Då solen redan står högt på himlen vaknar Botulw och försöker sätta sig upp. Med ett stön av smärta sjunker han tillbaka igen, knäckta revben och mosad muskulatur gör sig påminda. Tilindil har varit vaken ett tag, men håller sig märkbart stilla där han sitter lutad mot en stam. –”Irmelin, ge mig den lilla bleckdosan i min packning!” Stönar Botulw. Ur den sirligt hamrade dosan tar han upp två frön. –”Massamfrön. De har helande egenskaper och är mycket sällsynta, de sägs växa på andra sidan haven.” Han tuggar i sig ett och ser genast piggare ut. Han ger Irmelin det andra för Tilindils räkning. Även alven verkar piggna till avsevärt av fröet.
Kaos 4 (1T10=5, inget avvikande resultat). Jag drog ned det ett steg eftersom förra scenen var lugn. Jepp, så är det i mitt hushåll – en halshuggning utan motstånd är en lugn scen.
Händelseslag: (1T100=83, ingen händelse)
I min fantasyvärld finns det helande drycker, men jag har av någon orsak någon gång för länge sedan uppfunnit ”Massamfröet” som ett alternativ. Det har motsvarande egenskaper men med fördelen att det handlar om ett frö stort som en sötmandel, vilket gör det lättare för äventyrarna att bära med sig. Jag har aldrig riktigt slagit fast varifrån Massamfröna kommer, men jag är tämligen säker på att de under stora strapatser samlas in från uråldriga träd på någon fjärran belägen tropisk ö, den enda där träden kan växa, och når vår del av världen efter långa sjötransporter och långa karavanfärder över sandhaven.
Block ska just hugga huvudet av Valken då Irmelin istället får honom att hjälpa till att förbinda Botulw och Tilindil. Men så fort de gjort detta återvänder Block till trollen och efter en del hackande kan han med foten rulla bort de blodiga huvudena. Det visar sig vara inte bara barbariskt utan även dumt. Trollblodet som rinner ut stinker fränt och genomträngande. Det, tillsammans med stanken från två stora otvättade trollkroppar, gör det svårt att andas. De hjälps åt att bära Botulw och Tilindil till en annan näraliggande glänta och gör upp en ny lägereld där. Block och Irmelin berättar stridshistorier för varandra medan de väntar på att de andra två ska vakna till liv igen.
Kaos 5 (1T10=1, att slå under kaosvärdet med en ojämn siffra innebär en förändrad scen). Jag hade tänkt att scenen skulle vara att Irmelin och Block försökte ge första hjälpen till Botulw och Tilindil. Då jag fick resultatet ” förändrad scen” på kaosslaget dök Blocks halshuggningsoperation omedelbart upp i mitt huvud. Jag var nöjd med denna idé och brydde mig därför inte om att slå nyckelord för att komma fram till vad som hände.
Jag höjde kaosvärdet med 1 eftersom det inte gick så bra för äventyrarna (två slogs ju ut i striden).
Valkens första svepande slag med klubban träffar Botulw i sidan. Revben knäcks och hans lungor töms på luft. Kraften i slaget kastar Botulw åt sidan och får honom att rulla ut i mörkret i utkanten av lägerplatsen. Gasko lyckas efter ett par våldsamma missar träffa den hoppande och fintande Tilindil, som viks dubbel och faller ihop. Striden tar en annan vändning då Block Barbaren ingriper. Valken får helt ägna sig åt den muskulöse barbaren och hans mäktiga svärd medan Gasko och Irmelin har en envig på andra sidan lägerelden. Gnistrande snabba stick från Irmelins klinga och mäktiga svepande hugg från Blocks svärd driver trollen bakåt. Både Block och Irmelin träffas av trollens klubbor men till slut fäller Block Valken, varefter Irmelin och Block tillsammans nedgör Gasko. Valken ligger död i en svart blodpöl och Gasko rullar fram och tillbaka i plågor, tills Block gör slut på hans lidande.
Med tramp och brak kommer två troll rusande in mot lägerplatsen
Kaos 4 (1T10=8, inget avvikande resultat) Jag höjde
kaosvärdet igen eftersom de hamnat i bakhåll.
Händelseslag: (1T100=54, ingen händelse)
Jag använder ett stridssystem jag och kusinerna utvecklat genom åren. Det är byggt betydligt mer på fart och fläkt än på simulation och det använder en stridsplan som man ritar upp och spelar på. Jag satte upp markörer för respektive kombattant och utkämpade striden enligt hemmareglerna, men det blev tyvärr en lite oinspirerad stridsscen. Den begränsades till det upplysta området runt lägerelden och uppmanade inte till manövrerande. Detta är en av de utmaningar jag upptäckt med att solospela strider, det blir lätt lite upprepande och lite tråkigt. Jag funderar därför på olika sätt att antingen korta ner striderna tidsmässigt eller att införa tydligare scenarier och ”spelmoment” som tvingar fram intressanta val kopplade till striden. Just nu är det mycket: ”X slår Y, Y slår tillbaka – upprepa tills en är död.” Regelutvecklingen fortsätter.
Swords & Kåseri fortsätter sin segermarsch genom internet och är efter två veckor uppe i 71 visningar, en siffra som har fått upp de stora kvällstidningarnas intresse för bloggen – ofta bara beskriven som ”ett fenomen”. När SoK på så vis återfört bloggandet till centrum för det nationella samtalet så landar ett stort ansvar på mina axlar. Det är inte alltid lätt att vara influencer. Med så många lättpåverkade, sökande människor som läser bloggen måste jag använda denna plattform till något gott och samhällsnyttigt. Jag har därför beslutat att ägna veckans söndagspost åt rollspelsfrisyrer.
Ni som direkt skruvar oroat på er – var lugna. Jag kommer inte göra mig lustig över rollspelares frisyrer/avsaknad därav. Dagens post kommer enbart att handla om de frisyrer som dyker upp i illustrationer och på omslag till fantasyrollspel. Jag kommer inte heller att ifrågasätta dessa frisyrer utifrån ett ”så såg man inte ut”-perspektiv, eftersom vetenskapen idag inte med 100% säkerhet kan säga hur frisyrer ser ut eller inte ser ut i fantasivärldar. (Eller, jo …lite kommer jag nog göra det. På slutet.) Det jag däremot tänkt begrunda är hur den tid ett rollspel skapas i återspeglas i illustrationerna – särskilt i frisyrerna.
Det verkar vara så att coola och attraktiva subjekt stylas med frisyrer som är moderna då spelet illustreras. Se t.ex. på följande exempel från 1982, ur ett äventyr i en tidig White Dwarf.
Girrrl look at that body!
Denne extremt ådrige barbar (?) med välansat skägg och välartad sidbena är utan tvekan coole killen på bilden. Övriga personer är inte bara arrangerade som bifigurer utan även fysiskt mindre, på sätt som tycks ifrågasätta om perspektivet i denna fantasyvärld lyder samma lagar som vår. Åtminstone jag får intrycket att tecknaren ägnat betydligt mer tid åt att få till barbarens frissa än de övrigas. Se hur nästan varje hårstrå kärleksfullt ritats ut. Jämfört med barbaren ser de övriga ut som om de tagit på sig någon sorts peruker gjutna i plast. Det är ingen tvekan om vem av dessa individer tecknaren själv skulle vilja vara.
Det hela får en ytterligare dimension då man ser fotot på redaktören till White Dwarf…
Paul Cockburn 1987
Nu var inte Paul Cockburn (uttalas ”Coburn” så sluta fnissa) redaktör för White Dwarf då illustrationen gjordes så min första teori faller. (Jag tänkte att det rörde sig om en inställsam tecknare som försökte få sina bilder sålda genom att rita redaktören som ett muskelberg.) Men det som jag tycker håller är att sidbena-skägg-kombon ändå känns mer 80-tal än fantasy.
Vi går några år framåt i tiden, till…
Treasures of the Savage Frontier, TSR 1992
Hade detta inte varit bildens huvudperson/ ”love interest” så hade hennes hår kanske inte behövt vara så 80-90-tals burrigt. Men nu är hon det och då får tecknaren hämta inspiration från samtiden så att ingen tycker huvudpersonen känns oattraktiv. Inspiration till female-fantasy-fighter-frisyr kan ha hämtats t.ex. från:
Dollys & Dragons
Mitt sista exempel på nutidsfrissor som placeras in i fantasyvärldar är hämtat från Fria Ligans ”Svärdets sång”. Jag ska inleda med att säga att jag tycker att denne tecknare (Niklas Brandt) gör ett MYCKET bra arbete genom båda böckerna i spelet, så det är inte menat att ge honom en känga …det är bara ett så tydligt exempel att jag inte kan låta bli att ta med det. (Korrigering 190304: Efter närmare studie av tekniken tror jag nu att det är Nils Gulliksson som stylat frissan nedan. Sorry!)
Tyska arméns 30-talsfrissa i fantasykontext
…och i samtiden
Folket rasar: Samtida frisyrer förstör fantasy – vad göra?
Som jag sa inledningsvis är det ett tungt ansvar som faller på ens axlar när man väl blivit en inflytelserik influencer. Man bör inte bara identifiera och lyfta fram samhällsproblemen, man bör även försöka åtgärda dem. Jag har därför tagit fram en trestegsplan för hur vi ska komma tillrätta med samtidsfrisyrernas inflytande på fantasyfrisyrer.
Steg 1: Jag tar fram två nya hippa frisyrer, en för män, en för kvinnor.
Påbjuden manlig stil
Påbjuden kvinnlig stil
(…När jag nu ser dem så här bredvid varandra så inser jag att det nog egentligen är samma frisyr – så då slipper jag hela problematiken med icke-binära fantasyfrisyrer.)
Steg 2: Samtliga rollspelare som i Sveriges långa land livnär sig som frisörer och stylister ser till att klippa modeller och filmstjärnor enligt denna nya unisexfrisyr (”La nouvelle look barbare”)
Steg 3: När denna stil på så vis blivit den som alla coola personer har, så kommer rollspelsillustratörerna att teckna sina hjältar, hjältinnor och andra huvudpersoner med den frisyr som de själva önskar att de hade haft (dvs ”La nouvelle look barbare”) och vips har vi en äkta fantasylook i alla fantasyillustrationer. Svårare än så här behöver det inte vara.
Det är under den tredje natten som de för första gången
upplever vad det innebär att vara på äventyr. Det hände sig så här: På kvällen
kom de åter till platsen där de tillbringade föregående natt. En hel dag har
förslösats till ingen nytta och efter en hastig kvällsvard lägger de sig att
sova. När det framåt småtimmarna är Botulws tur att sitta vakt får han kämpa
för att inte somna. Så med ens är han
klarvaken – något har satt hans sinnen på helspänn. Han anar mer än han hör
eller ser att något stort rör sig ute i skogen. Han sitter blickstilla och
lyssnar. Ja, utan tvekan är det en, nej det är flera stora kroppar som rör sig
därute. Varelserna håller sig precis utanför ljuset från brasan men han hör
andhämtning från stora lungor och hur något sniffar och vädrar i mörkret. Så
kommer Botulw ur sin förstelning, han far upp och ropar till de andra äventyrarna
och sparkar till Block, som brukar sova tyngre än de andra. Medan de kommer på
fötter och yrvaket griper sina vapen, hörs hemska vrål och med tramp och brak
kommer två flåsande troll rusande in mot lägerplatsen!
Äventyrarna kunde inte veta det men de slog läger längs med trollen Valken och Gaskos matinsamlingsrunda. Det tar trollen ungefär ett månvarv att gå hela rundan. Emellanåt tar vägen dem nära ensligt liggande skogstorpares marker där de klubbar en ko eller tar ett par grisar, men de kan aldrig stanna länge i bebyggda trakter, för en bortrövad ko följs alltid av ett uppbåd av traktens bönder och länsherren och hans män. Oftast får trollen nöja sig med de djur de hittar djupt inne i skogen. De båda trollen har i två dagar gått utan mat, inte hade de en aning om att de i natt skulle få smaka människa eller, ännu läckrare, alv!
Det hann gå flera dagar tills jag plockade fram sakerna igen, men då satt jag i flera timmar och det hann hända mycket.
Jag höjde kaosvärdet från 2 till 3 eftersom de gick vilse och jag tycker det får räknas som en motgång. Jag slog alltså 1T10 mot kaosvärde 3 (1T10=9, inget avvikande resultat)
Händelseslag: (1T100=92, ingen händelse)
När jag slog för slumpartade möten fick jag resultatet ”4 troll”. Kanske blundade jag med ena ögat, kanske gav jag omedvetet mina karaktärer en fördel, men på något vis halverades antalet troll och i den strid jag utkämpade blev det bara två troll som kom lufsande. Strid! Äntligen!
Ok, det här blir lite som Christopher Nolans Inception, fast med fler (och svenskare) kändisar.
Tänk om jag, istället för att spela mina fantasykaraktärer, lyfter det hela till en annan nivå och med hjälp av solosystemet spelar ett gäng låtsaskompisar som träffats för att spela rollspel …och som i sin tur spelar med sina karaktärer. Jag slår mina slag för att se hur mina påhittade spelare agerar, och utifrån det avgörs hur de påhittade spelarna spelar sina karaktärer. Fantasykaraktärerna blir som små ryska dockor gömda inuti de större ryska dockor som de påhittade spelarna utgör.
-”Men varför skulle man göra så?” Frågar ni er. ”Glöm alla invändningar!” Svarar jag. ”Varför” är fyraåringens invändning! Den vuxna människan frågar aldrig ”varför?” Frågade Andrée-expeditionens medlemmar varför? Nej! Den mogna människans standardsvar är ”Därför!”
Varför? Därför att spela ett låtsasspelgäng ger mig möjligheten att spela med VEM JAG VILL! Tänk dig att få komponera ihop den perfekta spelgruppen! Till min onsdagsgrupp tänker jag att… Sir Ian McKellen skulle spela en gammal gympalärare (”Run, you fools!”) som förvirrat leder gruppen. Tilda Swinton skulle spela den överspända och våldsbenägna ställföreträdande chefen för sällskapet. Margareta Krook skulle spela hertiginnan som de ska eskortera men som snart tagit över ledningen för hela gruppen. Edgar Allan Poe skulle vara spelledare. Han skulle sitta blek, svettig och hålögd och lukta tredagarsfylla – men det skulle det vara värt. Jerry Lewis hade tillåtits med i gruppen bara för att slippa ha honom tjuvkikande från hallen. Han skulle få spela en sjukt jobbig anka, så jobbig att någon i gruppen snabbt skulle dödat honom (Jerry Lewis, inte ankan).
Men det finns också många knepigheter med att samla kändisar på det här sättet. Jag vet ju inte om de håller till godo med chips och läsk eller om de kräver cava och canapéer? Och tänk om man i sitt låtsasgäng får med kändisar som visar sig inte gilla rollspel? Tänk om Horace Engdahl kommer och säger att vi är barnsliga? Eller tänk om Torsten Flinck under en split party session drar i sig knark och sen bara lägger an på min (låtsas)syrra resten av kvällen?
Man ska inte heller glömma att scenpersonligheter vill vara i centrum, det kan lätt bli konkurrens om utrymmet. Stefan Sauks handelsman dominerar genom att mala på i en oavbruten monolog under fyra timmars spelande, medan Tommy Körbergs krigare bara: -”AttaAaAaAaAaAaAck!” (Vibrato). Detta medan en Börje Ahlstedt som hamnat i skuggan (ingenting är farligare än en Börje Ahlstedt som hamnat i skuggan) gör en dramatisk gest med armen och bara ”råkar” svepa ner alla medspelarnas karaktärsblad och figurer på golvet samtidigt som han tuttar fyr på gardinerna för att göra en oförglömlig scensorti.
Swords & Kåseri 