8. Det lilla rummet

-”Den här dörren kärvar!” Säger Grombur och tar i tills han får upp den. Ut flyter en stank av förruttnelse ännu värre än den i det rum de befinner sig. De tar alla ett par steg tillbaka och hostar och svär. –”Vid alla gudar!” Hostar Grombur fram. -”Denna gravkammare är fylld av lik!” .  –”En gravkammare full av lik, vem hade väntat sig det?” Säger Eliana syrligt och kliver försiktigt in över tröskeln till det lilla rummet.  –”Här ligger vad som verkar ha varit en alv. Han ser inte ut att ha varit död särskilt länge, till skillnad från de här två.” Säger hon och kikar närmare på de kraftigt förruttnade kropparna av två andra äventyrare.  –”Och de här har varit döda ännu längre.” Konstaterar Theosophus medan han petar runt bland resterna av tre sönderhuggna skelett.  –”Hmm, vi har tre stadier av förmultnande.” Säger Vodomar. –”Nyligen död, illa förruttnade och skelett. Blodet på skelettens vapen är fortfarande synligt, så det borde vara blod från alven. Skeletten bör alltså vara alvens banemän. Någon har sedan nedgjort de tre skeletten, troligtvis är det samma person, eller personer, som svept alven i hans mantel, som en sorts svepning vid en begravning.” –”En lärd man, en stäppbarbar, en krigarinna och en alv – det var så gubben Kie på värdshuset beskrev äventyrarna som skulle till graven. Detta var troligen ägaren till bågen som vi fann hos reptilmannen.” Säger Eliana. –”Ja, och åtminstone en till av dem måste ha överlevt så här långt och svept sin fallne färdkamrat i manteln. Låt oss fortsätta och se om vi kan hitta fler spår av våra föregångare!”

Gothcon – speeddating och speeddodging

Vi närmar oss rollspelssveriges största och viktigaste konvent – Gothcon. Jag har blivit oombedd att säga några ord om detta ur ett soloperspektiv.

Det har funnits solorollspelare lika länge som det funnits rollspel, kanske längre – ingen vet eftersom solorollspelare genom historien varit mycket restriktiva i att berätta vad de gör. Likt enstöriga blåvalar glider de ensamma fram under ytan i det väldiga människohavet. De glider förbi oss utan att vi märker dem, och de försvinner igen. Det enda spår dessa ståtliga bestar lämnar är en borttonande sorgesam sång. Men vi ska inte låta oss bländas av skönheten i dessa stora kroppar. En färsk Psipo-undersökning visar att 73% av solorollspelarna lever i vad som kan klassas som någon form av utanförskap. Detta är en marginaliserad grupp och vi har ett ansvar gentemot dem. Som inflytelserik influencer har jag länge försökt dra mitt strå till stacken för att höja medvetenheten.

Det har inte alltid varit så som det är idag. Det har funnits perioder i historien då försök, seriösa försök, har gjorts för att lyfta denna marginaliserade grupp ur deras självvalda utanförskap. Jag har själv deltagit vid två försök. Det första var på Gothcon 1989 då vi bjöd in till ett seminarium på temat solorollspel – ingen kom. Vi var osäkra på hur vi skulle tolka detta. En äkta solorollspelare undviker kontakt med andra spelare så på ett sätt var frånvaron ett tecken på att vi lyckats, om vi nått samtliga genuina solorollspelare i Sverige så var det så här det skulle se ut. Ingen av dem skulle ha kommit. Faaaast… det kan ju också vara så att ingen solorollspelare någonsin hörde talas om arrangemanget. En av nackdelarna med att vara solorollspelare är ju att ingen berättar för en vad som händer. Arrangemanget blev alltså en sorts ”Schrödingers solospelare”, antingen var det en stor framgång eller ett totalt misslyckande. Vilket kommer vi aldrig att få veta, denna låda går inte att öppna.  

Det andra försöket var på Gothcon för bara några år sedan. Vi hade bildat en undergrupp till SVEROK. (Eller, undergrupp och undergrupp, de visste väl egentligen inte att vi fanns. Vi hade inte sagt ett pip. Var lite osäkra på rättsläget i vad vi avsåg göra). I vilket fall, vi hade bildat ”Den välmenande föreningen för solorollspelarnas återbördande till samhällsgemenskapen.” Vårt mål var att få solorollspelare att mötas, och vi hade en plan. Vår plan var att gillra en solorollspelarfälla. I den stökiga folkrika miljö som Gothcon utgör satte vi upp lappar med texten ”Sal 324 är ett tyst rum. Den som kommer dit först får en timme tystnad och ensamtid.” Vi behövde inte vänta länge, snart störtade ett antal solorollspelare in i salen. De hade stirrande, jagade blickar, flera hade stoppat tärningar i öronen i fåfänga försök att stänga ute ljuden från hundratals människor och de var alla i allvarlig andnöd efter att ha stressat uppför en trappa. Då åtta personer kommit in i salen smällde vi igen dörrarna bakom dem. –”Fångad! Fångad som ett djur!” Väste en solorollspelare mellan sammanbitna tänder och svepte med blicken efter en nödutgång som någon vaktmästare glömt låsa. –”Fångad som ett djur i en bur!” Väste en annan medan hon mätte avståndet från fönstret ned till marken och kalkylerade överlevnadschansen vid ett språng. Vi visste att vi inte hade mycket tid och vi var förberedda. Vi hade med oss ett proffs från näringslivet som var van vid att ordna ”speeddating” där olika entreprenörer träffade varandra och upptäckte om de kunde hjälpa varandra. Men inte ens hennes professionalitet räckte till. Speeddatingen utvecklades till speeddodging, en sorts omvänd ”Hela havet stormar” där, hur vi än ryckte bort stolar, antalet solorollspelare hela tiden minskade och alltid var mindre än antalet stolar. Vart dom tog vägen vet jag faktiskt inte, men om ni som under påskhelgen deltar på Gothcon hör något som rör sig i mellanväggar och undertak på Hvitfeldtska gymnasiet, så tänk på att det kan det vara en överlevare från vårt försök att föra solorollspelare samman. Häll lite cola och lägg några chips på ett fat och ställ det i ett hörn av din sovsal, det kan rädda ett liv.

Och döm oss inte för hårt, vi menade väl.

7. Första hallen

Det stinker här nere. Vodomar ser sig om. I skenet av facklan ser han en dörr på höger hand, men han anar också en stor form längre fram. Han ger tecken åt de andra och med dragna vapen sprider de ut sig. Då Theosophus närmar sig med facklan ser de vad det är, och då förstår de genast varför det stinker här. I rummets mitt ligger det missfärgade och uppsvällda kadavret av ett stort troll. De håller halsdukar och huvor för munnar och näsor medan de undersöker liket. Var det det förra äventyrargänget som åstadkom detta? Hur länge sen kan det ha varit, några dagar? Eller kanske kylan här nere bevarar kroppar längre? I så fall är det svårt att säga hur många dagar som förflutit  sen detta monstrum mötte sin baneman. Kroppen är sotig och uppvisar tydliga spår av brandskador.

–”Magi.” Säger Vodomar ogillande.

–”Eldbollar!” Säger Theosophus lystet.  –”Av den nya typen. Tre-fyra stycken skulle jag tro.”

Den döde Billemo

7. Första hallen – avigsidan

Kaos 1 (1T10=6, inget avvikande resultat

Händelseslag: (1T100=36, ingen händelse)

Jag väljer åter att det är 33% att de vill öppna någon av dörrarna de passerar. De, liksom första gruppen, väljer att låta första dörren på höger hand förbli oöppnad. Jag bestämde att det var 90% att de undersökte Billemos lik – det är svårt att inte kika närmare på ett stort, uppsvällt trollkadaver som spärrar ens väg. Äventyrarna instämde – jag slog under 90%. Jag slog därefter att de skulle försöka öppna den dörr bakom vilken den döde Tilindil ligger (33%). Det blev ”ja”. 

5-6. Kumlet

På tredje dagen öppnar sig skogen till en stor glänta i vars mitt de ser en cirkelrund stenplattform som inte kan vara något annat än trollkarlarnas grav. De noterar att gravens ingång ligger öppen och oskyddad, den stenplatta som täckte ingången är dragen åt sidan. –”Så de kom i alla fall så här långt, utan spår av strid. Nå låt oss gå ner! Jag går främst, sedan…” Vodomar delar in dem i den ordning de ska stiga ned i gravens mörker: Först Vodomar Stigman (med bågen redo) därefter kommer Eliana Stinga (med svärdet draget), Theosophus kommer därnäst (han bär trollformelsamlingen i ena handen och facklan i andra). Sist går den tystlåtne dvärgen Grombur (med dubbelyxan redo för hugg).

För varje trappavsats blir det mörkare, kallare och fuktigare. Så tar trappan slut och de befinner sig i en korridor.

2-4. Färden till berget

Hösten har verkligen kommit till trakten och äventyrarna känner sig inte alls lockade att lämna det varma värdshuset för att ge sig ut i höstrusket, men i blåst och mulet väder lämnar de Vindpina och kommer snart ut på vägen mot de utliggande gårdarna. Vindbyar sveper in så hårt bakifrån så att de nästan kan luta sig mot vinden. Så fortsätter marschen hela dagen. De håller god fart, för det är kallt i blåsten och de vill in i skydd av skogen innan de slår sitt första läger.                  

Efter en händelselös natt vaknar de kalla och stela. Det blåser fortfarande så mycket att de ger upp försöken att tända en brasa och värma frukost. De stoppar i sig lite bröd medan de vandrar vidare i tystnad. Efter att ha vandrat i en dryg timme stoppar plötsligt Vodomar dem. Då de är stilla hör de, trots vinden i trädtopparna, ett knarrande inifrån skogen. Då de kikar in bland de gula löven ser de, hängande från en kraftig gren på en stor ek, en kropp som sakta svänger i vinden. Det är en svartalf som hänger där. Han har bundits i fötterna och sedan hissats upp. Det hela bär tydliga spår av svartalfshänder; repet är dåligt och har tvinnats ihop av flera gamla repstumpar. Knutarna är fler än de behöver vara och uppenbarligen uppfunna i stunden. Flera pilar med svarta infettade fjädrar sticker ut ur överkroppen. Han måste ha hängt här i flera dagar för huvudet är svullet och vanställt, och fåglar och andra djur har gått ganska hårt åt kroppen. –”Vad handlar det här om?” Frågar Theosophus förskräckt. –”Intern svartalfsuppgörelse, skulle jag tro.” Säger Vodomar.  –”Han kanske inte löd order, eller så utmanade han bandets ledare, eller så stal han från de andra. En svartalfs liv är smutsigt och kort. Medan de plågade ihjäl den här, stod troligtvis de andra och skrattade. Kom, vi går vidare, att komma nära svartalfernas miserabla liv gör mig alltid beklämd!” Efter detta vandrar de mer vaksamma genom skogen, och den natten börjar de hålla vakt.

Flera pilar med svarta infettade fjädrar sticker ut ur överkroppen

2-4. Färden till berget – avigsidan

Vid förra genomspelningen mötte jag samtliga slumpartade möten som fanns. Jag skippade därför den tabellen och slog bara kaosslaget samt händelseslaget för varje dag och natt som passerade. I scen 3 inträffade en händelse: Mot en gåtas lösning: ”Vakar svartalfer över området?” – dvs ett steg mot ett ”ja” på den frågan. Jag slog nyckelorden ”Vengeance”+”Suffering” och bestämde mig för att det rörde sig om spåren av en plågsam, hämndrelaterad, intern uppgörelse och beslöt att det hade med svartalferna att göra.

Jag slog dessutom ett extra slag för att se om de fann några spår av det förra äventyrarsällskapet (75%). Jag hade emellertid tråkiga tärningar, ingenting hände.

1. Åter till Tvillingbergen – inledning

Det skymmer tidigt denna dag. Tjocka blygrå moln täcker himlen och det blåser upp rejält. Blöta, gula löv far genom luften då fyra personer bär en femte över vadstället vid Laxforsen. De fortsätter halka och kämpa sig upp längs den slippriga stigen till byn Vindpina. Strax därefter öppnas dörren till värdshuset Säckpipan och klientelet ombeds av en tunn och finnig magistudent att komma ut och beskåda vad han och hans sällskap har ”hittat”. Bland bruna vattenpölar i det fuktiga gruset ligger en död reptilman. Byborna samlas runt kroppen, de sparkar lite lätt på liket, klappar äventyrarna på axeln och berömmer dem:  –”Bra gjort!” och –”Skönt att bli av med ohyran!”

En av äventyrarna, stigmannen Vodomar, blir irriterad. Han anar att han själv en dag ska möta ett hastigt slut, och han vill inte att hans kropp ska behandlas på detta sätt: -”Det är inte för att ni ska sparka på kroppen som vi burit den hit. Se istället här! Se på det här svärdet! Det är en stäppbarbars svärd, och den här bågen, det är en alvbåge. Dessutom bar reptilmannen på en tydarsten, en genomskinlig sten som låter dig läsa alla språk, levande och döda. Varifrån har en reptilman fått sådana ting?”

En gammal man tränger sig fram: -”För en öl ska jag berätta…”

Nästa dag står äventyrarna redo utanför värdshuset. Där står Vodomar Stigman, som är gruppens ledare. Där står dvärgkrigaren Grombur och där står krigaren Eliana Stinga. Där står också den tonårige magikereleven Theosophus, med studentstruten käckt på svaj. Efter att ha grävt ned reptilmannens kropp vid eken utanför bonden Skeds gård tillbringade äventyrarna natten med att få höra om den äventyrargrupp som för några veckor sedan var här. Det svärd och den båge man nu funnit måste ha tillhört dem. Kan det vara så att de är döda? Eller göds de i något okänt lyktgubbegryt, i väntan på att ätas upp till vintern? Har de dödats av reptilmän? Pryder deras huvuden nu en påle vid porten till reptilmännens palissad, någonstans långt bortåt Tvillingbergen? Det enda anständiga att göra är att undersöka saken. Och om det skulle innebära att man på vägen råkade nosa reda på trollkarlarnas skatt så är det ju ingen som tar skada av det.

Bland bruna vattenpölar i det fuktiga gruset ligger en död reptilman

1. Åter till Tvillingbergen: Inledning – avigsidan

Med smalbenen smärtande av rapp och bollar från kvällens innebandy slår jag mig ner igen. Laxforsen nämns i äventyret, i övrigt hittade jag bara på hur det kom sig att en ny grupp skulle ge sig av mot Tvillingbergen så snart efter den förra gruppen.

Huvudroller, biroller och gåtor

Huvudrollerna är okomplicerat – där har jag de fyra nya äventyrarna:

Huvudroller

  1. Vodomar Stigman – Jägare
  2.  Grombur – dvärgkrigare
  3. Eliana Stinga – krigarinna
  4. Theosophus – magistudent i målbrottet

Biroller

Här utgår jag från den lista jag slutade förra genomspelningen med.

1-10 Swarzard och Kobbler

11-20 Flamroll och Lokfaste

21-30 Reptilmän

31-40 Lyktgubbar

41-50 Gorin och Drego (dvärgherrar ute på dvärgaärenden)

51-60 Förra äventyrargänget

61-70 Herr Dallerdings spöke

71-80 Skatten

81-90 Gudarna

91-00 Gravkumlet

Trådar

  1. Är äventyrarna döda?
  2. Är äventyrarna fångar hos reptilmännen?
  3. Är Flamroll och Lokfaste på väg tillbaka?
  4. Vakar svartalfer över kumlet?
  5. Vakar gudarna över kumlet?
  6. Finns det en bakväg till kumlet?

Jag beslutade alltså att testa en gång till med ganska många gåtor. En sak som slog mig i första genomspelningen var att ingen av trådarna kom nära att avslutas. Detta kan ha berott på att jag hade så pass många trådar att de ”Mot en gåtas lösning” som jag fick på händelsefokustabellen spreds ut mellan de olika trådarna så att ingen enskild tråd nystades upp. Om det efter denna genomspelning visar sig att trådarna inte spelar så stor roll så behöver jag ta i med hårdhandskarna och både förändra händelsefokustabellen och öka antalet slag med T100.