Rollspelsmat

Det kommer ett tillfälle i varje framgångsrik influencers liv då hen måste ställa sig frågan: ”Är jag en influencer eller är jag en profet?” För min del kom det tillfället förra veckan, och svaret blev – ”Profet”.

När jag går på huvudstadens gator blir jag ofta stoppad av rollspelare som kommer fram till mig och oroligt frågar: ”Martin, jag är en ung rollspelare på 16 vårar – hur ska jag klä mig för att spelmötet ska bli korrekt?” (Svar: Modebloggaren) Även många av de mejl jag får är av liknande slag: ”Kära Martin, vi är en grupp rollspelare på 55+ som undrar vilka frisyrer vi bör ha för att få ut det mesta av spelet?” (Svar: Rollspelsfrisyrer). Men kläder och hår i all ära, vårt yttre är inte allt. Vi måste även tänka på vårt inre. Jag tänker här på våra matsmältningsorgan.

Nu är alltså tiden kommen till kosthållningsregler, och det är här jag insåg att jag har blivit en profet. Ingen profet med självaktning kan låta bli att förbjuda olika matvanor. Det känns faktiskt som att man inte är profet på riktigt förrän man dragit några spridda förbud ur hatten, så här kommer mina.

Byggande på ett noggrant studium av 26 olika regelböcker från perioden 1982-2018 är mina rekommendationer till en hungrig och törstig rollspelpublik som följer:

Du skola äta dig mätt på pizza eller kinamat.
Detta mättande mål får dock aldrig intas vid spelbordet utan endast vid ett i förväg planerat avbrott i spelet.
Huruvida det ska bli pizza eller kinesiskt ska bestämmas i god tid före spelmötet.
Chips och jordnötter äro orena tilltugg och ej tillåtna vid spelbordet.
Du skola istället äta kakor
Wasabinötter, och ”trailmix” äro oväntade men ej förbjudna tilltugg, den som viljen äta i skaparnas anda äten dock kakor
Din dryck skola vara kaffe eller té
När det gäller läsk är tecknen motstridiga men övervägande negativa, drick på egen risk

”Åh Martin, du vet så mycket. Hur kan du veta allt så exakt?”. Frågar ni. Jo det ska jag berätta…

Det hela började med att Wineborgsbolagen vid årsmötet fattade ett beslut att öppna ett nytt affärsområde (Games) för att slå mynt av den explosion av rollspelsintresse som finns i landet. Men redan efter några få lama utkast (”Skalbaggshertigens pyramid”, ”Trillingbergen”, ”I däggdjurens klor”) insåg ledningen att bolagsgruppen saknar den fantasi som krävs för att konkurrera på spelsidan. Istället har man beslutat sig för att satsa på att tillverka tilltugg till rollspelssessionerna. Eftersom ingen annan i bolagsfärens researchgrupp någonsin varit nära ett rollspel föll det på min lott att undersöka vad rollspelare äter. Som den grundliga person jag är gick jag till källorna – vilka maträtter och drycker nämns i våra rollspel, och vilka regler sätter spelens konstruktörer upp för mat och dryck vid spelbordet?

I Wineborgsbolagens arkiv finns 26 rollspel uppdelade i två grupper, en grupp från perioden 1982-1989 och en annan grupp från åren 2001-2018. Av dessa nämner sex stycken den mat och dryck som intas i anslutning till spelbordet, övriga tjugo lämnar oss utan vägledning.

Den första fyrfältaren visar fantasy- och historiska rollspel:

Den andra fyrfältaren visar övriga genrer (SF-, postapokalyptiska-, skräck- och ”tjuv”-rollspel).

Det var ett helvete att rita upp de här fyrfältarna, och ni kan se att jag skrynklade nedre högra hörnen när jag suddade rent. Någon borde uppfinna ett datorprogram där man med KRAFT kunde PEKA ut vad man vill få fram

Hur kan då kosthållningsreglerna se ut? Första utgåvan av Drakar och Demoner (1982) tar inte upp mat och tilltugg. Det borde den nog ha gjort, för under dessa första mörka år av Drakar och demoners historia verkar det inträffat en lång rad otrevliga snacks- och spill-incidenter. Vi har tyvärr inga källor som förtäljer vad som hände, men av nästa utgåva (1984) kan vi utläsa att perioden 1982-1984 måste varit kaotisk. Texten i Drakar och Demoner 1984 är nämligen tydlig: ”Chips, jordnötter läsk och dylikt bör hållas borta från spelbordet.” De specificerar inte vad man får äta utan vad man inte får äta. Det gillar vi profeter, att förbjuda saker.

Drakar och Demoner 1984 och Mutant nämner även att matpauser ska planeras i god tid. Diskussioner huruvida man ska köpa pizza eller kinesmat ska ej ta tid vid spelbordet. Denna uppmaning ligger för övrigt kvar fortfarande fem år senare i Mutant2089, så vi kan utgå ifrån att 1980-talets svenska rollspelare inte bättrade sig utan om och om igen avbröt spelet för att diskutera hämtmat. Jag minns att mitt trettonåriga jag 1984 fascinerades över att andra trettonåringar hade fickpengar nog att köpa hämtmat till speltillfällena, hemma hos oss var pizza något familjen lyxade till med på lördagen framför Razzel. Antingen hade storstadsungarna mer pengar än vad vi lantisar hade eller så skrevs det kapitlet av en vuxen som skulle uppfostra yngre spelare men inte tänkte på att de troligtvis saknade de ekonomiska resurserna att köpa hämtmat. (Just valet mellan pizza och kinamat placerar f ö spelen tydligt i 80-talet, sushi och thaimat fanns inte med i diskussionen.)

Som en ytterligare påminnelse om den oreda som verkar rått vid landets spelbord i början av 1980-talet så innehåller Mutant (1984) flera råd till spelledaren hur hen kan undvika ”kaos” vid spelbordet. Det mest iögonfallande är att föreslå att endast en av spelarna får kommunicera med SL. För att undvika att folk pratar i mun skulle spelarna utse en talesperson som samlade ihop det spelarna ville få sagt och framförde det till SL. Jag undrar om detta någonsin efterlevdes? Men som profet är jag helt för det – gruppen tiger i församlingen.

Efter den uppfostrande attityden i grundboxarna är det intressant att notera att varken Mutant 2 eller Drakar och demoner Expert gav oss någon vägledning i matavseende, men det kanske berodde på att dessa båda spel förutsatte att vi redan ägde grundboxarna? Vi kan nog utgå från att tidigare uppmaningar om snacks, läsk och kaos gällde även fram till 1986.

1987 gav Gunilla Jonsson och Michael Petersén ut ”En Garde” på eget förlag. Fria från Äventyrsspels uppfostringsambitioner presenteras här helt nya förhållningssätt till mat och dryck. En Garde är det enda av de svenska spelen i samlingen som innehåller positiva kosthållningsregler – för evig tid slår Jonsson-Petersén fast att: ”Kakor, té och läsk är alltid gott”. (Läsk? Kaosdrycken som är bannlyst från alla Äventyrsspels bord??Är den nu kosher?!?) Dessutom innehåller spelet två illustrationer av en spelgrupp ”in action”; på den ena bilden ser vi en person stå med tékanna i handen och på den andra med en kaffekanna. Budskapet att té och kaffe är godkända drycker går alltså fram även till illiterata regelkonsumenter.

Det är inte ett rollspel, men som en katt bland hermelinerna har jag även smugit in figurspelet ”Svarta korpen” (vikingatida skärmytslingar) i fyrfältaren. Här ser vi nämligen prov på både kosthållningsföreskrifter för spelbordet och den kanske smalaste av alla humorgenrer – erratahumorn. I regelboken (1987) listas, bland de 9 saker som behövs för att spela, ”kaffe och smörgåsar”. I tilläggssetet ”I västerled” (1988) medföljde errata för regelboken där bl.a. matföreskrifterna korrigeras: ”Istället för kaffe kan du få dricka té. (Dock ej Earl Grey eller Darjeeling).” Ho ho. Kanske insåg 1980-talets svenska spelkonstruktörer att de aldrig skulle kunna toppa erratahumorn i Svarta korpen, kanske man hade börjat få styr på matvanorna runt Sveriges spelbord, men efter utgåvan av ”Cyberpunk-Mutant” (1989), som innehöll i princip samma mathållnings- och förebygga-kaos-riktlinjer som tidigare utgåva, så slutar de svenska rollspelskonstruktörerna oroa sig för kosthållningen. En samlad rollspelsarkeologisk kår tolkar detta som att Sverige lämnade ett barbariskt stadium och tog nästa steg på civilisationens trappa. Ungefär här slutade jag även spela rollspel och det skulle gå ett dussin år innan jag åter föll tillbaka in i spelande.

2001 flyttade jag till Stockholm. Utan vänner i en främmande stad trillade jag tillbaka in i rollspelande. Men det var en förvirrad rollspelare som bläddrade i de nya regelböckerna. Borta var de trygga kosthållningsreglerna och jag fick handla mat till speltillfällena på chans (Chili con carne som ”finger food” under spelpasset, någon borde varnat mig). Efter några år hittade jag ett första modernt spel som gav lite riktning och struktur i matfrågan. Burning Empires (2006) föreslår att man möts, äter och pratar innan man börjar spela, allt för att undvika att spelets mekanik, där SL och spelare ställs mot varandra, inte ska spåra ur: ”Snacks and drinks are useful, we prefer: tea, coffee, wasabi-peas, trailmix and bite-sized brownies”. (”Trailmix”? Vad fasen är det för något? Jag skulle kunna googla det men jag kan redan så oändligt mycket, jag låter just detta förbli ett mysterium.)

Det senaste spelet som ger oss inriktning avseende mat och dryck är Blades in the Dark (2017). Det är dock en inriktning som inte faller en rollspelsprofet i smaken, den är varken förbjudande eller specifik: ”Beverages and snacks are nice. It´s a social event after all.” Mjäkigt.

OK – vad kan man då utläsa ur denna den största genomlysning som någonsin gjorts av mattips i rollspel? För det första kan man konstatera att det i det undersökta materialet har varit vanligare att svenska rollspel tar upp frågan om tilltugg vid spelbordet än att anglosaxiska gör det (fyra svenska mot två anglosaxiska).

Man kan också notera att de svenska spel som getts ut efter 2001 inte tar upp kosthållning, medan det är först i denna senare period som de anglosaxiska tar upp frågan. Man skulle kunna se detta som ett uttryck för att de svenska spelen från 1980-talet skrevs för en yngre publik och därför försökte ge tips om allt som rörde spelbordet. Kanske finns där även ett svenskt folkhemsarv (”Socialstyrelsen rekommenderar”)? Men hur kommer det sig då att det är först efter 2001 som anglosaxiska spel börjar ta upp denna typ av rekommendationer? Ja det är här min forskning har satt fingret på något omvälvande. Håll i hättorna och kom ihåg var ni läste det först. Jag vågar efter denna genomgång, med 100% säkerhet, säga att USA infantiliserats och Sverige har mognat. Jag har här inte tid att i detalj redovisa hur jag kom fram till detta. Ni får bara tro mig, jag är profet.

Slutligen: Man kan säga mycket gott om Fria Ligans ”Svärdets sång”, de förnyade men anknöt till klassisk fantasyrollspelstradition i design och innehåll, men en sak kan inte sopas under mattan – de missade chansen att återta Sveriges tätposition när det gäller kosthållningsregler för rollspel. Inte ett ord. Jag slår vad om att just i denna stund avbryts det en avgörande slutstrid någonstans i Sverige av ”-Pizza eller kinamat?” tack vare Fria ligans miss. Jag hoppas på korrigering i en andra utgåva. Kanske i kombination med lite erratahumor.

Solofunderingar

Jag är född i början av 1970-talet. Under ett antal år, ungefär perioden då jag var 12-17 år, var rollspel mitt stora intresse. Därefter gled jag över på figurspel, brädspel, dataspel och på helt andra saker. Jag hade turen att min mest intensiva rollspelsperiod (ca 1984-1989) sammanföll med en glansperiod inom hobbyn, både i Sverige och internationellt.

När jag för några år sedan hörde talas om Tom Pigeons ”Mythic Games Master Emulator” som bl.a. skulle kunna användas för att spela solo så väcktes tanken att detta kanske skulle kunna vara ett sätt att spela igenom många av de gamla äventyren jag minns, och inte minst – att spela dem på ett sätt som svarar upp mot just min nostalgi. Skulle jag spela med en grupp som jag inte kände under tonåren så skulle det säkert bli bra, men det skulle bli något annat än den nostalgikick jag är ute efter. Att spela solo har dessutom den fördelen att jag själv helt kan kontrollera tiden för spelandet, det krockar inte med jobb eller sociala aktiviteter. Jag kan spela en enda scen eller ett helt äventyr på en kväll, och jag kan lägga allt åt sidan i flera veckor om jag har mycket annat att göra eller bara saknar inspiration.

Mythic GME är framtaget för att rollspela utan att någon behöver förbereda sig, det är (liksom alla andra solospelmekanismer jag stött på) inte framtaget för att spela ”köpeäventyr”/publicerade moduler. Jag har nu hållit på och testat systemet mot köpeäventyr ett antal år och här kommer några generella erfarenheter jag har gjort.

Det spelar ingen roll för solospelandet om det är linjära äventyr eller äventyr där man själv bestämmer i vilken ordning man gör saker. Det viktiga är att historien inte är så ”låst” att upplägget förstörs av att solosystemet kastar in lite nya karaktärer eller att mina karaktärer dödar någon specifik skurk i äventyret. Man kan ju tycka att alla äventyr ska kunna klara att utsättas för spelarnas idéer och initiativ, men det är inte ovanligt (kanske särskilt i de äldre äventyr som jag nostalgispelar) att jag upptäcker, ett bra tag efter att jag gjort hackebiff av en skurkaktig trollkarl, att det står ”Trollkarlen X måste överleva till sista kapitlet”. Det går alltid att hitta en lösning (trollkarlens lärling/lärare/gode man får träda i den dödes ställe i slutstriden) men i vissa äventyr måste allt ske exakt som konstruktören tänkt sig, dvs spelledaren måste styra spelet till vissa förutbestämda nyckelpunkter. Den typen av äventyr är mindre lämpliga för solospel.
Det är väldigt bra när äventyren inleds med de rykten eller möjliga händelseutvecklingar som finns i trakten. Dessa omvandlas lätt till de trådar som är en av Mythic-systemets bärande komponenter. Om det är ett äventyr där det finns mycket information om olika biroller och deras strävanden så kan denna information också göras om till trådar t. ex: ”Kommer piratkapten Migroun och den olyckligt gifta Londuine Camaar att rymma tillsammans?” (Den dolda kärlekshistorien i hamnstaden Faltrax i ”Rösten från Forntiden” 1986.)
Det jag inte lyckats med, trots ett par försök, är att solospela äventyr uppbyggda kring detektivarbete. De äventyr jag testat (och misslyckats med) är ”The Haunting” i Call of Cthulhus regelbok samt äventyret ”The Night of the Jackals” i Cthulhu By Gaslight. I båda fallen fastnade jag efter en stund i att Mythic-systemet stoppade in ny händelseutveckling vilken gjorde att den noggrant uttänkta deckarhistorien i äventyren slogs sönder. I äventyr som inte bygger på att steg för steg nysta upp en historia gör det inget att personer byter sida eller nya fraktioner tillkommer, men att spela ett deckaräventyr där det på grund av Mythic-systemet mycket väl kan bli så att ledtrådarna efter ett tag inte hänger ihop motverkar hela idén med deckaräventyr. Själva strukturen för Mythic GME strider emot detektivarbete. I Mythic närmar vi oss en gåtas lösning genom att en tråd (slumpartat) går mot sitt slut, inte till följd av att spelarna hittar ledtrådar (Se Mythic GME). Jag, och åtminstone en av kusinerna, är väldigt förtjusta i deckarspel och jag kommer att återkomma till hur vi lägger upp detektivarbete då vi spelar Call of Cthulhu och i våra egna spel.
Ett ganska vanligt upplägg för äventyr, oavsett om det är fantasy, SF eller någon annan genre, är att man ska lokalisera en person eller ett föremål som kan finnas på plats A, B eller C. Detta upplägg (om det inte är kopplat till en avancerad detektivhistoria) passar bra för solospel med Mythic eftersom de i allmänhet kan anpassas om trådar och händelser gör att man tycker att det rimliga är att man hittar personen/föremålet redan på plats A, trots att det i äventyret står att det finns på plats C. Det är oftast ganska lätt att hitta en förklaring till varför föremålet/personen var i A istället för C, och sedan får man hitta en ny logik för skurkarna. Kanske befann sig skurkarna med personen/föremålet i A, och då sker slutstriden vid A istället för C, eller kanske återstoden av äventyret blir att spelarna jagas av skurkarna?
Eftersom mitt mål är att solospela köpeäventyr/andras material så föredrar jag att spela lite kortare äventyr än långa. Dels för att jag solospelar väldigt långsamt (det tar mig månader att ta mig igenom ett äventyr) dels för att varje gång det inträffar en ”Mythic-händelse” som knuffar historien i en ny riktning så har jag lite mindre nytta av det publicerade materialet. I ett långt äventyr eller en kampanj är sannolikheten stor att jag och mina äventyrare framåt slutet befinner oss i en helt annan situation än den äventyret beskriver. Om man kan kalla Botulws äventyr en ”kampanj” så består den av en serie kortare avslutade äventyr snarare än en sammanhängande jättekampanj.

Så långt om förflutna tiders äventyr och erfarenheter. Det som hänt de senaste åren är att det kommit väldigt många lockande nyskrivna svenska rollspel och äventyr. Mitt intryck är att en del av dem passar bättre för solospel än andra. RiotMinds ”Roi de Rats” är en av de vackraste rollspelsprodukter jag sett (allt som Alvaro Tapia varit med och illustrerat är värt att köpa bara för hans bilder) men kampanjen kräver detektivarbete och passar därför bättre för rollspel i grupp än solo.

De äventyr jag sett till Tomas Arferts ”Fantasy!” är dock alla av det slaget att de passar bra för solospel. Det är klassiskt utformade äventyr som tillåter spelarna att sätta sin prägel på spelet (”Old School Gaming”). Det är inte alltför komplicerade historier och de bygger inte på detektivarbete. Jag har med nöje solospelat två äventyr till Fantasy! och kommer så småningom att lägga upp dem här på bloggen.

Fria ligan har i både Mutant år 0 och i Svärdets sång ett upplägg som är lite annorlunda än klassiska rollspelsäventyr, men som jag tror passar mycket bra för solospel med Mythic GME (äventyrsplatser i Svärdets sång, zonsektorer i Mutant år 0). Platserna är oftast en bosättning av något slag och de kommer med en lite större historia att hugga tag i, men där finns också rykten, intriger, pågående maktkamper m.m. Det går lätt att omsätta detta till biroller och trådar i Mythic. Jag har ännu inte testat Svärdets sång (men det kliar i fingrarna) jag har dock testat lite solospel i Mutant år 0. Bilden nedan är slutscenen från mitt första solotest. Min zonstrykare har just levererat den förrymde förrädarens huvud till arkens boss, med komplikationen att huvudet inte var det bossen tänkt det skulle vara (mitt).

– 50 patroner för förrädarens huvud, det var väl det överenskomna priset boss?

En viktig aspekt för mitt solospelande av dessa nya äventyr, som jag ännu inte löst tillfredsställande, är att Mythic GME bygger på att man återkommande slår T100 medan Mutant år 0, Svärdets sång och Fantasy! alla använder sig av T6 för att uppnå samma sak. Arbetet fortsätter.

Rollspelsfrisyrer

Swords & Kåseri fortsätter sin segermarsch genom internet och är efter två veckor uppe i 71 visningar, en siffra som har fått upp de stora kvällstidningarnas intresse för bloggen – ofta bara beskriven som ”ett fenomen”. När SoK på så vis återfört bloggandet till centrum för det nationella samtalet så landar ett stort ansvar på mina axlar. Det är inte alltid lätt att vara influencer. Med så många lättpåverkade, sökande människor som läser bloggen måste jag använda denna plattform till något gott och samhällsnyttigt. Jag har därför beslutat att ägna veckans söndagspost åt rollspelsfrisyrer.

Ni som direkt skruvar oroat på er – var lugna. Jag kommer inte göra mig lustig över rollspelares frisyrer/avsaknad därav. Dagens post kommer enbart att handla om de frisyrer som dyker upp i illustrationer och på omslag till fantasyrollspel. Jag kommer inte heller att ifrågasätta dessa frisyrer utifrån ett ”så såg man inte ut”-perspektiv, eftersom vetenskapen idag inte med 100% säkerhet kan säga hur frisyrer ser ut eller inte ser ut i fantasivärldar. (Eller, jo …lite kommer jag nog göra det. På slutet.) Det jag däremot tänkt begrunda är hur den tid ett rollspel skapas i återspeglas i illustrationerna – särskilt i frisyrerna.

Det verkar vara så att coola och attraktiva subjekt stylas med frisyrer som är moderna då spelet illustreras. Se t.ex. på följande exempel från 1982, ur ett äventyr i en tidig White Dwarf.

Denne extremt ådrige barbar (?) med välansat skägg och välartad sidbena är utan tvekan coole killen på bilden. Övriga personer är inte bara arrangerade som bifigurer utan även fysiskt mindre, på sätt som tycks ifrågasätta om perspektivet i denna fantasyvärld lyder samma lagar som vår. Åtminstone jag får intrycket att tecknaren ägnat betydligt mer tid åt att få till barbarens frissa än de övrigas. Se hur nästan varje hårstrå kärleksfullt ritats ut. Jämfört med barbaren ser de övriga ut som om de tagit på sig någon sorts peruker gjutna i plast. Det är ingen tvekan om vem av dessa individer tecknaren själv skulle vilja vara.

Det hela får en ytterligare dimension då man ser fotot på redaktören till White Dwarf…

Nu var inte Paul Cockburn (uttalas ”Coburn” så sluta fnissa) redaktör för White Dwarf då illustrationen gjordes så min första teori faller. (Jag tänkte att det rörde sig om en inställsam tecknare som försökte få sina bilder sålda genom att rita redaktören som ett muskelberg.) Men det som jag tycker håller är att sidbena-skägg-kombon ändå känns mer 80-tal än fantasy.

Vi går några år framåt i tiden, till…

Treasures of the Savage Frontier, TSR 1992

Hade detta inte varit bildens huvudperson/ ”love interest” så hade hennes hår kanske inte behövt vara så 80-90-tals burrigt. Men nu är hon det och då får tecknaren hämta inspiration från samtiden så att ingen tycker huvudpersonen känns oattraktiv. Inspiration till female-fantasy-fighter-frisyr kan ha hämtats t.ex. från:

Mitt sista exempel på nutidsfrissor som placeras in i fantasyvärldar är hämtat från Fria Ligans ”Svärdets sång”. Jag ska inleda med att säga att jag tycker att denne tecknare (Niklas Brandt) gör ett MYCKET bra arbete genom båda böckerna i spelet, så det är inte menat att ge honom en känga …det är bara ett så tydligt exempel att jag inte kan låta bli att ta med det. (Korrigering 190304: Efter närmare studie av tekniken tror jag nu att det är Nils Gulliksson som stylat frissan nedan. Sorry!)

Tyska arméns 30-talsfrissa i fantasykontext

Folket rasar: Samtida frisyrer förstör fantasy – vad göra?

Som jag sa inledningsvis är det ett tungt ansvar som faller på ens axlar när man väl blivit en inflytelserik influencer. Man bör inte bara identifiera och lyfta fram samhällsproblemen, man bör även försöka åtgärda dem. Jag har därför tagit fram en trestegsplan för hur vi ska komma tillrätta med samtidsfrisyrernas inflytande på fantasyfrisyrer.

Steg 1: Jag tar fram två nya hippa frisyrer, en för män, en för kvinnor.

(…När jag nu ser dem så här bredvid varandra så inser jag att det nog egentligen är samma frisyr – så då slipper jag hela problematiken med icke-binära fantasyfrisyrer.)

Steg 2: Samtliga rollspelare som i Sveriges långa land livnär sig som frisörer och stylister ser till att klippa modeller och filmstjärnor enligt denna nya unisexfrisyr (”La nouvelle look barbare”)

Steg 3: När denna stil på så vis blivit den som alla coola personer har, så kommer rollspelsillustratörerna att teckna sina hjältar, hjältinnor och andra huvudpersoner med den frisyr som de själva önskar att de hade haft (dvs ”La nouvelle look barbare”) och vips har vi en äkta fantasylook i alla fantasyillustrationer. Svårare än så här behöver det inte vara.

Tvillingbergen

Spelarnas information: Det är en fin vårdag 1984. Ni befinner er i ett litet samhälle på halländska landsbygden. Framför er ser ni en skolbyggnad från 1950-talet i rött tegel. Till höger på skolgården ser ni ett gäng killar i 12-13-årsåldern böjda över ett litet grön-vitt häfte. I bakgrunden hör ni Van Halens ”Jump” ur en bilradio.

Spelledarens information: Det första äventyr jag testade att spela solo (2013) var ”Tvillingbergen” till Drakar och demoner. Jag fick detta äventyr i trettonårspresent, i maj 1984. Det var en gåva från en kompis i klassen. Egentligen fick vi inte ta med leksaker till skolan, eller ge varandra födelsedagspresenter på skolans område, men min kompis hade just flyttat till Sverige efter att ha vuxit upp i USA så han hade inte riktig koll på regelverket. Det var min födelsedag, jag minns att det var en solig morgon och jag, han och ett par andra killar i klassen smög iväg till ett mindre frekventerat hörn av skolan och öppnade presenten. Jag hade börjat spela rollspel i februari det året och detta var det tredje äventyret jag kom i kontakt med (efter ”Bland alfer och troll” som följde med regelboken i 1982-års utgåva, samt ”Spindelkonungens pyramid”). Jag minns att jag läste äventyret, men jag kan inte minnas att vi någonsin spelade det. Det är verkligen ett äventyr från de svenska rollspelens barndom. Kartorna är ritade med linjal, tunna svarta streck på vit botten. Det finns inte heller något rutsystem som stöd för att se vilken rollperson som står var etc.

Inte bästa skärpan, men ni förstår upplägget

Jag minns att jag redan från början tyckte att illustrationerna inuti äventyret var något av en besvikelse. Undantaget är omslaget som jag alltid har gillat. Fyra arketypiska äventyrare kommer äntligen fram till sitt mål. De kliver ut från de knotiga gamla lövträden i skogen och ser ut över en öppen plats med en rund stenformation i mitten – trollkarlarnas grav!

Det finns en illustration till som jag har gillat från början – en genomskärning som visar trappan ned till komplexet. Tyvärr har denna bild, överlägsen kartorna i äventyret, ingen egentlig betydelse för spelet:

Titeln ”Tvillingbergen” är helt OK, men den har inte mycket med äventyrets innehåll att göra. Bergen nämns men de har inte någon roll i äventyret. En mer korrekt titel vore något i stil med ”Trollkarlarnas gravkammare”.

Äventyrets konstruktion beskrivs som att idén kom från Thomas Gunnarsson men bearbetades av Kjell Regmer. Illustrationerna (som jag ju tyvärr dissat lite alldeles nyss) gjordes av Lena Essedal och Per Ryberg (sorry). Speciellt tack riktades till Pelle Beijar för en finurlig fälla, Henrik Gudmunsson för hans reptilmän samt till Mikael Börjesson för en trollformel och för givande diskussioner och regeltolkningar.

Jag känner inte till historien bakom äventyret. Det skulle vara intressant att veta mer hur det kom sig att det gavs ut av ”Spelverksta’n Titan” i Göteborg 1983. En titt i början av äventyret visar att ”Spelverksta´n” låg på Gibraltargatan 22. Skrevs det av samma personer som på 80-talet drev en spelbutik på Gibraltargatan tro? Under en skolresa till Göteborg 1985 (1986?) lyckades jag övertala min förstående klassföreståndare att be sin ännu mer förstående hustru att (efter Naturhistoriska men före Liseberg) avvika från gruppen och följa med mig till butiken på Gibraltargatan så att jag kunde köpa dåtidens standard SF-rollspel ”Traveller”, och en liten genomskinlig orange T12 (som det snabbt visade sig ej behövdes, spelet byggde inte på T12 som jag trodde utan på 2T6). Denna tärning har, 30 år senare, fortfarande aldrig rullats i en spelsituation! Jag gladdes därför när jag jag för några veckor sedan köpte Fria Ligans ”Svärdets sång”, spelet ser mycket lockande ut och det använder dessutom T12! Trettio års vila är strax över för ”le petit orange”.

När jag tänker tillbaka på det hela så måste jag säga att dessa båda högstadielärare verkligen hade en berömvärd inställning i en tid då det skrevs en hel del om att rollspel var dåligt för ungdomar.

Nog för idag! Imorgon (?) påbörjas krönika och regelgenomgång!