30. Gravkammaren

Gruppen lämnar kapellet och fortsätter in i det mörker som rått sedan trollkarlarna lades till sin sista vila. Härnäst går de till rummet mittemot kapellet. En lättad suck undslipper den sårade Irmelin då hon i facklornas sken ser att rummet domineras av två sarkofager – de har hittat gravkammaren! Då närmar sig alltså äventyret sitt slut. Sarkofagerna är två stora tunga stenkistor med en avbildning av den döde i naturlig skala ovanpå locket. Botulw, ständigt impulsiv i sin nyfikenhet, springer mumlande för sig själv fram för att undersöka sarkofagerna.  –”Sarkofager, sarkofager, sarkofager. Vem var det nu som skrev om sarkofager? Sisykandros? Nej, Sisykandros skrev om katafalker. Snarare Drufton… Ja definitivt Drufton. Hmm, utan tvekan ett lokalt arbete det här. Se profilerna, se de grovt tecknade dragen. Jag skulle gissa… låt se, ca tjugo år gammalt?” Han hastar mumlande för sig själv runt sarkofagerna med ansiktet nära lockens kant. Dammet får honom att nysa kraftigt. Så rätar han på sig:

–”Det här Schwarzards grav. Ska vi försöka få av locket då?” –”Botulw, är du verkligen säker på att vi borde?… ” Säger Irmelin, men Block och Botulw har redan föst av locket. Botulw lutar sig över kanten för att se vad trollkarlen Schwarzard fick med sig i graven. Han hostar till och storknar då en tjock blå rök bolmar upp från sarkofagens inre. Den sveper in Botulw på sin väg upp och får hans hår att resa sig. Röken antar en blå, självlysande, svagt människoliknande skepnad.

Det är en ofta förekommande ovana att säga det uppenbara, denna gång är det Irmelin som säger det: –”Ett spöke!” Block stirrar förhäxat på skepnaden som vajar och flyter i luften ovanför och inneslutande Botulw. Han stammar fram några skyddande ramsor han lärde sig ute på stäppen under sin uppväxt. Stäppbarbaren fruktar intet mer än spöken, ty på dessa bita ej hans klinga.

Inuti spökets lysande blå kropp står Botulw och vajar, som vore han under vatten. Hans händer kramar sarkofagkanten så att knogarna vitnar. Ljusgrön rök strömmar ur hans näsa, mun och öron och sugs upp i spökets form. Successivt vandrar hans pupiller uppåt och försvinner bakom ögonlocken. Så segnar han ned på golvet och spöket rör sig plötsligt mot Block och sveper in honom på samma sätt. Spökets mun öppnas och stängs som om det sade något, men inte ett ljud hörs. Det gör långsamma svårtydbara gester med armarna men Irmelin är för chockad för att försöka förstå. Kampen blir lång innan även Block faller ihop på golvet. Irmelin har skräckslagen krupit ihop i ett hörn, och det är där hon sveps in i spökets lysande blå skepnad. Hennes livskraft sugs ur näsa, mun och öron och uppgår i spöket. Så försvinner även hennes pupiller upp bakom ögonlocken och hon förenas med de andra två livlösa äventyrarna på golvet. Nu sveper spöket runt det tysta rummet. Runt, runt, varv efter varv. Dess blå sken återspeglas från väggarna. När det säkerställt att det inte finns några fler levande varelser i rummet slinker det åter ner i sarkofagen och det blir kolsvart i rummet. En total tystnad råder. I detta kalla, tysta mörker får vi säga adjö till äventyrarna Botulw, Block och Irmelin.

Slut.

30. Gravkammaren – avigsidan

Kaos 3 (1T10=8, inget avvikande resultat). Jag sänkte ett steg pga att allt gick lugnt och civiliserat till förra scenen.

Händelseslag: (1T100=38, ingen händelse)

I äventyrets beskrivning av varje rum finns rubriken ”Bestar” där det specificeras vilka varelser karaktärerna stöter på. I detta rum finns den kortfattade beskrivningen; ”I den närmaste sarkofagen bor ett spöke”. Under spökets attack slog jag först för att se om det satte skräck i folk, och det gjorde det. Alla tre äventyrarna blev lamslagna och stod därför lydigt kvar tills spöket hade tid att ta hand om dem. Vid ett av dessa slag fick jag en dubblett: Jag slog på tabellen för händelsefokus och fick: Introducera ny biroll (jag lade snabbt till spöket bland birollerna). Sen slog jag ”Postpone”+ ”Advice” och tolkade det som att Irmelin försökte varna Botulw för att inte hasta iväg och göra något dumt men att han valde att inte lyssna och att öppna sarkofagen. Detta slag inträffade alltså efter att sarkofagen redan öppnats, men jag valde att flytta händelsen bakåt i tiden för att få det att bättre passa in i berättelsen.

Och spöket då? Vem var det? Eller snarare, vem hade spöket varit? Detta är frågor som inte får något svar. I boken står bara: ”I närmaste sarkofagen bor ett spöke.” Vad kan man säga om det? I sarkofagen har ett spöke legat och funderat i decennier. Om det var en av trollkarlarnas spöke så borde det väl ha framgått av texten? Men om det inte var en av trollkarlarna – vad gjorde det då där? Kan spöken vandra runt i världen i jakt på nya och bättre kistor?

29. Kapellet

De följer den breda korridoren då den svänger av åt vänster. Efter ett tiotal meter passerar de genom en port. Ett större rum öppnar sig framför dem, byggt i samma huggna gråsten som de tidigare rummen. På båda sidor av rummet finns svarta dörröppningar in till andra rum. Botulw kikar försiktigt in i rummet på vänster hand. Det är ett stort rum och han måste gå in för att facklan ska kunna lysa upp även den bortre änden. Ett tiotal bänkar står i rader framför ett altare på vilket två ljusstakar glittrar i fackelskenet. Väggen bakom altaret är täckt av ett halvt förmultnat och delvis nedrasat draperi. På altaret, mellan ljusstakarna, står en kristallkula. – ”Ingen rör något!” Väser Botulw. Så väcks hans intresse av något och han springer fram till altaret: – ”Minsann, är det inte massamfrön? Irmelin kom hit!”  Han samlar ihop de sex gamla frön som legat på ett silverfat på altaret. Han får i henne tre av fröna och strax återvänder färgen till hennes ansikte och hon kvicknar till avsevärt.

29. Kapellet – avigsidan

Kaos 4 (1T10=3, en modifierad scen). Jag höjde ett steg pga striden med ormarna.
Jag bestämde att förändringen i scenen var bra för sällskapet.
Både Block och Irmelin blev skadade i striden med skeletten, och Irmelin har dessutom blivit biten av en orm. Om de ska ha någon möjlighet att klara sig igenom detta äventyr måste jag hjälpa dem lite. Jag lät det därför finnas en trave massamnötter på altaret.

Händelseslag: (1T100=35, ingen händelse)

28. Dr Botulws faux-pas

-”Här kan vi inte stanna, det stinker för mycket!” Irmelin driver på för att de ska fortsätta in mot gravens inre. Men de hinner inte många steg innan Block stannar: -”Fälla!” Viskar han och pekar på en av stenarna framför dem. Det är en golvsten som de andra men den verkar sitta lite lägre än de omgivande stenarna. -”Jag får se!” Viskar Botulw ivrigt och tränger sig fram. På vägen trampar han på en annan lös sten. Med ett rumlande, skrapande ljud öppnas en lucka i väggen. Så blir det tyst, men Irmelin varseblir något och sänker sin fackla. –”Ormar!” Konstaterar hon. Botulw tittar nyfiket på den första ormen som kommer ringlande emot dem: -”I sanning, en Scabex Primor om jag inte tar fel. En giftorm inte helt ovanlig i trakten.” Alla tre börjar hugga och slå. Snart har de dödat alla, men inte innan en av ormarna lyckades bita Irmelin. Hon mår inte bra, men de fortsätter in i gravkomplexet.

Scabex Primor,
en giftormssort inte ovanlig i trakten-

28. Dr Botulws faux-pas – avigsidan

Kaos 3 (1T10=6, inget avvikande resultat). Jag höjde ett steg pga striden med Billemo.

Händelseslag: (1T100=82, ingen händelse)

Även här har man en intressant konstruktörsfråga. Hur har ormarna överlevt i tjugo år? Faktum är att ”Hur har ormarna överlevt i tjugo år” skulle kunna ha lagts till som en tråd/fråga att nysta i – finns det någon här nere som matar dem…?

27. Alla säger att Billemo slåss, men ingen säger varför

 -”Trollen som anföll oss i vårt läger hade likadana halsband. Vad kan det betyda?”

Ja det är inte lätt för Block att veta. Han är ju trots allt bara en liten fiktiv varelse i en stor berättelse vars början och slut och rika förvecklingar han inte kan känna till. Inte ens jag, berättaren, känner ännu till särskilt mycket av denna historia. Men det jag vet kan jag berätta, och det är detta; Trollen Valken och Gasko hade en bror, Billemo, som var ute på en ensamfärd för att samla in mat. Då han inte hittade sina bröder på den utsatta mötesplatsen använde han sig av trollens långsamma men praktiska förnuft. Han började helt enkelt gå hela den matinsamlingsrunda som de använde sig av och efter många dagar kom han till platsen i skogen där äventyrarna dräpt hans bröder. Han fann kropparna och han fann huvudena och han gav upp ett vrål av vrede. Etthundrafemtiotre år gammal fann han sig stå helt ensam i världen, de enda varelser han hade något minne av att någonsin ha talat med var döda. Frustande av hämndbegär sniffade han rätt på spåren av äventyrarna. Ett troll kan, när det vill, röra sig snabbt. Billemo satte av genom skogen med långa lufsande steg. Träd böjdes och knäcktes, skogsbäckar grumlades av hans steg.  Han brydde sig inte om att vara tyst, det handlade inte om att smyga sig på en av torparnas kor, det handlade om att så snabbt som möjligt hinna i fatt och vrida, mörda, mosa och krossa de som dödat hans bröder. Han följde spåren till en märklig stenformation i en rund glänta och lyckades, med stora ansträngningar, pressa sig genom öppningen och ned i trapphuset. Han trampade nedför trapporna med sitt tunga stridsspjut släpande i marken. Han sniffade; utan tvekan, brödernas mördare hade tagit denna väg. Då han kom ner och svängde ut i en korridor anade han en äcklig liten särkklädd människa i mörkret framför sig. Billemo började lunka framåt och höjde spjutet. Så såg han plötsligt hur den lille mannens ansikte lystes upp av ett kraftigt stingande ljus i hans hand. Ljuset växte till en sprakande boll som kom närmare Billemo och blev till ett klot av eld som slog in i hans bröstkorg. Vi ska inte följa hans sista stunder i livet ty de är sorgliga, präglade av brännande smärta, förvirring och en vanmäktig vrede över att dö utan att få utkräva hämnd.


Billemo lyckades, med stora ansträngningar,
pressa sig genom öppningen