och flämtande, på golvet. Detta var utan tvekan den största ansträngning han gjort i sitt unga liv. Vodomar och Grombur lyckas snart få liv i Botulw och Eliana igen, men Botulws upprepade duster med spöket har satt sina spår, han är bara en skugga av sig själv. Han behöver tid för återhämtning.

Med ett vinande försvinner spöket, ingen vet vart

13. Gravkammaren

I det fladdrande ljuset från facklan ser de två sarkofager. Locket till den ena sarkofagen har fösts av och gått i två bitar då det träffade golvet. Golvet ja… förutom flisor från sarkofaglocket, och decenniers damm, så ligger det tre kroppar på golvet. De undersöker kropparna. Den store barbaren har varit död i flera dagar, den kvinnliga krigaren inte alls så länge, men den tredje kroppen är det fortfarande liv i. –”Fort! Theosophus – vatten och massamfrön till den här!” Säger Eliana. Efter att ha hällt i Botulw vatten och ett par massamfrön går en ryckning genom hans kropp. Sen hostar han ut en del av vattnet och sätter sig käpprätt upp. –”Var är jag? Vilka är ni?” Efter att ha satt in Botulw i vilka de är och varför de är här hjälper de honom försiktigt på fötter. Efter ytterligare något massamfrö återfår han känseln i armar och ben och yrseln avtar. –”Kom med oss.” Säger Eliana, Botulw, vars psykiska kraft nära nog raderades av spöket, kommer sig inte för att säga emot.

I det fladdrande ljuset ser de två sarkofager och tre kroppar

30. Gravkammaren

Gruppen lämnar kapellet och fortsätter in i det mörker som rått sedan trollkarlarna lades till sin sista vila. Härnäst går de till rummet mittemot kapellet. En lättad suck undslipper den sårade Irmelin då hon i facklornas sken ser att rummet domineras av två sarkofager – de har hittat gravkammaren! Då närmar sig alltså äventyret sitt slut. Sarkofagerna är två stora tunga stenkistor med en avbildning av den döde i naturlig skala ovanpå locket. Botulw, ständigt impulsiv i sin nyfikenhet, springer mumlande för sig själv fram för att undersöka sarkofagerna. –”Sarkofager, sarkofager, sarkofager. Vem var det nu som skrev om sarkofager? Sisykandros? Nej, Sisykandros skrev om katafalker. Snarare Drufton… Ja definitivt Drufton. Hmm, utan tvekan ett lokalt arbete det här. Se profilerna, se de grovt tecknade dragen. Jag skulle gissa… låt se, ca tjugo år gammalt?” Han hastar mumlande för sig själv runt sarkofagerna med ansiktet nära lockens kant. Dammet får honom att nysa kraftigt. Så rätar han på sig:

–”Det här Schwarzards grav. Ska vi försöka få av locket då?” –”Botulw, är du verkligen säker på att vi borde?… ” Säger Irmelin, men Block och Botulw har redan föst av locket. Botulw lutar sig över kanten för att se vad trollkarlen Schwarzard fick med sig i graven. Han hostar till och storknar då en tjock blå rök bolmar upp från sarkofagens inre. Den sveper in Botulw på sin väg upp och får hans hår att resa sig. Röken antar en blå, självlysande, svagt människoliknande skepnad.

Det är en ofta förekommande ovana att säga det uppenbara, denna gång är det Irmelin som säger det: –”Ett spöke!” Block stirrar förhäxat på skepnaden som vajar och flyter i luften ovanför och inneslutande Botulw. Han stammar fram några skyddande ramsor han lärde sig ute på stäppen under sin uppväxt. Stäppbarbaren fruktar intet mer än spöken, ty på dessa bita ej hans klinga.

Inuti spökets lysande blå kropp står Botulw och vajar, som vore han under vatten. Hans händer kramar sarkofagkanten så att knogarna vitnar. Ljusgrön rök strömmar ur hans näsa, mun och öron och sugs upp i spökets form. Successivt vandrar hans pupiller uppåt och försvinner bakom ögonlocken. Så segnar han ned på golvet och spöket rör sig plötsligt mot Block och sveper in honom på samma sätt. Spökets mun öppnas och stängs som om det sade något, men inte ett ljud hörs. Det gör långsamma svårtydbara gester med armarna men Irmelin är för chockad för att försöka förstå. Kampen blir lång innan även Block faller ihop på golvet. Irmelin har skräckslagen krupit ihop i ett hörn, och det är där hon sveps in i spökets lysande blå skepnad. Hennes livskraft sugs ur näsa, mun och öron och uppgår i spöket. Så försvinner även hennes pupiller upp bakom ögonlocken och hon förenas med de andra två livlösa äventyrarna på golvet. Nu sveper spöket runt det tysta rummet. Runt, runt, varv efter varv. Dess blå sken återspeglas från väggarna. När det säkerställt att det inte finns några fler levande varelser i rummet slinker det åter ner i sarkofagen och det blir kolsvart i rummet. En total tystnad råder. I detta kalla, tysta mörker får vi säga adjö till äventyrarna Botulw, Block och Irmelin.

Slut.