Masks of Nyarlathotep – Kenya

Efter att ha undkommit Kairos kultister tog sig Carlylegruppen uppför Nilen och vek av österut, genom öknen mot Röda havet. Där steg de på en ångare som tog dem mot Mombasa i Kenya, platsen för deras sammanstrålande med herr Edelstein från Antwerpen. Under denna färd drabbades mina spelare av en växande oro avseende de ädelstenar de stulit från Nyarlathoteps kammare. Skulle Nyarlathotep börja jaga dem för att få tillbaka sina stenar? Skulle han kunna spåra dem hjälp av stenarna? Kanske stenarna i detta nu sände ut en dödlig strålning? Efter en stunds funderande kastade de ädelstenarna i havet. Lättade anlände de någon dag senare till Mombasa – och möttes av juveleraren Joseph Edelstein som släppt allt i Antwerpen för att komma till Kenya och utvärdera de fantastiska ädelstenar som Dolonious telegraferat om. Något av ett antiklimax för herr Edelsteins del.

Mombasa

Efter att Biff O’Brannigan föll offer för Nyarlathotep saknades det muskler i Carlylegruppen så Herr Edelstein hade med sig sin livvakt, den väldige David ”Goliath” Horowitz. Förstärkta med dessa båda herrar inleddes arbetet i Mombasa. Det blev en ganska tumultartad undersökning med högst illegala förhörsmetoder, flera bränder och en hastig avfärd för att undvika ordningsmakten. Man fann fler tecken på den handel med udda kult-artefakter som man sett redan i London, men man fann också att en aktiv handel bedrevs med Randolph Shipping Co i en liten ort på Australiens nordvästkust.

Nattåget till Nairobi

De begav sig med nattåget mot Nairobi. Dunkandet från rälsen, tågets vaggande rörelse och månens blå ljus över savannen har fått passagerarna att somna. Så vaknar Dolonious och tror att han drömmer. Ett kraftigt vitt ljus lyser in genom kupéfönstret. Något vitt sprakande, som två ständigt skiftande, virvlande tomtebloss svävar utanför fönstret, de tycks iaktta honom. Sen far de mot tågväggen och smälter/svetsar sig in. En reträttstrid följer där Carlylegruppen backar vagn för vagn och försvarar sig med de brandsläckare (hinkar med sand) som finns i varje vagn.

*Under natten har det varit förseningar på sträckan Mombasa – Nairobi*

Vi beklagar det inträffade och återkommer med information till er som ska med anslutande tåg i Nairobi

I full brand far nattåget fram över savannen, men till slut lyckades karaktärerna få ”släckt” de märkliga varelserna (frammanade av en mäktig kultist som förföljt gruppen från Mombasa).

Delat spelledande 3

I Nairobi vidtog nya undersökningar. Efter flera moraliskt tveksamma vägval och minst ett lagbrott hade karaktärerna listat ut att de skulle bege sig till något som hette ”Svarta vindens berg” om de ville veta mer om Carlyles expedition. Färden till Svarta vindens berg var en episod som jag tidigare hade identiferat som lämplig att lägga ut på entreprenad till en av spelarna för delat spelledande (se de 2-3 föregående posterna för förklaring). Kusinen tog nu över som spelledare och han hade liksom tidigare förberett sig noga. På vår vandring över savannen mötte vi den otursförföljde storviltjägaren Cecil Bartholomew Timberhat som inte fått något byte på länge. Han varnade oss för det krigiska Bobongafolket, vars land vi skulle behöva korsa för att nå berget. Timberhat åtog sig visa vägen till Svarta vindens berg mot en mindre ersättning och slog följe med oss. Vi korsade en strid flod under beskjutning från Bobongas (detta blev slutet för juveleraren Edelstein) och jagade en ensam bobonga genom djungeln – bara för att strax själva bli de jagade då han ledde oss rätt in i en större bobongapatrull. Vi jagades genom skogen och över en bäck, där bobongas plötsligt övergav jakten. Hade Carlylegruppens medlemmar här stannat upp och tänkt efter skulle de funnit det lite oroande att de flydde in i ett område som inte ens de krigiska bobongas ville beträda…

Här bytte vi tillbaka så att jag åter var spelledare. Efter en stunds vandring genom urskogen hörde karaktärerna hostandet och brummandet från bilar. De gick mot ljudet och fann en väg uthuggen genom djungeln, där en rad av bilar rullade upp mot berget.

Den svarta vindens berg: I mitten av gläntan ser ni det gamla templet, till vänster sjön och till höger fånglägret

De smyger sig fram och finner en stor öppen glänta i skogen, ca en kilometer i diameter. I norr ramas den in av Svarta vindens berg, i övrigt av skog. Singh smyger norrut längs östra skogskanten Bilar fortsätter att kämpa sig upp för vägen och ut i gläntan. De kör rätt fram till någon form av gammal tempelbyggnad som verkar vara centrum för all aktivitet. Där parkerar de bland de många tält och bilar som redan finns på plats. Det är folk från alla jordens hörn här, alla klädda i vita särkar.

Masks of Nyarlathotep: Det gamla templet på berget är omgivet av tält och bilar

Singh ser att det skulle vara mycket svårt att oupptäckta ta sig fram till templet, först över öppen mark och sedan genom alla tälten. Det kanske finns något sätt att smyga sig fram eller att skapa en avledande manöver? På vägen tillbaka studerar han den inhägnad som ligger nära skogskanten. Det tycks röra sig om något slags fångläger där en massa afrikaner hålls fångna. En beväpnad kultist vaktar ingången, men Singh iakttar en kvinna som oupptäckt smugit fram och talar med någon av fångarna genom springorna i palissaden. Här kanske man skulle kunna släppa loss fångarna för att skapa en avledande manöver?

En beväpnad kultist vaktar ingången, men Singh iakttar en kvinna som oupptäckt smugit fram och talar med någon av fångarna genom springorna i palissaden.

Singh tar sin kikare och smyger västerut. Skyddad bakom ett skogsparti ligger en sjö i vilken två kultister badar – här kanske finns en möjlighet att ta de badandes särkar och smyga sig in bland övriga kultister?

Han går tillbaka till de övriga och berättar vad han sett varpå de genast beslutar sig att ignorera förklädnader och avledande manövrar. De inväntar natten och vandrar fram till tältlägret.

Masks of Nyarlathotep: Kenyas måne kastar sitt blåa ljus över tält, bilar och vaktande kultister

Efter en rad ”nära-ögat-situationer”, mestadels av ”sprinta-fram-och-tysta-vakten-som-upptäckt-dig”-varianten lyckas de smyga in själva tempelinhägnaden. De tar sig ned för templets långa vindlande trappor varefter de, gömda uppe på en avsats, på avstånd återigen får bevittna en massritual som frammanar Nyarlathotep i en av hans många skepnader. Prästinnan som ledde ritualen var M’Weru – en av medlemmarna på Carlyle-expeditionen! De får också se Hypatia Masters – en annan av medlemmarna på expeditionen – föda Nyarlathoteps avkomma. (När jag säger föda så är det ett fint sätt att säga att hon mer eller mindre sprängdes och ynglet tog sig ut.) M’weru och ynglet, som växlar mellan människoform och en sorts undervattensvarelse, följer Nyarlathotep ut genom en port. Kultisterna är som galna och sjunger och dansar men… Nyarlathotep has left the building och en fruktansvärd chockvåg dödar alla kultister i salen. Karaktärerna smyger sig ned och vandrar genom drivor av lik bort mot den öppning guden och hans avkomma försvann genom.

De kommer in i M’werus kammare och halvt smyger, halvt slår sig fram till nedgången i andra änden av grottan.

De går nedför långa vindlande trappor uthuggna i berget och till slut når de fram till de bergrum där Nyarlathoteps yngel förvaras i väntan på att det kan växa till sig och utföra hans planer på jorden.

Nyarlathoteps avkomma vilar i sin kammare, vaktad av kultister och av M’weru

Efter hårda strider lyckas Carlylegruppen döda alla vakter samt M’weru och ynglet själv. Med ynglet avlivat har Nyarlathoteps planer inte kullkastats men fördröjts. Det har dock kostat på, både ”Goliath” (Edelsteins livvakt) och upptäcksresande Timberhat dör i striderna. Man bär med stor möda upp de stupade kamraterna, rekvirerar en av de många bilar som tillhört de nu döda kultisterna, och beger sig tillbaka till Nairobi.

Avslutande funderingar

Kenya var det dödligaste kapitlet för vår del: Joseph Edelstein, David ”Goliath” Horowitz och Cecil Bartholomew Timberhat, alla de karaktärer som vi kallat in som förstärkning för Carlylegruppen dog i Kenya.

I Kenyakapitlet liksom i de tidigare skar jag bort sidoäventyr som jag bedömde skulle förvirra spelgruppen i o m att vi spelar så sällan. I detta kapitel blev det bara ”The Lodge” som ströks.

Masks of Nyarlathotep – Kairo

Speltid: Februari 1925. Verklig tid: Sommaren 2016.

Jag är partisk när det kommer till det här kapitlet. Jag har alltid varit väldigt förtjust i det forntida Egyptens kultur och arkitektur – och inte minst de skräck-/äventyrsmöjligheter som kommer med mumier, förbannelser och gravkomplex. Det är därför möjligt att jag angrep detta kapitlet med ännu mer entusiasm än de övriga, och att jag i högre grad än i de övriga kapitlen ser genom fingrarna med kapitlets brister.

Detta inlägg tog längre tid än planerat eftersom jag, trots ett irriterat och osystematiskt letande, inte kan hitta de spelplaner vi använde till jakten genom Kairo. Jag får uppdatera posten med fler bilder när jag hittar dem.

Detektivarbete vid Nilens strand

Jag tycker Kairokapitlet är det bästa i kampanjen. Det är här man får mer inblick i Carlyle-expeditionen och det känns rent allmänt som att författaren hade extra mycket inspiration när han skrev detta kapitel. Här får man avgörande ledtrådar till Carlyleexpeditionens mål, här finns underjordiska labyrinter och gravkammare där man kan råka ut för Nyarlathotep själv. I de andra kapitlen finns 1-2 intressanta karaktärer per kapitel, men här får man många: Den stackars Warren Besart som sakta tynar bort i ett ständigt haschish-rus sedan han för sex år sedan skådade fruktansvärda ting (”…Perhaps you will join me in a pipe?”). Omar Shakti, ”wealthy and cultured … cunning, ruthless and powerful as a minor god”. Den av brand vanställde handelsmannen Faraz Najir, och den av vederstyggligheter ännu mer vanställda Nyiti från El Wasta (”Normally she is quite insane. … She makes awful gurgling noises, and points with her stumps”). Det finns fler.

Det enda jag tycker de misslyckats med är att de inte gör mer av ”Clive-expeditionen”, en arkeologisk expedition som har sina egna spänningar och utmaningar. Jag hade önskat att expeditionen hade utgjort ett eget miniäventyr, jag tror det skulle blivit ett intressant (och genremässigt passande) miniäventyr. I 2018 års version har kapitlet förtydligats, och delvis byggts ut, men expeditionen är fortfarande mer av ett inslag än ett eget äventyr.

En teori om skräckrollspel

Spelarna nystade och nystade och befann sig till slut långt under ökensanden i en väldig labyrint. Som kan ha framgått ovan tycker jag att äventyret är bra, men här faller det tillbaka på gamla grottröj-idéer snarare än skräck. För att få skräckstämning nere i labyrinten slår man på en slumptabell (både i 2010 och 2018 års versioner): Ibland snubblar man och slår sig, och se där – där växer det en svart ros, och rätt vad det är ser man en skugga som försvinner, hör hemska ljud etc. Det är inte händelserna i sig det är fel på utan slumptabellen som mekanism för att skapa skräck. Att spelarna ser/hör SL slå och sen beskriva gör att alla vet att det är en slumptabell. Spelarna ser hela spelstrukturen, de kunde nästan lika gärna ha läst resultaten själva.

Jag tycker att om man ska få till skräck är berättelse och stämning allt, skräckrollspel handlar om att lura och skrämma spelarna, inte deras karaktärer. Det räknas inte som skräck (för mig) om jag säger ”din karaktär blir skrämd, slå ett skräckslag”, spelaren själv måste känna någon form av rädsla/oro. Inför kapitlet funderade jag på vad jag själv tyckt varit otäckt i rollspel och landade i att det snarare är krypande osäkerhet, en känsla av att inte längre veta vad som är vad, än att det hoppar fram en stönande mumie. Jag försökte därför förvirra spelarna snarare än att skicka monster på dem/ge fysisk skada/slå sanity. Det gick hyfsat bra och jag lyckades rycka undan tryggheten för spelarna (inte deras karaktärer) genom att de såg personer som sen visade sig inte varit där, de gick och pratade med synvillor m.m. Det var roligare än det låter.

Efter timmars irrande i labyrinten kom de ut i en enorm sal. Den var så väldig att det inte gick att se taket (…men något rörde sig däruppe). Varje pelare var så stor att det tog en stund att gå runt dem och komma tillbaka dit där man började. Långt långt bort anade de ljus och gick dit. Det visade sig vara en port till en väldig grotta (men en där de faktiskt såg fjärran väggar och tak) där tusentals människor samlats för tillbedjan. Psykologen Seebald lämnades att hålla vakt i öppningen till den ”oändliga salen” medan resten av gruppen smög in i grottan. De höll sig gömda och såg Nyarlathotep åkallas, ta form och sedan försvinna in i en kammare. Efter en lång väntan tömdes salen på kultister och gruppen förberedde sig för att smyga fram till kammaren, de skulle bara hämta Seebald som de lämnat bakom sig men…

En psykolog färre, men mer vaksamma än någonsin, smög sig Carlylegruppen in i Nyarlathoteps kammare. Det stod dem dyrt. Mötet med guden kostade Biff O’Brannigans liv och major Singh åldrades 20 år! Guden skrattade hånfullt (lite småsint av en gud) och gav sig sen av på något okänt gudaärende. De överlevande undersökte kammaren och hittade bl a uthuggen i väggen en världskarta, med juveler inlagda på olika platser (platser som av en händelse motsvarar kapitlen i kampanjen, minus New York). Här slog den gamla fantasy-rollspelsnerven till och gruppen bände loss juvelerna och tog dem med sig. Så småningom stapplade de ut ur det underjordiska komplexet och ut i dagsljuset igen, två personer och tjugo år fattigare – men med intressanta ledtrådar, de flesta pekande mot Kenya.

Tillbaka i Kairo

Två medlemmar döda och en prematurt åldrad. Är glaset halvtomt eller halvfullt för Carlylegruppen? Det frågade de sig nog då de i hotellbaren några dagar senare svepte i sig varsin gin och tonic innan de skulle bege sig mot hamnen och den båt de hyrt för att föra dem uppför Nilen. De hade telegraferat efter förstärkning direkt då de kom åter till Kairo. Gruppen ville veta mer om de juveler de bänt loss i Nyarlathoteps kammare och Dolonious hade telegraferat sin gamle vän, juvelhandlaren David Stein från Antwerpen. (När jag tänker på det så var nog alla förstärkningar vi fick bekanta till den gamle antikhandlaren Dolonious, vet inte varför det blev så.) De skulle möta David Stein i Mombasa, som de bedömde var nästa steg i deras jakt efter Carlyleexpeditionen. De var medvetna om att de var bevakade sedan deras äventyr i underjorden. Personer, vissa av dem vagt bekanta, hängde tvärs över gatan och iakttog dem och deras hotell. Efterhand pusslade gruppen ihop att de hade sett några av dessa personer nere i underjorden vid frammanandet av Nyarlathotep och de förstod att kulten hade lokaliserat dem – dvs hög tid att lämna Kairo.

Carlylegruppens äventyr 3: Hög tid att lämna Kairo

De checkade ut och begav sig till hamnen. Kvar på hotellet stannade Don Bolivar och Max Heisst för att lösa räkningen. Klara med betalningen vandrade Bolivar och Heisst ut på hotellets trappa, men fick hastigt vända då en hel grupp kultister med sammanbitna miner knivar i bältena just då var på väg mot hotellets entré.

Don Bolivar och Heisst flydde ut genom hotellets bakdörr och genom parken på hotellets baksida. De välte soptunnor och en fornegyptisk staty (!) för att försinka sina motståndare (marginell effekt). Efter att ha dödsföraktande korsat en större väg utan att varken se åt höger eller vänster rusade de in på Ras al Marras sänkta marknad (kan inte ett ord arabiska och hittade bara på ett namn).

Ras Marras nedsänkta marknad – känd i hela Mellanöstern för sina ilskna torghandlare, snara till vrede och kniv

Denna marknadsplats är känd för att den har hela Mellanösterns argaste torghandlare. Så lättretliga är de, att så fort de såg medlemmarna ur Carlylegruppen så drog de kniv. Men Bolivar och Heisst överlistade dem. Istället för att slå sig genom en hord av arga, knivviftande marknadshandlare så hoppade de från tak till tak på torgstånden. Detta (särskilt imponerande när det kommer till den medelålders Max Heisst) gjorde (fullt förståeligt) inte torghandlarna gladare. Carlylegruppens medlemmar lyckades genom en serie tursamma smidighetsslag ta sig förbi denna fruktade marknad utan en skråma. Dock var de nu inte bara förföljda av kultister utan även av rasande torghandlare.

De sprang ytterligare några kvarter och sen började bakgatorna luta brant ned mot Nilen. De rusade genom smala gränder, hoppade över utslagna fattiglappar och sladdade ut på en kaj – och där, en bit ut i floden, låg båten de hyrt!

De kastade sig i Nilen och började simma. Horden av arga torghandlare och kultister var dem hack i häl och hoppade i efter dem. Men i aktern på deras hyrda båt stod major Singh. Hans humör hade påverkats i negativ riktning av att ha åldrats 20 år några dagar (64 istället för 44 år). Singh tog ut sitt missnöje på förföljarna, sammanbiten sköt han den ene efter de andre med sin Webley. Besättningen hjälpte de flyende gruppmedlemmarna ombord och sen ångade de iväg uppströms, mot nya äventyr.

Avslutande funderingar

I Egyptenkapitlet, liksom i övriga kapitel, skar jag bort de sidoäventyr som riskerade förvirra våra små överhettade hjärnor. Kairokapitlet är dock ganska fokuserat så det enda jag tog bort var äventyret ”The Black Cat”.

I 2018 års version har allting blivit snyggare. Alla sidor är fullfärg, alla hand-outs, kartor och bilder på föremål är snyggare, MEN jag tycker bättre om de små porträtten på spelledarpersoner i 2010 års version. I princip alla dessa är så karaktärsfulla att jag ser personen framför mig och får idéer till hur jag ska rollspela den. Motsvarande porträtt i 2018-års utgåva är mer själlösa och ibland så mörka att det är svårt att se vad de föreställer. Annars har nog allting i kapitlet förbättrats något i nya utgåvan.