13. Gravkammaren

I det fladdrande ljuset från facklan ser de två sarkofager. Locket till den ena sarkofagen har fösts av och gått i två bitar då det träffade golvet. Golvet ja… förutom flisor från sarkofaglocket, och decenniers damm, så ligger det tre kroppar på golvet. De undersöker kropparna. Den store barbaren har varit död i flera dagar, den kvinnliga krigaren inte alls så länge, men den tredje kroppen är det fortfarande liv i. –”Fort! Theosophus – vatten och massamfrön till den här!” Säger Eliana. Efter att ha hällt i Botulw vatten och ett par massamfrön går en ryckning genom hans kropp. Sen hostar han ut en del av vattnet och sätter sig käpprätt upp. –”Var är jag? Vilka är ni?” Efter att ha satt in Botulw i vilka de är och varför de är här hjälper de honom försiktigt på fötter. Efter ytterligare något massamfrö återfår han känseln i armar och ben och yrseln avtar. –”Kom med oss.” Säger Eliana, Botulw, vars psykiska kraft nära nog raderades av spöket, kommer sig inte för att säga emot.

I det fladdrande ljuset ser de två sarkofager och tre kroppar

13. Gravkammaren – avigsidan

Kaos 3 (1T10=7, inget avvikande resultat)

Händelseslag: (1T100=89, ingen händelse)

Jag väntade med att slå för hur det hade gått för de tre äventyrarna från ”Akt I” tills undsättningen kom. Detta helt enkelt för att det skulle ha varit tråkigare att spela om jag hela tiden vetat att de var döda. Detta är en generell erfarenhet av att spela med Mythic Games Master Emulator – håll så många frågor obesvarade så länge som möjligt – det höjer spänningen.

Jag slog först 1T100 för var och en av de tre för att se om de överlevt spökets psykiska attack (50%), det visade sig att barbaren Block gjorde rätt i att frukta spöken, hans sinne hade kortslutits av angreppet och han var död redan då han föll till golvet. De andra två föll i dvala av attacken. Nå, det hann gå ett antal dagar från det de hamnade i dvala till dess att undsättningen kom – överlevde de denna period utan mat och vatten? (50%) Tyvärr visade det sig att Eliana dog där nere i mörkret av kylan och av bristen på vatten och näring. Kvar blev Botulw, som svag, men vid liv, blev undsatt.

12. In i korridoren skelettet kom ifrån

Efter en stunds vila gör de sig åter redo. Eliana har efter Vodomars skador tagit kommandot. Hon prövar sitt svärd i luften ett par gånger, sen går hon in i mörkret genom porten som skelettet kom ut genom. Över axeln ropar hon glatt: -”Följ mig!” Försiktigt följer de andra efter. Facklan lyser upp en mörk korridor som fortsätter framåt. På vänster hand är en öppning till ett större rum som verkar innehålla rader av bänkar och på höger hand finns en öppning in i ett rum med – två sarkofager! De kikar in och ser hur facklan lyser på tre kroppar som ligger hopfallna vid två sarkofager.  –”Följ mig!” Säger Eliana sammanbitet och går in.

Facklan lyser upp ett rum med två sarkofager

12. In i korridoren skelettet kom ifrån – avigsidan

Kaos 4 (1T10=7, inget avvikande resultat) Jag låter kaoset ligga kvar på 4. Visserligen vann de striden mot skelettet, men det var nära att Vodomar dog.

Händelseslag: (1T100=92, ingen händelse)

Jag ställer också en fråga bara för att jag tycker att situationen kräver det:

Har någon/något lockats hit av ljudet av strid? (25%) Nej

Det finns nu tre vägar för sällskapet att gå, in i kapellet till vänster, in i gravkammaren till höger eller fortsätta rakt fram. Normalt sett delar jag upp det och rullar en T100 (t.ex: 1-33 kapellet, 34-66 fortsätter framåt, 67-00 gravkammaren) men med tanke på hur det ser ut i rummen frågar jag denna gång först: Kikar de in i rummen innan de bestämmer sig (90%) Ja

De ser kropparna i gravkammaren – jag ställer frågan: Vill de gå in i gravkammaren? (90%) Ja

11. En fajt med det förflutna

Grombur, Eliana och Theosophus hoppar och skuttar för att undvika ormarnas bett, samtidigt som deras nye motståndare närmar sig med stela steg. Vodomar, som förföljde ”sin” reptilman längre ner mot porten, är inte i närheten av ormarna och han kan därför koncentrera sig på skelettet. Han spänner sin jaktbåge och skjuter då det närmar sig, men pilen studsar med en skarp smäll mot dess ärgiga men fortfarande starka fjällpansar. Innan Vodomar hinner göra något är den odöde krigaren över honom. Vodomar har släppt bågen och försöker dra sitt kortsvärd då det första hugget träffar. Det går djupt och Vodomar skriker av smärta. Skelettet stannar inte till för ett ögonblick utan får loss tvåhandssvärdet och höjer det igen. Vodomar kastar sig undan men hinner inte långt nog, ett andra hugg träffar honom, nu i benet. Han försöker kravla bort från den mäktige fornkrigaren som, utan att låta träffarna påverka rytmen i hans hugg det minsta, åter har höjt tvåhandssvärdet. Då tredje hugget faller rullar Vodomar åt sidan samtidigt som han slår undan skelettets långa svärd med sitt kortsvärd. Denna kombination räddar hans liv. Med en ljudlig klang slår skelettets stora svärd gnistor då det träffar stengolvet. Den samling magiskt animerade ben som utgör skelettet har låst sin uppmärksamhet på Vodomar och ser inte att Eliana smugit upp bakom dess rygg. Hon höjer svärdet och hugger med all kraft. Hennes svepande slag slår av kraniet och skelettets kropp stelnar genast i sin position, med svärdet halvvägs höjt för ett nytt hugg mot Vodomar. Hon sparkar till det nu huvudlösa benranglet och det rasar ihop. –”Theo! Se till Vodomar – han behöver hjälp NU!” Sen rusar hon tillbaka till Grombur och hjälper honom hugga ihjäl ormarna. Theosophus stoppar i Vodomar nog med massamfrön för att stoppa blödningarna och få honom på benen igen.

Så lägrar sig åter lugnet här nere i gravvalvet. De sitter alla och tar djupa klunkar ur vattenflaskorna medan adrenalinet rinner av dem. De märker inte längre stanken från de ruttnande liken eller det svarta oljiga oset från den brände reptilmannen.

Den mäktige fornkrigaren

11. En fajt med det förflutna – avigsidan

1Kaos 4 (1T10=5, inget avvikande resultat)

Händelseslag: (1T100=23, ingen händelse)

Jag slår för initiativ – ormarna ”går” först, sen spelarna, sist den fornstore krigaren. Det rullades tärningar för hugg, bett och parader men det blev inga dubbletter och historien tog därför ingen oväntad vändning.

10. En fornstor krigare

Reptilmannen som dog av eldkloten hann nästan fram till den port där hallen slutar, innan han väsande föll ihop. I ljuset från lågorna som förgör reptilmannen ser äventyrarna en stor men märkligt smal skepnad kliva ut från porten. Den bär ärgigt fjällpansar och en hjälm med stelnade rostiga brynjeflikar, och i händerna bär den ett långt, av ålder missfärgat, tvåhandssvärd. Med mekaniska steg, som vore den en fruktansvärd uppvridbar leksak, närmar varelsen sig äventyrarna. Theosophus är den förste som ser vad det är: -”Ett skelett!” Piper han och tar ett steg bakåt. Stenen han trampar på sjunker ned lite och en lucka glider upp med ljudet av sten som skrapar mot sten. Några ormar kryper yrvaket och prövande ut över golvet. Skelettet, som att döma av storlek, rustning och vapen, måste varit en mäktig krigare i livet, begynner nu att gå mot äventyrarna och med onaturlig energi hugga i luften framför sig. Hans käkar rör sig som om han sade eller ropade något, men inget hörs förutom vinandet från hans hugg. Djupt i de tomma ögonhålorna har små eldar tänts.


I ljuset från lågorna som förgör reptilmannen ser äventyrarna en stor men märkligt smal skepnad framträda ur mörkret