De stänger försiktigt porten till den rysliga riddarsalen och befinner sig åter under bar himmel. Solen gassar ner på en stor innergård där gräs och sly växt in över stenläggningen. Framför dem ligger en liten ravin på vars motsatta sida murarna till nästa del av borgen tar vid. För att komma vidare måste de ta sig över den och in genom porttornet. Porten hänger, ruttnad och sprucken, på sina gångjärn och man kan se in i porttornets inre. Det finns inte längre någon vindbrygga, och inget vatten i graven – så att försöka hoppa över vore livsfarligt för Kwitzach. Är det bättre att kasta en lasso runt någon av portens spretande bjälkar eller att försöka klättra in via ravinen? Det klargörs aldrig för Kwitzach får en idé! Han knyter repet runt sin yxa och tar i för kung och bergaland – han ska kasta yxan så att den fastnar i porten på andra sidan, varefter de kan klättra över med hjälp av repet. Bra plan! Sämre genomförande. Han missar själva porten och yxan far in genom öppningen och försvinner slamrande i porttornets mörker – och med den repet, som Durus skulle hållit i. Efter en pinsam tystnad släpar de ut ett av bänkarna ur riddarsalen, reser den på högkant och låter den, med en ekande smäll, falla över till andra sidan. Ljudet får en grupp stora, tunga fåglar att skränande flaxa upp från ett torn i närheten.
De tar sig över denna improviserade bro och fortsätter upp genom borgen. Halvvägs uppför en trappa stannar de, från en öppen port kommer en hemsk stank. De stiger försiktigt in i vad som verkar vara ett gammalt laboratorium. Nedsänkta bassänger, sköljkar, bänkar där förtorkade kroppsdelar av människor och djur är fastspikade. Längs väggarna står dammiga och delvis nedrasade hyllor med grumliga glasburkar som innehåller inlagda insekter och reptiler, halvt upplösta ögon och en hjärna. I ena väggen är en gammal stentavla inlagd som visar att detta en gång var ett av Zygofers laboratorier.
Medan de står och läser på tavlan vaknar något till liv i en hög av gammalt bråte. Bakom en av dissektionsbänkarna reser sig en demonvarelse! De drar efter andan: –”Hälften lejon, hälften skorpion och helt och hållet en styggelse”, citerar Durus ur en klassisk text. Kwitzach går genast till anfall och sätter yxan i skanken på varelsen, men trots att yxan bet djupt märker varelsen knappt av hugget – denna varelse är dem övermäktig! De undviker dess attack och Durus kunskap om djurs rörelsemönster gör att han förstår att den förbereder sig för en tjurrusning. Han ställer sig framför porten, väsnas och viftar med armarna för att dra till sig dess uppmärksamhet. Då monstret rusar mot honom hoppar Durus åt sidan och monstret, oförmöget att stanna, far ut genom porten, och tumlar ned för trapporna. De blockerar porten så gott de kan och skyndar vidare upp mot borgens högsta delar.
Swords & Kåseri 