30. Skatten

De bär sina saker hela vägen upp och lägger dem i trappan vid ingången till gravkumlet. Sen placerar de ut sig så att alla utom Vodomar håller upp en dörr var längs flyktvägen, bort från de vattenmassor gåtan förespeglar. Vodomar ska öppna kistan, Eliana håller dörren till skattkammaren, Theosophus håller dörren ut ur pelaren, Grombur står vid vinschen och håller upp gallret och Botulw bevakar så att vägen är fri upp ur sarkofagen med den falska bottnen. Alla är redo och spända. Klartecken ges viskande upp och ned längs hela kedjan. Så torkar Vodomar svetten ur pannan, drar ett djupt andetag och gör ett kraftigt lyft. Med ett brak faller ett massivt stenblock ned från taket och blockerar dörren bakom honom. Eliana undgår med en hårsmån att krossas, men hon är fast på utsidan av rummet, Vodomar är ensam kvar där inne. Iskallt vatten störtar ner genom hålet stenblocket lämnat i taket. Vodomar vadar bort till stenen. Han och Eliana kan se varandra genom en glipa. Det forsande vattnet gör det omöjligt att höra varandra men med teckenspråk lyckas de komma överens om att de ska försöka välta stenblocket åt vänster. Vodomar klättrar upp med ryggen mot blocket och spjärnar mot väggen med benen. Samtidigt trycker Eliana allt hon kan från sin sida. Till slut lyckas de få upp en glipa stor nog för att Vodomar, utmattad och nedkyld, ska kunna halvt pressa sig igenom, halvt dras ut av Eliana. Hon hjälper den sönderskrapade Vodomar uppför trapporna medan vattnet snabbt stiger bakom dem. Medan de springer pressar det inforsande vattnet luften framför sig och virvlar upp två decenniers damm runt dem. Då de når tillbaka till gravkammaren märker de att vattnet inte längre stiger bakom dem, vattennivån har stannat något lägre än gravkammarens golv. I lugnare tempo tar de sig ut i det fria igen. De har inte en enda värdesak med sig som lön för all möda, men de är vid liv!

Den perfekta planen. Medurs nedifrån:
Vodomar redo att öppna kistan. Eliana håller upp dörren till skattkammaren. Theosophus håller dörren till pelaren. Grombur ser till att fällgallret inte faller ner och Botulw säkrar sarkofagen med falsk botten.

26-27. Den äkta gravkammaren

–”Grombur – stanna vid vinschen för säkerhets skull!” Säger Vodomar. De övriga går in i ett stort rum vars tak bärs upp av fyra stora, runda stenpelare. Botulw går inte att stoppa, han rusar in och börjar undersöka sarkofagerna, Theosophus skuttar efter. –”Schwarzard i denna!” Ropar Theosophus. –”Och Kobbler i den här.” Säger Botulw, besviken över att tonåringen Theosophus hann före i tolkningen av kistlockets skrift. De samlas runt Schwarzards sarkofag, redo för det värsta. Så nickar de alla åt Grombur och Eliana som med gemensamma krafter lyckas pressa locket av sarkofagen. Båda två ryggar tillbaka – något rör sig i sarkofagens mörker, en människoliknande form sätter sig upp. –”Döda det! DÖDA DET!” Vrålar Botulw panikslaget. –”En mumie.” Konstaterar Theosophus för sig själv, läser en trollformel och lobbar en eldboll ned i kistan. Mumien, vars torra lindor en gång i tiden smorts med helig kåda och dyrbara oljor, fattar genast eld. Den försöker brinnande resa sig ur sarkofagen men Eliana kliver fram och klyver den med sitt svärd. Då elden falnat lyfter de ur de torra, sotiga resterna av mumien och genomsöker sarkofagen. –”Fördömelse! Ingenting!” Morrar Grombur, som anslöt då han såg mumien.

Med gemensamma krafter föser de av locket på den andra sarkofagen. Locket går i golvet och spricker. De hoppar undan för att inte få fötterna i kläm, och det är lika bra för ur kistan reser sig ytterligare en mumie. Theosophus läser sin sista trollformel, men missar med eldklotet. Eliana hugger mumien i ryggen så att den stapplar mot Grombur. Med förtorkade händer fingrande efter Gromburs hals stapplar den ytterligare några steg, en väsning stiger från den förtorkade halsen. Grombur kliver åt sidan och begraver yxan i mumiens överkropp med ett ljud som då man slår sönder ett getingbo med en pinne. Ett dammoln far ut genom mumiens mun och hela kroppen skakar och följer med då Grombur med kraftiga ryck försöker få loss yxan. Vodomar avslutar det hela genom att med ett välriktat hugg skilja mumiens lindade skalle från kroppen. Med ett tomt ”tock!” slår huvudet i marken och rullar iväg. –”Ingen skatt här heller.” Muttrar Grombur.

Theosophus funderar ett tag: -”Om det inte finns en skatt här så måste det finnas en skattkammare någon annanstans!” –”Eller så har någon annan hunnit före oss.” Morrar Grombur. –”Nej Theo har rätt!” Säger Botulw: -”Om någon skulle ha varit här före oss så skulle det inte ha funnits så många outlösta ormfällor eller vaktskelett kvar. Nej, tro mig, denna grav är fortfarande oplundrad. Sprid ut er! Om skatten inte finns i sarkofagerna bör den finnas någon annanstans i närheten. Leta!” De börjar genomsöka gravkammaren noggrant och efter ett tag har Grombur fastnat vid en av de kraftiga pelarna som bär upp taket. Han knackar försiktigt men systematiskt på olika delar av pelaren och lyssnar noga: -”Här! Det finns en dold dörr i den här pelaren.”

Mumien försöker brinnande resa sig ur sarkofagen men Eliana kliver fram och klyver den med sitt svärd.

14-15. Gravkammarens hemligheter

-”Att det fanns ett spöke i sarkofagen tyder på, nej, snarast bevisar att det bränns!” Påstår Theosophus. –”Låt oss därför undersöka sarkofagerna, ty till skillnad från våra föregångare är vi beredda på spöket.” De ser på varandra. Ingen gillar att följa Theosophus förslag, men denna gång tycker de nog att han har rätt. Eliana tar facklan från Theosophus, drar ett djupt andetag och kör ner facklan i den öppnade sarkofagen. Återigen väller blå rök upp, rökpelaren vrider sig och fullbordar ett varv runt rummet medan den antar en vagt människoliknande form. Denna rör sig sedan fram och innesluter Eliana i sin kropp. För de andra ser det ut som om Eliana befann sig under vatten. Hon blundar och håller andan, men spöken bekämpas inte genom att hålla andan. Gröna små bubblor sipprar ur näsa, öron och mun och stiger uppåt där de uppgår i spökets form. Eliana slår upp ögonen och ser panikslaget och bedjande på de andra äventyrarna, sedan sluter hon långsamt ögonen, varefter hon sjunker ihop på golvet. Botulw, fortfarande svag från sitt förra möte med spöket, tar ett vacklande steg fram, gör en dramatisk gest och flämtar: -”Vik hädan!” Spöket vänder sig mot honom, sveper in honom och efter bara några sekunder ligger Botulw medvetslös på golvet igen. Spöket omsluter nu Theo, men den finnige magistudenten är en svårare motståndare än man kan tro. En kamp pågår i det tysta, någon enstaka puff av grön rök lämnar Theosophus mun och näsa, men grimaserande håller han emot tills spöket börjar darra, sen vaja och sen med vinande försvinner det. Ingen vet vart.

Theo sätter sig, svettig och flämtande, på golvet. Detta var utan tvekan den största ansträngning han gjort i sitt unga liv. Vodomar och Grombur lyckas snart få liv i Botulw och Eliana igen, men Botulws upprepade duster med spöket har satt sina spår, han är bara en skugga av sig själv. Han behöver tid för återhämtning.

Med ett vinande försvinner spöket, ingen vet vart

13. Gravkammaren

I det fladdrande ljuset från facklan ser de två sarkofager. Locket till den ena sarkofagen har fösts av och gått i två bitar då det träffade golvet. Golvet ja… förutom flisor från sarkofaglocket, och decenniers damm, så ligger det tre kroppar på golvet. De undersöker kropparna. Den store barbaren har varit död i flera dagar, den kvinnliga krigaren inte alls så länge, men den tredje kroppen är det fortfarande liv i. –”Fort! Theosophus – vatten och massamfrön till den här!” Säger Eliana. Efter att ha hällt i Botulw vatten och ett par massamfrön går en ryckning genom hans kropp. Sen hostar han ut en del av vattnet och sätter sig käpprätt upp. –”Var är jag? Vilka är ni?” Efter att ha satt in Botulw i vilka de är och varför de är här hjälper de honom försiktigt på fötter. Efter ytterligare något massamfrö återfår han känseln i armar och ben och yrseln avtar. –”Kom med oss.” Säger Eliana, Botulw, vars psykiska kraft nära nog raderades av spöket, kommer sig inte för att säga emot.

I det fladdrande ljuset ser de två sarkofager och tre kroppar

12. In i korridoren skelettet kom ifrån

Efter en stunds vila gör de sig åter redo. Eliana har efter Vodomars skador tagit kommandot. Hon prövar sitt svärd i luften ett par gånger, sen går hon in i mörkret genom porten som skelettet kom ut genom. Över axeln ropar hon glatt: -”Följ mig!” Försiktigt följer de andra efter. Facklan lyser upp en mörk korridor som fortsätter framåt. På vänster hand är en öppning till ett större rum som verkar innehålla rader av bänkar och på höger hand finns en öppning in i ett rum med – två sarkofager! De kikar in och ser hur facklan lyser på tre kroppar som ligger hopfallna vid två sarkofager. –”Följ mig!” Säger Eliana sammanbitet och går in.

Facklan lyser upp ett rum med två sarkofager

30. Gravkammaren

Gruppen lämnar kapellet och fortsätter in i det mörker som rått sedan trollkarlarna lades till sin sista vila. Härnäst går de till rummet mittemot kapellet. En lättad suck undslipper den sårade Irmelin då hon i facklornas sken ser att rummet domineras av två sarkofager – de har hittat gravkammaren! Då närmar sig alltså äventyret sitt slut. Sarkofagerna är två stora tunga stenkistor med en avbildning av den döde i naturlig skala ovanpå locket. Botulw, ständigt impulsiv i sin nyfikenhet, springer mumlande för sig själv fram för att undersöka sarkofagerna. –”Sarkofager, sarkofager, sarkofager. Vem var det nu som skrev om sarkofager? Sisykandros? Nej, Sisykandros skrev om katafalker. Snarare Drufton… Ja definitivt Drufton. Hmm, utan tvekan ett lokalt arbete det här. Se profilerna, se de grovt tecknade dragen. Jag skulle gissa… låt se, ca tjugo år gammalt?” Han hastar mumlande för sig själv runt sarkofagerna med ansiktet nära lockens kant. Dammet får honom att nysa kraftigt. Så rätar han på sig:

–”Det här Schwarzards grav. Ska vi försöka få av locket då?” –”Botulw, är du verkligen säker på att vi borde?… ” Säger Irmelin, men Block och Botulw har redan föst av locket. Botulw lutar sig över kanten för att se vad trollkarlen Schwarzard fick med sig i graven. Han hostar till och storknar då en tjock blå rök bolmar upp från sarkofagens inre. Den sveper in Botulw på sin väg upp och får hans hår att resa sig. Röken antar en blå, självlysande, svagt människoliknande skepnad.

Det är en ofta förekommande ovana att säga det uppenbara, denna gång är det Irmelin som säger det: –”Ett spöke!” Block stirrar förhäxat på skepnaden som vajar och flyter i luften ovanför och inneslutande Botulw. Han stammar fram några skyddande ramsor han lärde sig ute på stäppen under sin uppväxt. Stäppbarbaren fruktar intet mer än spöken, ty på dessa bita ej hans klinga.

Inuti spökets lysande blå kropp står Botulw och vajar, som vore han under vatten. Hans händer kramar sarkofagkanten så att knogarna vitnar. Ljusgrön rök strömmar ur hans näsa, mun och öron och sugs upp i spökets form. Successivt vandrar hans pupiller uppåt och försvinner bakom ögonlocken. Så segnar han ned på golvet och spöket rör sig plötsligt mot Block och sveper in honom på samma sätt. Spökets mun öppnas och stängs som om det sade något, men inte ett ljud hörs. Det gör långsamma svårtydbara gester med armarna men Irmelin är för chockad för att försöka förstå. Kampen blir lång innan även Block faller ihop på golvet. Irmelin har skräckslagen krupit ihop i ett hörn, och det är där hon sveps in i spökets lysande blå skepnad. Hennes livskraft sugs ur näsa, mun och öron och uppgår i spöket. Så försvinner även hennes pupiller upp bakom ögonlocken och hon förenas med de andra två livlösa äventyrarna på golvet. Nu sveper spöket runt det tysta rummet. Runt, runt, varv efter varv. Dess blå sken återspeglas från väggarna. När det säkerställt att det inte finns några fler levande varelser i rummet slinker det åter ner i sarkofagen och det blir kolsvart i rummet. En total tystnad råder. I detta kalla, tysta mörker får vi säga adjö till äventyrarna Botulw, Block och Irmelin.

Slut.