Maskinarium fas 5

FAS 5: Vägs ände

I fas 5 är vi framme vid slutet. Heliums förfall är fullständigt, både moraliskt och tekniskt. Två ledande robotgrupperingar vidtar desperata åtgärder helt i linje med de värsta totalitära regimerna i vår historia. Det finns möjlighet till en serie äventyr i kampanjens slutskede då spänningarna stiger mellan dessa båda totalitära grupper och Samlingen, men det stiger också fram en fjärde kraft i slutminuten, som jag inte avslöjar.

Klämda mellan alla dessa grupper beslöt sig våra robotar för att de fått nog. De flydde under eldstrider upp mot portarna. Vår plan var att de skulle kapa kommunikationsnätverken och sända en uppmaning till alla fritänkande robotar att ansluta sig till oss i en marsch ut i zonen, ut i solen, men lite snöpligt misslyckades vi med alla tärningsslag och vårt gäng förstod aldrig hur de skulle få igång kommunikationssystemen. Luften gick ur våra rollpersoner och de slank diskret ut ur Helium. När de kommit en bit ut i zonen hörde de något. De tittade tillbaka och såg havsytan gurgla till, en malström bildades i havet – den glaskupol som skyddat Helium hade brustit och den enorma underjordiska staden vattenfylldes. Där har vi alltså förklaringen till varför det finns relativt få robotar i Mutantvärlden.

Med detta hade vi spelat alla Mutant år 0-kampanjerna och fått vår version av hur Mutantskandinavien befolkats. Facit blev: Gott om mutanter och djur, ont om icke-muterade människor och robotar. Behagligt likt det Mutant vi lärt känna genom åren.

Nästa inlägg blir en sorts recension av Maskinarium.

Maskinarium – fas 4

FAS 4 – Attacken mot Helium

Det går några veckor då mutanternas bosättning befinner sig i chock. Vad är de där robotarna för varelser egentligen? Hur är man skapt om man kan låtsas komma med fredliga avsikter, t o m bygga en vattenkvarn i present, bara för att sen kånka med sig arkens kloka gumma och krossaren Johenna till sin robotstad under vattnet? Nå nu vet de i alla fall var robotarna håller till. De beväpnar sig, samlar alla sina kämpar, halvtama monster och skrotresurser och går till attack mot Helium. Då larmet går är de redan långt inne i korridorer och kulvertar.

*Då larmet går är angriparna redan långt inne i korridorer och kulvertar.*

Liksom i boxen för Elysium följer det i Maskinariumboxen med en karta över Helium. För att ta reda hur attacken går använder man kartan som spelplan, på vilken man flyttar de trupp- och monstermarkörer som kommer med i boxen. Detta är faktiskt enda gången som kusinen och jag tryckt ut och använt markörer som följer med i boxarna.

I vår kampanj ändade attacken illa för mutanterna, men förlusterna blev stora även för Helium. Stadens resurser var ansträngda redan före attacken, nu är de närmast uttömda. Stadens ”hjärna”, NODOS, stänger ner verkstäder och underhållscenter för att koncentrera alla resurser till ett massivt maskinhospital.

Den sista arbetsordern i fas 4 handlar om att föra döda och fortfarande levande livsformer till labben. Här visade våra robotar för första gången civilkurage. De vägrade föra skadade mutanter till den tortyr och död som väntade i labben.

Utmaning – slutstriden blev lite av ett brädspel

Det finns enkla regler för hur man ska gå till väga i slutstriden. De funkade bra, men vår strid skulle vunnit på lite mer berättelseinslag som bröt upp ”brädspelet”. Det finns ett par ”skrivna” inslag som spelas i slutet av attacken. Men jag tror man skulle kunna ta bort brädspelskänslan ännu mer om det fanns småscener i stil med de ”Händelser” som brukar finnas med i de zonsektorer och äventyrsplatser som är Fria Ligans kännetecken. Lite text under rubriker av typen: ”Jätteekoxen – Mutanten som kontrollerat den har fallit och nu skenar jätteekoxen genom korridorerna på jakt efter en utgång”. ”Boy Ratty – rollpersonerna finner en döende robot och får höra dess sista ord”, osv.

En idé jag fick efteråt var att man skulle kunna skippa spelplanen helt och låta ett antal slag på en slumptabell (riggad till Heliums fördel) ersätta brädspelet. Tabellen skulle då beskriva utfallen från striderna i form av rapporter som rollpersonerna hör i sprakiga och burkiga högtalarsystem. Tabellen skulle tjäna som en lista med exempel som SL lätt kan anpassa till vad som behövs, t. ex:

”Bulletin från fronten nr …: Våra tappra trupper återtar just nu [fabriksdistrikt 4] där den flyende fienden förskansat sig” (Framgång för Helium)

”Bulletin från fronten nr…: Steg för steg vinner våra segerrika trupper tillbaka vår stad. Efter heroiska uppoffringar från industri- och stridsrobotar är [Hamndistriktet] åter vårt” (Framgång för Helium.)

”Av omtanke om värdefull infrastruktur har NODOS låtit utrymma [Distrikt 14, sopcentralen]” (Motgång för Helium)

Maskinarium fas 3

FAS 3 – Människans återvänder

Plötsligt en dag visar alla skärmar och nyhetssändningar i Helium samma nyhetsinslag – en drönare har filmat vad som måste vara människor ute i zonen. Det vi väntat och förberett oss på så länge är här – människans återkomst! Utsidan är livsfarlig – det innebär att detta blir ett jobb för arbetsgrupp Walter. Vi byter moduler för att vara redo, förenas med de stridsrobotar och transportdrönare som ska ingå i expeditionen och när de massiva ståldörrarna gnisslande glider upp stiger våra karaktärer för första gången ut i dagsljus!

Vi lyckades utan större missöden ta oss fram till människornas bosättning. Stridsrobotarna får vänta medan våra karaktärer försiktigt smyger fram så att vi inte skrämmer de skygga människorna. Meeen… just det här speltillfället hade två av våra fyra robotar dragit samma insiktskort…

Två rollpersoner börjar smyga fram genom de ormbunksbeväxta ruinerna men – klomp-klomp-klomp – blev omsprungna av de andra två. Löparna satte av in bland bosättningens odlingar, larmklockan började ljuda och de som skött odlingarna flydde mot porten. Dags för en Mythic-fråga: ”Tar robotarna upp tävlingen till porten?” 50% (21) Ja. Vakterna på murarna ser två robotar komma älgande med onaturlig hastighet, uppenbarligen programmerade att ta sig in i bosättningen, och långt bakom dem kommer fler, inklusive stora stridsrobotar. Några tärningsslag visade dock att invånarna hann i skydd och portarna hann stängas innan våra sprinters kom fram.

Med skrämda invånare och stängda portar får vi nu tänka om. Tillsammans med stridsrobotarna konstruerar vi ett projekt som en gåva till arken – en liten pittoresk vattenkvarn. Efter förhandlingar släpps våra fyra robotar in för att träffa arkens ålderkvinna. Den gamla berättar för oss om Heliums historia men drar strax sin sista suck. Vi ska inte döma henne alltför hårt för tajmingen, så kan det gå när man är gammal, men det satte oss i en jäkla knipa. Vi var ensamma med henne då hon dog – det kommer se ut som att vi dödade henne! Nu är goda råd dyra. Men som så många andra robotkvartetter är vår kvartett som bäst när den är trängd. En elegant trestegsplan tar form:

Vi stoppar ner den gamla i en säck och sänker henne i älven utanför fönstret.
Vår kompanjonsrobot kan anta mänsklig skepnad och förändra utseendet för att tillfredsställa alla smaker och riktningar. Den antar nu den gamlas utseende
Vi vandrar avslappnat och elektroniskt visslande därifrån. ”Den gamla” lyckas övertyga befolkningen att hon vill ta en promenad i skogen och diskutera viktiga frågor i enskildhet med (de nu endast tre) robotarna.

Tyvärr fick vi aldrig försöka att övertala vakterna vid portarna, någon ordningsman slår larm innan vi kommer fram och promenaden övergår i språng. Här slår det oss att hela poängen med expeditionen är att få med sig minst en människa hem till Helium. Under loppet mot portarna plockar vi därför på oss krossaren Johenna och lyckas hinna ut med henne under säkerhetsrobotens arm innan portarna slår igen. Med eldunderstöd av stridsrobotarna tar vi oss oskadda tillbaka till Helium, men vårt uppdrag som ambassadörer kan inte påstås ha varit en framgång, och dessutom ser de förföljande mutanterna var ingången till Helium ligger…