Speltillfälle 8: (201205)

Dag 20: Nittonde ungsommar

Dagen inleds med en morgonandakt. Ritualen är främmande och äventyrarna sitter kvar när de andra reser sig, hinner precis resa sig då de andra sätter sig och ligger ständigt efter i sångerna. De noterar att en av druiderna, en smal man med krulligt hår, verkar ha samma problem. Skulle detta kunna vara personen som mördade och stal kläderna från druiden vars kropp de fann på vägen till templet? Hmm… De skuggar den misstänkte och ser honom knacka på en dörr och släppas in av en lång blond druid.

Så är det dags för dagens audiens. Larmaren Kritre lyssnar till handelsmän som ber om pålitliga vindar och tvistande bönder från både hitre och bortre Vivend som vill knuffa de kommande höstfrosten till den andres sida. De ser dvärgdelegationen en andra gång nekas den ”Havets gåva” de hävdar sin rätt till. Det blir Durus tur och Larmaren lyssnar till hans unkenpustande bön om hjälp. Kritre ger en knappt märkbar gest och det förkunnas att druiderna ska hjälpa den stinkande trollkarlen från Hidamark.

Durus förs iväg och Kwitzach och Ilender vandrar ned på tempelområdet. De går till det hus där de såg den misstänkte mördaren gå in tidigare under dagen. De knackar på men får inget svar.  De smyger in och finner en död druid i den enkla boningen. Druiden har krulligt hår, men ansiktet är helt bortbränt, omöjligt att identifiera. De larmar druiderna om fyndet och det blir dålig stämning i templet.

Dag 21: Tjugonde ungsommar

På morgonen kläs Durus av och surras högst upp på sydklippan för att vindarna ska vädra hans kropp. Hela dagen och kvällen huttrar han uppe på sin klippa, och på natten blir det ännu kallare. I månskenet ser han dock hur Snidra, dvärgarnas betjänt, vig som en apa klättrar upp till templet på östra klippans topp och smiter in, för att en stund senare klänga ned igen.

Dag 22: Tjugoförsta ungsommar

Efter morgonandakten klättrar Kwitzach och Ilender upp till Durus för att prata. Durus berättar om hur Snidra sökt sig bakvägen upp till östra tornet och de enas om att det måste vara där som ”Havets gåva” förvaras. Durus har minst ett dygn kvar av sin vindkur så det blir upp till Kwitzach och Ilender att nysta i dvärgarnas affärer. De bryter sig in i dvärgarnas rum, men överraskas av Snidra och ett långt slagsmål utbryter. Inte mycket är kvar av inredningen då de till slut lyckats binda Snidra. Genom lättare tortyr klarlägger de att det inte är dvärgdelegationen som ligger bakom druidmorden. Äventyrarna försöker släta över inbrottet och angreppet – och tortyren. De talar om missförstånd och bristande kommunikation och beger sig därifrån.  

Speltillfälle 7: 201121:

Första audiensen

Första bästa druid de stöter på i templet får höra hur de kommit för att få hjälp att vädra ut Durus stinkröta. Druiden berättar att de behöver få en audiens hos templets ledare, Larmaren Kritre. Denne visar sig vara en storväxt, blind man. Han lyssnar tyst till de som fått audiens och visar med små rörelser med höger pekfinger om han kommer att utföra det de ber om eller ej.

Precis då Durus och Kwitzach kommit in i audienskammaren hör de en av druiderna vid Kritres sida ropa ut: -”Mäster Byrnel av väktarklanen!” En åldrad diplomat från kromberdvärgarna stiger fram. Han bugar djupt, gör en dramatisk svepande gest och tar till orda: -”Oh Larmare! Oh vindarnas vän! Väktarklanen har kommit att hämta det som rätteligen är vårt – havets gåva!” Kritre ändrar inte en min. Efter en tvekande tystnad tar mäster Byrnel till orda igen, osäker på om Larmaren hört honom: -”Oh Larmare! Oh…” Larmaren kritre pekar på nästa person i kön. Druiden som annonserade mäster Byrnel säger: -”Larmaren kommer nu höra handelsman Sunnansegel.” Röd i ansiktet av vrede går mäster Byrnel därifrån, följd av livvakten Storhärja, en muskulös och ärrad dvärgkvinna med kolsvart hår, blek hy och brinnande blick. Hon viskar ilsket till Byrnel medan de går ut. Efter dem följer tjänaren Snidra, en dvärg med aparmar täckta av krulligt rött hår. Han bär både Byrnels och Storhärjas packning på ryggen och han kommunicerar enbart med grymtanden.

Handelsmannens löfte om rikliga gåvor till de fattiga och hans önskemål om nordliga vindar i början av nästa år möts av larmarens gillande. Därefter avbryts audiensen för att återupptas nästa eftermiddag.

Durus, Kwitzach och Ilender lokaliserar dvärgarna på tempelområdets värdshus. Medan de äter studerar de dvärgarna. Durus är säker på att kvinnan, Storhärja, väsande tillrättavisar mäster Byrnel. Röd i ansiktet lyssnar han på henne och bugar kort. Därefter drar sig dvärgarna tillbaka till sina rum, och äventyrarna drar sig tillbaka till sovplatserna de anvisades i gästbaracken.

Speltillfälle 6: 201120:

[SL kommentar: Erfarenheterna från Vädersten fick spelarna att enas om att de behövde mer muskler. De tillbringar den tolfte speldagen med anställningsintervjuer: Den ende som accepterar deras skambud till lön är en stor och stark men ack så ful svärdskämpe. Hans ansikte är ärrat av tjogtals gaffelstick från uppväxten som serveringspojke på en tuff sylta och hans tillnamn bådar inte gott för framtiden – Ilender Tjuvstick.]

Dag 13-19 : Tolfte till artonde ungsommar

Efter en sista natt i bekvämlighet anträds resan till Pelagia. De går mot nordost tills de, på den sjunde dagen efter att de lämnade Lubbersborg, anar Pelagias disdolda klippor i fjärran.

Situationen efter 52 minuter: De har den vindpiskade Angarsvikens svarta klippor på vänster hand, och ett kustlandskap med gult, tovigt gräs på höger. I diket har de en kropp. Den är blöt av nattens regn, så den måste legat här i åtskilliga timmar. Liket bär endast en undersärk. Mannens ansikte är bortbränt, inga drag finns kvar. På hans stelnade fingrar finns märken där ringar suttit men nyligen plockats bort. Tatueringen på ena fotsulan visar dock att mannen var en av Pelagias druider. Efter en stunds diskussion enas äventyrarna om att låtsas som att de inte sett kroppen och de fortsätter fram till vindarnas tempel.

[SL kommentar: Vi valde att ändra skalan på vår karta. Vi dubblerade spelvärldens utsträckning genom att halvera hur många hexar man rör sig per dygn. Vi ville åt en episk känsla i kampanjen och att korsa hela den kända världen på en dryg vecka kändes för ”lokalt”.]

Resdag 11, tionde ungsommar

Efter att vilsegångna irrat runt på slätten i ett dygn, når de Lubbersborg. Det är en riktig stad, med ringmur och torn, men det syns att här levde fler före blodsdimman. På bakgatorna står hus tomma och förfallna, några torg har gjorts om till allmänningar där kor och getter betar och huvudgatans bredd har halverats för att ge plats åt odlingslotter. Det sagt så är Lubbersborg det mest fantastiska Durus och Kwitzach någonsin sett. Husen längs huvudgatan är av sten, och tre – ibland fyra – våningar höga. Staden har en egen milis som patrullerar gator och murar. Templets spiror och rådhusets stora torn är de högsta byggnader äventyrarna någonsin sett, och de hade aldrig trott att det fanns så här mycket människor.

De lärda på värdshuset Ölforsen

De säljer bägaren de fick av greve Lavvide och får råd att hyra ett rum och unna sig bättre mat. Då de bjuder personerna vid borden bredvid på några glas för att få höra lite nyheter har de tur, det är på Ölforsen de lärda super bort sina slantar.

En irrande ämbetsman för med sig oroande nyheter. Rostbröderna genomsöker bibliotek och boksamlingar, de misshandlar arkivarier och skrivare i jakt efter något, ingen vet vad. Stadens lärda nickar allvarligt, stryker tankfullt vitnade skägg och flätar fundersamt grånande hårtestar: –”Lärdomen har alltid haft ett pris, men ingen har velat höra om våra synproblem eller massera våra värkande gamnackar. Men nu börjar det verkligen bli farligt att besitta kunskap.” Säger Ojaman, högläsare hos borgmästaren.  

Durus beställer in en runda till. –”Berätta mer om rostbröderna! Jag har förstått att de alltid bråkar med korpsystrarna, men vilka är de egentligen?  

–”Korpsystrar och rostbröder? Vet du inte det?” Kacklar Magister Lexiconny. –”Har du levt i en skog hela livet eller? Ha-haa ha ha!” Alla de lärda skrattar. Lärda skrattar åt människor, inte med – det är en av förmånerna av en högre utbildning. –”Eller under ett berg?” Skriker scriptorskan Kalla-Grafa och pekar med ett långt, bläckfläckat finger på dvärgen. Alla de lärda vrålar av skratt. DETTA är humor! –”Eller långt nere i ett arkiv?” Kraxar en smal gubbe från hörnet, slår sig på knät och tjuter av skratt (Villman i tempelbiblioteket). Det blir knäpptyst. Ingen skrattar. Bombas den röde, en bjässe till arkivarie, har rest sig och lutar sig hotfullt fram mot gubben: –”Man skämtar inte om kunskap Villman…” Durus räddar situationen med att bjuda Bombas på öl. –”Så vad är grejen med de där korpsystrarna och rostbröderna, varför kan de inte bara vara vänner?” -”Vara vänner? Slurp. Det ska jag berätta. Vi måste gå tillbaka några hundra år i tiden… Nej, jag måste börja tidigare än så. Det började med… Nej förresten, först måste jag berätta om Faderguden, om gudarna Orme och Korp, och om ormkyrkan och korpdyrkarna. Ja, jag skulle faktiskt säga att detta är minst en tresejdelshistoria!”

[Korpens klagan innehåller en massa historia och minst lika mycket religionskunskap. Mina spelare är inte superintresserade av att läsa in sig på sånt, samtidigt som en hel del av spelvärldens strukturer är uppbyggda kring de religiösa ordnarna, så jag använde detta tillfälle till att ge spelarna en lång (alltför lång) genomgång av religionerna som omger dem.]

Utmattade efter de lärdes mytologimaraton stapplar äventyrarna upp till sitt rum och stupar i säng.

SL:s kommentar: I flera av Fria ligans spel har resor och utforskning en framträdande roll, men jag tycker ändå Svärdets sång sticker ut lite extra. Förutom regler för att hitta rätt/gå vilse, upptäcka faror, råka ut för oväder, slå läger, laga mat, drabbas av ohyra m.m. så finns det en slumptabell med förberedda händelser som man kan råka ut för i olika typer av terräng. De är utformade på samma sätt som de händelser som finns förberedda för äventyrsplatserna, som en kort berättelse som kan kicka igång ett eget litet äventyr. Jag nämnde förra gången två sådana händelser som jag hoppat över i krönikan eftersom de inte kom att spela någon roll i kampanjen. Nedan återges hur vi spelade ut den tredje händelsen.

Speltillfälle 5: 201024

Durus och Kwitzach lämnar spiran i den gamle bymagikerns vård, i en liten okänd skogsby kommer ingen att leta efter den. Nöjda med detta mästerdrag i att skaka av sig förföljare köpte de utrustning och en packåsna. För att inte glömma bort spirans svåra namn döpte de åsnan till Nekhaka.

Dag 7, sjätte ungsommar

Nästa dag lämnar de byn Rostvattnet och följer ån norrut, in i skogen Hidamark. I skymningen finner de vid en svart tjärn ute i djupaste granskogen en stor vit stridshingst. Hästen är skadad och bär en dyrbar sadel med ett heraldiskt vapen – ett ekollon över vilket två yxor korsar varandra. Dagen efter finner de hästens ägare.

Dag 8 sjunde ungsommar

På avstånd ser de något purpurrött bland den gröna mossan under granarna. Durus håller häst och åsna medan Kwitzach smyger fram. Dvärgen trippar och tassar, ruschar, kikar fram bakom träd och stenar, rullar och slår kullerbyttor – kanske han en gång till och med likt kameleonten antog bakgrundens färg. [Spelaren rullade 6:or på alla sina tärningar.] Då Kwitzach säkerställt att det inte finns någon som iakttar dem utifrån skogens mörker, går han fram. Det är en människa som ligger där, en ung blond ädling. Den röda manteln bär samma heraldiska vapen som sadeln, blodet har svartnat runt de två armborstpilar som sticker ut ur ynglingens rygg.

Kwitzach och Durus sveper kroppen i en av sina filtar och binder den på hästen. Efter några timmars vandring står de i skogsbrynet till slätten norr om Hidamark. Blygrå åskmoln tornar över ett böljande hav av knähögt gräs. Ute på slätten ser de ett timrat fäste som inte finns på kartan de fick av Halldor – det måste byggts efter blodsdimman. Ett horn ljuder över slätten, portarna öppnas. Fem bistra, rustade män rider dem till mötes. Sammanbitna och fåordiga undersöker de den döde och ser skäktorna. -”Det är Hidasönernas verk. Demonyngel!” Durus och Kwitzach eskorteras till borgen där gamle greve Gregert Lavvide själv lyfter sonen av hästen och bär honom till hallen. Äventyrarna förhörs men misstänks inte för dådet.

Dag 9 åttonde ungsommar

Morgonen efter, i den timrade riddarsalen: Greven och grevinnan, knappt förmögna att tala utan att bryta samman, tackar för att sonens kropp återbördats. Greven ger Kwitzach en gyllene dryckeskopp och grevinnan förärar Durus en dyrbar förgylld gobeläng. Kanske inte den gåva äventyraren själv skulle valt, men vem är jag att tvista med tärning och tabell? Äventyrarna tackar och lämnar det sorgdrabbade fästet så fort de kan.

SL:s kommentar: Här tycker jag att den förberedda händelsen (man hittar hästen och sen den döde) verkligen inbjöd till att delta i en hämndtåg mot ”Hidasönerna” (påhittade i stunden, jag har ingen aning vad de är för några). Hade spelarna valt denna väg hade troligtvis greve Lavvide senare visat sig bli en viktig del i kampen mot Zytera, men nu valde de (helt rimligt) att skynda vidare norrut mot Pelagia för att vädra stinkrötan ur Durus.

Speltillfälle 4: 200714

Kwitzach ser en bronsklocka med säreget utseende vid porten. Då han provringer den faller skeletten ihop. Med vaktstyrkan åter i de dödas rike smyger Kwitzach vidare. Durus följer efter, ulkande och rapande.

De fortsätter upp mot huvudtornet, en väderbiten stensköld ovanför porten klargör att detta är kung Algarods torn. De når den översta våningen – kung Algarods gravkammare- men de är inte ensamma. Fyra alderländska skattletare ser fientligt på dem – det var skenet från deras facklor som Durus och Kwitzach såg den första natten. De båda grupperna litar inte på varandra, men det faktum att de är de enda levande människorna i borgen uppmuntrar till samarbete – åtminstone tills det är dags att dela upp bytet.  Detta rum har varit praktfullare än de övriga i tornet. Längs väggarna står de jordiska resterna av kung Algarods livvakt, ett tiotal skelett i helrustning och med tunga rostiga vapen. På ett podium mitt i rummet ligger kung Algarods intorkade kadaver, ifört en praktrustning. Den en gång glänsande rustningen är nu matt, och spindlarna som byggt bo i den uttorkade kroppen har vävt in den i genomskinlig men dammig säck. Då kroppen torkade drogs läpparna bakåt och Algarod ler ett sinnessjukt leende. Det blir inte bättre av att vad som borde vara två tomma ögonhålor inte är det. Algarods ögon har på magiskt vis överlevt och stirrar hypnotiserat på den juvelprydda spira som hänger i taket ovanför honom.

Trots dessa varningssignaler görs ett försök att plocka åt sig både det stora svärd som Algarod håller i och den spira som hänger ovanför liket. Men så fort de drar i svärdet vaknar Algarods livvakter till liv, och så fort Algarods märkliga ögon inte längre ser juvelen i spiran vaknar han till liv. Attackerade av både Algarod och hans följe går det illa. Durus lyckas med hjälp av spiran till slut få den vandöde konungen att åter lägga sig på sin häll och allt lugnar sig. De alderländska skattletarna ligger illa sårade på golvet. Hur gå vidare då fyra skattletare slogs ut i första försöket och man bara är två nybörjare kvar?

Kung Algarods defenestrering

Efter femton minuters viskande har Kwitzach och Durus en plan. Försiktigt närmar de sig skeletten som utgör Algarods livvakter. De prövar sig fram och märker att skeletten förblir livlösa så länge äventyrarna inte försöker komma åt Algarods svärd. Äventyrarna blir tryggare och plockar av det ena efter det andra skelettet först dess vapen, sen dess rustning och till slut lägger de även de torra gamla skeletten i samma hög. Slutligen adderas de medvetslösa skattletarna till högen varefter allt knyts ihop till ett enda stort och spretigt skrotklot.

Äventyrarna tar ett steg tillbaka och överblickar situationen. De nickar gillande – ett gott arbete. Allt levande och dött i rummet är infogat i klotet, utom de själva och kung Algarod på sin gravhäll. Med detta avklarat samlar de ihop murstenar och nedrasad kalkputs och bygger en fin, slät ramp mellan ett av fönstren och gravhällen. De slår sönder ett fönster och binder fast Algarod vid repet som är fäst vid skrotklotet. Kwitzach rullar pustande och stånkande upp klotet och balanserar det på karmen till det utslagna fönstret. Durus trär sedan försiktigt en ögla över hjaltet till Algarods svärd och tar ett stadigt grepp om detta rep. Kwitzach och Durus ser på varandra, det är avgörandets stund. Durus  nickar och Kwitzach ger klotet en kraftig knuff ut genom fönstret och kastar sig själv åt sidan. Klotet faller ut, repet spänns, Algarods lik rycks från hällen, öglan runt hjaltet stramar åt och svärdet slits ur hans beniga fingrar. Algarod rivs bort från spirans magi, vaknar och hinner väsa ”Hhähhmnd” medan han i ett dammoln dras ner från hällen, släpas över rampen de byggt och med ett slamrande far ut genom fönstret. Klot och konung faller mot vallgravens djup, femtio meter nedanför fönstret. En serie avlägsna plask och upprörda kvackanden från änderna i vassen, sen blir allt tyst.

Med svärd och spira i sin ägo påbörjar äventyrarna vandringen tillbaka till Durus hemby, de behöver prata med någon magikunnig om de ting de funnit.

De stänger försiktigt porten till den rysliga riddarsalen och befinner sig åter under bar himmel. Solen gassar ner på en stor innergård där gräs och sly växt in över stenläggningen. Framför dem ligger en liten ravin på vars motsatta sida murarna till nästa del av borgen tar vid. För att komma vidare måste de ta sig över den och in genom porttornet. Porten hänger, ruttnad och sprucken, på sina gångjärn och man kan se in i porttornets inre. Det finns inte längre någon vindbrygga, och inget vatten i graven – så att försöka hoppa över vore livsfarligt för Kwitzach. Är det bättre att kasta en lasso runt någon av portens spretande bjälkar eller att försöka klättra in via ravinen? Det klargörs aldrig för Kwitzach får en idé! Han knyter repet runt sin yxa och tar i för kung och bergaland – han ska kasta yxan så att den fastnar i porten på andra sidan, varefter de kan klättra över med hjälp av repet. Bra plan! Sämre genomförande. Han missar själva porten och yxan far in genom öppningen och försvinner slamrande i porttornets mörker – och med den repet, som Durus skulle hållit i. Efter en pinsam tystnad släpar de ut ett av bänkarna ur riddarsalen, reser den på högkant och låter den, med en ekande smäll, falla över till andra sidan. Ljudet får en grupp stora, tunga fåglar att skränande flaxa upp från ett torn i närheten.

De tar sig över denna improviserade bro och fortsätter upp genom borgen. Halvvägs uppför en trappa stannar de, från en öppen port kommer en hemsk stank. De stiger försiktigt in i vad som verkar vara ett gammalt laboratorium. Nedsänkta bassänger, sköljkar, bänkar där förtorkade kroppsdelar av människor och djur är fastspikade. Längs väggarna står dammiga och delvis nedrasade hyllor med grumliga glasburkar som innehåller inlagda insekter och reptiler, halvt upplösta ögon och en hjärna. I ena väggen är en gammal stentavla inlagd som visar att detta en gång var ett av Zygofers laboratorier. 

Medan de står och läser på tavlan vaknar något till liv i en hög av gammalt bråte. Bakom en av dissektionsbänkarna reser sig en demonvarelse! De drar efter andan: –”Hälften lejon, hälften skorpion och helt och hållet en styggelse”, citerar Durus ur en klassisk text. Kwitzach går genast till anfall och sätter yxan i skanken på varelsen, men trots att yxan bet djupt märker varelsen knappt av hugget – denna varelse är dem övermäktig! De undviker dess attack och Durus kunskap om djurs rörelsemönster gör att han förstår att den förbereder sig för en tjurrusning. Han ställer sig framför porten, väsnas och viftar med armarna för att dra till sig dess uppmärksamhet. Då monstret rusar mot honom hoppar Durus åt sidan och monstret, oförmöget att stanna, far ut genom porten, och tumlar ned för trapporna. De blockerar porten så gott de kan och skyndar vidare upp mot borgens högsta delar.