De två senaste åren har vi spelat Mutant online under påskhelgen. Den här påsken sågs vi IRL och spelade den gamla klassikern ”Nekropolis”, men det är en historia för ett framtida inlägg. Det jag tänkte skriva om idag är en annan spelsession jag hann med under påskhelgen – den där jag introducerade en av syskonsönerna till rollspel!
Planen var att båda mina systrar skulle ha med sina jämnåriga söner till påskfirandet, men pga sjukdom fanns det bara en (besviken och understimulerad) kille på plats. Jag frågade om han hade lust att prova rollspel och han nappade. Vi spelade ”Bland alfer och troll” – introduktionsäventyret i Drakar och demoner 1982, det äventyr som en gång var min egen inkörsport. Jag spelade första gången rollspel under vårterminen i sexan, någon gång runt mars-april 1984. Nu satte jag mig 38 år senare med syskonsonen – som går vårterminen i sexan, historiens vingslag etc. Jag var inte alls säker på hur det skulle gå, det är trots allt en del adderande och multiplikationstabell involverat, men det blev succé!
Fantasi
Det är verkligen roligt att se hur enkelt rollspel är för barn. Han kom in i berättelsen på nolltid, fyllde själv på med saker hans karaktär såg ute i skogen och visade med hela kroppen vad som hände i striderna.
För att han skulle ha en chans att överleva äventyret slog vi fram två karaktärer, en 14-årig jägare (människa) och en dvärgkrigare. Det var den unge och försiktige jägaren han identifierade sig med, men utan att jag behövde förklara rollspelande för honom försatte han sig ett par gånger i knipor av typen ”vi går in i rummet med fiender eftersom dvärgen tror det finns guld där”.
Artighet kommer man långt med
Genomgående var hans karaktärer väldigt artiga. I äventyret har en gammal kult återuppstått och börjat röva bort folk från byarna för att offra dem. Man anlitas av en gammal man på ett värdshus för att samla information om/stoppa kulten. Syskonsonens karaktärer vandrade iväg och fann ett nyligen restaurerat tempel ute i skogen. De knackar då artigt på dörren, och det är först när de (”riktigt hårt”) bankat utan att någon öppnar som de går in. De angrips av landmaneter men lyckas besegra dem. I ett senare skede träffar de på en av kultens onda präster varvid de ber om ursäkt och artigt förklarar att de inte ville döda landmaneterna men att de inte haft något val.
Alla A, B och C som jag pluttat in på kartan var när jag 1984 planerade att bygga hela templet med hjälp av Prince Augusts gipsformar.
Försiktighet och list kommer man kanske ännu längre med?
När hans karaktärer senare smög runt nere i svartalfernas grottor så skulle hans försiktighet och list gjort Bilbo stolt. Vid varje krök och rum stannade hans äventyrare och lyssnade och försökte upptäcka fara. Då de vid något tillfälle blev upptäckta och jagade kom syskonsonen ihåg att de tidigare hittat ett matförråd och han tog sina karaktärer dit varvid de lyckades gömma sig i tunnor och säckar. Hans karaktärer var inte några mördarmaskiner men jag tror att det främsta skälet till försiktigheten var att han levde sig in i hur han själv skulle agerat – säkrast att undvika upptäckt. Att smyga, lyssna, upptäcka fara och gömma sig var de flitigast använda färdigheterna gjorde definitivt äventyret mer intressant för mig som SL.
Belöningskänsla för både syskonson och morbror
Vid äventyrets slut fick karaktärerna en belöning i klingande silver och han köpte läderrustningar åt dem: -”Om vi spelar ett äventyr till blir de oslagbara!” (De gick från att deras tjocka tyg absorberade 1, till att läderrustningen absorberade 2.)
Jag hade ställt in mig på att spelsessionen skulle handla om att jag lärde upp nästa generation, men det slutade med att vi båda hade lika roligt. Han var fokuserad och entusiastisk som spelare, och uppfinningsrik och listig (och artig) som äventyrare. Vi hade tre mycket roliga timmar och det som skulle handlat om att jag öppnade hans ögon för hobbyn slutade med att mina ögon öppnades för det roliga med att spela över generationsgränserna!
Swords & Kåseri 