Nu hade vi snart letat runt i alla komplexets rum men det fanns en viktig motståndare kvar – den ointelligenta snigelliknande mördarmaskinen ”Titanen”. Vi bestämde godtyckligt att Endel, efter morden på Retzius och de tre bundna omegamutanterna, släppte ut detta monstrum för att hindra övriga omegamutanter att jaga honom. Fr o m nu var det 50% att vi stötte på ”Titanen” i varje rum vi gick in i.

Expeditionen fortsätter försiktigt genom genlabbets lokaler då plötsligt flera omegamutanter hastigt kommer klängande och skuttande som apor längs rör och ledningar. De bryr sig inte om äventyrarna, utan fortsätter förbi, ibland utstötande sitt konstiga gnisslande läte. Vedonkar går först och när han ser vad de flyr från lyckas han få kollegorna att kasta sig in i närmaste rum och barrikadera dörren.

Makrosnigeln ”Titanen”, en slemmig massa av vårtigt kött, kastar sin tunga massa mot fönstret till det kontrollrum de tagit skydd i. Det fräser av syra där den rört vid rutan. Rutan spricker och strax börjar varelsen pressa sig in. Äventyrarna skjuter och skjuter, sticker och slår. De lyckas till slut få in en handgranat i den hungrigt huggande, trippelt tandradade munnen. Med en dov knall briserar granaten någonstans i titanens matsmältningssystem och den sjunker ihop död.

Då våra äventyrare försiktigt undersöker den stinkande och rykande dallerklumpen vågar sig Endel fram. Med tecken och milda ljud försäkrar han äventyrarna om att han inte utgör ett hot och tecknar till dem att följa honom. Han för dem till andra delar av komplexet och visar dem ytterligare pusselbitar till Dr Retzius berättelse om mutanternas ursprung.

Allt är nu förvirring för våra stackars mutanter. De har fått veta sin historia men det var inte en historia som gör dem stolta och tillfreds. I timmar sitter de i det blåblinkande kontrollrummet och grubblar. Vedonkar och Loranga har fått kännedom om sitt förflutna, men de har också de senaste veckorna talat med varandra om att deras roll i arken är på väg att förändras. Arken har slagit in på en väg av snabb teknologisk utveckling och framsteg, zonstrykare som Vedonkar och skrotskallar som Loranga är snart gårdagens män. Det vilda överlevnadsfokus som de frodats i håller på att ersättas av något som börjar ha de första dragen av fungerande samhällen. Över ett antal muggar tångtjut enas Vedonkar och Loranga om att fortsätta utforskandet – men av zoner ingen mutant någonsin besökt. De tar farväl av gruppen och bordar raketen! Amalia, Frej och Råttis vinkar sorgsna adjö medan Syster Vilja snyftande räknar ned och skjuter iväg dem.

En vacker dag kanske vi möter dem igen i Mutant Ad Astra!