12. In i korridoren skelettet kom ifrån

Efter en stunds vila gör de sig åter redo. Eliana har efter Vodomars skador tagit kommandot. Hon prövar sitt svärd i luften ett par gånger, sen går hon in i mörkret genom porten som skelettet kom ut genom. Över axeln ropar hon glatt: -”Följ mig!” Försiktigt följer de andra efter. Facklan lyser upp en mörk korridor som fortsätter framåt. På vänster hand är en öppning till ett större rum som verkar innehålla rader av bänkar och på höger hand finns en öppning in i ett rum med – två sarkofager! De kikar in och ser hur facklan lyser på tre kroppar som ligger hopfallna vid två sarkofager.  –”Följ mig!” Säger Eliana sammanbitet och går in.

Facklan lyser upp ett rum med två sarkofager

11. En fajt med det förflutna

Grombur, Eliana och Theosophus hoppar och skuttar för att undvika ormarnas bett, samtidigt som deras nye motståndare närmar sig med stela steg. Vodomar, som förföljde ”sin” reptilman längre ner mot porten, är inte i närheten av ormarna och han kan därför koncentrera sig på skelettet. Han spänner sin jaktbåge och skjuter då det närmar sig, men pilen studsar med en skarp smäll mot dess ärgiga men fortfarande starka fjällpansar. Innan Vodomar hinner göra något är den odöde krigaren över honom. Vodomar har släppt bågen och försöker dra sitt kortsvärd då det första hugget träffar. Det går djupt och Vodomar skriker av smärta. Skelettet stannar inte till för ett ögonblick utan får loss tvåhandssvärdet och höjer det igen. Vodomar kastar sig undan men hinner inte långt nog, ett andra hugg träffar honom, nu i benet. Han försöker kravla bort från den mäktige fornkrigaren som, utan att låta träffarna påverka rytmen i hans hugg det minsta, åter har höjt tvåhandssvärdet. Då tredje hugget faller rullar Vodomar åt sidan samtidigt som han slår undan skelettets långa svärd med sitt kortsvärd. Denna kombination räddar hans liv. Med en ljudlig klang slår skelettets stora svärd gnistor då det träffar stengolvet. Den samling magiskt animerade ben som utgör skelettet har låst sin uppmärksamhet på Vodomar och ser inte att Eliana smugit upp bakom dess rygg. Hon höjer svärdet och hugger med all kraft. Hennes svepande slag slår av kraniet och skelettets kropp stelnar genast i sin position, med svärdet halvvägs höjt för ett nytt hugg mot Vodomar. Hon sparkar till det nu huvudlösa benranglet och det rasar ihop. –”Theo! Se till Vodomar – han behöver hjälp NU!” Sen rusar hon tillbaka till Grombur och hjälper honom hugga ihjäl ormarna. Theosophus stoppar i Vodomar nog med massamfrön för att stoppa blödningarna och få honom på benen igen.

Så lägrar sig åter lugnet här nere i gravvalvet. De sitter alla och tar djupa klunkar ur vattenflaskorna medan adrenalinet rinner av dem. De märker inte längre stanken från de ruttnande liken eller det svarta oljiga oset från den brände reptilmannen.

Den mäktige fornkrigaren

10. En fornstor krigare

Reptilmannen som dog av eldkloten hann nästan fram till den port där hallen slutar, innan han väsande föll ihop. I ljuset från lågorna som förgör reptilmannen ser äventyrarna en stor men märkligt smal skepnad kliva ut från porten. Den bär ärgigt fjällpansar och en hjälm med stelnade rostiga brynjeflikar, och i händerna bär den ett långt, av ålder missfärgat, tvåhandssvärd. Med mekaniska steg, som vore den en fruktansvärd uppvridbar leksak, närmar varelsen sig äventyrarna. Theosophus är den förste som ser vad det är: -”Ett skelett!” Piper han och tar ett steg bakåt. Stenen han trampar på sjunker ned lite och en lucka glider upp med ljudet av sten som skrapar mot sten. Några ormar kryper yrvaket och prövande ut över golvet. Skelettet, som att döma av storlek, rustning och vapen, måste varit en mäktig krigare i livet, begynner nu att gå mot äventyrarna och med onaturlig energi hugga i luften framför sig. Hans käkar rör sig som om han sade eller ropade något, men inget hörs förutom vinandet från hans hugg. Djupt i de tomma ögonhålorna har små eldar tänts.


I ljuset från lågorna som förgör reptilmannen ser äventyrarna en stor men märkligt smal skepnad framträda ur mörkret

10. En fornstor krigare – avigsidan

Kaos 3 (1T10=8, inget avvikande resultat

Händelseslag: (1T100=55, en dublett = en händelse)

Jag slår för typ av händelse: Negativt för huvudroll (Jag slår för vem – det blir Vodomar) och jag slår fram de båda nyckelorden: ”Open”+”Opposition”

Är det ett nytt monster ? 50% = ja (Jag slår på listan över monster i äventyret och det blir ett av skeletten)

När jag slog för att se om någon av äventyrarna trampade i någon av ormfällorna som finns i detta rum (se nedan) så fick jag ytterligare en händelse: ”Ny biroll”. Jag bryr mig inte om att slå för nyckelord, jag tycker att det kan passa bra att det skelett som Vodomar möter är den nya birollen. Jag gör det därför bättre än de andra skeletten i listan.  I livet var det den fornstore krigaren Bugwalk. (Var fick jag det namnet från? Jag är helt säker på att jag inte hittade på det själv. Är det från ett av exemplen i Drakar och Demoners första utgåva?) Jag låter Bugwalk ersätta lyktgubbarna i birollslistan eftersom de ju redan är ihjälslagna.

När jag spelade med vårt eget stridssystem (rutbaserad förflyttning) hade hallen 18 rutor man kunde gå i. Enligt äventyret finns det tre stenar som kan utlösa ormfällorna, dvs 1/6. Det logiska hade varit att slå 1T6 för att låta, säg en etta, innebära att en fälla utlösts. Men eftersom Mythic Games Master Emulator drivs framåt av händelserna (dvs de som utlöses av dubbletter på 1T100) så vill jag så ofta som möjligt rulla T100. 1/6 av 100 är ca 18, så jag slår för äventyrare och reptilmän om någon av dem utlöser en fälla då de rör sig genom hallen (18%). Det visar sig att Theosophus utlöser en fälla då han i slutet av denna scen backar undan från skelettet. Eftersom en av de tre fällorna utlöstes av Botulw vid förra spelningen av detta äventyr (se Tvillingbergen I, scen 28, ”Dr Botulws faux-pas”) så slår jag 1T100 för att se om det är den tomma fällan som utlöses igen (33%) – det är det inte, vi har alltså åter en situation med ormar lösa på golvet.

8. Det lilla rummet

-”Den här dörren kärvar!” Säger Grombur och tar i tills han får upp den. Ut flyter en stank av förruttnelse ännu värre än den i det rum de befinner sig. De tar alla ett par steg tillbaka och hostar och svär. –”Vid alla gudar!” Hostar Grombur fram. -”Denna gravkammare är fylld av lik!” .  –”En gravkammare full av lik, vem hade väntat sig det?” Säger Eliana syrligt och kliver försiktigt in över tröskeln till det lilla rummet.  –”Här ligger vad som verkar ha varit en alv. Han ser inte ut att ha varit död särskilt länge, till skillnad från de här två.” Säger hon och kikar närmare på de kraftigt förruttnade kropparna av två andra äventyrare.  –”Och de här har varit döda ännu längre.” Konstaterar Theosophus medan han petar runt bland resterna av tre sönderhuggna skelett.  –”Hmm, vi har tre stadier av förmultnande.” Säger Vodomar. –”Nyligen död, illa förruttnade och skelett. Blodet på skelettens vapen är fortfarande synligt, så det borde vara blod från alven. Skeletten bör alltså vara alvens banemän. Någon har sedan nedgjort de tre skeletten, troligtvis är det samma person, eller personer, som svept alven i hans mantel, som en sorts svepning vid en begravning.” –”En lärd man, en stäppbarbar, en krigarinna och en alv – det var så gubben Kie på värdshuset beskrev äventyrarna som skulle till graven. Detta var troligen ägaren till bågen som vi fann hos reptilmannen.” Säger Eliana. –”Ja, och åtminstone en till av dem måste ha överlevt så här långt och svept sin fallne färdkamrat i manteln. Låt oss fortsätta och se om vi kan hitta fler spår av våra föregångare!”

24-25. Ett högt pris

Gången mynnar i en större korridor. Precis då korridoren breddas, har de en oansenlig trädörr på höger hand. Med dragna vapen och sinnena på helspänn passerar de förbi den. De ser då att det finns en motsvarande dörr på vänster hand. Varför Tilindil öppnar denna dörr men lät bli den första vet endast slumpens gudar, men det är ett val han får betala ett högt pris för.                

Alven öppnar dörren och de ryggar alla tillbaka då stanken av förruttnelse slår emot honom. Botulw stiger fram bakom dem och håller upp facklan för att se bättre. Det de ser är ett litet kvadratiskt rum. Det ligger två större bylten på golvet där inne men det går inte att se vad det är på detta avstånd. Tilindil kliver försiktigt in i rummet för att undersöka. Plötsligt hörs ett häftigt rasslande ljud och tre figurer som stått dolda längs väggen kliver fram och kör sina rostiga vapen i alvens rygg. Tilindil skriker till. Tre skelett i rostiga rustningar och multnande gamla klädedräkter drar ut sina vapen ur alvens ryggtavla och börjar hugga, med kantiga och onaturligt snabba rörelser. Det kusligaste är nästan att de anfaller under total tystnad, endast rasslet och gnisslet från deras rustningar hörs, och de tunga köttiga ljuden då deras vapen träffar Tilindil. Alven försöker komma undan genom att tränga sig förbi skeletten, ut ur rummet. Men de vänder sig om efter honom och fortsätter hugga och sticka; snabbt, repetitivt och under dödens tystnad.

De fortsätter hugga, snabbt, repetitivt och under dödens tystnad.

Allt har bara tagit några sekunder. Block kommer ur chocken och kastar sig in i striden. Han klyver först det ena, sen det andra skelettet men då han kommer fram till det tredje står det och mekaniskt begraver sin yxa, om och om igen, i den redan döde Tilindil. Block gör processen kort med benranglet. Han trampar sen i vrede sönder kranierna tills bara smulor återstår och han ska just… då Botulw lägger en lugnande hand på honom och stävjar hans barbariska vrede.

De sveper Tilindil i hans mantel och lägger hans brutna båge vid hans sida. Block gör stäppbarbarernas salut för att hedra den fallne kamraten. Botulw gör några tecken i luften som lär hjälpa kamraten på hans färd till dödsriket och kväder. –”Långt från alvernas skogar fann han sin grav. I kumlets mörker han vilar, med bruten båge vid sin sida.” Irmelin rotar runt i rummet.

-”Uäh – kolla här! Två lik!” Irmelin petar med svärdet i de bylten de sett innan skeletten anföll. Det är två kraftigt förruttnade kroppar. Av kläder och utrustning att döma två äventyrare. Av att kropparna är fullständigt upphackade sluter de sig till att de troligen fallit offer för samma skelett som blev Tilindils banemän. Hon lyckas trots allt få tag på de dödas penningpungar och sällskapets ekonomi stärks med tjugofem silvermynt och fyrtio kopparören.

Därefter följer en lång diskussion som mynnar ut i en insikt om att deras sällskap nog inte var riktigt mogna att ta sig an trollkarlarnas grav. Om Tilindil dog vid första bästa dörr de öppnade, hur ska det då gå längre fram? De måste förbättra sina chanser – men hur? Till slut enas Botulw och Irmelin om att Block måste ta på sig den läderrustning som fanns på en av de döda kropparna i rummet. Block protesterar ivrigt och högljutt, inte så mycket för att rustningen precis suttit på, eller för att delar följer med från, en svårt förruttnad kropp. Istället tycks hans argumentering utgå från ett osammanhängande och känslobaserat resonemang om att det är fegt och omanligt att skydda sig mot fiendens vapen.   

24-25. Ett högt pris – avigsidan

Jag spelar varje rum som en scen, när det inte händer något oväntat, och då det är rum som inte innehåller något intressant, så grupperar jag ihop de scenerna i äventyrsloggen. Jag redovisar dem dock separat här för att visa hur jag gjort.

24                 Hallen

Kaos 1(1T10=6, inget avvikande resultat).

Händelseslag: (1T100=73, ingen händelse)

Jag bestämde att det var 33% att de öppnade de små ointressanta dörrarna i hallen. De valde att passera den första, men valde att öppna nästa.

25                 Det lilla rummet

Kaos 1(1T10=9, inget avvikande resultat).

Händelseslag: (1T100=90, ingen händelse)

Jag slog inte en etta på kaosslaget, vilket hade krävts för att påverka scenen, och jag slog inte en dubblett på händelseslaget, så scenen inleddes precis så som den beskrevs i äventyret: ”Fyrkantigt rum innehållande två till synes döda människor. 3 st anfallande skelett.”

De här tre skeletten måste ha varit stora krigare i sin dag. De var som en välsmord mordmaskin, de träffade med nästan varje hugg och jag slog högt med skadetärningarna. Block gjorde bra ifrån sig och nedgjorde dem då han gav sig in i kampen, men då var det redan försent för den stackars Tilindil.

Något man kan fundera över är de båda döda äventyrarna. Vem lade tillbaka den tunga stenplattan över gravens ingång efter att dessa båda äventyrare tagit sig in? Var de så ordningssamma (och dödsföraktande) att de sköt tillbaka stenluckan efter sig då de klättrat in? Det verkar högst osannolikt, inte minst med tanke på hur tung den var. Då infinner sig tanken – finns det någon i eller utanför graven som vill lura personer utifrån att graven inte är plundrad, ett sätt att dra till sig besökare genom att lura förbipasserande att här finns en oplundrad grav? Är hela graven bara en ploj för att locka till sig färsk mat? Eller finns det helt enkelt ytterligare en ingång och det var den de båda döda äventyrarna kom genom? Det spelar ingen roll att detta bara var en miss av konstruktören, jag hade kunnat lägga in en ny tråd: ”Är graven nu en del i monster X:s plan för att locka till sig mat?” eller (i fallet med en ytterligare ingång) som ett steg mot lösning av tråden ”Finns det en bakväg in i kumlet”. Men jag tänkte inte på de här sakerna förrän nu i efterhand när jag renskrev mina anteckningar. Det skulle kunnat ha förändrat äventyret på ett intressant sätt om det visade sig att det fanns någon här nere som hade intresse och förmåga att lägga tillbaka locket över graven!

Botulw, som den lärde man han är, förde givetvis noggranna anteckningar under hela äventyret, och två av skeletten har i modern tid hämtats upp ur graven och rekonstruerats:

Tre skelett stötte vi på nere i gravens mörker. Jag hann bara med en hastig undersökning av benranglen men jag antecknar här det jag noterade. Detta skelett kallar jag ”Gravkumlamannen I”. Av rustning och vapen att döma rör det sig om en krigare från trakten. Det sätt hår och skägg är friserat antyder att mannen dog för ett par decennier sedan. Troligtvis har denna krigare fallit i strid mot trollkarlarnas härjande trupper, varefter de gjort honom till en av gravens odöda väktare. 

Gravkumlamannen I, Vindpina hembygdsförenings samlingar

Gravkumlamannen II. En snabb undersökning räckte för att fastställa att dödsorsaken var det svåra sår, av en yxa eller ett tungt svärd, som spräckt kraniet. Vapen och rustning var av så generell utformning att intet går att utläsa om mannens ursprung. 

Gravkumlamannen II, lämnad in situ
Gravkumlamannen III, Anhems arkeo-
logiska museum

Gravkumlamannen III. Detta skelett bar en ovanligt formad hjälm. Hjälmens höga koniska form antyder att skelettet är äldre än de andra, möjligtvis flera sekler äldre.  Eventuellt rör det sig om ett animerat skelett som befunnit sig i trollkarlarnas ägo långt innan deras söner mördade och begravde dem.