Ryska dockor och rollspel med kändisar

Ok, det här blir lite som Christopher Nolans Inception, fast med fler (och svenskare) kändisar.

Tänk om jag, istället för att spela mina fantasykaraktärer, lyfter det hela till en annan nivå och med hjälp av solosystemet spelar ett gäng låtsaskompisar som träffats för att spela rollspel …och som i sin tur spelar med sina karaktärer. Jag slår mina slag för att se hur mina påhittade spelare agerar, och utifrån det avgörs hur de påhittade spelarna spelar sina karaktärer. Fantasykaraktärerna blir som små ryska dockor gömda inuti de större ryska dockor som de påhittade spelarna utgör.

-”Men varför skulle man göra så?” Frågar ni er. ”Glöm alla invändningar!” Svarar jag. ”Varför” är fyraåringens invändning! Den vuxna människan frågar aldrig ”varför?” Frågade Andrée-expeditionens medlemmar varför? Nej! Den mogna människans standardsvar är ”Därför!”

Varför? Därför att spela ett låtsasspelgäng ger mig möjligheten att spela med VEM JAG VILL! Tänk dig att få komponera ihop den perfekta spelgruppen! Till min onsdagsgrupp tänker jag att… Sir Ian McKellen skulle spela en gammal gympalärare (”Run, you fools!”) som förvirrat leder gruppen. Tilda Swinton skulle spela den överspända och våldsbenägna ställföreträdande chefen för sällskapet. Margareta Krook skulle spela hertiginnan som de ska eskortera men som snart tagit över ledningen för hela gruppen. Edgar Allan Poe skulle vara spelledare. Han skulle sitta blek, svettig och hålögd och lukta tredagarsfylla – men det skulle det vara värt. Jerry Lewis hade tillåtits med i gruppen bara för att slippa ha honom tjuvkikande från hallen. Han skulle få spela en sjukt jobbig anka, så jobbig att någon i gruppen snabbt skulle dödat honom (Jerry Lewis, inte ankan).

Men det finns också många knepigheter med att samla kändisar på det här sättet. Jag vet ju inte om de håller till godo med chips och läsk eller om de kräver cava och canapéer? Och tänk om man i sitt låtsasgäng får med kändisar som visar sig inte gilla rollspel? Tänk om Horace Engdahl kommer och säger att vi är barnsliga? Eller tänk om Torsten Flinck under en split party session drar i sig knark och sen bara lägger an på min (låtsas)syrra resten av kvällen?

Man ska inte heller glömma att scenpersonligheter vill vara i centrum, det kan lätt bli konkurrens om utrymmet. Stefan Sauks handelsman dominerar genom att mala på i en oavbruten monolog under fyra timmars spelande, medan Tommy Körbergs krigare bara: -”AttaAaAaAaAaAaAck!” (Vibrato). Detta medan en Börje Ahlstedt som hamnat i skuggan (ingenting är farligare än en Börje Ahlstedt som hamnat i skuggan) gör en dramatisk gest med armen och bara ”råkar” svepa ner alla medspelarnas karaktärsblad och figurer på golvet samtidigt som han tuttar fyr på gardinerna för att göra en oförglömlig scensorti.

YOLO – play solo!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s