24-25. Ett högt pris

Gången mynnar i en större korridor. Precis då korridoren breddas, har de en oansenlig trädörr på höger hand. Med dragna vapen och sinnena på helspänn passerar de förbi den. De ser då att det finns en motsvarande dörr på vänster hand. Varför Tilindil öppnar denna dörr men lät bli den första vet endast slumpens gudar, men det är ett val han får betala ett högt pris för.                

Alven öppnar dörren och de ryggar alla tillbaka då stanken av förruttnelse slår emot honom. Botulw stiger fram bakom dem och håller upp facklan för att se bättre. Det de ser är ett litet kvadratiskt rum. Det ligger två större bylten på golvet där inne men det går inte att se vad det är på detta avstånd. Tilindil kliver försiktigt in i rummet för att undersöka. Plötsligt hörs ett häftigt rasslande ljud och tre figurer som stått dolda längs väggen kliver fram och kör sina rostiga vapen i alvens rygg. Tilindil skriker till. Tre skelett i rostiga rustningar och multnande gamla klädedräkter drar ut sina vapen ur alvens ryggtavla och börjar hugga, med kantiga och onaturligt snabba rörelser. Det kusligaste är nästan att de anfaller under total tystnad, endast rasslet och gnisslet från deras rustningar hörs, och de tunga köttiga ljuden då deras vapen träffar Tilindil. Alven försöker komma undan genom att tränga sig förbi skeletten, ut ur rummet. Men de vänder sig om efter honom och fortsätter hugga och sticka; snabbt, repetitivt och under dödens tystnad.

De fortsätter hugga, snabbt, repetitivt och under dödens tystnad.

Allt har bara tagit några sekunder. Block kommer ur chocken och kastar sig in i striden. Han klyver först det ena, sen det andra skelettet men då han kommer fram till det tredje står det och mekaniskt begraver sin yxa, om och om igen, i den redan döde Tilindil. Block gör processen kort med benranglet. Han trampar sen i vrede sönder kranierna tills bara smulor återstår och han ska just… då Botulw lägger en lugnande hand på honom och stävjar hans barbariska vrede.

De sveper Tilindil i hans mantel och lägger hans brutna båge vid hans sida. Block gör stäppbarbarernas salut för att hedra den fallne kamraten. Botulw gör några tecken i luften som lär hjälpa kamraten på hans färd till dödsriket och kväder. –”Långt från alvernas skogar fann han sin grav. I kumlets mörker han vilar, med bruten båge vid sin sida.” Irmelin rotar runt i rummet.

-”Uäh – kolla här! Två lik!” Irmelin petar med svärdet i de bylten de sett innan skeletten anföll. Det är två kraftigt förruttnade kroppar. Av kläder och utrustning att döma två äventyrare. Av att kropparna är fullständigt upphackade sluter de sig till att de troligen fallit offer för samma skelett som blev Tilindils banemän. Hon lyckas trots allt få tag på de dödas penningpungar och sällskapets ekonomi stärks med tjugofem silvermynt och fyrtio kopparören.

Därefter följer en lång diskussion som mynnar ut i en insikt om att deras sällskap nog inte var riktigt mogna att ta sig an trollkarlarnas grav. Om Tilindil dog vid första bästa dörr de öppnade, hur ska det då gå längre fram? De måste förbättra sina chanser – men hur? Till slut enas Botulw och Irmelin om att Block måste ta på sig den läderrustning som fanns på en av de döda kropparna i rummet. Block protesterar ivrigt och högljutt, inte så mycket för att rustningen precis suttit på, eller för att delar följer med från, en svårt förruttnad kropp. Istället tycks hans argumentering utgå från ett osammanhängande och känslobaserat resonemang om att det är fegt och omanligt att skydda sig mot fiendens vapen.   

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s