40-46 Djupare in i templet

Brigard tar ett par steg in, snubblar och svär. Han reser sig och tittar äcklad på sina händer. Så böjer han sig ner och rotar runt i vattnet: –”Kom hit med facklan!” Monodur håller upp facklan över Brigard och de ser skelettet av en orch under vattnet. –”Jag körde händerna rakt genom bröstkorgen på den här då jag föll. Jag kände direkt att här finns en rustning.” Brigard sliter till med armen och håller upp ett dyrbart halssmycke:  -”Jag tror jag har hittat stororchen själv! Annars verkar här inte finnas något av värde. Ringbrynjan och sabeln var säkert värdefulla för sjuttio år sedan men nu är de sönderrostade.” Han ger Monodur smycket som åker ner i deras gemensamma skattsamling. Väpnare John klafsar fram och hjälper till. –”Här är några mynt!” Brigard tittar skeptiskt på de ärgiga slantarna. –”Koppar. De får du behålla.” –Mnja, får han det?” Funderar Monodur högt. –”Vi har ett avtal, ett avtal med herr baron Pansarnäve till Eriksborg. Enligt avtalet med baronen så ska han ju ha nio tiondelar av allt vi finner.  Jag tror att det är bäst att jag samlar alla mynt tills vi är tillbaka på ytan och kan dela upp dem korrekt.” Men Monodur låter de tre mynten slinka ner i en innerficka i sin ryggsäck, inte ner bland de andra fynden.

De fortsätter in i nästa rum och vadar med vatten upp till bröstet genom ett rum med nedsänkt golv och kliver uppför en trappa i andra änden och in i ett nytt rum.

Avigsidan

Då vi genomsökte kroppen vi fann bestämde vi att vi hittade 1T6 kopparmynt (3st) på kroppen och att orchens en gång dyrbara vapen och rustning var förstörda av sjuttio år under vatten.

Då vi slog det händelseslag vi slår varje scen slog vi en dubblett (44) dvs en händelse. Händelsefokus: Positivt för Monodur. Nyckelord: ”Struggle” + ”Legal matters”. Monodur utnyttjar Brigards och väpnare Johns bristande skolning för att sno åt sig tre kopparmynt från dem.

39-43. Tempelsalen och vidare inåt

Ett större rum, någon form av tempelsal, öppnar sig. I borte änden av rummet finns en absid. Framför absiden står ett altare av metall. Upp ur dyn framför altaret sticker de sorgliga resterna av fyra varelser upp. Brigard rotar lite i leran: -”Tre var orcher.” Han lyfter upp och studerar rostiga rustningsdelar och halvt förstörda läderfragment.  –”Den här var nog en präst.” Säger han och lyfter ett trådigt, svartnat tygstycke ur dyn. Några benpipor lossnar och faller plaskande ner i leran. Ett rosslande stön hörs. Brigard svänger runt med svärdet redo, men det finns ingen där. Han ser hur de andra i gruppen sakta backar bort från honom. Då han åter vänder sig om ser han varför. Bakom honom har ångorna tagit formen av en äldre man iförd någon slags prästklädnad. Skepnaden gör långsamma åthävor med otydlig innebörd och stönar utdraget.

De andra i gruppen backar sakta bort från honom

-”Det här har vi inte tid med!” Säger Polymoll och passerar förbi och ut genom öppningen i bortre änden av tempelsalen. Spöket ser efter honom och stönar frågande. Monodur instämmer: -”Det har vi verkligen inte!” Och följer Polymoll. Spöket får nu ett bistert uttryck och svänger om mot Brigard och väpnare John. Det spänner sina odöda ögon i dem och vrålar. Vrålet fyller hela rummet och både Brigard och John tar förskräckta ett steg tillbaka. Men de hämtar sig och skyndar efter de båda magistudenterna. Bakom sig lämnar de spöket, vanmäktigt vrålande i mörkret.

Spökets vrål dämpas snabbt i de fuktiga salarna. De hastar vidare genom det ena mörka rummet efter det andra, hela tiden lyssnande efter ljud som kan tyda på att taket börjar ge efter. De passerar genom en sal med tunga svartnade ekbord och mörka tenntallrikar som tyder på att rummet en gång varit klostrets matsal. De får kliva försiktigt genom nästa rum där gyttjan gör det svårt att se var de kan sätta fötterna bland all bråte. Bland rester av bänkar och bord, skåp och stolar glimmar ibland gyllene trådar, troligtvis rester av utsmyckningen på sedan länge förmultnade prästkåpor. De bryter med gemensamma krafter upp en svullen ekport och kommer ut i ytterligare ett rum likt de andra – välhuggna stenar, noga sammanfogade, med vatten droppande från taket.

***

Avigsidan

I scen 40 kom vi fram till att vi behövde något som gjorde oss spelare lika oroliga som äventyrarna. Vi bestämde därför att det skulle finnas en stressfaktor i form av risk för att det gamla templet rasar in. Det händelseslag som vi slår i början av varje scen fick därför avgöra om det blev ett ras eller inte.

RumRisk för rasEffekt av ras
Scen 40-505% risk för ras i varje rum  Det rum man är i rasar
Scen 51-6010% risk för ras i varje rum  Det rum man är i rasar
Scen 61+33% risk för ras i varje rumHela klostret rasar samman

38. Nedstigning i templet

Porten står öppen, precis som de lämnade den igår. Innanför möts de av samma unkna sjöbottensdoft som ligger över hela nejden, fast här är den mer koncentrerad. De tänder en fackla och börjar nedstigningen.

Facklans fladdrande ljus gör att det är svårt att få bra överblick över rummet vid trappans fot. De vadar i knädjupt svart vatten och det droppar och rinner från taket och längs väggarna. –”Här inne blir vi dränkta som råttor. Som råttor!” Kvider Brigard och tittar oroligt mot taket.  John är stel som en pinne och Polymoll försöker verka oberörd men är tyst och blek.  –”Det är ingen fara!” Säger Monodur:  –”Sjöns yta är nu densamma som vattnet här inne. Det kan inte plötsligt strömma in vatten och dränka oss.” Ett gnisslande muller hörs och en del av taket tycks sätta sig lite, någonstans inne i mörkret hörs hur något plaskande rasar ned i vattnet. Även Monodur ser oroad ut då han låter blicken svepa över taket. –”Bäst att inte dröja!” Säger han och går före in i mörkret.

 –”Som råttor.” Säger Brigard tyst och tar en djup klunk ur sin flaska innan han följer efter.